Att DNFa på ett schysst sätt

Så onödigt. Att ha ångest över frivilliga saker är så korkat. I en värld där det kan hända så mycket sheit är det verkligen så onödigt och det bästa man kan göra är att ta sig ur den känslan så fort det går.

Men ofta är ångesten ibland nervositet som slagit fel. Nervös- det är ok. Men ångest är onödigt. Löpning ska vara roligt för det mesta.

Jag är anmäld till Ecotrail Stockholm imorgon. 80 km. Det går att byta till 45 km men för mig känns det bara som luften går ur då. Jag är så förhållandevis otränad att 45 kilometer mest kommer bli ett långsamt hasande medan 80 km iallafall kan bli en mental fajt utan dess like med en kropp som är några trivselkilon större än opti för mig, för få långpass och därtill mina 14 dagar innan inte går av för hackor- jag är helt slut men glad och frisk!

Men jag har inte tränat för det här. Och 8 mil terräng snyter man inte ur näsan. Min bästa coach, min man, har sagt det hela veckan- ”du har inte tränat för det här”. Det är mannen som följt alla mina ultralopp så han vet. Men vi beslöt, ja vi tillsammans, att jag startar imorgon. Det är bäst för alla att jag gör det, humöret annars- pas bien.

Har inte tid att riktigt tänka efter, tänker att det bara är ett lopp där jag inte har ett tidsmål, det är inte så mycket att tänka på egentligen förutom att se till att hitta till starten och ha med rätt grejer; Känns det inte kul, spring inte! Men det känns superkul. Och jag har ju några mil på mig att arbeta upp ett pannben inför de sista 4 milen som kommer göra fruktansvärt ont och vara fruktansvärt jobbiga. Men tacksamheten över att kunna dra iväg en morgon och springa i skogen en hel dag- den är stor! Stor!

Några tips när ångest tar över nervositet:

1) Bryt ned det du ska göra. Vad behöver du göra nu? Hur ska du göra i starten? Första biten? Vad ska du ha med dig? Att förbereda sig och känna sig trygg med prylar, bansträckning, markeringar, logistik osv- det är en viktig del. Att ha den rätta låten redo på spellistan om du använder musik- superviktigt! FÖr mig har musiken varit en av de avgörande delarna på mina långa ultror.

2) Visualisera det som kommer bli tufft och det som du vill uppleva. Vad ska du tänka på när det blir tufft? Hur ska du ta dig igenom det? Vad är det du längtar efter att uppleva? Hur ser du till att du får den upplevelsen? Den är helst inte kopplad till tid utan kanske till att gå över mållinjen och tagit ut dig allt du kan- då har du gjort ditt bästa!

3) Perspektiv. Det är frivilligt. Det är en ynnest att stå där på startlinjen och kunna med fri vilja utmana sig fysiskt. Då har man det riktigt bra. Vi är inte många i världen som har den chansen och möjligheten. Vårda det med tacksamhet. Låt pirret i magen fara runt, försök känna glädjen i att kunna vara där du är och dela upplevelsen med dig själv och alla andra.

Lycka till!

Arvika Triathlon 2012

”Men hur fasen tränar man för 16 mil” frågade Veronica innan start. Ett svar kommer längre ned.

Det var det sjätte Tjejmarathon som gick av stapeln i helgen. Med den korta attention span som vi verkar lida av så finns de fortfarande de som tror att loppet bara är för tjejer Det var det bara första året. Nu är det sen 5 år för grabbar och sen 4 år vinner Tobbe Gyllebring. Så ock i år.

Vi har under de här åren rört om i tjejloppsgrytan, ställt frågan om tjejlopp verkligen bara ska vara korta och gulliga när tjejer är så grymma på uthållighet? Varje år debuterar några hårdingar på ultradistans- och det ger mig gåshud varje år.

Men de senaste två åren har vi också velat öppna dörren för de som inte vill springa lika långt. Min erfarenhet är att bara att se andra göra det kan ge inspiration och sug efter att göra det senare. Därav stafetten som i år drog tre lag.

Stämningen är alltid lika fin, lika varm, jag får träffa flera av de som jag lärt känna via just Tjejmarathon och ultralöpningen. Alla gör sin prestation men vi gör den tillsammans.

Mer om loppet kan du läsa här. Och vi planerar ett lopp till och då hoppas jag att just du vill vara med. Det är speciellt. Det är utöver det vanliga.

Vill du stötta insamlingen gör du det här.

Men åter till Veronicas fråga. En fråga jag får ofta. Hur tränar man för att springa långt? Här är mina tankar om det:

1) Fundera på varför du vill springa långt. Är det för att det verkar coolt och ballt att berätta för andra- då kommer du ledsna. Ä det för att du undrar vad som händer i huvud o kropp när du tagit ut dig fullständigt och är less på tidshets- now we are talking.

2) Bygg en stark grund. Ju starkare grund, desto längre kan du springa. Grunden består i att sova bra, äta bra, bygga ett starkt pannben men det får inte vara starkare än kroppen. Ta hand om höfter, fötter, bröstrygg och se till att du är ready to run. Om du är stillavarande i ditt arbete kan det krävas lite förberedelser. Jag går till Isabelle Franzen för att ta hand om min kropp och bygga den hållbar inifrån och ut.

3) Bygg volym smart. Det måste inte alltid vara det längsta passet- det kan vara flera pass under en vecka som ackumulerar volym. Du tränar inte för de första milen i loppet utan de sista. Vid det laget är du sliten, kanske hungrig och trött i benen. Att träna när man är i det skicket sliter- men det förbereder dig också för den tuffaste delen av loppet. Du kan dela på passen under en dag eller två dagar. Livet kommer före.

4) Öva på att äta. Bättre äta under tiden du springer än preppa innan. Magen är ofta det största problemet för ultralöpare. Det är ju inte tänkt att vi ska springa och äta samtidigt- vi ska ju jaga maten! Så öva på att äta och lär känna din mage- vad den tål och inte tål

5) Njut av resan mot målet. Vad det än är. Lopp kan gå åt helskotta. Och löpningen är ju frivillig så försök njuta av den. Ibland är det misär, men den är självvald. Har du njutit av resan gör det inget om det går lite fel på loppen du springer.

Vill du ha fler tips och bolla med andra som gillar att springa långt är du välkommen att hänga med på min Facebooksida.

Tjejmarathons ständige vinnare…Tobbe!

Om ni undrar om pengarna kommer fram… de går inte bara till mediciner utan också till annan vård och till att komma tillbaka till livet genom att lära sig ett hantverk. Varje krona räknas.

Blir helt varm i kroppen när jag ser den här bilden. Världens goaste tjejer!

En till magisk helg till ända. Om ni vill se vad helgen innehöll så rekommenderar jag att kika in på Workout Åre’s instagramkonto . Mitt är ganska fullt av härliga utebilder också även om eventet till störst del pågår inomhus.

Det är årets bästa helg, jag är både helt slut och full av energi på samma gång: Nya möten, kära återseenden, nya tankar, insikter, inspiration och väldigt mycket kul, skoj och kärlek. Och mycket höjdmeter- mina stockholmsanpassade ben är inte vana vid Årebackarna längre och det blir några vändor upp o ner när man både rekar och leder.

FÖrutom toppturen som jag och Magnus ledde (samt att jag var med på scenen när han ledde den magiska Glow in the dark yogan sent fredag kväll) hade jag mina två pass  TrailFun och WorkOutDoors. Jag lade lite tid på att prata om att våga lita på att man kommer klara passet. Att det är för alla- oavsett om man är vältränad eller inte. Mina deltagare- TACK om någon läser detta. Jag fick sån enorm energi och glädje av er. Under uppvärmningen på WorkoutDoors hade jag velat spela in ljudet – det var asgarv och stånk om vartannat- love it!

Det är kanske inte så roligt att läsa om ett event man inte var på så jag tänkte dela med mig av reflektioner istället.

Rörelse är enkelt, träning inte alltid

Reflektioner om rörelseglädje och den möjlighet vi har som är frälsta och dessutom är verksamma i branschen att få människor att röra på sig och där och då också möjligheten att röra dem på ett annat plan också. Body and mind.

Träning kan vara svårt. Övningar kan vara svåra. Men rörelse är enkelt. Ska vara enkelt och får aldrig bli svårt. Vi har en skyldighet och ett ansvar att göra skillnad på rörelse och träning och visa på hur enkelt det är att röra sig. Hur lättillgängligt det är.

Träning kan vi krångla till hur mycket vi vill. Kalla för trebokstavskombinationer, paketera i olika releaser, styra in i olika pulszoner, setta och reppa till förbannelse. Leta kontakt med lats och pecs och biccar. Mäta i tid, höjd, distans, vikt.

Men låt rörelseglädjen vara enkel, lättillgänglig, ickedömande och för alla. A.l.l.a. Låt de som kanske provar på just vårt träningsområde känna att vare sig om det här var det jag ville göra så vet jag att röra på mig, motionera för hälsan, det fixar jag.

Vi har en möjlighet att  bjuda in till en värld av glädje, av härliga utmaningar, av gemenskap, av grit, av djävlar anamma, endorfiner. Men också ett ansvar, tycker jag, att vara tydlig med att för hälsa behövs inte vare sig marklyft, huvudstående eller rätt kadens. Det kan vara ett specialintresse, det kan absolut göra gott, men det är inte en specifik övning eller disciplin som är svaret.

Och inget ger oss rätten att racka ned på någon annans sätt att hitta träningsglädje. Bara för att vi hittat vår grej, det som får oss att vilja träna så kan vi inte prata illa om någon annans sätt att få upp pulsen och eller öka i styrka eller rörlighet. Bara för att någon älskar att lyfta stockar och hittar empiriskt och vetenskapligt stöd i att det är bra så ger det inte rätt att driva med de som tränar BodyPump. Om vi säger oss vilja sprida träningsglädje då måste vi ha respekt för att den kan man hitta på många sätt.

Vi har nog med utmaningar i samhället med stillavarande, stillasittande och en upplevd tröskel till att ”komma igång”. Låt oss sprida rörelseglädje först och främst. Träningen blir roligare då.

Och hur professorn botade sin snöfobi? Han följde med på topptur upp på Åreskutan!

Härlig rörelse som uppvärmning på WorkOutDoors

Många säger att maj är så hektisk och det brukar det vara för mig också men jag hade i år en väldigt lugn månad. Inte helt självvalt men jag passade på att njuta som attan av mycket ledig tid med barnen,

Juni däremot är inte alls lugn. Det är endorfin, adrenalin dopamin och oxytosinrus rakt igenom.  Det börjar redan nu med att jag som vanligt är i Åre för Workout Åre. Jag skulle haft en föreläsning ikväll (utanför eventet) som tyvärr inte blir av men så får jag lite extra tid häruppe vilket är fantastiskt- det är så lugnt och igår hade jag hela badet nästan för mig själv!

1 Årets mesta bästa endorfinhelg

I helgen är det alltså som vanligt årets bästa träningsevent som på sitt elfte år ser ut att bli ännu bättre än tidigare. Det är helt fantastiska instruktörer på plats- bland annat Michael Dahlén som ska föreläsa, Kalle Zackari Wahlström leder pass och föreläser och så är förstås Linus och Cecilia här och kör Soma, Magnus Hagström, Katarina Woxnerud, Johanna Andersson osv osv osv. Jag är så ärad att jag får hålla tre pass i år:

1) WorkOutDoors som är ett glatt skönt träningspass med naturen och kompisarna som redskap

2) Trailfun som är en härlig tur uppåt och genom lera och utför och lite backteknik.

3) Toppturen. En klassiker! Vädret idag- omigod alltså, det blåser 10 sekundmeter nere i byn och snöade inatt så vi ska reka imorgon istället jag och Magnus.

2) Årets GODaste lopp

Nästa vecka har jag både stora tjejens första skolavslutning att gå på och så tar min fina Zeinep studenten. Tjejen jag blev mentor åt för 4 år sen går nu ut gymnasiet med badassbetyg och har siktet inställt på läkarlinjen. Så imponerad!

Dagen efter det är det dags för vårt 6e Tjejmarathon som blir ett ganska litet arrangemang i år men lika trevligt och viktigt. Så tacksam både Umara och Årstiderna stöttar med sportdryck respektive energi till loppet- då kan vi ge mer av anmälningsavgiften till Panzisjukhuset.

Om du är sugen på ett eller fler varv på 10kmbanan i Ursvik så finns det plats i stafettlag! Maila mig så ordnar jag ett lag till dig!

3) 80 km Ecotrail 17 juni

Alltså…jag har ganska bra koll på vad det är att vara förberedd på lopp och..ja jag har slarvat rejält med långpassen till förmån för att inte slarva med annat.  Det känns helt brutalt och klockan tickar på fram till två-veckor-kvarstrecket som jag vet är min gräns för att dunka på ett riktigt långt pass. Jag gör så gott jag kan med förberedelserna och så får jag slita mer eller mindre den 17e. Starten går 07.00 så jag har ju hela dagen på mig och banan ska vara riktigt fin- det kommer bli en slitig underbar upplevelse.

4) OW!

Alltså open water simning. Målet är att komma i vattnet i juni. Förstår inte att det ska vara så svårt att få till men det är ju inte lika spontant som löpning och jag undviker att sticka iväg på kvällarna- vill vara hemma med familjen! Med tanke på att jag och stortjejen badade förra helgen så ska väl det gå. Längtar till att simma. Har dock klippt sönder min våtdräkt men kanske kan få låna makens…. Men swimrun, det ska bli sommarens melodi Min man är dessutom också superpepp och han har tävlingshorn som växer ut, det har inte jag!

5) Midsommartrail på Storulvån

Jag kommer vara ledare för STF under midsommarhelgen och det ska bli så himla kul! Att få hänga med Christine och suga åt sig av hennes kunskap och energi, träffa andra som älskar att vara i fjällen och så få föreläsa om något jag inte gjort på ett tag- ultralöpning och hur man får till det med en full vardag. Tre dagar i löparskor på fjället och häng med familjen- underbart!

6) Spela gitarr på balkongen

Ursäkta alla grannar. Men nu är jag igång igen. Sicken periodare men det är som att när andra tar fram rosévinet då tar jag fram gitarren. Att sitta där på kvällarna och plinka- love it!

7) Jobba, föreläsa, workshoppa

Jobbet rullar på. Jag har en skön balans av föreläsningar och workshops och så ett långsiktigt uppdrag jag påbörjat. Därtill hör flera av sig och vill nätverka- det gillar jag! I juni har jag en lagom dos med jobb jag verkligen ser fram emot. Bland annat en föreläsning på engelska för ett agilt ungt IT-företag som växer snabbt, sen en frukostföreläsning om hur man kan hjälpa sig själv vara ledig- för det är inte så lätt alla gånger.  Sen har jag blivit återinbjuden till ett företag för inte en men två föreläsingar om en hållbar prestation på jobbet. Att få komma tillbaka- det värmer så gott! Och en del annat- men helt lagom och den 29e på kvällen avslutar jag med att leda en workshop för det IT-företag jag var i Alperna med tidigare. Återkoppling och sammanställning på det och sen är det semester!

8) Släppa två grymma poddavsnitt

Ni har väl inte missat Health for Wealthpodden? Det är en ynnest att få bjuda in så fantastiska människor och fråga dem saker. I juni släpper vi två avsnitt: 8e och 22a. Senast intervjuade vi en riktigt cool polischef- Hanna Bjärgård, senast en professor från GIH, och i nästa avsnitt pratar jag och Boel om hur man kan stressa ned och av inför semestern, under den och göra rätt inför återgång efter ledigheten. Sen några veckor samarbetar vi inte bara med grymma Twitch Health utan också med Skandia som är prisade av Fortune Magazine som ett av världens 50 bästa bolag för sitt hälsofrämjande arbete. Värdefulla samarbeten för oss och vi ser fram mot fortsättningen.

9) Läsa

Just nu läser jag Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer. Sist på bollen kanske men jag har varit så dålig på att läsa skönlitterärt men det ska jag försöka göra i sommar Därtill har jag laddat ned Distrupt you (googla!) och så vill jag läsa Sapiens förstås som alla pratar om.

10) Gå på en takterrass i Sthlm

Mina fina goa vänner Katta och Sara var på takterrasssafari häromveckan. Jag vill också kände jag. Det är kanske mer symboliken jag är ute efter: Vara ledig med vänner en kväll utan att ”försöka” något. Bara hänga en sån där vacker junikväll som det kan vara i Stockholm när luften känns lovande, himlen hög och sommaren lång lång. 

Verkligen på andra änden av spektrat ”grisa sig i mål på 80 kilometer terräng” men det är ju just kontrasterna i livet som är så magiskt och när kontrasterna båda är goda, som i det här fallet..då är det vavavoom!

Mest frekvent hittar du mig på Instagram för både tankar, tips och en del blaj också förstås.

Så kan kan sammanfatta livet just nu. Men jag har inte knäckt ackorden till the Waifs låt Higher Ground än….

Jag såg en sån fantastisk film häromdagen. Om Nicky Spinks, en löpare som genomfört både det ena och det andra men filmen handlar om en utmaning som kallas en Double Bob Graham på över 20 mil och över 84 toppar – om jag förstår det rätt, hon springer två varv.

Nickys lugn och fokus under hela utmaningen är helt fantastisk att se. Hon stannar och slevar beans on toast och fokuserar sen på den brutala utmaningen igen.

Man får veta att Nicky hade bröstcancer under en period i livet men kom tillbaka starkt från det.

Vid ett tillfälle säger hon att hon väljer att utmanas av löpningen, men inte av cancern- den utmaningen utsattes hon för. Mot sin vilja.

Det sa ba KLONK i mitt huvud. I det huvud som ibland har lite svårt att rättfärdiga för sig själv det här med att springa så länge så man ibland vill grina i fosterställning, har så ont så man inte vill ta ett steg till och är så trött så en sten ser ut som en skön säng.

VARFÖR?

För det får mig att känna mig stark.

Efteråt.

Fri, ger mig egentid, glad, hänförd- det också men dimensionen stark har jag börjat reflektera mer och mer över. Vi som har det så bra så vi kan jobba sönder oss och stressa över ditt och datt- vi söker fortfarande de här fysiska utmaningarna som får oss att låtsasbrista. Och att klara de utmaningarna, rustar oss.

Det rustar mig för livet, för livet händer.

Jag började springa på riktigt i en kris. Jag sprang mitt första maraton ungefär ett år efter att pappa dog. Det löste inte sorgen men det gav en struktur åt en del av livet. Sen sprang jag av andra orsaker under en tid när jag mådde ganska dåligt.

Och sen började jag igen. Igenom en kris, ur den. Och vidare. Jag hittade ultralöpningen och dess höga krav men samtidigt kravlöshet, de långa passen, ensamheten, tiden att reflektera i natur. Det passade mig så bra. Jag förstod inte att det stärkte mig förrän jag var tvungen att vara stark.

Jag springer till lugn, fokus och styrka. Medan livet är bra, när livet är helt galet, när jag är rädd, ledsen, orolig. Jag har sprungit genom precis allt och när livet varit riktigt skittufft då har löpningen funnits där men inte utmananat. Bara stöttat. Varit tid i naturen. Tid att ladda med syre.

Och när livet är bra, då får löpningen vara utmanande igen. Som förra året när jag dunkade 100 miles på under 20 timmar- ingen rekordtid på något sätt men för mig krävde det fokus och enorm uthållighet och det som kallas grit för att få till träningen i ett liv med två barn och annat. Då fanns det utrymme för den utmaningen, andra tider har det inte gjort det.

Så. Löpningen betyder förstås olika för alla. Men för mig så har den gett mig en träning för att hantera utmaningar jag inte vill möta. Man vet inte vad livet kastar för hinder i ens väg. Men man kan, på sitt sätt, rusta sig så gott det går. Och njuta hejdlöst längs vägen.

Se filmen här.