Att DNFa på ett schysst sätt
Nej det gick ju inte vägen i lördags på Ecotrail Stockholm. Det visste jag redan innan eftersom jag hade en buffert med ursäkter som jag inte lyckades skaka av mig innan start. Då kommer de ju krypandes och tar till slut över hela sinnet och det blir svårt att fortsätta.
Sen september förra året har jag bara sprungit längre än 4 mil två gånger. Tror jag. Jag loggar inte min träning och har inget program och har ingen koll. Jag har mest joggat och fikat känns det som och det märks både på form och hur kläderna sitter. Inget konstigt med det.
Helgen två veckor innan var jag på Workout Åre och jobbade, helgen innan loppet arrangerade jag Tjejmarathon.Jättekul men inte direkt vilsamma helger. Jag har mycket på jobbet i juni och det går före att springa långt. Jag var trött. Trött och sömnig och ofokuserad. Tyckte det var varmt och fick nästan panik ett tag. Sprang och tänkte på andra saker och när jag blev grinfärdig över en lång sekvens teknisk stig och längtade efter asfalt- ja då fattade jag att det här skulle nog inte gå så bra. Däremot kände jag mig ”stark i magen” och jag fick faktiskt ihop 5 mil vilket är distansrekord sen exakt 9 månader- supernöjd med det och kroppen känns riktigt ok efter två nätters bra sömn och vila. Därtill kände jag mig stark i backarna- har sprungit mycket kuperat senaste tiden. Man blir bra på det man tränar på….
Banan var otroligt fin och arrangemanget toppen! Jättekul med många internationella löpare och att få träffa några vars namn jag känner och följer min Sustainable Ultra Trainingsida som jag hoppas du också vill följa där jag delar tips och tankar runt att springa långt! Tusen tack Nordic Trail
Att bryta med stil
Att DNFa känns som ett misslyckande- klart det är, syftet med att starta ett lopp är ju att gå i mål. Jag tycker ocskå, och detta är mina personliga reflektioner att man har ett visst ansvar inför lopparrangören och gentemot andra löpare hur man gör när man vet att man kanske inte kommer gå i mål. Sen tänker jag att om man spänt bågen på ett lopp man rest långt för och tränat länge för så klart man ska försöka och inte hitta en till ursäkt i att ”jag vill inte orsaka merarbete”. Nu tänker jag ett lopp man kanske inte egentligen bryr sig så jättemycket om. Jag tänker såhär:
1) Om loppet är fullt och folk väntar på platser- då kan man ju altruistiskt och juste överlåta sin plats till någon som verkligen vill springa
2) Om mitt brytande av loppet orsakar lopparrangören merarbete så ska jag också fundera. Om jag måste ta hjälp med transport till start eller mål kanske jag ska fundera lite hur mycket extrajobb det blir. Det är ju olika beroende på lopp förstås.
3) Hur jag pratar med andra medlöpare runt att jag bryter- om de står och väger mellan att bryta och inte så ska jag försöka vara den som peppar dem att fortsätta. Säga att de ser starka ut osv.
I lördags visste jag att det fanns platser kvar och jag visste att om jag bryter så bryter jag nära Sumpan så jag bara joggar hem och jag hade inga grejer transporterade till målet. Däremot kanske jag var lite väl öppen med att jag skulle bryta när jag pratade med några jag sprang med- men försökte peppa dem att fortsätta.
Sammanfattningsvis så får man förstå att hjärnan den undviker jobbiga saker om den kan så man behöver ofta jobba med mentala strategier för att möta de svackor som garanterat kommer!

Banan gick upp på Väsjöbacken, Granholmstoppen (bilden) och sen Hagatippen. Totalt runt 1150 höjdmeter.
Standardoutfit: Skor från Inov-8, gaiters från DirtyGirls, strumpor från Falke och gamla målarshorts från HM