Proud and honored guesthost at Endurance Planet podcast

Som alltid är det svårt att sammanfatta en riktigt härlig upplevelse i ETT blogginlägg som ni ska orka läsa. Men jag ska göra mitt bästa.

Jag var medbjuden till Storulvån av Svenska Turistföreningen och Christine Hägglund för att vara hjälpledare till henne på löpturer och sen föreläsa och leda SOMA-pass. Har längtat upp i flera år! Familjen fick följa med så hela gänget satte oss i bilen tidig torsdag morgon från Värmland med kläder för både ösregn och snö- väderrapporten såg ganska spännande ut!

Soulrunning på Storulvån arrangeras av Svenska Turistföreningen och har funnits i flera år. Med helpension på mysiga Storulvåns Fjällstation med enormt trevlig personal och fjällekis för barnen passar upplägget alla! Med på resan var både de som reste ensamma, par, familjer och en mamma själv med sin son. Alla riktigt sköna lirare och med olika spännande erfarenheter och alla delade glädjen i att vara ute på fjället.

Varje dag fanns det tre grupper att välja på vilket gjorde att alla kan hänga med efter förmåga. Med Christine är det stort fokus på det viktigaste: säkerhet och att ha kul och njuta. Hon är enormt erfaren och de tänkte verkligen igenom upplägget bra och proffsigt.

Dessutom fanns utrustning att testa i form av olika sorters trailrunningskor, kompass med mer.

Vi missade första turen på torsdagkvällen då vi körde upp i lugn mak. Solen sken och det kändes som sommar- om än med mycket snö! Det kanske var det varma välkomnandet också!

Go frukost med nybakt bröd och utsikt över fjällen. Extremt god mat överhuvudtaget.

På midsommarafton tog vi en tur runt Getryggen i mellangruppen. Klafsigt och obanat och alldeles underbart. Vi var borta runt tre timmar och åt sen lunch och sen kunde man bada bastu eller bara slänga sig i en fotölj med en bok. Den här dagen var också den traditionsenliga enorma midsommartårtan serverad till alla gäster.

Middagen var riktigt god- nog den godaste buffé jag ätit med mycket lokala råvaror. Vi sov riktigt gott hela familjen- våningssäng är alltid poppis hos barnen!

Lördagen bjöd på riktigt fjällväder – blåst och kallt men det är ju bara att klä sig. Yllesockar är ett tips såna här dagar.

Christine och Magnus från Östersund och jag och gruppen sprang en sväng till Ulvåtjärn och sen Snasahögarnas vindskydd och ner i dalen till vägen där vi fick skjuts tillbaka (om man ville). En annan grupp joggade till ett kafe i Handöl och åt våfflor- bra grej det med!

Vi kröp ihop i vindskyddet och medhavd matsäck smakade riktigt gott med trevligt sällskap. Alla var så positiva och stämningen var supertrevlig.

Söndagen avslutades med en lång tur, en kort sväng eller topptur på Getryggen- den var jag med på. Det var en riktig feel- good runda. Lite flås mycket utsikt och härlig utförslöpning. Jag sprang alltid sist som ”svans” och den här dagen fick jag ett sånt där moment när jag bara stod och tog in hela panoraman med Sylarna i horisonten och alla fjäll runtomkring. Så mäktigt!

Förutom löpningen så fanns det flera andra aktiviteter att göra och dessutom föreläsningar (Christine pratade om motivation och jag föreläste om att springa 100 miles med hälsan i behåll). Jag höll också ett SOMA-movespass, man kunde testa klättervägg, musik-quiz, tipspromenad och så under säsongen guidade turer. Alla möjligheter, men också att gå undan och bara chilla.

Barnen älskade det, vi älskade det och det var så härligt att kunna hänga med härliga människor men även gå undan för sig själv. Fjällen gör gott.

Tack STF Storulvån, Christine och alla jag fick träffa och hänga med. Flera bilder finns på min Instagram men några lägger jag här. Den nedan är alltså en hälsning till Gustavs kollega- här är Gustav som är ute och springer på fjället- bildbevis!

Nej det gick ju inte vägen i lördags på Ecotrail Stockholm. Det visste jag redan innan eftersom jag hade en buffert med ursäkter som jag inte lyckades skaka av mig innan start. Då kommer de ju krypandes och tar till slut över hela sinnet och det blir svårt att fortsätta.

Sen september förra året har jag bara sprungit längre än 4 mil två gånger. Tror jag. Jag loggar inte min träning och har inget program och har ingen koll. Jag har mest joggat och fikat känns det som och det märks både på form och hur kläderna sitter. Inget konstigt med det.

Helgen två veckor innan var jag på Workout Åre och jobbade, helgen innan loppet arrangerade jag Tjejmarathon.Jättekul men inte direkt vilsamma helger.  Jag har mycket på jobbet i juni och det går före att springa långt. Jag var trött. Trött och sömnig och ofokuserad. Tyckte det var varmt och fick nästan panik ett tag. Sprang och tänkte på andra saker och när jag blev grinfärdig över en lång sekvens teknisk stig och längtade efter asfalt- ja då fattade jag att det här skulle nog inte gå så bra. Däremot kände jag mig ”stark i magen” och jag fick faktiskt ihop 5 mil vilket är distansrekord sen exakt 9 månader- supernöjd med det och kroppen känns riktigt ok efter två nätters bra sömn och vila. Därtill kände jag mig stark i backarna- har sprungit mycket kuperat senaste tiden. Man blir bra på det man tränar på….

Banan var otroligt fin och arrangemanget toppen! Jättekul med många internationella löpare och att få träffa några vars namn jag känner och följer min Sustainable Ultra Trainingsida som jag hoppas du också vill följa där jag delar tips och tankar runt att springa långt! Tusen tack Nordic Trail

Att bryta med stil

Att DNFa känns som ett misslyckande- klart det är, syftet med att starta ett lopp är ju att gå i mål. Jag tycker ocskå, och detta är mina personliga reflektioner att man har ett visst ansvar inför lopparrangören och gentemot andra löpare hur man gör när man vet att man kanske inte kommer gå i mål. Sen tänker jag att om man spänt bågen på ett lopp man rest långt för och tränat länge för så klart man ska försöka och inte hitta en till ursäkt i att ”jag vill inte orsaka merarbete”. Nu tänker jag ett lopp man kanske inte egentligen bryr sig så jättemycket om. Jag tänker såhär:

1) Om loppet är fullt och folk väntar på platser- då kan man ju altruistiskt och juste överlåta sin plats till någon som verkligen vill springa

2) Om mitt brytande av loppet orsakar lopparrangören merarbete så ska jag också fundera. Om jag måste ta hjälp med transport till start eller mål kanske jag ska fundera lite hur mycket extrajobb det blir. Det är ju olika beroende på lopp förstås.

3) Hur jag pratar med andra medlöpare runt att jag bryter- om de står och väger mellan att bryta och inte så ska jag försöka vara den som peppar dem att fortsätta. Säga att de ser starka ut osv.

I lördags visste jag att det fanns platser kvar och jag visste att om jag bryter så bryter jag nära Sumpan så jag bara joggar hem och jag hade inga grejer transporterade till målet. Däremot kanske jag var lite väl öppen med att jag skulle bryta när jag pratade med några jag sprang med- men försökte peppa dem att fortsätta.

Sammanfattningsvis så får man förstå att hjärnan den undviker jobbiga saker om den kan så man behöver ofta jobba med mentala strategier för att möta de svackor som garanterat kommer!

Banan gick upp på Väsjöbacken, Granholmstoppen (bilden) och sen Hagatippen. Totalt runt 1150 höjdmeter.

Standardoutfit: Skor från Inov-8, gaiters från DirtyGirls, strumpor från Falke och gamla målarshorts från HM

Så onödigt. Att ha ångest över frivilliga saker är så korkat. I en värld där det kan hända så mycket sheit är det verkligen så onödigt och det bästa man kan göra är att ta sig ur den känslan så fort det går.

Men ofta är ångesten ibland nervositet som slagit fel. Nervös- det är ok. Men ångest är onödigt. Löpning ska vara roligt för det mesta.

Jag är anmäld till Ecotrail Stockholm imorgon. 80 km. Det går att byta till 45 km men för mig känns det bara som luften går ur då. Jag är så förhållandevis otränad att 45 kilometer mest kommer bli ett långsamt hasande medan 80 km iallafall kan bli en mental fajt utan dess like med en kropp som är några trivselkilon större än opti för mig, för få långpass och därtill mina 14 dagar innan inte går av för hackor- jag är helt slut men glad och frisk!

Men jag har inte tränat för det här. Och 8 mil terräng snyter man inte ur näsan. Min bästa coach, min man, har sagt det hela veckan- ”du har inte tränat för det här”. Det är mannen som följt alla mina ultralopp så han vet. Men vi beslöt, ja vi tillsammans, att jag startar imorgon. Det är bäst för alla att jag gör det, humöret annars- pas bien.

Har inte tid att riktigt tänka efter, tänker att det bara är ett lopp där jag inte har ett tidsmål, det är inte så mycket att tänka på egentligen förutom att se till att hitta till starten och ha med rätt grejer; Känns det inte kul, spring inte! Men det känns superkul. Och jag har ju några mil på mig att arbeta upp ett pannben inför de sista 4 milen som kommer göra fruktansvärt ont och vara fruktansvärt jobbiga. Men tacksamheten över att kunna dra iväg en morgon och springa i skogen en hel dag- den är stor! Stor!

Några tips när ångest tar över nervositet:

1) Bryt ned det du ska göra. Vad behöver du göra nu? Hur ska du göra i starten? Första biten? Vad ska du ha med dig? Att förbereda sig och känna sig trygg med prylar, bansträckning, markeringar, logistik osv- det är en viktig del. Att ha den rätta låten redo på spellistan om du använder musik- superviktigt! FÖr mig har musiken varit en av de avgörande delarna på mina långa ultror.

2) Visualisera det som kommer bli tufft och det som du vill uppleva. Vad ska du tänka på när det blir tufft? Hur ska du ta dig igenom det? Vad är det du längtar efter att uppleva? Hur ser du till att du får den upplevelsen? Den är helst inte kopplad till tid utan kanske till att gå över mållinjen och tagit ut dig allt du kan- då har du gjort ditt bästa!

3) Perspektiv. Det är frivilligt. Det är en ynnest att stå där på startlinjen och kunna med fri vilja utmana sig fysiskt. Då har man det riktigt bra. Vi är inte många i världen som har den chansen och möjligheten. Vårda det med tacksamhet. Låt pirret i magen fara runt, försök känna glädjen i att kunna vara där du är och dela upplevelsen med dig själv och alla andra.

Lycka till!

Arvika Triathlon 2012

”Men hur fasen tränar man för 16 mil” frågade Veronica innan start. Ett svar kommer längre ned.

Det var det sjätte Tjejmarathon som gick av stapeln i helgen. Med den korta attention span som vi verkar lida av så finns de fortfarande de som tror att loppet bara är för tjejer Det var det bara första året. Nu är det sen 5 år för grabbar och sen 4 år vinner Tobbe Gyllebring. Så ock i år.

Vi har under de här åren rört om i tjejloppsgrytan, ställt frågan om tjejlopp verkligen bara ska vara korta och gulliga när tjejer är så grymma på uthållighet? Varje år debuterar några hårdingar på ultradistans- och det ger mig gåshud varje år.

Men de senaste två åren har vi också velat öppna dörren för de som inte vill springa lika långt. Min erfarenhet är att bara att se andra göra det kan ge inspiration och sug efter att göra det senare. Därav stafetten som i år drog tre lag.

Stämningen är alltid lika fin, lika varm, jag får träffa flera av de som jag lärt känna via just Tjejmarathon och ultralöpningen. Alla gör sin prestation men vi gör den tillsammans.

Mer om loppet kan du läsa här. Och vi planerar ett lopp till och då hoppas jag att just du vill vara med. Det är speciellt. Det är utöver det vanliga.

Vill du stötta insamlingen gör du det här.

Men åter till Veronicas fråga. En fråga jag får ofta. Hur tränar man för att springa långt? Här är mina tankar om det:

1) Fundera på varför du vill springa långt. Är det för att det verkar coolt och ballt att berätta för andra- då kommer du ledsna. Ä det för att du undrar vad som händer i huvud o kropp när du tagit ut dig fullständigt och är less på tidshets- now we are talking.

2) Bygg en stark grund. Ju starkare grund, desto längre kan du springa. Grunden består i att sova bra, äta bra, bygga ett starkt pannben men det får inte vara starkare än kroppen. Ta hand om höfter, fötter, bröstrygg och se till att du är ready to run. Om du är stillavarande i ditt arbete kan det krävas lite förberedelser. Jag går till Isabelle Franzen för att ta hand om min kropp och bygga den hållbar inifrån och ut.

3) Bygg volym smart. Det måste inte alltid vara det längsta passet- det kan vara flera pass under en vecka som ackumulerar volym. Du tränar inte för de första milen i loppet utan de sista. Vid det laget är du sliten, kanske hungrig och trött i benen. Att träna när man är i det skicket sliter- men det förbereder dig också för den tuffaste delen av loppet. Du kan dela på passen under en dag eller två dagar. Livet kommer före.

4) Öva på att äta. Bättre äta under tiden du springer än preppa innan. Magen är ofta det största problemet för ultralöpare. Det är ju inte tänkt att vi ska springa och äta samtidigt- vi ska ju jaga maten! Så öva på att äta och lär känna din mage- vad den tål och inte tål

5) Njut av resan mot målet. Vad det än är. Lopp kan gå åt helskotta. Och löpningen är ju frivillig så försök njuta av den. Ibland är det misär, men den är självvald. Har du njutit av resan gör det inget om det går lite fel på loppen du springer.

Vill du ha fler tips och bolla med andra som gillar att springa långt är du välkommen att hänga med på min Facebooksida.

Tjejmarathons ständige vinnare…Tobbe!

Om ni undrar om pengarna kommer fram… de går inte bara till mediciner utan också till annan vård och till att komma tillbaka till livet genom att lära sig ett hantverk. Varje krona räknas.

Blir helt varm i kroppen när jag ser den här bilden. Världens goaste tjejer!

En till magisk helg till ända. Om ni vill se vad helgen innehöll så rekommenderar jag att kika in på Workout Åre’s instagramkonto . Mitt är ganska fullt av härliga utebilder också även om eventet till störst del pågår inomhus.

Det är årets bästa helg, jag är både helt slut och full av energi på samma gång: Nya möten, kära återseenden, nya tankar, insikter, inspiration och väldigt mycket kul, skoj och kärlek. Och mycket höjdmeter- mina stockholmsanpassade ben är inte vana vid Årebackarna längre och det blir några vändor upp o ner när man både rekar och leder.

FÖrutom toppturen som jag och Magnus ledde (samt att jag var med på scenen när han ledde den magiska Glow in the dark yogan sent fredag kväll) hade jag mina två pass  TrailFun och WorkOutDoors. Jag lade lite tid på att prata om att våga lita på att man kommer klara passet. Att det är för alla- oavsett om man är vältränad eller inte. Mina deltagare- TACK om någon läser detta. Jag fick sån enorm energi och glädje av er. Under uppvärmningen på WorkoutDoors hade jag velat spela in ljudet – det var asgarv och stånk om vartannat- love it!

Det är kanske inte så roligt att läsa om ett event man inte var på så jag tänkte dela med mig av reflektioner istället.

Rörelse är enkelt, träning inte alltid

Reflektioner om rörelseglädje och den möjlighet vi har som är frälsta och dessutom är verksamma i branschen att få människor att röra på sig och där och då också möjligheten att röra dem på ett annat plan också. Body and mind.

Träning kan vara svårt. Övningar kan vara svåra. Men rörelse är enkelt. Ska vara enkelt och får aldrig bli svårt. Vi har en skyldighet och ett ansvar att göra skillnad på rörelse och träning och visa på hur enkelt det är att röra sig. Hur lättillgängligt det är.

Träning kan vi krångla till hur mycket vi vill. Kalla för trebokstavskombinationer, paketera i olika releaser, styra in i olika pulszoner, setta och reppa till förbannelse. Leta kontakt med lats och pecs och biccar. Mäta i tid, höjd, distans, vikt.

Men låt rörelseglädjen vara enkel, lättillgänglig, ickedömande och för alla. A.l.l.a. Låt de som kanske provar på just vårt träningsområde känna att vare sig om det här var det jag ville göra så vet jag att röra på mig, motionera för hälsan, det fixar jag.

Vi har en möjlighet att  bjuda in till en värld av glädje, av härliga utmaningar, av gemenskap, av grit, av djävlar anamma, endorfiner. Men också ett ansvar, tycker jag, att vara tydlig med att för hälsa behövs inte vare sig marklyft, huvudstående eller rätt kadens. Det kan vara ett specialintresse, det kan absolut göra gott, men det är inte en specifik övning eller disciplin som är svaret.

Och inget ger oss rätten att racka ned på någon annans sätt att hitta träningsglädje. Bara för att vi hittat vår grej, det som får oss att vilja träna så kan vi inte prata illa om någon annans sätt att få upp pulsen och eller öka i styrka eller rörlighet. Bara för att någon älskar att lyfta stockar och hittar empiriskt och vetenskapligt stöd i att det är bra så ger det inte rätt att driva med de som tränar BodyPump. Om vi säger oss vilja sprida träningsglädje då måste vi ha respekt för att den kan man hitta på många sätt.

Vi har nog med utmaningar i samhället med stillavarande, stillasittande och en upplevd tröskel till att ”komma igång”. Låt oss sprida rörelseglädje först och främst. Träningen blir roligare då.

Och hur professorn botade sin snöfobi? Han följde med på topptur upp på Åreskutan!

Härlig rörelse som uppvärmning på WorkOutDoors