#Grönt, nyttigt gott!

Jag vaknade med pipig stämma imorse. Utsövd. Men allt detta hostande jag haft i ansiktet hela veckan har till slut fått tag om luftrören. Kändes som det gick över när jag gick upp men ändå. Riskerar inget.

Drog på mig de älskade Riekerkängorna, Helly Hansenbyxorna och knatade ut i skogen. Skön känsla. Hade nog kunnat springa. Men en tyst lugn ensam promenad i skogen var nog behövligt inför nästa vecka.

Det ska gå en led där men nu i vintertid är den väldigt svår att se med all snö. Markeringar på träden hjälper men de är glesa.

Jag vill gärna älga på men fick stanna. Speja länge tills jag såg ett riktmärke. Gå vidare. Stanna igen.

Otroligt bra mental träning. Kalla det mindfulness om du vill.

Precis som livet. Ta riktning. Gå. Stanna upp. Ta ny riktning. Kanske är söndagskvällarna när vi stannar upp. Och tar nytt sikte. Eller vi kan det. Om vi vill.

Det händer så mycket. Det är så mycket. Vart var det jag skulle? Jag måste stanna upp, tänka efter, speja lite efter min led. Min väg framåt.

För det är lätt att dras med i andras. Andras prestationer, andras kartor. Det är så mycket läror och ideer, goda råd och tips.

”Du borde”. ”Ska du inte”. Hjärtats röst och magkänslan, när man tar sig tid att höra dem talar klarspråk.

Det var ingen lång promenad. Men viktig.

Hos min faster på landet finns Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Jag har bläddrat lite i den.

Ett citat som fastnat är:

Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

Här kommer nästa vecka till dig. Har du tagit ut din riktning?

 

---

Ibland är det kämpigt alltså. På en extremt i-landsproblemmässig skala förstås men ändå.

Jag vill inget hellre än att träna. Gärna dubbelpass. Gärna långt.

Men den här veckan har jag sovit alldeles för lite. Lillan kommer över vid elva och ligger sen och hostar mig i ansiktet hela natten. Hon i sömnen- jag vaknar. Varenda förälder därute vet att man inte skjuter ifrån sig ett krassligt barn.

Idag var det 10 x 3 km på schemat. Jag springer dem i cirka 20-30 sek över maratonfart ( min drömmarafart ni vet- it’s gonna happen!). Med 5 min gå-joggvila emellan. Eller skulle ha sprungit dem.

När väckarklockan ringde var jag helt slut. Behövde verkligen vila en timme till. Sen är det inte så att jag vill lämna ifrån mig Lillan till någon anna att passa hela dagen heller. Prio ett är hälsa. 33 km när jag är för trött- är inte hälsa. Alltså utgår det.

När jag väl kom iväg hade jag reviderat passet till:

6 x 2 km med upp och ned jogg och 4 min joggvila emellan.

Ett nästan hälften så kort pass, men med högre fart förstås. Sikte på tröskelfart.

Känslan i kroppen var helt ok även om den här eviga modden kan suga kraften ur vilket steg som helst. Första och sista gick på bar asfalt och då gick det som fortast. Mina vader har växt i omfång den här vintern det är ett som är säkert. All denna moddlöpning alltså. Stärkande för både vadmuskulatur och pannben.

Hemma innan lunch men något mer utvilad än om jag sprungit 33 km. Tid att åka spark, läsa bok för Lillan framför brasan, hugga ved och hinna rodda barnvakter för nästa vecka. Allt som inte skedde denna vecka. Alla möten. Ska ju ske nu. Lite småjobb ikväll. Det löser sig. Träningen med.

Om du som jag, som de flesta, måste pussla in träningen i en späckad vardag och dessutom är mänsklig- alltså ibland är för trött, ibland inte hinner och ibland blir sjuk så har jag några tips till dig.

1) Ta höjd i träningen Alltså om du har en träningsplan för ett lopp i vår/sommar- räkna med en vecka ”borta” från träningen. Inte att du ska räkna med att bli sjuk, mn ha en vecka ”extra” i planeringen. Det har min adept, och den har vi behövt 🙂

2) Fokusera på nyckelpassen. Krasst- ut med mellanmjölken. Ska du springa långt- se till att få till långpassen. (Men öka inte distansen drastiskt- ca 10% per vecka och korta ”viloveckor” regelbundet. Hinner du bara några pass per vecka- gör det som är viktigast. Ta hjälp att bestämma vad om du behöver. Rörlighet och lite styrka kan man ofta få till hemma.

3) Hälsan först. Har du inte sovit, är du krasslig (inte febrig, inte halsont). Försök iallafall komma ut en stund i dagsljus.

Få lite frisk luft.
Och tänka som mitt mantra:
This to shalt pass
Och sen ska vi flyga fram igen.

---

Efter en förmiddag med lite jobb, lite mys, mycket bus med feberfri Russinprassel så tog vi oss ut med sparkarna.

Snön låg sådär tung och fin som den gör när det är runkt nollan.

Jag har längtat så mycket efter att åka vid Nobelspåren. Inte att det är så speciella spår- två stycken runt på en 2,4 km bana. Men det känns så..hemma! Det här är ju pappa-hoods!

Pep iväg i bilen, rapandes god linsgryta med Oasis på högsta volym. Sket i vallan- är ute efter träning och inte massa meck.

Väl ute vid spåret råkade jag i samspråk med två herrar med bred dialekt. ” Tränar du för tjejvasan?”. Ja herregud. Förklarade min ståndpunkt. Fick medhåll. En av gubbera hade blivit omsprungen av flera fruntimmer på en halvmara och åkt jämte flera damer pö Vaselöppö. Så det så!

Det var inte så mycket folk, inte så mycket dyr utrustning och senaste kollektionerna kläder utan toppluvor, teknik som suttit där under flera år, och fladdriga byxor. Helt underbart! Fy fasen vad skönt det var att inte vara i Stockholm! Jag bara mös inombords!

Det gjorde jag inte sen. Jag har hört att man ska staka sig fram när det är flackt. Det var det här. Och bakhalt som faaaaa*. Tror jag stakar rätt ok men herreguuud vad segt det gick. Det gick bara långsammare och långsammare. Till slut blev det patetiskt. Fick diagonala ett tag tills jag uppbådat lite flås att börja staka igen.

4 varv och lite till för att få en rund fin mil. Nästan själv i spåret. Magi på alla sätt utom avseende min stakträning.

Måste öva på detta. Eller nä- måste inte alls. Går så bra så att bara åka för att det är roligt. Bra träning, frisk luft. Hälsa.

---

Den här dagen har varit helt fantastisk. För att jag gjort den till det.

Det var viktigt. Det är viktigt att varje dag får sitt värde för att ha dagar att leva är inget att ta för givet. Tankarna har glidit iväg flera gånger.

Genom det som hände för exakt ett år så genomgår nära anhöriga och ett enormt antal på annat sätt berörda en process av sorg och att försöka förstå det som inte går att förstå- när en ung människa dör.

En person som fick alla att känna sig berörda från första mötet. En person som levde ett modigt liv och verkade för de som har det svårt.

En ung man som hade gjort så mycket, men hade så mycket kvar att göra. Han såg samhällsproblemen, och försökte göra något åt dem. På riktigt. Han var inte klar. Han rycktes bort mitt i ett leende. Så abrupt att det knappt gick att förstå, även för oss som var där.

Sorg, frustration och tusen existensiella frågor. Vad gör man med dem? Jag kan bara tala för mig. Jag dök in i arbete för något gott. För något som gav gott tillbaka, som var större än jag och mina tankar. Tjejmarathon! Drivet kom djupare från hjärtat än det kunde gjort tidigare. Jag hade till och med bollat frågor med honom om projektet.

I annonsen i tidningen, som jag har på min arbetsplats och som jag inte minns de exakta orden ifrån, står just det jag vill ta fasta på idag:

Vi som är här. Vi som kan. Vi ska. Vi bör. Göra gott. Göra vad vi kan. För vi kan.

Jag önskar dig att du vilar i frid. Och jag önskar att vi som är kvar- go do good!

---

Äntligen framme i Värmland. En riktigt tuff körning igår med långa köer IN till stan och sen UT och sen 25 sena mil med dåig sömn.

Vet ni vad jag har bäst nytta av då? Jo min ultralöpning. Tillgång till ett mentalt fokus som jag inte hade innan!

Idag är en speciell dag. Jag får skriva om det sen.

Ville bara länka er vidare till jogg.se där jag skrivit en krönika på ett ämne som Sophia varit inne på flera gånger också. Och flera andra!

Det här med Tjejklassikern- läs här, och tyck till!

 

---