Halmstadhäng

Axa Fjällmaraton blir fulltecknat nästan direkt varje år. Loppet växer men har en maxkapacitet då man inte kan släppa hur många löpare som helst upp igenom känslig fjällnatur och stigarna inte är sådär breda som på de flesta andra lopp.

Loppet är 43 kilometer över tre fjäll som totalt mäter 1800 stigmeter. Som jämförelse är Lidingöloppet en glassig tur på en motorvägsliknande banan och 400 stigmeter.

I år har man startat ett till lopp i Jämtlandsfjällen som jag med erfarenhet kan säga går i något av de vackraste fjällterräng jag vandrat i.

Jag vet inte exakta bansträckningen men i närheten finns Drommen, Falkfångarfjället och Dörrsjöarna där jag knatade ut ensam och tältade för några år sedan och vackrare fjällnatur får man leta efter. När då åker från Östersund till Åre och ser fjäll till vänster ungefär halvvägs är det dessa fjäll du ser.

Provloppet går av stapeln den 24 augusti  i år för att utvärdera inför det planerade riktiga loppet 2014 den 12e juli. Kostnaden är då endast 500 kr.

Loppet är egentligen ett ultralopp på 48 km över hela 2800 stigmeter.

Jag önskar så att jag kunde vara med- på vägen in till starten passerar man en av världens vackraste fjällbyar- Hallen, där vi hade stuga när jag var liten.

Sugen? Anmälan öppnar 15 juli!

Här kan du läsa mer.

---

Jag tror jag lite felaktigt sa att det var lätt att få till träning på semestern. Det är en sanning med modifikation.
Träning får jag till men har svårt att be om hjälp med MiniMe i flera timmar för att jag ska ut på mina egoistiska upptåg. I lördags var det ju tävling så det kändes ok men annars känns det inte så ok att pysa iväg på långpass på mer än sisådär 90 minuter.
Så jag har tränat men inte alls så som jag behöver både mentalt ( ensam ute på vägarna i flera timmar är bland det bästa jag vet och gör att jag blir väldigt lugn) och fysiskt- jag har årets andra ”A-race” om 2,5 månad.
Men inget att göra åt det. Utgångsläget när man har barn är just att- man har barn! De ”tar inte tid” de är tid. De borde iallafall vara de man vill vara mest med och visst är det så även i mitt fall.
Men nu är jag barnfri i 2 veckor och då tänker jag verkligen passa på att både vara lite ensam och att träna som f”n.
Jag har verkligen saknat att springa långt. Det är som meditation och skallen och kroppen känns liksom full. Igår hade jag nästan lite panik. WTF loppet är ju snart. Jag har inte sprungit långt sen april. Dessutom ger de här korta träningspassen på runt 8 km ingen ro. Det är för kort och hetsigt för att skänka den harmoni som längre pass ger.
Så idag så fick först RisiSkrutti följa med på en kort jogg för hon ville det.
Sen satte jag av med en kaffe och lite kvarg i magen (mina BCAA är slut) på min 15 km runda för att testa skorna. Klockan var nästan 10 så jag var helt tom i magen och rejält hungrig men lika löpsugen.
Rundan är 15 km och jag tog det lugn första 4 km innan jag tryckte på. Kändes riktigt bra i kroppen. Ingen jättesnabb fart men början på ett av mina viktigaste nyckelpass: långa pass i distansfart före frukost.
Övrig träning denna vecka var 6 km fart i måndags, några halvdassiga backintervaller i den långa skidbacken i onsdags och så all styrketräning man får av att skrapa och måla en altan. F*** the gym som sagt.
Väl tillbaka idag tog jag två ägg, drack massa vatten, hoppade i hängselbyxorna och kittade fönster. Orken är det inga problem med iallafall!

---

Som så många andra lyssnade jag på Kristian Gidlunds Sommarprogram. Som så många andra berördes jag av hur nyktert han reflekterar över livet och samhället, världen vi lever i.
Onekligen så ser allt lite annorlunda ur när man tittar på det på väg ut ur något.
Jag tänkte att många kanske lyssnade och fick en uppenbarelse att de tagit livet för givet. Att det är dags att börja leva här och nu. Att det är dags att våga hoppa. Våga älska. Sluta småkivas. Vara tacksam för det lilla. Att leva varje dag och sluta skjuta upp saker.
Jag kände där och då att jag inte fick någon uppenbarelse. Att det inte var något nytt.
Allt som hänt tidigare och att jag ständigt lever vid sidan av en otroligt modig person som får fajtas för ett normalt liv (vad det nu är) hela tiden. Att jag inte kan låta bli att försöka sätta mig in i andras människoöden.
Allt det och en massa annat gör att jag insåg att jag lever det liv jag vill leva, är närvarande i det varje dag. Gör det jag drömmer om eller jobbar mot det. Är inte perfekt, långt ifrån. Kommer aldrig bli men det är genom sprickan i glaset som ljuset skiner in. Att bli klokare, godare och bättre kommer hålla mig sysselsatt resten av livet.
Jag lever livet mitt i det utan att skjuta på något av tvivel eller rädsla.
Insikten jag bär med mig och håller i väldigt hårt är att det bara finns just nu. Och ingen chans att göra om. Bara göra så rätt, så bra och så ognälligt som möjligt från början. En chans!!
Det är väldigt enkelt och oglamoröst. Mycket svett och skit under naglarna. Och det är alldeles fantastiskt härligt underbart!

---

är egentligen mina älskade utslitna lagade Inov-8 xtalon 190. Siffran står för antalet gram de väger i UK storlek 8. Mina väger nog mindre än 150 g nu efter att jag skrapat av sulan. De funkade ypperligt i lördags på asfalten, på Stockholm Marathon, nästan hela vintern igenom och har nog flera hundra mil kvar i sig i min tjänst.
För jag gillar inte mycket sko. Jag vill känna det jag springer på. Vill att fötterna ska få jobba med att stabilisera sig, anklarna ska stärkas och jag vill träna på att göra smarta skonsamma isättningar av foten. Jämt.
I en uppbyggd stum klumpig sko ( och nu känns nästan allt stort och klumpigt) så behöver inte fötterna och anklarna jobba lika mycket. Träning av alla små muskler och alla små signaler till huvudet om hur du ska anpassa steget för att inte trampa snett går du miste om. Att springa över stort grus, gräs och asfalt känns likadant. Fast det inte är det.
Om du är ny på löpning och eller har ett steg som inte är skonsamt ännu så kan en uppbyggd sko hjälpa med belastningen av löpning. Men då tycker jag det är en bra idé att regelbundet springa barfota eller i en väldigt tunn sko korta korta sträckor för att känna in hur kroppen vill röra sig och låta alla små muskler och nervkopplingar arbeta. Öka proprioceptionen i kroppen. Lite alltså. Lite i taget.
Jag är ingen liten tunn tjej. Varje steg jag tar är en massa vikt genom kroppen. Och många steg blir det när man sprungit över 100 mil på asfalt, is och snö under vintern. I tunna tunna skor. Och jag har inte haft några som helst problem med knän, hälar eller benhinnor eftersom jag jobbat fram ett steg som är skonsamt oavsett vad jag har på fötterna.
Jag vill ha skor för att skydda fotsulan mot underlaget och för att ge mig fäste. Men skon behöver inte vara tjock eller luta på något vis för att bistå mig med isättningen. Den vill jag sköta själv och när jag hela tiden känner hur jag sätter i foten så formas steget till ett snällt steg som fixar 5, 6, 8,10, 16 mil utan att det blir skador någonstans. Så enkelt är det och det är min filosofi.
Nu har jag per idag tre par löparskor och det känns lite lyxigt och nästan överflödigt men de är väldigt olika så de kan nog komma till användning alla tre. Inov-8 är märket och jag älskar dem! Och nej jag är inte sponsrad av dem- I wish!
Folk frågar ofta ”vilka skor är bra” och det beror ju verkligen på. Alla har sina favoritmärken. Jag gillar annars adidas för jag har en rätt smal lång fot. Min hålfot gillar inte asics, funkar inte i Brooks och Nike har jag inte idits med att pröva att springa i sen jag fått plocka triljarders med småsten ur sulan på någon av deras ”Free”modeller. Jag gillar att Inov-8 gör löparskor och håller inte på med mode. Funktion är i fokus snarare än att försöka sälja in en snygg smal tjej som springer i solen.
Jag gillar enkelhet och mitt enkla jag vill bara ha en sko. Min löparsko. Mitt lite mer praktiska jag vill även ha en sko som ger lite mer stöd för de gånger då jag vet att jag kommer bli så trött så det här snälla steget kommer falera eller då terrängen blir lite extra krävande. Halt. Slirigt.
Därför har jag mina Inov-8 Xtalon 212 som ger lite mer stöd och har riktigt bra grepp.
Sen råkade jag få syn på de här nya Inov-8 F-lite 195, en asfaltssko som jag bara ville ha! Mest som sneakers men för de få gånger jag springer ett lopp på asfalt- som halvmaralöpet (nåja stapplet) i lördags på halvIronMan. Men de hann inte komma i tid utan kom idag. Men lika glad är jag för de för snyggare sneakers får man leta efter.
Mängdskon, favoritskon och bästa skon för mig är fortfarande de här underbara trasiga Xtalon 190 som funkar nästan överallt, jag inte behöver strumpor till och nu kan dra på snabbt som attan då det är snabbsnörade. De kommer nötas länge länge till.
Och annars är det mycket barfota och Havaianas som gäller. Så lite på fötterna så ofta det går.
Vilken är din favoritsko?

---

Tro inte att det går en dag i mitt liv utan en utmaning.

Nu är det dags att måla och kitta om 12 stycken småglasiga fönster med 90 stycken små rutor totalt på vår fina veranda. Ett jäkla pillgöra som kräver både tålamod och noggrannhet. Egenskaper jag både har och inte har.

Men idag sitter jag bara här på insidan av verandan med fötterna i kompressionssockor, en öm nacke, pigg kropp och läser hur jag ska göra.

Läser om boende i Varberg, Läser om att kitta fönster. Planerar min träning. Läser om mer äventyr och projekt.

Surar lite över att jag inte får igång min Runnerslovepod för jag har min jobbdator med mig som inte tillåter att man laddar ned vad som helst för att spela in egna program. Jag som har ett i stort sett klart sommarprogram i skallen. Men släpper det. Allt har sin tid.

Jag tror att kitta fönster kommer bli en väldigt bra uppift för mig i sommar. Monotont, enahanda, pilligt. Likt inget annat jag gör annars.

---