Nytt fjällmaraton i Bydalsfjällen


Axa Fjällmaraton blir fulltecknat nästan direkt varje år. Loppet växer men har en maxkapacitet då man inte kan släppa hur många löpare som helst upp igenom känslig fjällnatur och stigarna inte är sådär breda som på de flesta andra lopp.

Loppet är 43 kilometer över tre fjäll som totalt mäter 1800 stigmeter. Som jämförelse är Lidingöloppet en glassig tur på en motorvägsliknande banan och 400 stigmeter.

I år har man startat ett till lopp i Jämtlandsfjällen som jag med erfarenhet kan säga går i något av de vackraste fjällterräng jag vandrat i.

Jag vet inte exakta bansträckningen men i närheten finns Drommen, Falkfångarfjället och Dörrsjöarna där jag knatade ut ensam och tältade för några år sedan och vackrare fjällnatur får man leta efter. När då åker från Östersund till Åre och ser fjäll till vänster ungefär halvvägs är det dessa fjäll du ser.

Provloppet går av stapeln den 24 augusti  i år för att utvärdera inför det planerade riktiga loppet 2014 den 12e juli. Kostnaden är då endast 500 kr.

Loppet är egentligen ett ultralopp på 48 km över hela 2800 stigmeter.

Jag önskar så att jag kunde vara med- på vägen in till starten passerar man en av världens vackraste fjällbyar- Hallen, där vi hade stuga när jag var liten.

Sugen? Anmälan öppnar 15 juli!

Här kan du läsa mer.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Veckans träning- återkomsten


Jag tror jag lite felaktigt sa att det var lätt att få till träning på semestern. Det är en sanning med modifikation.
Träning får jag till men har svårt att be om hjälp med MiniMe i flera timmar för att jag ska ut på mina egoistiska upptåg. I lördags var det ju tävling så det kändes ok men annars känns det inte så ok att pysa iväg på långpass på mer än sisådär 90 minuter.
Så jag har tränat men inte alls så som jag behöver både mentalt ( ensam ute på vägarna i flera timmar är bland det bästa jag vet och gör att jag blir väldigt lugn) och fysiskt- jag har årets andra ”A-race” om 2,5 månad.
Men inget att göra åt det. Utgångsläget när man har barn är just att- man har barn! De ”tar inte tid” de är tid. De borde iallafall vara de man vill vara mest med och visst är det så även i mitt fall.
Men nu är jag barnfri i 2 veckor och då tänker jag verkligen passa på att både vara lite ensam och att träna som f”n.
Jag har verkligen saknat att springa långt. Det är som meditation och skallen och kroppen känns liksom full. Igår hade jag nästan lite panik. WTF loppet är ju snart. Jag har inte sprungit långt sen april. Dessutom ger de här korta träningspassen på runt 8 km ingen ro. Det är för kort och hetsigt för att skänka den harmoni som längre pass ger.
Så idag så fick först RisiSkrutti följa med på en kort jogg för hon ville det.
Sen satte jag av med en kaffe och lite kvarg i magen (mina BCAA är slut) på min 15 km runda för att testa skorna. Klockan var nästan 10 så jag var helt tom i magen och rejält hungrig men lika löpsugen.
Rundan är 15 km och jag tog det lugn första 4 km innan jag tryckte på. Kändes riktigt bra i kroppen. Ingen jättesnabb fart men början på ett av mina viktigaste nyckelpass: långa pass i distansfart före frukost.
Övrig träning denna vecka var 6 km fart i måndags, några halvdassiga backintervaller i den långa skidbacken i onsdags och så all styrketräning man får av att skrapa och måla en altan. F*** the gym som sagt.
Väl tillbaka idag tog jag två ägg, drack massa vatten, hoppade i hängselbyxorna och kittade fönster. Orken är det inga problem med iallafall!

20130711-203936.jpg
20130711-203941.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Leva nära livet


20130710-201914.jpg

Som så många andra lyssnade jag på Kristian Gidlunds Sommarprogram. Som så många andra berördes jag av hur nyktert han reflekterar över livet och samhället, världen vi lever i.
Onekligen så ser allt lite annorlunda ur när man tittar på det på väg ut ur något.
Jag tänkte att många kanske lyssnade och fick en uppenbarelse att de tagit livet för givet. Att det är dags att börja leva här och nu. Att det är dags att våga hoppa. Våga älska. Sluta småkivas. Vara tacksam för det lilla. Att leva varje dag och sluta skjuta upp saker.
Jag kände där och då att jag inte fick någon uppenbarelse. Att det inte var något nytt.
Allt som hänt tidigare och att jag ständigt lever vid sidan av en otroligt modig person som får fajtas för ett normalt liv (vad det nu är) hela tiden. Att jag inte kan låta bli att försöka sätta mig in i andras människoöden.
Allt det och en massa annat gör att jag insåg att jag lever det liv jag vill leva, är närvarande i det varje dag. Gör det jag drömmer om eller jobbar mot det. Är inte perfekt, långt ifrån. Kommer aldrig bli men det är genom sprickan i glaset som ljuset skiner in. Att bli klokare, godare och bättre kommer hålla mig sysselsatt resten av livet.
Jag lever livet mitt i det utan att skjuta på något av tvivel eller rädsla.
Insikten jag bär med mig och håller i väldigt hårt är att det bara finns just nu. Och ingen chans att göra om. Bara göra så rätt, så bra och så ognälligt som möjligt från början. En chans!!
Det är väldigt enkelt och oglamoröst. Mycket svett och skit under naglarna. Och det är alldeles fantastiskt härligt underbart!

20130710-201822.jpg
20130710-201839.jpg
20130710-201844.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

De enda löparskor jag behöver…


är egentligen mina älskade utslitna lagade Inov-8 xtalon 190. Siffran står för antalet gram de väger i UK storlek 8. Mina väger nog mindre än 150 g nu efter att jag skrapat av sulan. De funkade ypperligt i lördags på asfalten, på Stockholm Marathon, nästan hela vintern igenom och har nog flera hundra mil kvar i sig i min tjänst.
För jag gillar inte mycket sko. Jag vill känna det jag springer på. Vill att fötterna ska få jobba med att stabilisera sig, anklarna ska stärkas och jag vill träna på att göra smarta skonsamma isättningar av foten. Jämt.
I en uppbyggd stum klumpig sko ( och nu känns nästan allt stort och klumpigt) så behöver inte fötterna och anklarna jobba lika mycket. Träning av alla små muskler och alla små signaler till huvudet om hur du ska anpassa steget för att inte trampa snett går du miste om. Att springa över stort grus, gräs och asfalt känns likadant. Fast det inte är det.
Om du är ny på löpning och eller har ett steg som inte är skonsamt ännu så kan en uppbyggd sko hjälpa med belastningen av löpning. Men då tycker jag det är en bra idé att regelbundet springa barfota eller i en väldigt tunn sko korta korta sträckor för att känna in hur kroppen vill röra sig och låta alla små muskler och nervkopplingar arbeta. Öka proprioceptionen i kroppen. Lite alltså. Lite i taget.
Jag är ingen liten tunn tjej. Varje steg jag tar är en massa vikt genom kroppen. Och många steg blir det när man sprungit över 100 mil på asfalt, is och snö under vintern. I tunna tunna skor. Och jag har inte haft några som helst problem med knän, hälar eller benhinnor eftersom jag jobbat fram ett steg som är skonsamt oavsett vad jag har på fötterna.
Jag vill ha skor för att skydda fotsulan mot underlaget och för att ge mig fäste. Men skon behöver inte vara tjock eller luta på något vis för att bistå mig med isättningen. Den vill jag sköta själv och när jag hela tiden känner hur jag sätter i foten så formas steget till ett snällt steg som fixar 5, 6, 8,10, 16 mil utan att det blir skador någonstans. Så enkelt är det och det är min filosofi.
Nu har jag per idag tre par löparskor och det känns lite lyxigt och nästan överflödigt men de är väldigt olika så de kan nog komma till användning alla tre. Inov-8 är märket och jag älskar dem! Och nej jag är inte sponsrad av dem- I wish!
Folk frågar ofta ”vilka skor är bra” och det beror ju verkligen på. Alla har sina favoritmärken. Jag gillar annars adidas för jag har en rätt smal lång fot. Min hålfot gillar inte asics, funkar inte i Brooks och Nike har jag inte idits med att pröva att springa i sen jag fått plocka triljarders med småsten ur sulan på någon av deras ”Free”modeller. Jag gillar att Inov-8 gör löparskor och håller inte på med mode. Funktion är i fokus snarare än att försöka sälja in en snygg smal tjej som springer i solen.
Jag gillar enkelhet och mitt enkla jag vill bara ha en sko. Min löparsko. Mitt lite mer praktiska jag vill även ha en sko som ger lite mer stöd för de gånger då jag vet att jag kommer bli så trött så det här snälla steget kommer falera eller då terrängen blir lite extra krävande. Halt. Slirigt.
Därför har jag mina Inov-8 Xtalon 212 som ger lite mer stöd och har riktigt bra grepp.
Sen råkade jag få syn på de här nya Inov-8 F-lite 195, en asfaltssko som jag bara ville ha! Mest som sneakers men för de få gånger jag springer ett lopp på asfalt- som halvmaralöpet (nåja stapplet) i lördags på halvIronMan. Men de hann inte komma i tid utan kom idag. Men lika glad är jag för de för snyggare sneakers får man leta efter.
Mängdskon, favoritskon och bästa skon för mig är fortfarande de här underbara trasiga Xtalon 190 som funkar nästan överallt, jag inte behöver strumpor till och nu kan dra på snabbt som attan då det är snabbsnörade. De kommer nötas länge länge till.
Och annars är det mycket barfota och Havaianas som gäller. Så lite på fötterna så ofta det går.
Vilken är din favoritsko?

20130709-202653.jpg
20130709-211623.jpg
20130709-211628.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kitta fönster


20130708-095030.jpg

Tro inte att det går en dag i mitt liv utan en utmaning.

Nu är det dags att måla och kitta om 12 stycken småglasiga fönster med 90 stycken små rutor totalt på vår fina veranda. Ett jäkla pillgöra som kräver både tålamod och noggrannhet. Egenskaper jag både har och inte har.

Men idag sitter jag bara här på insidan av verandan med fötterna i kompressionssockor, en öm nacke, pigg kropp och läser hur jag ska göra.

Läser om boende i Varberg, Läser om att kitta fönster. Planerar min träning. Läser om mer äventyr och projekt.

Surar lite över att jag inte får igång min Runnerslovepod för jag har min jobbdator med mig som inte tillåter att man laddar ned vad som helst för att spela in egna program. Jag som har ett i stort sett klart sommarprogram i skallen. Men släpper det. Allt har sin tid.

Jag tror att kitta fönster kommer bli en väldigt bra uppift för mig i sommar. Monotont, enahanda, pilligt. Likt inget annat jag gör annars.

20130708-095041.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rookie Racereport- Vansbro HalvIronman


20130707-150410.jpg

Syftet med den här rapporteringen är tvåfaldigt:

1) Att visa att saker går att göra om man bara är fokuserad och kör sitt race och gör saker med hjärta och glädje.

2) att dela mina bästa rookie ”do’s and don’ts” för medeldistanstriatlon

Tips 1: Var i god tid så du hinner kolla in växlingsområdet och annat i lugn och ro. Allt blir mycket lättare då.

Uppfyllnadsgrad 10/10- vi var där snortidigt. Det fanns inte ens kaffe att köpa vilket orsakar problem för mig och N som hade sovit lite väl lite.

Tips 2: Var bekant med din utrustning så du vet hur du sätter ihop den och tar hand om den.

Uppfyllnadsgrad: 0/10 Jag kan inte ens pumpa min cykel. Trodde det var fel på min pump men det är mig det är fel på. Man ska lossa ventilen, vilket en annan tävlande fick upplysa mig om när han förbarmade sig över mina halvtomma däck. Pinsamt!

Tips 3: HA all obligatorisk utrustning. Jag fick två obligatoriska vattenflaskor av bästa Stefan på Enervit och var väldigt glad att det var deras grejer som serverades.

Uppfyllnad: 5/10 saknade lite grejer men ordnade det.

Klockan 9 började solen värma upp växlingsområdet rejält. Jag tittade på hur de andra gjorde och satte upp mina grejer. Fortsatte äta mina tunnbröd som är vanliga uppladdning. (Jag äter långsamma kolhydrater 5-1 timma innan start och sen snabba under själva eventet- kan skriva mer om kost senare).

Jag har inte haft en bikefit så sitter inte helt optimalt på cykeln (för långt bak- syns nog på bilden nedan). Sadeln är standard, stenhård och jag har väldigt tunn padding på tridräkten. Eftersom jag bara cyklat långt en gång förut och då hade väl ont i sittbenen trots bästa cykelbrallorna från Trimtex ville jag gärna ha en bekväm resa i 9 mil så satte på sadelskydd. Jag var på första led i tävlingsklass (helt malplacerad bland alla tempohojar med diskhjul och erfarna triatlontjejer) och både publik och medtävlande fnissade åt min sadel.

Tips 4: Skit fullständigt i vad andra tycker om det inte är konstruktiva tips som kommer göra det bättre för dig. DU gör DITT lopp efter DINA förutsättningar.

Uppfyllnad: 10/10. Jag tänkte att ”vad fan alla ni har härdat era rumpor i säkert 100 gånger mer sadeltid än vad jag har och min rumphälsa går före min heder”.

Gick fram och hälsade på tre andra SPIFare jag såg eftersom det är den klubben jag är med i. De var jättetrevliga och vi hejade på varandra under tävlingen- kul! Tack!

Det var väldigt kul att titta på folk. De flesta hade faktiskt tempohojar och det visade sig sen att det är en aerodynamisk fördel med det. Dock är det så att man kan gå runt i rymdhjälm och med värsta utrustningen men inte vara snabbast för det. Några gick runt och spände musklerna lite och pustade dramatiskt. Jag tuggade tunnbröd och undrade om mitt däck satt fast?!

Tips 5: Låt dig inte luras av att alla andra ser så rutinerade ut. Alla kan lägga pengar på värsta utrustningen men du måste fortfarande simma, trampa och springa som ett as. Det kan man inte köpa sig till.

Upfyllnad: 0/10 innan. 10/10 efteråt.

Det var lite olika bud om man kunde gå över tidmattan vid vattnet och värma upp (eller kyla ned sig beroende på hur frusen man är) och sen gå upp igen. Jag gick ned rätt tidigt och när man väl dragit på sig en svart tjock våtdräkt i värmen blev det nästan outhärdligt. Jag älskar ju vatten och blir så lugn av det så ville gärna gå i. Många andra var i men lika många höll sig på kanten.

Jag tyckte inte det var kallt heller- min kompis Göran gnällde lite men när jag bodde i Australien surfade jag med bara våtdräktströja i 16 grader på vintrarna så jag är van. Att komma ut i vattnet vad fantastiskt. Jag var så nervös uppe på land. Visste inte var jag skulle stå. Tänkte att jag nog kan simma på 40 minuter om jag får till mitt flyt (på mitt enda träningspass fixade jag 50 minuter utan ansträngning).

Det var strömt i vattnet. Man fick simma lite bröstsim för att ligga still. Frågade grymma KarinTri (som gjorde ett helt fantastiskt lopp!!) och hon förklarade banan som jag förstås inte läst in mig på.

Jag tyckte jag låg på en bra plats och att det inte var trångt men när startskottet gick så bara exploderade vattnet. Det var fruktansvärt! Hemskt! Jag blev nedtryckt och sparkad och trampad av vevande armar och kunde inte röra mig! Jag låg still och försökte bara hålla mig flytande. Fick nästan panik och försökte andas lugnt. Till slut fick jag ta mig rätt ut i älven cirka 40 meter åt höger för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt. Det tog flera minuter och jag var hopplöst trött i armarna och skärrad. Men så fick jag en fri ”väg” framåt och kunde börja crawla. Fick köra tvåtakt för jag hade sån syreskuld efter skräcken i starten. Kände tårarna stiga i glasögonen men så daskade jag mig mentalt i skallen och tänkte att NU! startar loppet för mig. SKit i klockan!

Så simmade jag på. Och det kändes enormt lätt! Det var motströmt så tvåtaktsandningen fick fortsätta. Folk fortsatte simma utan koll på var de var på väg. Fruktansvärt dålig teknik på flera med vevande flaxande armar utan att kolla. Blev så j***a irriterad men försökte strunta i dem. Höll utkik efter varvningen och bestämde mig för att hålla lugn fart tills dess. När jag vände började jag garva under ytan- HAHA too easy! älskar att vara i vatten! Vad lätt det gick. Jag började simma om folk och övade på att sparka med tvåtakt som Jonas tipsade om. Hela vägen tillbaka kunde jag bara glida fram i tretaksandning, det var inte trångt och jag hade nästan gåshud av lycka av hur härligt det kändes. Visst jag hade tappat tid i starten men nu hämtade jag nog igen lite och jag kände mig urstark!

När jag kom ur vattnet skrek jag ” vad är klockan?” och såg att den var 12:43- så jag hade klarat mig under 45 minuter trots fadäsen i starten. När VBP (världens bästa pojkvän) skrek på mig i växlingen ropade jag tillbaka ”kolla tiden!!!” – jag var så nöjd att ha klarat simningen så bra så jag hade kunnat bryta loppet där och då.

I växlingen tog jag massa tid på mig. Plockade grejer i fel ordning. Tips 6: Öva på att växla så spar du lite tid. Uppfyllnad: 0/10. Var en enda röra. Och snurrig var jag och höll på att ramla när jag skulle hoppa på cykeln.

Trampade ut fast övertygad om att inte köra om utan bara lägga mig bakom framförvarande Släppte förbi alla jag kunde och rullade långsamt. BIG MISTAKE! Folk cyklade ju långsamt och jag var ju så sjuhelsikkes pigg! Efter en mil insåg jag att skulle det bli något av det här var jag tvungen att köra om. Så det gjorde jag. 1, 2,3 grabbar. Cykeln, min underbara Merida, rullar hur bra som helst. Verkligen! Låg på hög kadens och att ligga runt 33 km/h var inga problem. Game plan nu var att jag skulle in under 3 timmar på cyklingen. Helt orimligt egentligen med min katatsrofalt patetiska träning men tanken var ju att ge allt på simningen och cyklingen och sen stappla i mål. Trodde ändå någonstans att jag skulle orka springa rätt ok.

Banan var 15 km ut och sen tillbaka. Jättefin sträckning med gårdar, hästar, älven och folk som hejade- spelade dragspel – och tjoade. Jag njöt faktiskt! Kändes enormt lätt men var väldigt feg att köra om. Var så rädd för den här 12 m regeln och att inte orka men jag var tvungen att köra om flera gånger för att följa mitt ”flyt”. Kul att möta eliten- Colting, Ås och Thorén och även heja på de jag kände igen.

Ja första varvet var kalas. Men det här med energilangning- där tänkte jag fel. Jag fick ju tag i EN flaska i varvning, och sen snabbt en sak till. Det plus det lilla jag själv hade med. Hammer Gels och en flaska sportdryck och en vatten det var lite väl lite för tre timmar.

På andra varvet insåg jag att mina lårmuskler började skriva checkar som skulle vara svåra för resten av kroppen att lösa in. Fasen varför har jag tränat så dåligt?!?! Ja det vet jag ju, inget att göra åt det nu. Försökte växla tyngre/lättare växel. Stå upp. Rulla. Skaka om benen. Att tänka 9 mil cykling eller 3 timmar cykling var mentalt alldeles för tungt. Jag tycker allt över 3 mil med arslet på en sadel är ett jäkla otyg så jag tänkte varv. Bara varv.

Men på väg in till växling efter cirka 75 km där motvinden började ta i så bara dog benen. Jag svor och gormade ” jag hatar att cykla” ”åh vad tråkigt” ”var f*n är växlingen” osv. Något som kan liknas med en vägg. Hungrig efter att ätit för lite och legat lite för högt i muskelansträngning (pulsen var låg). Ja om inte en vägg så en mental kulle att ta sig över. ”Jag ska springa två mil nu” tänkte jag. Och jag kunde inte fatta hur jag skulle orka.

Tips 7 Träna på att cykla. TRÄNA!!! Uppfyllnad: 0/10. Katastrof. Jag är uthållig men inte benstark på så sätt!

När jag rullade in i växlingen var jag redo att lägga mig ned. Tänkte att det skulle finnas energi där men inte det. Jag var låg på precis allt men galet hög på endorfiner och glädje fortfarande! Underbar publik och fantastiska funktionärer! Saktade ned sista 5 km och min Garmin jag hade på styret indikerade iallafall att trots att jag rullade sista kilometrarna så borde jag ha klarat cyklingen på under tre timmar. VAVAVOOM! Nu! Springa!

Växlingen fick ta sin tid igen- var på väg att glömma ta av hjälmen- det hade väl sett ut det. Solen gassade och jag var så törstig och hungrig så jag nästan hade panik igen. Frågade efter vatten och de sa bara ”därframme”.

Där framme visade sig vara 1,2 km in i löpningen. De var de i särklass värsta 1200 meterna jag sprungit i mitt liv. Sprungit och sprungit förresten. Jag hade svårt att röra benen så liksom ”stolpade” framåt och kunde inte fatta hur jag skulle orka hela halvmaran. Men vid vätskestationen sopade jag mot min kunkap i mig både cola, sportdryck och vatten och allt klarnade lite. Nu var det toabestyr som var problem- fanns två bajamajor som var upptagna. Sen var det massa trädgårdar som frestade men då kanske man blev diskad?

Hittade en skogsdunge där jag satte mig på huk med en flaska vatten och hade ett mentalt sammanträde med en mycket mycket trött och ben-öm Annie. ”Nu är det mindre än 2 mil kvar. Du har sprungit 16 mil förut, du fixar det här. Nu får du kamma dig och springa”

Så det gjorde jag. Jag orkade inte tänka att det var 19 km kvar. Jag orkade bara tänka till nästa vätskestation. Det var två per varv så fyra gånger på 7 km fick man cola, vatten, sportdryck och banan av engagerade funktionärer. Det var alltså tre varv om 7 km. Igen, för att jag var så trött, så tänkte jag varv. Bara jag klarade första varvet så skulle jag vara ute på andra varvet och sen var det bara ett kvar. Så tänkte jag. Så illa var det alltså ställt för tjejen som alltså sprungit 16 mil där 10 mil var lätta. Så mycket stryk hade jag tagit och så låg på energi var jag. Värme är inte min grej heller och eftermiddagssolen stekte obönhörligt på långa sträckor utan skugga.

Banan gick till stora delar genom ett bostadsområde där folk satt i brassestolar och hejade. Flera erbjöd duschar i vattenspridare och det var fin och glad kämpastämning! Ett steg i taget. En gata i taget. Låren var helt slut och jag jobbade med att tippa fram höften för att hjälpa till. Åt och drack men var bara snurrig och fick till slut gå lite på sista varvet för jag var så dimmig i skallen. Ren och skär saltbrist. Chips vid vätskestationerna hade varit bra.

Tips 8 Ha med egen energi och lita inte på det som finns. Det är inte som på ultralopp där ”allt” finns. Uppfyllnad: 0/10 på löpningen.

VBP var med lite överallt då han genade genom Vansbro. Han skrek och hejade och fotade några helt fantastiska bilder. Fick höra efteråt att jag såg helt slut ut och när han väntade på att jag skulle runda en kon så fick han vänta och vänta för jag rörde mig knappt framåt. På sista varvet orkade jag iallafall sidsteppa lite och började se ljuset i en extremt plågsam tunnel. Madde jag känner från Twitter var längs banan också och J från jobbet. Till Madde skrek jag ” tips! man måste TRÄNA på sånt här. Det gör så himla ont annars!” Hejade också på Malin och min kompis Göran som båda gjorde jättefina snabba lopp!

Jag var nu besatt av att komma in under 6 timmar och frågade flera gånger längs vägen: ” Vad är klockan på riktigt?” Klockan visade sig vara runt 15.50 när jag gick ut på löpningen och efter fem timmar och 50 minuter stapplade jag in i mål.

Ja ingen slutspurt alltså. Jag orkade inte. Jag vet inte om jag varit såhär trött efter ett lopp förut. På TEC orkade jag faktiskt efter 16 mil springa med snygg stil in i mål. Här släpade jag mig in och fick lägga mig med bredvid cykeln en stund senare. Hade gärna legat kvar där om det inte var så att jag var så hungrig. Vi stack nästan direkt för jag ville bara hem och tänkte att vi tar något på vägen. ”På vägen” visade sig få bli först i Lesjöfors, en liten by med en pizzeria efter nästan en timme i bil med vrålande magar. Det kändes dock ok nu. Kroppen var sådär jämnöm, det var en fantastiskt vacker sommarkväll och jag klarade det! Och jag var på gott humör förutom under 1 mil på cykeln.

Att komma hem till min Lilla som varit med faster hela dagen och vägrat somna innan mamma kom hem, få ge henne medaljen och läsa saga det var också en av dagens höjdare.

Förutom alla tips ovan: Tips9: Träna på det du ska göra. Det här #fakeittilyoumakeit- hörni! Det funkar kanske på en halvmara i sig, ett millopp men inte på en tekniksport som pågår i flera timmar med tre delmoment. Nej nej. Jag har bra kondis och är van vid vatten- det var min räddning men att inte ha lärt sig crawla, inte ställt in cykeln, inte tränat specifikt det är liksom inte receptet för ett roligt lopp. Det gick men inte utan krig. Man ska kuna njuta och det gjorde jag förvisso på delar av loppet men ja ska ärligt säga att löpningen var bland det tyngsta jag genomfört i hela mitt liv. Jag var så slut.

Däremot tror jag att jag kanske ska simma igen snart. Det var en fantastisk känsla och skulle man få göra det i lugn och ro utan massa vettvillingar runtomkring är det ett väldigt meditativt och harmoniskt sätt att vara ute. Bassäng kommer jag fortsätta vägra-tips 10. Strunta i att simma bassäng- det är inte samma sak som att vara i våtdräkt i öppet vatten! Lägg inte tid på det om du vill träna effektivt. Har du massa tid- förvisso, gör så. Men annars är det slöseri med tid.

Cykla långa pass och spring lite efteråt. Simma lite. Testa att växla lite. Fråga folk om tips och råd. Luras inte in i prylnörderiet men skaffa det du behöver genom att låna eller kanske köpa begagnat.

Jag mår bra idag. Lite öm i nacken efter cyklingen och lite trötta ben men ser nu fram emot att sluta leka triatlet för i år och satsa helhjärtat på utralöpningen igen! TACK för alla pepp och grattis- ni är så gulliga!

Tack för att du läste!

20130707-131908.jpg
20130707-131902.jpg
20130707-131856.jpg
20130707-131849.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in