Jag försöker hålla den här bloggen personlig men inte privat. Idag kommer jag dock trampa lite i gränslandet till privat och när jag gör det så vill jag att det ska vara med ett högre syfte.
Jag har en underbar, modig, generös, glad, ödmjuk och helt fantastisk pojkvän. Han jag kallar ”hjälten”. Så fantastisk är han att jag kapitulerade totalt. För jag skulle ju aldrig mer släppa in någon man i hjärtat. Aldrig mer. Men det gick inte att stå emot.
För 1 år och en dag sen ringde hans mobil. Han satt just då och snörade mina löparskor med snabbsnörning för jag skulle tävla Stockholm Triathlon dagen efter.
Det var från Huddinge sjukhus. Det fanns en lever där till honom. En lever som kunde rädda hans liv. Han har en aggresiv form av Crohns sjukdom som leder till cancer i galla och lever och några månader tidigare hade man konstaterat att en transplantation av lever och att ta bort gallan var enda räddningen.
Han hade bara varit på väntelista i ca en månad och beräknade väntetiden var över ett år. Så att det hela var en chock är en underdrift.
Vi hade ca en timme på oss att ta oss genom stan till sjukhuset. Han hade några få timmar på sig att förbereda sig på en operation som är otroligt avancerad och som gör att hela livet vänds upp o ned och aldrig aldrig mer blir sig likt.
Idag är det alltså precis ett år sen. När jag såg honom där på sjukhuset första gången efter transplantationen, med tusen slangar överallt, ett sår över hela magen med stora läskiga ”häftklamrar” som höll ihop det hela. Då, kunde jag helt ärligt inte ens drömma om att han bara några månader senare skulle vara på väg mot nya mål med ett driv, mod, en livsglädje och en styrka som får mig att skämmas när jag tycker något i vardagen är jobbig.
Min hjältes liv skulle kunna handla om eviga sjukhusbesök. Ständiga blodprover, väntan på svar. Öka dosen? Minska dosen? Komma ihåg en massa tabletter exakt samma tid varje dag. Att tampas med trötthet som vi andra inte förstår. Smärta i det enorma ärret. Bieffekter från medicinerna. Oron för framtiden eftersom transplantationer är relativt nya och de som levt längst har klarat sig i 30 år.
Man tror kanske att kroppen accepterar det nya organet till slut. Men så är det inte. Man medicinerar ned immunförsvaret för att det inte ska lyckas stöta bort organet, levern i det här fallet.
Men hans liv, vårt liv, handlar inte så mycket om allt detta. Det handlar om att fånga dagen. Leva i nuet för det är det enda vi vet om. Om du träffar honom så ser du en otroligt varm och stark, generös och fin kille som just cyklat Halvvasan, när det gått bara 8,5 månader sprang Kungsholmen runt 10 km på en fin tid. Som inte ser hinder utan alla möjligheter och finns de inte så skapar han dem. Ibland tror jag hans knasiga humor är räddningen. Hans första statusuppdatering på FB efter transplantationen var ”Lever… Hehe”.
Det finns en löpsedelstory i hela den här historien men för honom är det väldigt viktigt att det budskap och mening som han vill förmedla är det som går igenom. Det budskapet handlar om att vi alla kan rädda någons liv när vi själva inte lever längre. Att om du kan tänka dig att ta emot, så måste du kunna ge. Att göra sin ställning känd så läkare kan agera snabbt ( för tiden är ett stort hot vid transplantationer!). Det tar inte lång stund att registrera sig och du behöver inte ”ge allt”.
Läs mer här och var en hjälte idag.

Artikel i jobbets tidning.
Ingenting är omöjligt längre. Nej så säger han och så lever han. Och anledningen till att jag skiter i Kalmar nästa år är eftersom Hjälten kommer att tävla i World Transplant Games i Durban, Sydafrika nästa sommar. Hans valda gren är 5000 meter och siktet är högt. Världsrekordet för transplanterade ligger på ca 16 minuter tror jag.
En helt ny värld har öppnat sig. Efter transplantationen har han fått kontakt med andra unga och en tjej som har 5 nya organ tävlar i 5 grenar- ett för varje organ. Allt genomförs med yttersta respekt för de som organen kommer ifrån. Jag är så glad att jag får vara med på ett hörn och följa med till Durban. Varje gång jag tänker på de utmaningar som dessa atleter, min egen hjälte inkluderat, står för så får jag en hälsosam tankeställare och distans till både kost och träning. Hur lätt det är
att egoistiskt gräva ned sig i petitesser.
Niklas, jag älskar dig och är så stolt över ditt första år som transplanterad. Du är en förebild och jag är så imponerad av att du även tar dig tid att vara ett stöd för andra. Ser fram emot att följa resan mot WTG 2013 och fortsätta dela livet med idag i fokus.

