Har du något att lägga på tallriken?

Jag försöker hålla den här bloggen personlig men inte privat. Idag kommer jag dock trampa lite i gränslandet till privat och när jag gör det så vill jag att det ska vara med ett högre syfte.

Jag har en underbar, modig, generös, glad, ödmjuk och helt fantastisk pojkvän. Han jag kallar ”hjälten”. Så fantastisk är han att jag kapitulerade totalt. För jag skulle ju aldrig mer släppa in någon man i hjärtat. Aldrig mer. Men det gick inte att stå emot.

För 1 år och en dag sen ringde hans mobil. Han satt just då och snörade mina löparskor med snabbsnörning för jag skulle tävla Stockholm Triathlon dagen efter.
Det var från Huddinge sjukhus. Det fanns en lever där till honom. En lever som kunde rädda hans liv. Han har en aggresiv form av Crohns sjukdom som leder till cancer i galla och lever och några månader tidigare hade man konstaterat att en transplantation av lever och att ta bort gallan var enda räddningen.
Han hade bara varit på väntelista i ca en månad och beräknade väntetiden var över ett år. Så att det hela var en chock är en underdrift.
Vi hade ca en timme på oss att ta oss genom stan till sjukhuset. Han hade några få timmar på sig att förbereda sig på en operation som är otroligt avancerad och som gör att hela livet vänds upp o ned och aldrig aldrig mer blir sig likt.

Idag är det alltså precis ett år sen. När jag såg honom där på sjukhuset första gången efter transplantationen, med tusen slangar överallt, ett sår över hela magen med stora läskiga ”häftklamrar” som höll ihop det hela. Då, kunde jag helt ärligt inte ens drömma om att han bara några månader senare skulle vara på väg mot nya mål med ett driv, mod, en livsglädje och en styrka som får mig att skämmas när jag tycker något i vardagen är jobbig.
Min hjältes liv skulle kunna handla om eviga sjukhusbesök. Ständiga blodprover, väntan på svar. Öka dosen? Minska dosen? Komma ihåg en massa tabletter exakt samma tid varje dag. Att tampas med trötthet som vi andra inte förstår. Smärta i det enorma ärret. Bieffekter från medicinerna. Oron för framtiden eftersom transplantationer är relativt nya och de som levt längst har klarat sig i 30 år.
Man tror kanske att kroppen accepterar det nya organet till slut. Men så är det inte. Man medicinerar ned immunförsvaret för att det inte ska lyckas stöta bort organet, levern i det här fallet.
Men hans liv, vårt liv, handlar inte så mycket om allt detta. Det handlar om att fånga dagen. Leva i nuet för det är det enda vi vet om. Om du träffar honom så ser du en otroligt varm och stark, generös och fin kille som just cyklat Halvvasan, när det gått bara 8,5 månader sprang Kungsholmen runt 10 km på en fin tid. Som inte ser hinder utan alla möjligheter och finns de inte så skapar han dem. Ibland tror jag hans knasiga humor är räddningen. Hans första statusuppdatering på FB efter transplantationen var ”Lever… Hehe”.

Det finns en löpsedelstory i hela den här historien men för honom är det väldigt viktigt att det budskap och mening som han vill förmedla är det som går igenom. Det budskapet handlar om att vi alla kan rädda någons liv när vi själva inte lever längre. Att om du kan tänka dig att ta emot, så måste du kunna ge. Att göra sin ställning känd så läkare kan agera snabbt ( för tiden är ett stort hot vid transplantationer!). Det tar inte lång stund att registrera sig och du behöver inte ”ge allt”.
Läs mer här och var en hjälte idag.

Artikel i jobbets tidning.

Ingenting är omöjligt längre. Nej så säger han och så lever han. Och anledningen till att jag skiter i Kalmar nästa år är eftersom Hjälten kommer att tävla i World Transplant Games i Durban, Sydafrika nästa sommar. Hans valda gren är 5000 meter och siktet är högt. Världsrekordet för transplanterade ligger på ca 16 minuter tror jag.
En helt ny värld har öppnat sig. Efter transplantationen har han fått kontakt med andra unga och en tjej som har 5 nya organ tävlar i 5 grenar- ett för varje organ. Allt genomförs med yttersta respekt för de som organen kommer ifrån. Jag är så glad att jag får vara med på ett hörn och följa med till Durban. Varje gång jag tänker på de utmaningar som dessa atleter, min egen hjälte inkluderat, står för så får jag en hälsosam tankeställare och distans till både kost och träning. Hur lätt det är
att egoistiskt gräva ned sig i petitesser.

Niklas, jag älskar dig och är så stolt över ditt första år som transplanterad. Du är en förebild och jag är så imponerad av att du även tar dig tid att vara ett stöd för andra. Ser fram emot att följa resan mot WTG 2013 och fortsätta dela livet med idag i fokus.

Det blir ingen Ironman nästa år. Det beror på en massa saker men lova att ni läser bloggen imorgon för det är en speciell dag och hör ihop med varför jag väljer att mest springa nästa år. Det blir några triathlon och en eller två halv IronMan men det blir ingen galen satsning på Kalmar utan jag är en av de som lyckades få en plats till Axa Fjällmarathon 2013 som 800 platser till trots sålde slut på ca 1 timme. Hypat? Japp och det är säkert ett stort antal biljetter som kommer byta ägare under året för det där loppet är av både geografiska och stigmetermässiga anledningar inget man bara kliver in och gör.

Jag kommer ändå att vara där uppe då och är grymt revanschsugen. Nu har jag lite ideer på att arrangera någon sorts ”löparvecka” i Ottsjö veckan innan eftersom så många av mina fina vänner ska springa också!

Ja så det känns helt ok. Och när jag tänker på vad jag kommer få vara med om istället så är valet självklart. Läs imorgon!

Idag var det dags att sätta igång med strukturerad träning igen. Mycket hårklämmor, mycket bra musik och Garmin på armen. Jag tänkte att det bästa var att göra total rokad. Vända allt upp o ner och börja i motsatt ände från att vara ute och harva med låg puls i eländig terräng i mer än sex timmar. Alltså platt. Snabbt. Kort.

Alltså: Sundbybergs IP. 400-ingar. 10 stycken.

Kort uppvärmning eftersom den utflykt till Ikea jag genomfört innan med en äventyrslysten klätterapa var ungefär som att träna ruscher.

Solen stekte och jag hade mitt snygga snabblinne på. Det satt friidrottsmänniskor i båsen och måste tänkt att här kommer det en snabbing för jag ser ju inte ut som en långdistansare utan mer som en 400-meterslöpare. Vill jag tro. Med en hybris som nog sken som en aura drog jag iväg på första. 1.29. Det skulle straffa sig inte sen men direkt! Hallå sa mina ben. Hallå! Vi förstår inte. Det finns ingen som helst neuromuskulär proprioceptiv kunskap om att sätta i fötterna sådär snabbt här nere hos oss! Hallå! Dessutom sprutade det mjölksyra så en ko skulle få skämmas.

Men jag lyckades klämma 9 stycken till på alla under 1:36 vardera. Jag tycker det var ok. Jag tycker alla pass där jag ramlar ihop i en hög är helt fantastiska. De där friidrottsmänniskorna undrade nog. Vad det var som var så jobbigt. De skulle bara veta hur vi sköldpaddor har det när vi ska bli harar.

Sen har jag bestämt att jag ska skaffa mina bästa ben någonsin. Från lilltå till ljumske. Det handlar om att ta hand om dem både utseendemässigt och invändigt. Idag handlade det om att göra utfall med vikt där jag hoppar ur själva utfallet för att få till mer explosivitet. Istället för vila kör jag tåhävningar. Sen körde jag ”squatjumps” alltså ”knäböjshopp”. Och så går jag ned i split för det vill jag alltid kunna göra. Även när jag fyller 100. Jag stretchar ordentligt och nu ska jag skrubba dem med saltskrub och fila fötterna. Jag är så dålig på att ta hand om utsidan av mig själv och ibland blir jag ledsen när jag känner mig ovårdad- speciellt på bröllopet i lördags när alla tjejer var så fina och jag kände mig så ..skruffig! Jag tror att skönhet kommer inifrån och det kommer aldrig handla om att börja fixa och dona med smink och hår för jag tycker vi har viktigare saker för oss att göra i livet men- jag vill också vara fin ibland! Så en fotfil och en skrubbvante- hej!

Imorgon. Stor dag.Läs mer om det imorgon. Och så kommer Mattias Reck till oss och föreläser om hur man blir sin egen konditionsexpert. Så dags att sova lite skönhetssömn då! Sov gott ni med!

Jag är ambivalent ibland. Inte om små saker. Om stora saker. Om vad jag vill satsa på för yrke. Om vad jag vill samla pengar till för välgörande ändamål och just nu: om vad jag ska göra nästa sommar. Imorgon öppnar anmälningen till Axa Fjällmarathon. Det kommer säkert sälja slut på en gång och även om jag vet att jag nog kan få en plats i sista stund eftersom jag ändå är där på plats just då så gör detta att jag tvingas fundera på vad jag ska satsa på nästa sommar.  Igår var det flera jag mer eller mindre känner som gjorde helt strålande insatser i Kalmar. Min cykel var dessutom där och rullade 18 mil med fantastiska Annelie i sadeln. Det är lätt att bara känna in målfoton och fina tider men jag fattar nog vilken enorm träning som ligger bakom. Men! Löpning, lång löpning kräver sin träning det med och det kan säkert låta naivt och dumt men när jag tänker på hur jag skulle träna för en Ironman så känns det ganska snällt mot kroppen. Ja förutom de där evinnerligt tradigt långa stunderna på cykel då.

Och det är väl det. Att ska man verkligen göra en Ironman om man inte gillar att cykla långt? Och inte simmar så bra? Jo men jag tror faktiskt jag fixar det. Jag tror ju som sagt att jag kan nästan vad som helst bara jag vill. Det som oroar mest är att jag kommer behöva ägna den lilla träningstid jag har till mer cykel och mindre löp och jo ja så blir det ju. Men det är en lång höst och en lång vinter kvar. Då jag ska bygga en fjällbjörkseg stark uthållig maskin genom att springa massor. Jag störs inte av kyla och is, kan springa ned till – 20 grader och blir det mycket snö så kör jag långa skidpass och skejtintervaller ute i Ursvik. (Med helt egeninlärd teknik som säkert lämnar massa att önska men gör susen för lungkapaciteten).

Men. Tänk. Nästa sommar. Axa Fjällmaran. Revansch. Kunna lägga alla de 4400 som Ironman kostar på att göra kanske 3 andra lopp. Springa Icebug 24. Stockholm Triathlon. Osv. Tänk om det regnar? Jag är ju livrädd för att cykla i regn. Tänk om tänk om.

Så. Jag tar lite hjälp av er. Vad tycker ni?

[polldaddy poll=6474746]

Jag avskyr kläder som sitter åt och inte andas. Jag avskyr för mycket kläder över huvudtaget och fryser gärna hellre än svettas. Är det över 8 grader springer jag gärna i shorts och linne.
Sen gillar jag färg men tycker märkesträningskläderna är för dyra för att läggas pengar på bara för att se trendig ut. Jag har som ni vet förmånen att prova Trimtex grejer men de är med fokus på funktion och inte mode. Galet bra är de men dyra om hela garderoben ska bestå av dem!

Så lite på mig som möjligt utan att vara naken är alltså min devis.

Idag skulle jag bara in på Gina Tricot för att köpa ett par armvärmare. Men fick syn på flera ställningar med galet snygga träningskläder. Med massa hål i! Himmel för mig alltså!

Ini provhytten:

Ni ser att Tigerfisen är med och älskar sin spegelbild..
Är mycket nöjd med inköpen. På min debut på korta distanser: Lidingöloppets 15 km kommer jag se ut som ovan. Fast med värsta smajlet!

Shorts, sporttop ( ej för löp men funkar för gym och yoga om du har storlek större än minus A som jag har…) och linne: 327 kr tillsammans. Inte dåligt!

Sista bilden på brun sommarrygg kanske?

Nä nu måste jag outa det. Jag ska köra TEC100. 16 mil mitten av april 2013. De här är varför:

1) Det ligger så jäkla bra till. Träna hela vintern långa fina sköna pass i det dagsljus som erbjuds och sen ha tid att vila april ut och ha en sjuhelsikkes uthållighet för sommarens äventyr.
2) 16 är dubbelt så långt som 8 men 8 med smärta och det underlaget gör att 16 känns helt ok.
3) Jag vill springa längre och längre. Någon gång ska jag springa Leadville100 som pågår nu. Dags att börja köra långt.
4) Jag snackar om att jag är uthållig. Nå- upp till bevis Anniebanannie.
5) Massa fina vänner ska springa. Kul gäng i spåret.
6) Jag kan fortfarande göra nästan vad som helst den sommaren, vare sig det blir Ironman eller massa fjällämlande.
7) viktigast! Jag känner ett starkt sug, en längtan. En vilja ett driv och en motivation utan dess like. Det kom över mig efter Axa. Egentligen gillar jag inte runt runt men TEC är speciellt.

Sådär. Då vet ni. Och en sak till: Jag ids inte springa runt i 30 timmar. Jag siktar på sub 24 timmar. Sitt på den.
Nu kör vi!

Förra året.