Jag är aldrig ensam när jag springer


Jag lyssnar just nu på Sara och Annika som pratar träning i Saras grymma podcast- Träningsglädje Talks (du hittar den på Itunes).

De pratar om saker som jag inte funderar så mycket på: att folk lägger sig i hur andra reggar sin träning (??), att man blir frustrerad av hur mycket andra tränar, att ha lite dåligt samvete när man inte tränar, att ur ett bloggperspektiv vara orolig att ens träning verkar tråkig och enahanda. Dåliga träningsinstruktörer, tråkig träning.

Både Sara och Annika är trygga i sig själva, har humor och distans så det är inte på något sätt så att jag menar att de skulle ha problem med faktorerna ovan utan det är intressant att de lyfter fram dem och utifrån min löprunda igår så har jag reflekterat lite över detta.

Jag har nog ett väldigt okomplicerat förhållande till min träning. Det har tagit tid att komma dit men nu är jag där inser jag. Och har så varit ett tag. Skönt! Underbart Roligt! Hur tänker jag?

*Jag har väldigt svårt att sätta ett eller bara några ord på varför jag tränar. Jag ser mig absolut inte som det ”träningsfreak” som folk slentrianmässigt benämner mig med. Jag gillar att vara ute och röra på mig! Jag gillar det där råa, enkla tomma men ändå kompletta känslan av löpsteget när det bara är jag som rör mig framåt Jag tycker inte styrketräning är så roligt, men jag gillar att vara så stark så jag orkar allt jag vill. Därför tränar jag den styrka jag behöver och inser att styrka får man av att skrapa färg och bära 4-åring likväl som att lyfta numrerade vikter framför en spegel. Om man kikar på hur min kropp ser ut så förstår man att detta är sant.

* Ibland går jag inomhus- ofta för att göra en specifik övning, träffa Magnus och Andreas, men filosofin är att ta varje tillfälle till att vara utomhus.

* Jag känner inte att någon annan egentligen har att göra med hur jag tränar men jag skriver gärna om det för att förhoppningsvis inspirera men även ge mig själv en lättillgänglig dagbok jag kan gå tlllbaka till för just inspiration.

* Jag springer och tränar inte för 100 miles eller hoppar på en halvIronmantävling för att imponera på någon annan. Det skulle aldrig funka. Motivationen kan inte vara extern- den måste komma inifrån och belöningen måste komma inifrån den med. Du kommer aldrig komma någonvart om du gör det enbart för någon annan. Jag tror när man hittar sitt mål, har en stark intern övertygelse över varför man gör det så kan man snabbt koppla upp sig på den röda tråd som leder dit och det mesta sköter sig själv.

*Ett pass som inte blev av- blev oftast inte det för att jag var lat, det var för att jag var upptagen med något annat. Jag känner mig själv och vet att jag kommer se till att min träning blir av.

* Att ha en ”svacka” är nödvändigt. För att ha en topp måste det finnas en dal och man kan bara vara på väg uppför om man varit längre ned. Lite så. Att andra just då tränar som fasen gör ingenting. Kul för dem.

*Träningen är inte liv och död. Den är något som jag som västvärldsmedborgare har råd och tid och bör ägna mig åt eftersom jag sitter ned när jag jobbar. Därtill jobbar jag inomhus så rimligtvis vill jag utomhus. Jag passar gärna på att sightseeinga, transportlöpa och rensa hjärnan under en löptur.

*Att bara göra’t är en annan devis jag lever efter. Dra på skorna och spring liksom. Det är inte så jäkla knepigt. Cancer, fattigdom, sånt är knepigt. Röra på sig är det inte. Jag tror att för cirka 20-30 år sen så var barriären lägre för folk att ta sig ut. Man sprang liksom. Inte så mycket mer med det. Jag ser dem ofta- joggarna- de som har tubsockar, en vanlig t-shirt och shorts och är ute på sin vanliga runda. Ni vet den där som man enligt de flesta löpcoachtips ska ta sig ur. De gör mig glad. De är hälsosamma där de joggar fram helt ovetande om barfotatrender, supertusingar och stegfrekvens.

*Löpningen får inte stressa mig! Den är något jag gör helt frivilligt på min fritid. Den har väldigt lite med min överlevnad att göra men har möjligheten att ge mig en enorm eufori. Jag känner mig nära naturen, som en naturlig del av den. Jag lämnar bara fotspår och jag får se otroligt vackra platser, träffa fantastiska människor, möta mig själv som jag är när inget annat stör, kämpa med min kraft och den ger mig ett ess i ärmen i övriga livet. Jag orkar mer, står stadigt, sover gott.

* Tränar jag för ett lopp, och jag väljer ut några få om året, så pushar jag mig själv lite hårdare. Utmaningen i löpningen blir större och den spontana längtan till löpningen räcker inte alltid hela vägen varje gång. Då kopplar jag upp mig på känslan jag söker. Den när jag klarat något jag föresatt mig att fixa. Jag tar till mitt perspektiv på hur bra jag har det och vips är jag långt upp ur gropen av omotivation och på väg ut genom dörren med ett brett leende.

Sen tar löpningen tag i mig och resten brukar lösa sig. Jag är ofta själv, men aldrig ensam när jag springer.

Några bilder på mig blir det ju då sällan men här är två som snälla Sara tog i skräpiga Tylösand innan jag stack iväg på mina 50 km längs Hallandskusten för några dagar sen.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gör ditt eget lilla äventyr


20130716-162054.jpg

Leta upp en plats du är nyfiken på med fin natur.

Boka tåg.

Packa ett tält, sovsäck, liggunderlag,handduk, kläder efter väder, bikinis (istället för underkläder- skölj upp så är de rena), en liten neccesär, badtofflor, ett par joggingskor och defintivt två ombyten mindre än vad du tror att du behöver (typ ett par jeansshorts, ett par jeans, ett linne, en varm tröja). En keps och solskydd. En sarong för stranden/för ombyte/som kläder.

En bok. Salladskrydda (funkar till allt!) och snabbkaffe eller té. En stor påse blandade nötter.

Boka en tältplats.

Packa allt i och utanpå en stor ryggsäck. Åk dit. Ha inget inbokat att göra. Titta inte så mycket på klockan.

Tältplatsen och tåget är ett billigt och miljövänlig sätt att resa. Fortsätt tänka på miljön- var du än är. Skräpa inte ned. Undvik engångsmaterial. Ät med spork.

Gör lite vad som faller dig in i några dagar. Du hinner både yoga, bada, sova, läsa, ta ett glas bubbel ensam på en pub, gå vilse, hitta rätt, ta en lång dusch. Titta på ägg som kokar och vågor som bryter. I mitt fall surfa två gånger på en dag, vila lite och ha tid för ett tröskelsightseeingpass genom Varberg.

Ring till de du älskar mest i hela världen och längta lite men verkligen njut över något så ovanligt som några dagar helt för sig själv.

Imorgon tar jag tåget tillbaka till Stockholm för att packa om väskan igen och byta västkust mot östkust. Jag har sovit utan kudde på ett tunt liggunderlag, nära en järnvägsövergång. Jag är sandig och ser ut som ett blont penntroll i håret. Hårig under armarna och imorse åt jag två ägg, en morot och en kopp snabbkaffe till frukost. Nötter och glass till lunch. Det är hur bra som helst med mig!

Gör ditt eget lilla äventyr- det är inte så knepigt!

20130716-162044.jpg
20130716-162049.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Premiärsurfat i Sverige


20130715-163827.jpg

Det är svårt att förklara tjusningen med att surfa för de som inte surfar. Till och med för de som provat några gånger kan det vara svårt. I början är det en kamp, ofta vänd mot stranden, ståendes i vattnet, väntades på en våg (och det är skillnad på vågor och vågor och det lär man sig också efterhand). Ett försök att hoppa upp, ofta ett fall, splutter, en stor åbäkig bräda, trötta armar och inte så mycket flow.

Att lära sig läsa vattnet och läsa vågor är inte lätt. Det kommer med tiden och det kommer med misstag. Den vågen gick att paddla igenom, den SPLASH gick inte. Men när du väl bemästrat grunderna så är det ”bara” att paddla ut genom bryten, hitta din plats, vänta in en våg och om den är din- paddla för allt vad du är värd. När vågen tar tag i brädan, hoppa upp, lägg brädan rätt på vågen, försök dig på vågiga svängar, plonka ned på brädan eller hoppa av när vågen tar slut och paddla ut igen med ett brett smajl på läpparna. Mycket lättare sagt än gjort.

I Australien är de oskrivna reglerna hårda. De syns inte vid första ögonkastet men de känns. När jag flyttade till surfmeckat Byron Bay 2004 tog det ett tag innan jag fick nickar när jag paddlade ut i line-up’en. Krävdes att jag visade att jag kunde surfa och sköta mig i vattnet. En tid av hårt slit, många kallsupar, riktiga wipeouts en sprucken läpp, påkörningar, paddlande tills jag grät av trötthet och att gå upp riktigt tidigt på morgonen. Dawn patrol is the shit.

Line up är en rad med surfare som sitter utanför ”bryten” och väntar på vågorna, den innerst mot där vågen bryter ifrån har första tjing men är det en hemmasurfare och en turist som sitter innanför så paddlar ofta hemmasurfaren på vågen. Är förstesurfaren juste kan han släppa på dig på vågen om ni inte ligger för nära varandra och han eller hon inte använder hela vågen. Oftast är det lättare att dela med en longboardare än en som surfar små brädor ( sk tandpetare). Någon line-up blir det ju inte när vågorna bryter som de gör här men att paddla ut ensam bland folk som kan sin spot mycket bättre är ändå lite nervöst. Bäst inte vurpa på första vågen likson. (Det gjorde jag inte, phu)

Om du paddlar in på vågen fast du inte har ”rätt” kallas du ”drop in”. Det är ett effektivt sätt att skaffa sig ovänner i vattnet.

Där det är bra med vågor kan det mycket väl vara vindstilla och det kan vara rätt harmoniskt att paddla både ut, sitta stilla och att fånga vågorna. Där jag försökte surfa igår och idag så blir det inte så lugnt. Det är blåsigt och vågorna bryter lite här och var. Igår var det hyfsat ändå så man kunde sitta lite i lugn och ro men idag var det full fajt.

Jag surfade en liten vik som kallas ”kåsa” igår. Tyckte inte det såg ut att vara några vågor, men förstår att det är annolunda i Sverige. Bryter det- surfar man. Hur det än ser ut. Det var alltså en del folk ute.

Jag hade safe’at och hyrt en mellanbräda- en 7 ft 6 inches för att kunna svänga lite men även kunna fånga vågor som var små (lättare med stor bräda som flyter på bra av sig själv). En sk ”minimalibu” som har dåligt rykte bland erfarna surfare men är riktigt bra som första bräda.

Den bräda jag beställde i Australien och surfade mycket på slutet hade passat perfekt insåg jag. Det var en 6, 10 tjock bred sk fish men den sålde jag. Dumt! Lättsvängd och kvick och fick plats i min lilla bil.

Trots att förhållandena var katastrof så lyckades jag underhålla mig i över en timme. Först satt jag och väntade på fina vågor men sen började jag paddla för lite vad som. Det känns lite extra kul att surfa i Sverige- hemma liksom! Lite ruffigare, lite mindre turkost glassiga vågor, bikinisurf och palmer och mer hårdnackat tufft, kallt och rufsigt. Jag gillart från början!

Idag kikade jag ut mot stora Apelviken på morgonen. Tältet är uppslaget 50 meter från stranden så verkligen första parkett. Betydligt bättre än igår- men inte en käft ute?! Was? Jag promenixade tillbaka til kåsa som ligger vid Varbergs Kurort men där var det inget att ha så knatade tillbaka och var ute själv med några kitesurfare och vindsurfare rätt länge. Några vågor var det rätt bra tryck i men fick inte till några längre åk. Bästa dock-känslan för vattnet och vågorna finns kvar. Tur det. Dock har jag surfat högervågor så mycket så jag har svårt att ta vågor åt andra håller.

Sen såg jag en bekant figur på stranden- Sara hade kommit! Hurra! Vi fixade våtdräkt och bräda till henne och så försökte jag lära ut hur man gör men- det är mycket att testa och sen hitta känslan. När man ska försöka hoppa upp kan man hojta ”nu” och man kan även hjälpa till att ge brädan en knuff så den får lite mer fart för likt en cykel så är det lättare att hålla balansen när den rör på sig.

Sara verkade haja rätt snabbt vad man skulle göra men det gör det inte lättare ändå- det tar tid att få ihop alla bitar men är man på gott humör som Sara var så blir det lyckat hur som! Nu tycker jag hon måste ut igen snart för att det ska sätta sig!

Jag stack ut själv en sväng men det var lite som på morgonen fast droppade av och nu var jag enormt trött i armarna. Såhär mycket paddlande har de inte gjort sen jag var i Marocko.

Vi åt en god lunch och nu när Sara åkt är jag lite bekväm av mig och tycker vågorna ser för små och röriga ut för att jag ska vilja dra på mig kall blöt våtdräkt och tampas igen. Men ut igen ska jag förstås idag.

20130715-163833.jpg
20130715-163841.jpg
20130715-163847.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ultralöpning goes beach


20130714-221957.jpg

Just nu går mina ögon typ i kors. Jag får ibland tokiga ryckningar i ögonbrynet om jag är lite undervätskad och varit ute i solen hela dagen. Som idag. Det är inte ofta man får till att göra två saker man älskar på samma dag men idag- banne mig!

Klockan strax före sju ringde klockan och Sara jag och Kenth åt lite frukost. Kenths hosta lät inte bra och han beslöt sig för att stanna hemma.

När jag är barnfri så blir jag som ett barn och Sara har tagit hand om mig som en mamma- nej som en riktigt fin vän faktiskt både igår och idag: bäddat mysig säng, skjutsat runt mig och idag ut till Tylösand där jag började springa (hade nog annars hamnat i Skåne istället), skjutsat mina grejer, handlat grönsaker till mig och sen plockat upp resterna av mig när mina ben tog slut. Kärlek!

Men tillbaka till imorse! Jag stack iväg i ett blåsigt mulet väder. Motvindsblåsigt. Riktigt blåsigt. Hade som plan att springa så gott jag kunde längs stranden mot Varberg. Det verkade vara nästan 7 mil till Träslövsläge vilket kändes lite långt med tanke på hur lite jag sprungit ultra sista tiden men jag brukar inte tänka så mycket utan mest springa på.

Hamnade på en strand och blev dyngsur, fick skaka ut ett ton (nåja) sand ur skorna och vaderna fick veta att de levde. Efter det så satt inte steget alls som det skulle. Tuffade på men var less på att leta mig fram i snår, klättra över klippor, hamna i ko och fårhagar och bli utskälld av små hundar så tog mig upp på asfaltsväg en stund.

Och då! Vips! Rymdgubbar! På cykel! Triatlontävlingen i Halmstad gick tydligen åt det här hållet och jag hade prickat eliten som for fram med struthjälmar och dischjul. Det var så roligt att känna igen folk från tävlingen i Vansbro- men nu var jag på apostlahästarna!

Efter cirka tre mil anslöt Kent. Alltså sub 3 hr på maran Kenth. Och jag springer ju inte direkt snabbare efter 3 mil. Stackars Kenth men han skulle ju lära sig att springa lugnt så det var nog bra för honom att smurfa ultrafart med mig. Vi pratade om det ena än det andra sa både hej och farväl Falkenberg men sen kände jag att mina ben gjorde för ont! Det var väldigt konstigt. Gjorde ont från knäna och nedåt och har inte känt så förut. Vi ringde Sara och hon plockade upp oss i Glommen och så stuvade vi in oss- jag med en påse grönsaker i famnen- i hennes lilla Mini och for till Apelviken som ju var min slutdestination.

50 km fick jag ihop och det är helt ok och sådär men jag gillar inte den där smärtan. Vet inte vad den kommer av. Tror att jag slarvade lite med steget och på fem mil i tunna skor på asfalt så gör väl det sig känt förstås. I alla fall underbart att inte vara trött i övrigt.

Och tur var väl det! För jag lyckades hyra en bräda direkt, det blåste rätt bra från nästan rätt håll och tydligen bröt det (fanns vågor alltså) i en mindre vik som kallas ”kåsa”. Jag blev som ett barn på julafton och efter att jag snabbt satt upp tältet, kastat in grejerna där och lite nötter i magen så knatade jag iväg med brädan under armen och våtdräkten över axlarna.

Lukten av surfvax, ljudet av legrope’t som slår mot brädan, ljudet av vågor som bryter. Ja det är himmel för mig. En och en halv timme paddlade jag runt och snodde två ok vågor och en dålig.

Mer om det imorgon! Tror jag kommer sova gott!

20130714-222012.jpg
20130714-222034.jpg
20130714-222044.jpg
20130714-222104.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Halmstadhäng


Men åh så skönt det är att vara ledig!

Halmstad var soligt och varmt och Sara och jag åt på hennes Spis & Deli innan vi efter en tur på stan tog oss ut till Tylösand med Kenth.

Sicksackade oss bland soldyrkare fram till en egen plätt i sanden och i Halmstad verkar alla vara för även Mia dök upp.

Men en dag är inte komplett utan ett bad och det var helt UNDERBART att hoppa i varrma salta vågor. Jag glömmer så lätt hur underbart det är att bada i havet! Man blir lyrisk!

Crawlade lite fram och tillbaka i vågorna och när jag reste på mig för att gå upp hade jag två kameror i nyllet. Då måste man posa!

Nu ska jag sova gott här i Saras och Kenths fina lägenhet för imorgon ska han välja ut ett par av sina triljarders många löparskor och så ska vi springa långt! 🙂

20130713-222001.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Annies lilla roadtrip


20130713-120030.jpg

Att vara separerad mamma har sina för och nackdelar. Jag har turen att få spendera större delen av min semester med min lilla hattefnatt som för övrigt är den där åldern när viljan är urstark, energin enorm och frågorna aldrig tar slut. ” Varför har man hål i näsan? Varför måste man andas?”Jag hoppas hon ska ta med det beteendet i alla åldrar för övrigt och att hon ska fortsätta fråga mig saker för alltid. Och att jag får fortsätta fråga henne saker och få såna där ärliga kloka svar man får av folk som svarar från hjärtat därför att de inte filtrerar sina svar för att anpassa dem till rådande kutym.

Anyway.

Nu är hon på äventyr med sin pappa i 13 dagar och jag passar på att leva lite sådär som jag gjorde förut om somrarna innan hon kom till världen. Lite mer  på resande fot.

När jag tänkte på vad jag ville göra denna sommaren om jag fick till några egna dagar så var det några saker som stod som självklara: springa långt längs havet, surfa, vara lite ensam.

Och träffa fina vänner vill man ju också så vilken tur att Sara  och Kenth har tid och plats för mig i sitt fina Halmstad.

Så dit rullar tåget nu. Jag har packat min gamla ryggsäck som med sina små flaggor får mig att tänka på alla fantastiska platser jag varit på. Och att jag trivs så bra när jag är på väg. Ibland har det varit ifrån saker men nu bara till roligheter.Tanken är att springa från Tylösand till Apelviken imorgon där jag ska slå upp mitt tält som just Sara så snällt kommer köra med bil dit. Sen blir det tre nätter ensam i tält med försök till vågsurf.

Efter att ha surfat mest i Australien men även Marocko och Frankrike ska det bli kul att se vad svenska vågor har att erbjuda. Jag är nog i och för sig lika nöjd med att bli sittande på en bräda ute i vattnet. Få saker är så rogivande.

Surfing och ultralöpning fyller samma enormt barnsliga behov av att heltl uppfyllas av naturens kraft, vara liten i det stora, ägna sig timtals åt något som inte gynnar vare sig BNP eller gör en speciellt mycket klokare. Det skadar ingen, det är jätteenkelt och väldigt svårt på samma gång.

Goodspeed på er.

20130713-120037.jpg Nej klättrade inte upp- sprang runt! Bästa sättet att se något är inte att ställa sig på det, speciellt inte när de som namngivit platsen ber att man undviker att göra så.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in