Jag sprang, jag springer, jag kommer springa


Jag tänkte skriva ett inlägg sen om hur det gick på Bergslagsleden. Ett lite längre än ”bra” för det kan jag säga att det gick.

Någonstans därute hittade jag både kraft och glädje igen. Dessutom hann jag både krascha ryggen och uppleva att den ”läkte” medan jag sprang såpass att den var sitt bästa när jag slutade efter 75 km.

Jag sprang, jag springer nu och jag kommer springa. Jag är inte på banan löpmässigt som jag tänkt, rent fysiskt alltså, men mentalt känns det som att det inte finns några hinder.

Rapport kommer och tips på utrustning förstås! Tassa fint därute!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#Måndagspeppen- sommarlöpning


Lite dåligt bloggat- mycket bra semestrat kan man sammanfatta de senaste dagarna. Sprungit och tränat har jag som en gnu också. Det är ganska befriande att inte känna att man måste sitta vid datorn men jag har gjort träningsprogram till adepter idag så passar på att slänga iväg ett inlägg eller två för er som läser.

Jag blir verkligen så glad över alla som läser och SPECIELLT över alla fina kommentarer. De gör mig så himla motiverad att skriva.

För två år sen ungefär så skrev jag om sommarlöpning.

Känns relevant nu med!

Trevlig måndag!

Sommarbloggen- rörlighet


Jag har skrivit en hel del om rörlighet- -och tydligen lovat en film på det som jag inte levererat. Skämmes på mig! Det kommer. Just nu är jag lite fokuserad på annat.

Men håll tillgodo med det jag skrivit hittills:

Här skriver jag om det och här är en film som lämnar mycket att önska men well, det är lite tips iallafall även om jag för varje år lär mig mer och mer- det kommer en upphottad version senare!

Parallella omloppsbanor i resan som är livet


Nu blir det lite personligt. Det är skitsvårt att ha en blogg där jag vet hur uppskattat det är att vara personlig men jag absolut inte vill vara för privat.  Sen blir det kanske helt fel när jag inte skriver ut allt men berättar något och folk tolkar in saker jag faktiskt inte skrev. Och jag slits mellan att skriva ut hur det var- eller bara andas och tänka att jag kan inte göra något åt hur det läses. Jag vet vad som är sant. Jag har tidsinställt inlägg så tro inte att jag suttit och skrivit glada tips om rörlighet de kommande dagarna. De är skrivna tidigare.

Samtidigt- ibland när jag är privat når jag fram för jag blir en riktig person bakom texten. Jag är en riktig person här bakom. En väldigt känslig person. En person som flera vänner sa till när jag berättade om olyckan i fredags: ”Du behöver verkligen inte mer trauma i ditt liv”. Och samtidigt- jag överlevde ju. Trots att ögonvittnen som sagt sa att vi måste haft änglavakt. 

Men ok, det har hänt galet mycket grejer de senaste fyra åren och ibland märker jag att det inte alls hjälper att tänka att ”Ja jag har ju det så bra ändå, jag bor inte i krigets Syrien eller i ett tältläger i Sydsudan”. 

Jag måste gräva där jag står. Om jag som alltid sovit bra inte sover bra. Om jag hoppar högt när något smäller. Om jag är irrationellt rädd för saker jag inte bör vara rädd för. Om jag är rädd för att köra bil. Om jag tror att så fort jag har ett missat samtal från dolt nummer- att något hänt en familjemedlem. Då måste jag ta itu med det först innan jag kan göra världen bättre igen.

När min pappa dog, som ändå var det första riktigt helvetiskt jobbiga som hände, som slår det mesta annat, då fattade jag inte hur radion kunde låta som vanligt dagen efter. Hur solen gick upp, hur folk skrattade och hur livet liksom fortsatte. Jag stod där och tittade på tandborsten och ba jag kan ju för fan inte borsta tänderna. Det gör jag ju varje dag. Pappa har dött!!! Allt är annorlunda. Men jag både borstade tänderna och åt frukost.

Och 2012 när en alldeles för ung, alldeles fantastisk kille dog kände jag också att hallå någon dog! Hur kan alla andra bara fortsätta som vanligt?

Men jag har hittat ett sätt att förhålla mig. Att inte behöva stänga ute resten av världen för att den inte stämmer med min abrupt nya världsbild. Ett sätt att klara av att vara ledsen, men samtidigt skratta åt det som faktiskt glädjer mig. Fortsätta framåt. Men stanna upp. Göra det så att det känns respektfullt.

Det är som olika omloppsbanor. När något händer oss, då slungas vi ut i en ny. Alla andra är kvar i den vanliga. Den du inte kan vara i.  Ibland krockar man och det blir otroligt jobbigt och provocerande. Antingen tar de in och delar din bana eller passerar de där i sin bana då och då. Men deras är deras och din är din.

Som vanligt blir det förstås aldrig igen efter något riktigt allvarligt. Man har för alltid en till omloppsbana som man varit i. Tiden och bearbetning gör att den närmar sig din vanliga. Eller så får du en helt ny livsbana.

Jag vill inte vara rädd och ledsen i sommar. Jag har så mycket jag vill vara glad åt, det är att uppskatta livet. Att uppskatta livet är att hedra de som mist det. Jag blir rädd och ledsen lite då och då nu. Låter känslorna komma, trycker man undan dem bubblar de gärna upp än brutalare.

Jag var på god väg att skippa en sak jag planerat länge. Springa själv med övernattning. Jag är rädd. Jag har blivit rädd för massa löjliga saker som annars inte bekommer mig. Bägaren har liksom runnit över. Jag har tappat mitt vavavoom. Den där starka kärnan där inne som både är styrka, kraft, fokus och som en inre kompass. Det är lite jobbigt. Jag är inte jag just nu. Jag förstår rationellt att jag är irrationell. Men jag kan inte stoppa känslorna av att vara i ständig beredskap.

Men jag ska göra det. Löpning är levnadsglädje för mig. En stor del av mitt liv som jag både jobbar med och gör för att må bra och dessutom jobbar ideellt med för att hjälpa de som har det sämre.

Jag vill leva ett fullt liv när jag kan det. En dag mista ett fullt liv. Inte mista små bitar längs vägen på grund av rädsla.

Det är ju för sjutton som det står på våra Tjejmarapannband- we run for those who can’t. 

Nu ska jag tassa fram tacksamt. Lite kortare än jag tänkt. Och istället för helt själv med sällskap på slutet. Jag GÖRT.

#Måndagspeppen Bigger fish to fry


Man har en tänkt väg. Man har en plan. Man har ett mål. Men livet kommer emellan. Ibland ska livet komma emellan. Ibland ska man skjuta sånt som inte är livet, sånt som bara är distraktioner, åt sidan.

Bigger fish to fry är ett engelskt uttryck som jag brukar använda mig av mentalt när jag frestas att dras med i något som inte ingår i min plan. Som att vara uppe sent och sladdra. Som att äta onyttigheter. Jag äter gärna onyttigheter om jag verkligen kommer njuta av dem men om det är fikabröd bara för att man ska fika- då struntar jag i det och dricker bara kaffe istället. Det kan också vara frestande att titta på en dålig film sent bara för att det är skönt att slöa- men det är så mycket mer värt att lägga sig tidigt och bli väckt/vakna utvilad dagen efter.

Större fiskar att steka helt enkelt än små slentrianfrestelser som egentligen inte tillför någon större njutning och inte för en framåt mot sina mål. När de kommer i din väg- tänk bigger fish to fry!