JULLOV för helskotta

* Som går direkt dit den ska

* Utan avdrag för omkostnader som i stort sett ALLA organisationer, med rätta, måste göra men vi klarar oss utan det eftersom  loppet finansieras av anmälningsavgifter och utöver det har vi ETT syfte- slussa vidare pengar som kan hjälpa de som verkligen behöver det

* Som dock går via en hos Skatteverket registrerad ideell förening och du får förstås ett kvitto

* och du är med och skapar historia. Vår lilla stora idé, vår lilla stora kraft kommer 2014 för tredje året i rad samla in 100 000 kronor till de som behöver det mycket mer än vi.

Såhär mycket mer. Varje minut våldtas en kvinna och Dr Mukwege har opererat så små som 3 år gamla flickor som fått underlivet, och mer, förstört.

Vill du vara med och tända ljuset i mörkret? Vi kommer framföra hälsningar från alla som donerat. Allt kommer skickas till Panzisjukhuset. Pengarna slussar vi likt förra gången över direkt och vi får feedback och rapport på hur de används direkt från sjukhuset. Kvitto ställs ut från vår organisation.

Den 8e december träffade jag självaste Dr Mukwege här i Stockholm och han känner väl till vår insamling.

I år stöttar vi Dorcas, det hem på sjukhuset där de våldtagna, skadade och utstötta kvinnorna får chansen att skapa ett nytt liv igen då de är utstötta från sitt samhälle och i många fall mist både barn, män och har skador för livet.

Är du företagare och vill samarbeta med Sveriges tuffaste GODaste lopp- Kontakta mig, Madeleine eller Johan för att höra hur vi kan göra GOTT tillsammans!

Nu- ska jag återgå till att övertala Timbuktu till att springa loppet.

---

En sko man bara kan springa i?

Ja så säger Airia om den nya sko som kommer lanseras på svenska marknaden nästa år. Jag tänker att det vore ju en fiffig sko att ta på sig efter sisådär 10 mil på ett ultralopp när man känner för att gå. Så tvingar skon en att springa?

Nej så enkelt är det gissningsvis inte.

Jag är rätt tråkig vad gäller skor egentligen, önskar att jag kunde ha en sko som gjorde allt (och det har jag nästan i mina Inov-8 Xtalon 190) men tycker det är kul att testa nytt och olika. Ska det presteras, springas kort, snabbt, i terräng eller tränas styrka ute väljer jag Inov-8. Ska det lullas långpass med asfaltsinslag i lugn fart tar jag mina relativt lätta Hoka One One. Jag har även ett par Viva Barefoot som kan vara några av de skönaste skor att smurfa runt i.

Eftersom jag mest kommer nöjesspringa nu ett tag framöver så har jag tackat ja till att testa den här skon till våren. Den kommer inte vara sådär vit när jag är klar med den, det är ett som är säkert.

Den ser verkligen lustig ut med rundad botten, 35 gradig vinkel fram för att hjälpa att ”rulla” fram foten.

”Svantes (Berggren) idé var att utveckla löpningen och göra världens snabbaste löparsko. Efter ett oräkneligt antal skisser, prototyper, tester, justeringar och förbättringar är vi nu redo att presentera en helt unik sko. Våra tester visar att Airia fungerar oavsett om du sätter i hälen, hela foten eller tån först i ditt löpsteg. Du känner dig lätt och stark och framförallt är det roligare att springa i Airia One jämfört med andra skor”, säger Mattias Geisler, VD Airia Running, systerbolag till Arbesko

Jag är helt övertygad om att vilken sko man springer i spelar stor roll men det spelar ingen roll om inte steget ”sitter” och kondition går inte att snöra på sig på fötterna heller. Men den här skon ser så tokig ut- jag bara måste prova den!

Utvärdering kommer förstås!

 

---

Idag hade jag, som väldigt ofta för många av oss ” inte tid” att springa. Jag är ute i 7 olika grupper och föreläser- om än kort- denna vecka och har en massa möten och saker som ska vara på plats innan julledigheten. Det känns igen för några gissningsvis?

Lägg därtill att Lillan har hosta (hade inte VABat sen februari- vad hände?) men är förstås frisk i övrigt och sjövild och mormor får rycka in men det blir pussligt ändå.

Orken tryter just nu helt klart. Jag är inte van att vara trött. Jag är aldrig trött. Jag är fullt ös makalös 16 timmar per dygn och sen varvar jag ned 30 minuter, sover 7,5 timmar och så är jag full gas igen. Jag har lite svårt att acceptera att det ska vara såhär då och då? Hur står folk ut med att vara trötta efter jobbet?

Igår hann jag inte träna- på riktigt hann inte. Idag ”hinner” jag inte och ”orkar” inte och det är just då som löpningen blir enormt viktig. Inte ett hårt intervallpass. Inte långpass. Inte fokus på kilometertider.

Fokus på frisk luft. Ljudet av min andning. Känslan av en framfot som nuddar och rycks ifrån marken. Ljudet av motvind. Tystnaden av medvind. Fokus på att springa i flow. Fokus på att hitta löparmojot. Veta vad hastigheten är men inte värdera det.

Ta 30 minuter för att det ger resten av dagen energi. Ger ställtid. Ger lugn och rymd.

Inboxen svämmar ändå över och det är massa missade samtal och ”när får vi detta” men en timme (med dusch och lunch) gör inte situationen värre. Det gör den bättre.

Löpning. Som egentid. Ställtid. Viktig tid.

---

Varje år blir jag lika förvånad över att folk fortfarande, med all tillgängliga perspektiv blir stressade över just konsumtion runt jul. Att inte ha köpt något till den ena eller den andra. Lagat endera rätten. Man hävdar att ”men baarnen, baaaarnen måste ju få” och just de om några är ju formbara för nya traditioner och ofta rätt empatiska och förstående om man tar sig tid. Sällan annars som på jul blir det så uppenbart hur stor klyftan mellan rika och fattiga är. N volontärjobbade på Stadsmissionens julfirande för två år sen och var tagen av hur svårt vissa har det. Och så har vi de som har mage att stressa över att hinna konsumera. Idag föreläste jag på en konferens på Grillska Huset som drivs av just Stadsmissionen och när de berättade om de människor deras verksamhet vänder sig till, ja då blev det än mer uppenbart. Hur fasen kan det vara så?

Om man frågar folk vad julen handlar om är det ofta samvaro, lugn, ledighet och umgås med familjen som leder. Inte julmat och julklappar. Inte överflöd. Men ofta är det just överflödet som folk mår illa över. Stressar över.

För det blir ju inte bara en julklapp till barnen. Ofta får de från släktingar också och säg den 5-åring som kommer ihåg alla paket?

Och vad gäller vuxna så är det väl än mer förvånande att vi ska krysta fram något vettigt att ge. Visst- om någon önskar sig något. Men att ge saker bara för att ge saker. När världen ser ut som den gör, när det är stressigt att göra det och när det går att ge något till de som verkligen behöver det i en persons namn kan vara bland det vettigaste, finaste och mest uppskattade- ja då fattar jag inte att vi inte lär oss! Och att vi inte investerar i att lära våra barn.

Samma gäller maten. Många liksom kapitulerar med en blandning av ”dålig karaktär” ”det är tradition”  men med bismak av den ångest man vet kommer efteråt. Som att det inte kan vara jul om vi inte har både skinka, revbenspjäll, köttbullar och prinskorv. En stor hög av mättat fett, nitrit och cancerogener i julfridens namn. Herregud.

Och så efteråt. Då är det ju så himla jobbigt att sortera alla sopor så då trycker vi ned resterna av vår omiljövänliga, egosistiska konsumtion i en stor sopsäck, slänger gärna resterna av julmaten (för vi gjorde gärna lite för mycket) och så blev vi kvitt allt.

Kanke lite överdrivet och det ligger en del självkritk i detta bara så ni vet! Jag tror vi alla har tid även inför denna jul att göra saker bättre! Här kommer tre förslag:

Konsumtionen

Byt ut tre julklappar mot tre donationer till en organisation du känner för. Kanske Stadsmissionen? Kanske UNHCR som är FN-s organ för stöd till människor på flykt. Just nu fryser och svälter tusentals syriska flyktingar och miljoner andra i de katastrofer som nu hamnat utanför medias bevakning. Läkare utan gränser har en katastroffond där de styr pengarna även dit. Du hittar något. Du kommer bli uppskattad- eller ingen kommer att våga säga att de hellre ville ha en pryl. Du är snäll både mot andra, mot hjärta, själ och även miljön! Win win win!

Maten

Jag vet inte hur det är för dig men min facebook översköljs av bilder på misshandlade grisar och andra djur. Och detta är förstås på riktigt. Är det billigt betalar djuren. Maten de får är säkerligen inte den bästa heller om det ska vara billigt och det finns en massa spännande otyg att tillsätta för att få skinka, korvar och annat att hålla ihop. Nitrit bland annat. Det är inte hållbart att äta massa kött och vi kan göra enorm skillnad om vi visar handeln att vi efterfrågar först och främst ekologiska/KRAV-märkta köttprodukter men störst vinst för vår hälsa och vår värld får vi om vi drar ned på köttkonsumtionen. Måste vi ha allt på julbordet? Kan vi välja en eller två kötträtter och byta ut de andra mot goda, välgörande vegeteriska alternativt. Det är så mycket coolare. Finns hur mycket som helst om du googlar. Här hittar du 12 trendiga. Jag slår gärna ett slag för brysselkål, rödkålssallad med ädelost och valnötter och förstås grönkålspaj!

Testa! För din hälsa, för plånboken, för djuren och för miljön!

Miljön

Först av allt hoppas jag alla vet att paraffinljus avger giftiga- cancerogena- ångor?

Och här kan du läsa på hur du ska återvinna allt bös som ändå blir under julen. Därtill: Gör både miljön och utsatta en tjänst- handla second hand i någon av alla de välgörenhetsaffärer som finns. En oläst bok är en ny bok. Gammalt julpynt är så mycket coolare.

Att vara chill och konsumtionssmart- det är riktigt coolt! GÖRT!

En vintrig promenad med fint sällskap. DET tycker jag är jul! 

 

---

Notera. Under MIN graviditet. Inte under graviditet.

Under min förra graviditet, som måste klassas som en av de glassigaste någonsin, bloggade jag inte, var inte på Twitter och besökte inte då och inte nu alla dessa sajter som verkar syfta till att antingen förvirra ge dåligt samvete eller inspirera till konsumtion med hjälp av de två första delarna. Helst alla tre.

Jag resonerar som så att graviditet och förlossning är det mest naturliga som finns, vi har enorm kunskap och instinkt inom oss och tar vi oss tid att lyssna på den snarare än vad okända människor skriver på nätet så kan det bli mycket lugnare. Hittar man dessutom en erfaren barnmorska så är det riktigt bra. Jag lyckades med båda och tror att det spelat enorm roll i att det gått så himla bra med min första tjej, min graviditet, min förvisso  ULTRAlånga förlossning men också efteråt.

Jag gjorde det som kändes bra. Jobbade med mina ”yoga knip och lyft” och började småjogga en sisådär två veckor efteråt. Jag var inte alls en sån inbiten löpare som jag var nu (tyckte milen var rätt lång) men höll igång med styrka, spinning, jogg och ”lufs” hela vägen fram. För att det gick.

Den här graviditeten har varit en helt annan resa. Fi fabian vad jag har mått illa. Och varit sugen på skitmat. Och behövt äta. Jämt. Fi fasen. Men kroppen- den är stark. Strax efter (inte innan som många frågat!) jag sprungit 16 mil blev jag gravid och då kan man dra ned på volym och ändå ligga rätt högt.

Därför valde jag att springa Österlenmaran. Trots att jag mådde så illa så jag inte visste hur jag skulle ta mig till starten. Tre timmar innan låg jag på sängen i fosterställning och pep men N påpekade snällt att ” du sprang ju de sista 6 milen på BRR och mådde illa, det här är bara 4,2″. Så iväg mot starten. Och så sprang jag på puls. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt- även om det nog inte var någon fara så ville jag inte brassa på max. Och med 7 kisspauser och en sväng tillbaka för att prata med N vid 3 mil så lyckades jag ändå jogga hela loppen på netto under 4 timmar utan att låta pulsen gå över 80%. Dessutom var det de enda fyra timmarna då som jag inte mådde illa. Win liksom. TÄNK om jag hade tryckt på- vad hade jag fått för tid då? Får vi aldrig veta.

Men iallafall.

Löpningen har varit räddningen under de senaste sex VIDRIGA veckorna. Jag har varit ett vrak som försökt hålla ihop på dagtid och sen varit ett monster på kvällarna. N har INTE haft det så roligt, verkligen fått ta hand om ett paket i forsterställning. Vad hände, liksom?

När jag springer mår jag bra. Hormonerna skjutsas runt av sig själva, jag är hög på endorfiner och får en massa frisk luft. Att jag tvingat mig ut nästan varje dag har betytt så enormt mycket. Vet inte hur det hade gått att jobba annars. Stå och prata hälsa askgrå och kallsvettig. Nja.

Längtan till att springa finns där- än starkare. Vem vet hur länge det går? Det kommer iallafall bli mycket mindre under en period. Men motivationen att springa strukturerat, nu när det inte finns ett klart mål förutom att ”hålla igång så gott det går” har varit låg.

Tills nu. För nu börjar jag må mycket bättre även om jag mår illa på eftermiddagen varje dag fortfarande.

Nu. Har det lossnat. Järnvärdena är på väg upp och energin med den. Jag känner en enorm tacksamhet att kroppen funkar så bra. Igår sprang jag 20 kilometer och jag kände knappt av det. Njuter av ungefär 10 månader där det inte ”måste” in något alls. För sen blir det riktigt tufft. Om ett år ungefär. Tänker på det och njuter av att längta dit men njuta av lugnet nu.

Så.

Planen är att springa så mycket det går, så länge det går. Använda pulsen för att hålla nere intensiteten lite. Fortsätta med ett långpass per vecka, transportlöpning, styrka men tar bort alla hopp förutom ett och annat glädjeskutt. Yogan är en enorm hjälp för att hålla stabilt bäcken. Sen får man ta att man måste kissa hela tiden, ha två sportBH på sig, flåsa, springa långsamt, vara snorig och känna sig tung. Sånt. Otyg. Som sagt- storken- vad hände med den? Bra lösning tycker jag.

Min barnmorska är helt fantastiskt. Hon tycker att jag som springer så mycket borde ha stenkoll på kroppen och dess signaler. Hennes råd är att springa på så länge det känns bra- och allt annat är ju uteslutet.

Det har känts helt fantastiskt varenda gång. Det är fantastiskt att jag ska bli mamma igen.

Igen. Min graviditet. Min träning. Fri från tvång. Väldigt kul. Ni får hänga med.

---