Lite tankar om gravidlöpning

Många gillar att rensa ut och börja på nytt under det nya året! Man behöver inte riva ut allt men lite småförändringar varje vecka blir inte övermäktigt.

Här är tre goda byten jag själv har gjort eller ska göra:

1. Byt ut din giftiga aluminiumdeo mot mineraldeoderant

Om man tänker på det- pensla på något som går in i huden och täpper till porerna så de hindras från att göra det de ska- hur klokt är det? Och att det dessutom är aluminium. Här varnas för höga aluminiumhalter i kroppen från deoanvändning.

Mineraldeo är billigt i det långa loppet och jag har även hittat en liten resevariant nu. De håller länge och innehåller bara mineraler! Ett enkelt klokt byte!

2. Byt ut giftiga rengöringsmedel mot biologiskt nedbrytbara

 Till och med Ajax har en produkt nu- Natura Verde. Här kan du läsa mer och här hittade jag produkter. Tänk all skit rent ut sagt vi spolar iväg och slänger som belastar naturen- och dessutom luktar artificiellt! SJälv älskar jag doften av grönsåpa!

3. Byt ut din och ditt barns tandkräm mot en ekologisk

Många läste i höstas det här inägget och förfasades över giftet i barntandkräm. Vi har bytt till Urtekrams tandkräm som bara innehåller naturliga saker.  Men inte flour. Vilket förespråkats för barn men hos några som kallar sig Tandläkarföreningen står det att det inte behövs i tandkräm. Tar gärna emot input i frågan! Uppdatering: Läs gärna kommentaren från en tandläkare nedan. Min fundering är: Finns det någon bra tandkräm som inte innehåller massa dåliga saker men liiite flour? Och nästa grej jag måste kolla upp: flour i kranvattnet. Har läst lite här men än inte blivit mycket klokare.

Happy, lite bättre monday!

Maj är alltid en sån där helgalen månad. Full med aktiviteter.

I år hade jag ett litet break i ultralöpningen i maj och plockade fram Merry- min cykel! Jag hade nämligen anmält mig till Vansbro Halv IM. Simma hade jag inte gjort på ett år och jag hade aldrig cyklat längre än  5 mil och tyckte det var vansinnigt långt.

Men vackra maj bjöd på cykelväder och jag fick väl till..kanske..två rundor dårå.

Tjejmaralångpass hölls bland vitsippor och blåsippor i strålande sol och med finfint sällskap! De passen kommer jag sakna i år. Kanske kan jag cykla med eller något.

Jag skrev om hur kul och viktigt det känns att vara mentor– bli det du med!

Vi hade kick-off inför Lidingöloppet på jobbet med självaste Lisa Nordén! Var på landet och fick till en till cykeltur- hurra! Krattade och grävde och andades frisk luft med familjen.

Vi hade PwC Fun and Charity run på Solvalla med jobbet och samlade in runt 50 000 kr till Mattecentrum.

Men maj för mig handlar alltid mest om Workout Åre! Jag åkte som vanligt upp tidigt för att hinna vara i Östersund och få massa egentid på fjället innan Sverigesí särklass bästa och mest hjärtliga träningsevent drar igång fre-söndag. Dessutom fyller jag alltid år den helgen!

Jag tog en egen rektur upp på toppen av Åreskutan så fort jag kom till Åre och fick sån där endorfinrusch som man kan få ibland när man är ensam i naturen. Överhuvudtaget är det att vara i naturen för mig själv som är mina starkaste minnen detta år. Från träningen. Att vara ute i naturen med min lilla tjej och även med mitt stora hjärtat. Det är där man får rymd att känna. Minnena sätter sig bättre i frisk luft. Svårt att förklara men jag är så glad för all utomhustid jag fått till i år!

Det var en rätt hektiskt helg! Jag hjälpte bästa Magnus på hans löpteknikass fredag kväll, jag spelade dessutom in tre filmer för Fitness & Lifestyle om backteknik, terrängteknik och ultralöpning. Första gången jag filmades. Nu hittar jag inte dem- kanske har de rensats ur arkivet nu. Ska försöka hitta dem.

Lördagen var det först terrängteknik och sen leda ett terränglöpningspass på 2 timmar. Riktigt underbar dag med härlig energi bland deltagarna!

Söndagen var det dags för vår andra topptur! Epic redan nu. Solen strålade igen och med oss hade vi ett SVT filmteam som gjorde ett inslag för Gokväll. Bilderna talar sitt eget språk:

En helt fantastisk helg- precis som vanligt och vi samlade in en del pengar till barncancerfonden som just det här året kändes enormt viktigt! Anna-Lena på Fitness- Lifestyle intervjuade mig till det som blev en 5-sidig artikel i tidningen sen. Vilken grej va- lilla jag liksom!

Juni

Joggade jag Stockholm Maraton på min kompis nummerlapp. Skrev om centrerad löpning. Fick till en cykeltur på hela 10 mil!! Distansrekordet slaget med 4 mil. Hade 1 simpass och tre cykelpass i benen nu och en månad till Vansbro!

Jag var i Kroatien och seglade en vecka med Ns familj och fick massa fantastiska löpturer med avslutande havssim. Inte så mycket träningssim men plask och lek!

Vi var på landet och hade det lika mysigt som vanligt. Och jobbade hårt i trädgården förstås! Lillan är till stor hjälp!

Årets Tjejmara blev en solig succé! Årets slit gav tillbaka 100 tusenfalt- bokstavligt! Över 100 000 kronor till Hungerprojektets arbete i Bangladesh- ett av världens fattigaste länder. Energin från tjejarna som sprang och alla som hjälpte till betyder SÅ SÅ mycket. Vilken grej!

Sommaren låg framför med lång ledighet som vanligt! Och massa träning!

Juli körde jag min första halvIM. Jag skrattar själv åt min racereport där jag delar mina bästa tips för att inte göra totalt bort sig! Tänk att jag tog mig igenom det där med mitt sadelskydd och i stort sett utan grenspecifik träning. Herregud. I tävlingsklass. Haha! 5 timmar och 50 minuter släpade jag mig runt på. Herregud. Simmade kors och tvärs, cyklade fegt i början och eh..nej sprang inte utan stapplade 2,1 mil eftersom mina ben bara cyklat längre än 9 mil en gång förut och bara lade ned efter cyklingen. Det var så komiskt alltihop!

Resten av juli var det omkittning och målning av verandan på landet. Långa underbara dagar med god mat, bra sömn, lek och bus och tid för allt!

Jag tog ett eget litet äventyr med att åka till Sara och Kenth i Halmstad, springa 50 km längs kusten norrut och få skjuts sista biten av just Sara och sällis i löpningen sista 20 av Kenth. Tältade i Varberg och surfade i dagarna tre. För mig själv. Underbart!

Tränade även specifikt för Axa Fjällmarathon men tog mig inte riktigt tiden att satsa på det. Det försvann liksom i min ultranjutning! 🙂

En annan person som hade annat för sig än att träna för Axa var min älskade pojvkän som tog silver i Durban Sydafrika i VM för transplanterade. Läs här. Så galet stolt var vi alla! Vilken resa!

Jag och N hade en egen liten semester i Öregrund med tältning, kajakpaddling och massa löpning förstås!

 Augusti

stavas Ottsjö och fjällsommar för mig. Så detta år. N var också med och båda skulle springa Axa Fjällmaraton. Jag var rätt nedtränad inför mitt andra 100 mileslopp men det är ingen ursäkt- det hade slarvats för mkt med backträningen och jag kommer inte ens ihåg min sluttid bara att jag kunde stå på bra utför men inte hade något att ge uppför. I övrigt hade jag helt fantastiska dagar däruppe! Åre kanske är vackert men Ottsjö- det är magiskt!
Massa blåbär, löpning, kallt bad, lek med Lillan, häng med fina vänner och de underbara vidderna och lugnet.

Dagen vi åkte klev jag upp vid 5 och sprang 6 mil från Ottsjö och söderut innan familjen plockade upp mig. Kan vara ett av mina starkaste pass och då jag kände att en bra form var på väg inför Black River Run i Västerås 22 september. Pannbenet, hållbarheten och det mentala fokuset var på plats. Kroppen var stark efter sommaren och den varierade träningen och all vila som semester ger. Kroppen ovan är nog den bästa form jag haft hittills i mitt liv. Stark. Smidig. Utållig. Inte ett enda besök på ett gym men funktionell träning med naturen som hjälp- och en tyngd av något slag här och var. Fin känsla!

Sen var det tillbaka till Stockholm för en tuff jobbhöst, nedtrappning inför loppet där jag skulle knäcka 20 timmars gränsen!

Förra året skrev jag ett inlägg om att hålla sig skadefri genom att träna varierat och lyssna på kroppen.

Jag kan liksom inte nog trycka på det- att lyssna på kroppen! Inte bara på ett schema. Ett löpschema är inga problem att göra, det finns otal perfekta träningsprogram och teorier runt träning för tex maraton- allt från Jack Daniels, Canova, Lydiard (lite favorit hos mig!) Hal Higdon, Fitzgerald och massa fler och på både jogg.se och marathon.se. Med mer. Med mer. Det är liksom inga problem att plotta in ett perfekt träningsuplägg på pappret men det man glömmer är att det är väldigt individuella personer som ska stöpas in i dessa formler. Med en massa andra parametrar att ofta ta hänsyn till först. Hur många är det inte som så onödigt drar på sig skador för att hela bilden är i balans trots att träningsprogrammet ser bra ut? Och andra springer mer? Och hårdare?

Här skrev jag lite om hur jag funderar runt det här med minimalistisk träning och hur man kan komma igång!

Min fästman är ganska snabb! Han har varit väldigt snabb och är på väg att bli snabbare. För 2,5 år sen fick han börja om helt från början efter en levertransplantation och ett år senare fick han igen göra det efter tarmvred. Han är en riktig tuffing som siktar på milen sub 40 och sprang till sig ett VM silver för transplanterade på 5000 meter i Sydafrika i somras.

Han har morskt två gånger försökt sig på en mara. Han började med Axa Fjällmaraton.Kan tyvärr inte redogöra för logiken här- ett av Sveriges tuffaste maraton, över 1800 stigmeter. Alla som vet något om det loppet vet att gör man 3.30 på en vanlig mara är det ungefär kompatibelt med att komma in på 6 timmar. Det är ett brutalt lopp. Eftersom han gjorde det efter att ha tränat för 5000 meter gick det bra. En stund. Till 28 km. Effer två av stigningarna med totalt 900 meter var hans ben helt slut. Han har berättat att han lade sig i blåbärsriset och åt blåbär. Jag tycker det var sunt!

Sen skulle han göra det igen. På Österlenmaran. Jag var som sagt gravid då och visste att det var mitt sista lopp på ett år ungefär så var rätt ego och vile inte vänta på min väggande fästman. Så elak är jag egentligen inte i vanliga fall också och till mitt försvar sprang jag tillbaka innan han bröt!

Men men. Här kommer hans rapport med egna ord :).

Race report – mina brister som löpare

Innan jag går in på mina brister som löpare vill jag bara säga att Österlen Maraton var klockren. Vackert och vänligt. Trevliga skåningar. Inga fel på loppet.

Så har jag då ännu en gång brutit en mara. Anledningarna är exakt samma som förra gången: Jag lyssnar inte på dem som vet. Och jag vill springa fort. Tydligen drar jag heller inga slutsatser eller lärdomar av tidigare misstag. Har nu insett att 4,2 mil ändå är ganska långt. Varför har jag inte insett detta tidigare? Vartifrån kommer denna seghet i skallen att inte fatta att man måste träna för att springa längre? Har kommit fram till att jag har:

1. 1.        en skev distansuppfattning för att jag hängt på ultralopp (uppmärksamma ”hängt”, jag har INTE deltagit),
2. 2.       en jävligt skruvad uppfattning om min egen kapacatitet som löpare av längre distans.

Sammanfattnignsvis kan man säga att min satsning igår var otränad, oförberedd och orutinerad. Det var en sloppy satsning dömd att misslyckas och den enda som inte insåg det var jag. Men jag kommer fortsätta anmäla mig till maror och försöka springa mitt lopp tills jag en dag lyckas. Jag har ingen som helst lust att springa i 6 tempo, pusta ut i mål och vara glad över att jag klarade en mara.

Då har jag ju inte fått springa som jag vill. Vilket kanske är helt idiotiskt, men går det inte snabbt så får det vara. Mitt mål igår vara att springa in på 3 tim och 15 min. Vart fan fick jag ens den tiden ifrån? Jo men jag tänkte att Lidingöloppet sprang jag på 2:43. Så nu var det bara att springa milerna på 50 min, 50 min, 50 min och sen sista på 45 (de där två avslutande 2 km rundade jag bort).

Att komma in på 3:30 hade varit godkänt också. Men asså vad trodde jag egentligen? Jag hade inte ens vett att hålla käft om det innan start.  Ann-Sofie skulle ta det lugnt. Silvio och Maria skulle ta det lugnt. När jag kutade förbi dom 200 m efter start tänkte ballt att ”so long suckers, see you in mååål”. Vid 28 km kutade de om mig. Silvio frågar vad som hände med min sista 45 minutersmil. Älsklingen vill inte stanna, kutar förbi medan hon ropar ”Kan inte stanna nu, går för bra! Ska du med är det bara att haka!”

Allt gick åt helvete och jag vill aldrig prata om det igen. Fick inte ens en endaste bra km-tid. Jag är kort och gott totalt missnöjd med min insats. Och det finns ingenting som kan göra detta bättre. Ingenting. Det blev skånsk pannkaga av alltihop. Men nästa gång jag springer en mara, då satan i gatan! 3:15 är INTE omöjligt!

Från hösten 2010 och varje halvår framöver hände det något som fick blodet att isa sig i ådrorna. Först en riktig livskris. Sen lycka. Sen enorm oro och en, även för mig, livsomvälvande händelse. Sen ett dödsfall. Sen en till händelse som satte livet på sin spets.

Och sen kom 2013. Och jag levde med hjärtat i halsgropen när det gått sex månader men samtidigt med ett hopp och driv om att nu nu vänder det för oss. Nu ska det gå bra. Både för min älskade Nicke och för mig. Samtidigt har jag, men tror jag pratar för oss båda, fått en enorm livsglädje. det är som att synfältet breddats och det jag förut blev lite glad över, värmer nu hela hjärtat. Det är en enorm rikedom men kostnaden är att veta på nära håll hur bräckligt livet är. Men det ger drivkraft, företagsamhet. Perspektiv. Och djeflaranamma!

Och när jag ser tillbaka på 2013 så kan jag se att det har varit min motor hela vägen.

Januari

Jag började min nya tjänst som jag drivit igenom själv. En helt ny ganska revolutionerande tjänst- Sveriges största revisionsbyrå hade från januari 2013 en hälsochef på sitt huvudkontor. Inte tillsatt via HR utan direkt ute i organisationen. Snacka om utmaning!

Var i Ramundberget och testade riktig skateteknik i -30 grader.  Dessutom åkte jag lite slalom med proffsig coaching av Sara. En riktig fin, solig, mysig, snöig helg med fina vänner!

Jag sprang otaliga tidiga långpass inför TEC och var lite less på alla åsikter, skrev om att löpningen är att flyga.

Februari

Fokuserade på långa pass, på trötta ben med lite kolhydrater i kroppen inför TEC. Och njöt enormt av snön och att kunna komplettera med skidåkning såna här dagar.

Jag pusslade och pusslade för att få till mina mängdveckor inför TEC, hinna med jobbet, mycket tid med Lillan och satsa på jobbet. Mådde fantastistk men de här månaderna på våren är tuffa!

Jag åkte Engelbrektshalvan och sa att det var mitt första och sista skidlopp. Men så blir det inte!

Jag sprang 60 km i kyla och snö efter ett styrkepass.och började få en uthållighet och ett mentaltl fokus jag inte hade haft tidigare. Samtidigt behövde jag flera timmar av tystnad och egentid för att balansera upp allt annat

Mars

Var i Ottsjö och det här inlägget måste ni se bara för bilderna. Herrajomala vilka fina skejtturer jag hade på Ottsjön! Efter Årefjällsloppet- som jag i år ska åka :). Hade helt fantastiska dagar där med mycket glädje och njutning. Blir varm av att se bilderna!

Skrev om hälsotrenden– som jag tycker är så felbenämnd!

Första gemensamma långpasset för Tjejmaran hölls i mars och jag pysslade vidare för att få in mina långpass då nedräkningen till min första 100 miles var både reell och påtaglig. Minns att jag kände mig ömsom stark, ömsom lite panikslagen men höll i tanken att om det vore något lätt skulle ju alla göra det så klart att det skulle kännas läskigt!

Jag höll en löparworkshop för fyra tjejer som skulle springa NY och började så smått att växla upp lite mer på löpcoachandet.

Mest minns jag mina långpass. Mina riktigt underbara pass med Scott Jurek i öronen ute på Järvafältet. Tidiga mornar. Ingen tvekan. Målet helt solklart framför sig. 

April

…handlade förstås mest om TEC. Mitt första 100 miles lopp. Jag råkade vinna loppet också men det var på den sämsta vinnartiden i mannaminne på ett 100 miles lopp och förklarades av att ultraeliten i Sverige hölls både på sidan om och annorstädes. Spelade ingen roll- mitt mål var främst att klara mig under 24 timmar för silverspänne och sekundärt hade jag en liten dröm om 21 timmar. Flera sa att sub 24 var tufft för att vara första gången men utifrån hur jag sprungit visste jag att det borde gå.

Det gjorde det. 21 timmar och 57 minuter slet jag mig in på med hjälp av ett helt fantastiskt supportteam bestående av Maria Jansson, Maria V och min Nicke. Det gick bra fram till natten då illamåendet kom och mina fötter hade helt spruckit sönder. Vi fick klippa loss strumporna i blodiga geggiga sjok efter loppet och jag fick ta en snabbdusch med plastpåsar på fötterna. Men – läxan lärd! Jag har inte haft en blåsa sen dess!

Jag tycker jag skrev några rätt bra inlägg om mental laddning och kost inför loppet som några kanske kan vara intresserade av. Här och framåt hittar du dem.

Att klara 100 miles är enormt stort för mig eftersom det går på tvären mot hur jag tenderar att leva mitt liv: Jag är jättebra på att påbörja saker men inte avsluta. Jag har inget tålamod och avskyr att göra monotona saker. I ultra har jag fått en helt ny dimension och rikedom i att nästan meditativt gå in i en bubbla. Jag har fått så fantastiska upplevelser och helt utan flum fått möta mig själv och ”förhandla” genom trötthet och att hela tiden behöva fajta in träningspassen mot tid och samvete. Jag är så enormt tacksam för det mer eller mindre medvetna stöd jag haft från familj och främst min älskade pojkvän i att kunna träna för detta. Jag gjorde det minimalistiskt, jag klarade det och ur april gick jag riktig stark, glad och lycklig! Jag klarade det! Sky is the limit!

Nicke släpar mig in mot mål. Jag har 16 mil i benen men fixar förstås, som man gör, att springa sista biten!

Också i april- utbildad CrossNature instruktör samt gått fördjupningskurs för löpcoacher! Alltid ständigt lärande-året om!