Blogg

#Måndagspeppen – ge aldrig upp


Framgång har väldigt lite med tur att göra.

Men vi slänger oss ofta med det. ”Vilken tur du har som x y z”. Precis som Ingmar Stenmark ironiskt noterade att han fick mer tur ju mer han tränade.

Skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas tror jag ibland kan vara hur man möter ett misslyckande.

Allt ifrån attt något går riktigt åt h*vete till att något inte blir som man tänkt. Båda har potential att vara fantastiska lektioner för hur saker och ting inte ska göras.

Att bli bra på något sägs ta 10 000 timmar. Ändå verkar vi ofta tro att just det vi ska göra, om det så är att gå ned 10 kilo, orka springa milen eller springa 16 mil- det ska gärna gå lätt.

Fort. Utan bakslag. Raka vägen framåt. Som inget annat i livet.

Att säga att det ”inte går”. När man stött på hinder Fått tänka om flera gånger. Fått stanna upp. Pausa. Omgruppera. Det är att ge tappt.

Allt det är en del på vägen. Att tro att en träningsplan eller kostplan ska gå enligt plan från A-Ö, det är rakt av naivt.

Det kan absolut bli som man tänkt. Men man får räkna med att det inte blir det några gånger först. De som lyckas. Är de som håller i. Hängivelse och uthållighet är en utmaning i vårt ”allt- nu” samhälle. Men fortfarande nyckeln till framgång.

Ge aldrig aldrig upp.

bild: behappyblog.tumblr.com

 


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#veckans träning- vadå träning?


Det känns verkligen inte som jag tränar nu. Jag är ute och rör på mig men får liksom ingen feeling. Jag tycker det är stelt att gå. Jag är nog inte så bra på det. Nytt rörelsemönster.

Har verkligen prioriterat att komma ut. Röra på mig. Men saknar att flåsa.

I tisdags åkte vi iallafall och simmade och då fick jag flåsa lite.

Men sen har det blivit endast mina raska promenader på morgnarna och även om förlossningen närmar sig med stormsteg (eller vad vet jag!?) så längtar jag också efter att träna lite mer. Men den här veckan som varit har det varit för mycket annat och eftersom högsta prio är att vara pigg så har det fått räcka.

Den här veckan som kommer ska jag bara jobba litegrann och tänker försöka ta mig till till både gym och simbassäng.

Så inga träningsbilder. Men jag har gjort två fina tårtor, till två vilda kalas. Hm, det kändes faktiskt som två, väldigt trevliga, träningspass!

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vad är DIN utmaning?


I helgen går Jättelångt. Ett 69 km långt lopp (från A-B på Roslagsleden men många springer lite fel så distansen är lite som på Tjejmarathon- varierande! :)).

Varje år hittar de på något extra, i år satt en kille ute i skogen med ett trumset. Bara sådär. Ett år spelade Näcken fiol vid ett vattendrag.

Samtidigt trängs tusentals människor runt Sveriges näst största sjö på ett stort cykellopp på 30 mil, Vätternrundan. Mycket stora sponsorer och mycket media.

Jag går inte för fem öre igång på VR, även om man hade fått springa runt. Dras inte till stora lopp. Dras inte till big business. Fick frågan om att springa Ultravasan innan jag visste att jag var gravid. Inte intresserad.

Det är inte kategoriskt jag är emot stora lopp- jag drömmer ju om vissa stora ultralopp i USA och andra platser i världen men det är något med känslan de ger mig.

Jättelångt går jag igång på. Utmaningar.Natur. Att få vara lite ensam under vissa stunder under loppet.

Jag inspireras enormt av Christine Hägglund som sprang 130 mil genom svenska fjällen förra året. I Åre hade jag äran att få umgås lite med henne och hennes man. 

Nu är hon och en annan #badass tjej igång med ett annat projekt. Simma i Indalsälven från Åre till Östersund. Inte bara sådär. De förbereder sig. Men de tror att de kan. Om de förbereder sig.

Sånt inspirerar mig. Läs och se här.

Något annat som inspirerar mig är två tjejer jag fått äran att hjälpa från ”noll till 5 mil” på Tjejmarathon. Som verkligen kämpade. Här berättar Anna om deras resa.

Jag tror alla mår bra av en utmaning. Och vad som är en utmaning beror på var dina upplevda gränser är just nu. Dina. Ingen annans. Jag tror alla växer av att utmana sig.

Inte alltid. Jag utmanar mig inte nu, till exempel. Ibland utmanar livet också. Då får  man ta itu med det. Men när vi sitter däruppe på Maslows fjärde trappsteg. Då är det dags.

Vad är din utmaning?

16 mil 21-22  september 2013 varav 5 av dem med kraschad mage. UTMANING! Jag klarade det. Det mest #badass jag gjort. Fysiskt- slitigt. Mentalt- obeskrivligt tufft.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#fredagsgottis Pics that make you wanna go run och REKORD!


Igår fick jag lite hicka när jag räknade på vår insamling. Madde också gissningsvis.

Jag blir, på riktigt, RÖRD när jag ser hur mycket våra löpare- OCH andra samlar in och donerar. Det skulle ta en hel dag att skriva om alla men det är allt från att ge kronor/kilometer, till att sätta in anmälningsavgiften och springa för sig själv, till att ge som 50-årspresent, till att samla från kollegor, till att köpa pannband för 1000 kr.

Vi startade detta för 2,5 år sen. Vi är två privatpersoner med cirka 50 mil mellan oss. Fulla agendor med jobb och barn. Men vi har lyckats omge oss med de allra bästa som hjälper oss- allt från sponsorer till våra fantastiska funktionärer som en löpare undrade var vi hittat dem. Vi har engagerade fantastiska löpare som i sin tur verkar ha riktigt bra folk omkring sig. Vi är ett litet lopp- men sett till den skillnad vi gör tillsammans och till insamlade medel så är vi stora. Sett till att många debuterar på ultradistans på vårt lopp, vågar, tar hjälp av varandra, skapar nya kontakter och vänner och ökar sitt självförtroende, samtidigt som vi rör om i ”tjejloppsgrytan” genom att heta just Tjejmarathon men förstås vara för alla, ja så är vi viktiga. Tycker jag. Annars skulle vi inte lägga den tid vi gör och det skulle inte alla de som hjälper oss heller.

Allt detta gjorde årets Tjejmarathon till en EPISK upplevelse. Kika på bilderna här.

Och insamlingen då? Well. Vi siktade på minst 100 000 kr. När vi såg att vi närmade oss det så höjde vi ribban till 150 000 men tänkte att det var en utmaning.

Igår hade vi 156 800 kr!

Och jag skickar inte över pengarna till Panzi förrän i september. Vill du köpa ett av våra snygga pannband- välj mellan tjockare eller tunnare modell så maila mig på ansofisticated(@)gmail.com och sätt minst 100 kr till Handelsbanken 6153-609212648 märkt dina initialer och ”pannband” så postar jag till dig.

Tack för alla fina kommentarer igår- jag lovar att fortsätta skriva om livet., hälsan, KASAM, kost, föräldrapusslet och varför jag började springa :).

Årets vinnare Torbjörn. I kjol och det fina pannbandet du kan köpa. I handen har han boken som Dr Mukwege signerat själv när jag träffade honom i december då han mottog the Right Livelyhood Award!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det sista löpsteget


på länge tog jag i förrgår. Jag hade inte ”gåggat” sen i fredagsmorse och något var defintivt annorlunda. Jag kan fortfarande knipa bäckenbotten, ”lyfta magen” kontrollerat och har ingen separation av magmusklerena men jag kan inte riktigt hålla det när jag joggar och då springer jag inte ett steg. Gör inte ont, men är inte kontrollerat. Okontrollerat är = inte bra just nu så det blir att gå.

Jag började springa från scratch för 4,5 år sen. När Lillan var 6 månader. Sen dess har jag aldrig haft en skada som hindrat mig från att löpträna. Jag kanske har haft 3-4 dagar som längst uppehåll från att springa och nu kommer det en redig paus som jag inte vet hur lång den blir.

Som sagt. Kroppen anpassar sig under graviditeten successivt. Under förlossningen sker allt väldigt fort. Allt som varit utspänt är löst och sladdrigt. Allt måste på plats och stärkas, kontrolleras, läkas ihop. Det tar tid.

Jag är otålig. Jag vet att jag kommer vara det. Men jag vet också att jag tänker springa tills jag blir 100 år och därför är det inte bråttom. Det får inte vara det. Jag kommer inte anmäla mig till ett enda lopp förrän jag vet att jag är läkt, stark och kan springa kontrollerat igen. Det får ta den tid det tar, hur enerverande det än är.

För uj vad jag längtar. Efter att springa terräng, springa så långt så hjärtat är fullt och hjärnan tom. Vara ute i naturen i timtal för mig själv. Börja om. Träna på ett lite nytt sätt.

Längre. Snabbare.

Jag kan inte jämföra mig med någon annan. Vägen framåt som löpare är bara min. Mitt liv är mitt. Mina snart två barn kommer först. Hälsan med den. Löpningen stödjer min vardag och mitt liv. Jag orkar så mycket mer på grund av den. Så tacksam att den fått ta sån stor plats.

Bara nu- jag känner inte igen något alls i den där graviditetskalendern jag kikar in på ibland. Trött? Nej! Orkelös? Nej! På dåligt humör? Nej! Orolig? Nej! Skitstark och kan leva livet som vanligt trots 8 dagar till BF? Ja! Det är en ynnest att orka leka med min stora tjej, springa efter henne och busa och ta vara på vår sista tid bara hon och jag innan vi har Lillspark hos oss och ett nytt liv, en ny agenda.

Så jag ä int bitter. Bara tacksam. Jag knatar på istället, försöker ta mig till en simhall (check igår!), kör lite yoga och lite styrka och inväntar det här maratonet eller ultraloppet vad det nu blir för förlossning. Det är en vecka kvar till beräknad födsel och jag känner mig coolugn. Utvilad trots att det minst sagt varit hektiskt varje vecka varje helg och fortsätter så.

Men det här var ju en löparblogg. Och springas kommer det alltså inte. Så..vad vill ni jag ska skriva om?

Mådde precis så illa som det ser ut men joggade Österlenmaran i vecka 9 på lugn puls på 4 timmar och fick må bra just de fyra timmarna.

Transportlöpning i vecka 19

och raska promenader i vecka 39.

 


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Tack hörni! Jag tar med mig det till framtida inlägg 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Insida och utsida


Det skulle bara vara löjligt att säga att jag inte bryr mig om mitt utseende. Det gör alla. Inte hela tiden. Men att vara nöjd med sitt utseende är en del i grunden för att må bra. Jag tror det. Går man runt och avskyr sin spegelbild är det svårt att må riktigt bra. Men att gilla sitt utseende kan ju sträcka sig från att förlikat sig med att det är på ett sätt och att det inte spelar så stor roll. Från att känna sig hel och ren, välvårdad, presentabel till att känna sig snygg! Vi har varit intresserade av vårt utseende sen urminnes tider. Folk har försökt utsmycka sig i tusentals år. Det är ingen nymodighet.

Att däremot bli bombarderad med intryck på hur man borde se ut dagarna i ända, vilket sker speciellt i storstäder som Tokholm, det är ganska nytt. Att en snygg och vältränad kropp också blivit status och klassfråga. Det är svårare att stå emot. Att se igenom retuscheringar, att se förbi. Titta bort. Se inåt. Strunta i och se igenom. Se att det som kommer inifrån är det som ser bäst ut utåt.

Lättare sagt än gjort. Jag uppfattar att vi lärt oss en del. Men fortfarande så är det nog många som slentrianmässigt definierar ”i bra form” efter hur någon ser ut. Går någon snabbt ned alla kilon efter en graviditet till exempel så är de ”tillbaka”. Fast man inte alls ser hur det ser ut invärtes.

En övertränad kropp på gränsen till hormonell utmattning kan fortfarande se väldigt bra ut. Men är egentligen ohälsosam och väldigt känslig för infektioner och sjukdom. Stresssfrakturer. Infertilitet. Osv. Utseende inte = hälsa i det korta loppet. I det långa kommer det visa sig.

I en studie lät man folk titta på människor som sovit för lite. Genomgående tyckte man att, utan att veta, att de som sovit er såg bättre ut.

Vad som är att vara i ”bra form” kan man ju bara själv definiera. Men ju fler retuscherade bilder vi utsätts för i media i ett kontext där det pratas om hälsa och ”kom i form” så matas vi med att det där snygga på bilden- det är att vara i bra form. Det är hälsa. Och eftersom det är bilder- så blir det kopplat till utseende. Ponera en bild på en ”vanlig” person, att man ska sälja hälsa med den. Då kanske man skulle behöva skriva massa text till: ”sover bra, äter bara, har massa energi, är glad, har bra relationer, är frisk och lycklig”. Det- gör man istället allt för att paketera i en bild på en person med det som normaliserats som en perfekt kropp. Och många av oss strävar efter den, istället för det som likväl kan vara hälsa. Vackert. Snyggt. Starkt och inspirerande.

Förslagen vi matas med i samband med bilderna är ofta aktiviteter kopplade till inköp: Gör detta, ät detta, testa detta så får du också XYZ. Någon tjänar pengar på att man ”tar hand om sin hälsa”.

Och det finns en massa bra saker att köpa, som faktiskt hjälper hälsan och på så sätt utseendet. Absolut.

 Men hälsa byggs främst inifrån. Av så osexiga osäljande saker som att sova bra, känna stor meningsfullhet, KASAM, ha bra relationer och perspektiv på tillvaron, balans i näringsintag och motion av typen som inte har ett jota att göra med sånt man kan sätta ett ”trademark” efter. Allemansrätten är din hälsas bästa vän. Och när du mår bra- syns det på utsidan. Alla gånger.

Jag tittar på bilder på mig själv för fem år sen. Höggravid också då. Inte alls lika hälsosam. Mycket fler restriktioner men ändå sämre hälsa. Mycket mer ”projekt” gärna kopplat till en måndag. Fler ”får inte”. Fler måndagsstarter. Ogillade spegelbilden.

Skillnaden nu är att jag är nöjd. Nöjd med mitt utseende. Tycker inte jag är snygg. Men tycker jag speglar insidan. Som jag är väldigt nöjd med. Därför att jag är nöjd med min hälsa. Jag är skitnöjd och stolt över vad jag kan prestera. Vad jag orkar. Kan. Jag har tvingat mig själv att bygga inifrån. Ta bort precis alla förbud. Inga godisfria månader. Inga ”får inte”. Däremot massor av ”ska”. Massor av sikten på horisonten-” vad får det här för effekt imorgon, om en vecka, månad om ett år?”.

När jag fokuserar på insidan och tar hand om den så kräver inte utsidan så mycket. Ok, jag har jättefula fötter, trasiga nagelband och absolut inte perfekt hy, oplockade ögonbryn bla bla bla. Men det är liksom petitesser i sammanhanget. Det spelar ingen roll. Jag har medvetet valt att inte lägga tid på sånt. Kan inget om smink, tycker långa naglar ser lite obehagligt ut och måste vara väldigt opraktiskt? Tänker att man spar massa tid varje dag genom att inte fixa håret.

Men ibland är det fantastiskt att, just för att man gör det så sälllan, ta hand om utsidan. Så idag tog jag en ansiktsbehandling! Min första på länge länge. Få massage, bli ompysslad, få ögonbrynen plockade (aj!), ligga och lyssna på lugn musik medan magen spelade allan.

Jag tror insidan fick sitt också. Och utsidan..ja jag vet inte om den fick så mycket. Jag var rätt röd men jag har väldigt snygga ögonbryn nu.

Vad handlade allt detta dravel om? Ja jag vet inte. Men jag låg och tänkte på detta, när jag låg där med kalla bomullsrondeller (inte gurkskivor tror jag) på ögonen, att fokus på 90% insida och 10% utsida kanske är en bra balans iallafall? 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*