Hälsan alltså. Man tar den så lätt för givet.
Jag är väldigt sällan sjuk. Förkylningen jag fick i måndags var årets första. Skadan jag ådrog mig i tisdags var också årets första.
Förkylningen berodde nog på förra veckans stress. Oro tär på hälsan och ammar man är man lite extra utsatt. Det går inte att lägga sig kl 21 och sova 10 timmar i sträck som jag skulle gjort annars med en liten hungrig Lillspark som väcker mig under nätterna. Den var inte så farlig och är på övergång men bihålorna är svullna och jag är väldigt snorig.
Den andra skadan kom bara vips. Jag har varit så noga med att träna bäckenbotten och bålen successivt sen förlossningen. Tagit det så försiktigt men- well shit happens.
Jag skulle lämna min stora tjej på dagis och stod med fötterna på olika trappsteg i trappan till dagis och pratade med en dagisfröken (så får man inte säga va? förskolepedagog då). DÅ bestämmer sig Skrotmos, som nu väger 20 kilo, att hoppa från överst på trappan i min famn. Jag tar förstås emot henne men känner hur symfysen (fogen fram i bäckenet) liksom knakar till. Jag hann bara precis spänna bålen för att parera. Kroppen är bräcklig efter en förlossning. Så är det bara. Min är säkert en av de bättre återhämtade eftersom jag slapp diastas och verkligen gjort jobbet med att börja träna djupa musklerna på en gång men relaxinet i kroppen (förhöjt så länge man ammar och hos vissa högre än andra) gör sitt. Allt är lite löst och det här blev helt enkelt för mycket. Fanns ju inget alternativ heller- klart man tar emot sin hjärtekloss.
Det gör inte galet ont. Men det ömmar i rörelser utöver att benen är hyfsat ihop. Inte så kul. Jag undviker trappor, försöker inte bära tungt, går med små steg bla bla bla men, tja, jag har två barn att ta hand om så det blir en del lyft och vrid och grejs ändå.
Det känns onekligen lite surt. Orättvist. Dessutom blir jag väldigt frustrerad av att inte kunna motionera och yoga som vanligt. Kroppen känns stel och seg. Mitt humör är inte mitt vanliga. (Näst efter mig själv är N väldigt mån om att jag får motionera för hans liv blir lite trevligare då).
Jag försöker vara positiv- tänka att det var ju bra att jag klippte både förkylningen och detta på en gång och inte efter varandra men det är lite surt som sagt ändå.
Jag är väldigt ovan vid att min kropp stoppar mig. Den har alltid jobbat för mig och jag har de senaste fem åren tagit så väl hand om mig så jag undviker det mesta ”onödiga”.
Nu känns det som jag får börja från scratch igen. Men det finns säkert en mening med det också. Och brådis har jag inte.