Mina favoritbilder från TEC


Jag fotade ju av naturliga skäl inte så mycket på TEC. Men tack o lov- det gjorde andra.

Jag har norpat bilder av MarathonMia, X-Kross, och Rönnlunds Foto. Därtill tog N några också med sin Iphone. Vassego:

Jag vid min fina peppskylt som jag fick se 16 gånger!!! Tack Annika och Sara! Ser ni var min Iphone förvaras? Jag har fickorna fulla med grejer och är helt stissig av energi här- tror det är inne på 5e milen.

Min idol Barbro Nilsson. Som kom tvåa. Barbro är 30 år äldre än mig och eoner mer erfaren och är en enorm inspiration. Innan start gav jag henne en stor kram och jag tror inte riktigt hon tycker att vi känner varann så bra! Sorry Barbro!  Foto: x-Kross

Några minuter innan start. Fokus. Foto: MarathonMia

Maria, Sandra och jag. Sandra vann 50 miles och tävlar i ultralandslaget. Gissningsvis det närmsta jag kommer vara henne på en tävling någonsin! Maria var min nattasupport och fick tampas med den sömnigaste Annie någonsin. Foto: Mia

Gladaste tjejen i spåret? Såhär kändes det 12 mil av 16 och målet är att 15 av 16 ska kännas såhär. Se överrotationen i vänster arm..för att vänster fot och höft inte jobbar så bra. Jag jobbar på det nu. Foto: X-Kross

Vissa blir starstruck av Lisa Nordén. Jag blir starstruck när den här tjejen till vänster ger mig en kram- det är Anna Grundahl som vann förra året, har svenskt rekord på 24 timmars och till höger står min andra wingman- tillika ybersnabb Ultralandslagare Maria som drev mig med mental piska ut ur depån varje varv. Sista varvet var Maria som precis som andra Maria supportat från start, tvungen att åka. ”Du vet vad du ska göra” sa hon och jag minns att jag tänkte ”nä vadå” men förstod att hon menade ”spring”!. Foto: Mia

Johan Steene. Som vann herrklassen och dansade genom skogen i 16 mil GRYMT inspirerande. Vill också. GRATTIS Johan! foto: Mia

Johan kanske vann loppet men den här killen vinner mitt hjärta dag ut och dag in. Hela helgen var han min högra hand och även mina ben efter loppet när mina fötter var för trasiga. Kärlek kärlek kärlek.Foto: Mia

Min ultrakompis Peter äter gott! Peter sprang 12-timmars i Skövde på en halvliter grädde och några ahlgrens bilar. Legend! Foto: Mia förstås!

Såhär såg varvningen ut. 16 gånger. Många ivriga fötter har trampat där. Foto: Mia fortfarande vaken @ work.

Fina glada Ellen! Vi är #hotultramamanolimits ihop! 🙂 Foto: Mia

Daniel! Vad ska jag säga- legendarisk peppare i alla medier och på riktigt. GRATTIS Daniel till sub 24. Tack för allt pepp! Foto: Mia

Jag klarade det! Med mitt lyckonummer på benet. Se så svullna mina händer och ansikte är. Väl värt. Men vi har saker att jobba på. Den här #hotultramamanolimits har massor att ge på 100 miles.

Det här mina vänner var bara början på en lååååång ultrakärlekshistoria.

TACK igen till alla och GRATTIS till alla löpare!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mot nya äventyr


Imorse klädde Lillan sig topp till tå i galon och så stompade vi iväg till dagis på stigen över berget.

Jag var klädd i träningskläder och som ett barn på julaftonsmorgon: dags att provjogga.

Jag ramlade ju en gång i skogen på TEC och tog emot mig med spjärnat vänsterben. Knäet vid menisken har känts lite obehagligt. En duktig naprapat, Mats, som också gick kursen i helgen kikade på mitt ben och drog och vred och noterade att jag nog fått en smäll på minisken. Men absolut ingen fara! Dock bra med alternativ träning. Typ cykel och poolrunning.

Alternativ träning är guld. Om man hinner. Jag kan nog inte anklagas för att inte hitta luckor till träning men när jag lämnar och hämtar på dagis och måste jobba in en hel dags jobb runt detta utan att vilja låta Tigerskrutt vara på dagis i mer än 7 timmar- då går det inte. Då går bara att springa till och från dagis. Och som igår- köra styrka bredvid sandlådan i lekparken.

Så jag sprang de 7 kilometrarna imorse med flera hållpunkter i sikte: fram till Näckrosen- kändes ok? Vidare till Solna C: Ok? Vidare till Torsplan där jag i värsta fall skulle kunna ta bussen.

Visst det var ett liiitet obehag i början, jag kände nog efter som attan också. Men det gick över och känns inte nu. Känns helt ok. Jag hade inte ätit på 14 timmar heller innan och åt relativt lite kolhydrater igår så fick faktiskt till ett bra lågglykogent träningspass på 7 km.

Någonstans längs vägen passerade jag 100 mil sprungna i år. Många fler ska det bli.

Jag har tänkt om angående lopp i år. Jag hade ju tänkt sikta på 1:39 på Kungsholmen Runt men jag har inte den mjölksyratröskel som krävs just nu. Jag är galet uthållig och kan nog klämma milen på under 50 om det krävs men jag behöver få tid att jobba upp fartuthållighet. Och det hinner jag inte på så kort tid utan att pusha träningen för hårt. Hjärtat är inte med helt enkelt. Jag har lite annat att stå i så att säga. Så då är det broms.

TEC var mitt ”A-race” i år. Men jag känner mig så hungrig på mer. Jag ska in under 20 timmar successivt ned mot 18 på en snabbare bana. Det ska få ta sin tid och jag vill fokusera på att bygga upp mjölksyratröskeln lite. Backstyrkan och jobba med mitt lustiga vänsterben.

Därför är fokus nu på att springa två kortare lopp (Blodomloppet för MOD– ska skriva om det senare) och MaraMackans TTT på okänd distans) och om jag får till det så skriker hjärtat efter att springa Jättelångt.

Men annars är nästa ENORMA utmaning Vansbro HalvIM Simma 1,9 km– nemas problemas. Jag har starka surfarmuskler som, säkert rätt ineffektivt men ändå, lätt tar mig fram.

Cykla 9 mil. Muchos problemas. Jag är nog den enda i SVerige som sprungit mer än tre gånger så långt som jag cyklat. Jag vill lägga mig och gråta efter 5 mil på cykel. Det är ju så förbannat tråkigt! Det händer ingenting! Tramp tramp. Och så är det skitläskigt. Går det fortare än 30 km/h så saktar jag ned och så måste jag stanna och dricka, annars välter cykeln.

Som ni hör: lite att jobba på. Varför jag ändå gör det? Jo men det är så roligt i sin helhet. Älskar utmaningen att få tampas med skallen.

Sen springer man en halvmara efter på ben som ser ut som en nyfödd kalv och det ska väl inte vara några problem det heller. Det är det där med cyklingen. Crazy.

I augusti har jag lite ilandsproblem: Jag har sagt att jag ska in under 6 timmar på Axa. Förra året hade jag jätteroligt med 47 km på Jämtlandstriangeln veckan innan så benen var paj. NU- är jag frestad att springa Stockholm Ultra 7 dagar innan. Det skulle sitta finfint med ett 10 mils lopp där för att testa formen inför min nya stora utmaning:

Black River Run. 21 september. 16 mil. Igen. Sub 20 timmar är målet. Tufft! Men nu vet jag vad jag klarar av. Jag vet vad som gick ”fel”. Vad som kan förbättras och jag vet att jag har massor kvar att ge.

Löpningen ska göra gott. Jag ger 1 kr / kilometer jag springer i år direkt till Hungerprojektets viktiga arbete i Bangladesh. 1000 kr idag. Genom vår insamling. Vi siktar på 200 000. Vill du vara med?

Mot nya äventyr!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att springa med hjärtat först


Jag springer inte just nu. Jag vilar. Jag tycker inte det behöver vara så himla komplicerat: Har man sprungit jättemycket jättelänge så är det inte just det man behöver börja med igen. Man behöver vila. Låta de vävnader i kroppen som arbetar i det tysta, utan att skrika som lårmusklerna gör, få återhämta sig i lugn och ro.

Det är lite kutym nu i diverse sociala medier att efter diverse hårda utmaningar iksom ” jag känner inget alls” och jo det känns bra här med. 

 Men!

16 mil en väldigt lång och tuff utmaning för kroppen och vill man undvika skador så ska man ta det lugnt. Och det gör jag nu. Inget som helst intresse över att leka superhjälte och sen få en skada jag får rehabilitera i all evighet.

Men när jag då för första gången på väldigt väldigt länge inte springer så hinner jag fundera lite. Hinner kika lite mer på jogg, på alla trådar i formumet. På alla frågor som kastas ut i efterdyningarna av ett träningspass. På detaljfrågor som besvaras av alla möjliga, de flesta välvilliga, en del för att hävda sin egen upplevda suveränitet.

Eftersom jag inte varit varken sjuk eller skadad sen jag vet inte när så behöver jag aldrig ha avbrott. Jag kommer säkert skada mig jag med. Men inte nu. Och jag ska göra allt jag kan för att undvika det.

Jag springer med hjärtat och hjärtat styr. Jag har fått frågor på hur jag tränat och jag märker att jag liksom inte kan svara riktigt för löpningen görs på känsla. Efter egna parametrar. Efter ett samspråk mellan pannben, djeflaranamma, själ och hjärta. Är inte alla med blir det inte bra. Det står aldrig två veckor i förväg ”tusingar” på schemat. Tusingar kan finnas med i en lös tanke inför en vecka, men känns det inte 100% så blir det inga intervaller. Det gör inget. Jag är motionär. Det är nog du med. Därmed inte sagt att jag och du inte vill förbättra oss och slå personliga rekord.

Men för en elitlöpare handlar det om att nå toppen, då alla pass spelar en stor roll i en komplex matris av nedbrytning och återhämtning och belastning av olika system. För oss, med tanke på hur många som skadar sig, så handlar det ofta till syvende och sist om att hålla sig frisk, kry och lagom tränad att ta sig till startlinjen. Hellre frisk och undertränad än övertränad och sjuk. Typ så.

Är alla parametrar med – ja då blir det jävelusiskt bra. Som förra lördagen. KABOOM! VAVAVOOM! Timingen och uppladdningen för det- perfekt. Eftersom det gjordes på känsla. Efter frågor ställda inåt. Snarare än utåt.

Är det något jag vill lära ut så är det att lära sig gå mer på hjärtat och känslan. Sin egen känsla. Ta hjälp av proffsen men! Hur du känner vet bara du. Om passet du har framför dig kommer hjälpa eller stjälpa- det är det först och främst du som har verktygen till att veta. Kanske ska du skita i tusingarna på asfalt och ränna fritt som ett rådjur i skogen istället? Ibland tror jag svaret är ”ja”. I mitt fall är svaret att brassa iväg rätt ut i skogen ofta rätt på många frågor.

Det är sånt jäkla fokus just nu på program, på skor, på utrustning, funktionsmaterial, tider, detaljer, intervallängd, stegantal och jag är all for att ha bra grejer och följa upp och både planera och utvärdera men jag tror det allra viktigaste är känslan. Det där jag kallar för vavavoom.

Den skrivs det inte så mycket om. Den är svår att lära ut. Den syns inte på papper. Inte i hastighet, inte på jogg eller Funbeat och den syns definitivt inte på Garmin. Den kostar inga pengar, den har inget pronationsstöd eller hör till Vibramskor. Den hör inte till en viss typ av löpare, man måste inte ha sprungit länge utan den är tillgänglig från dag ett.

Från den dagen du bestämmer dig för att börja springa med dig själv som drivkraft. Som inte bara springer utan som lever lite airborne. Som flyger. Faktiskt. Flyger. Lägger in svävmoment i vardagen.

Från den dagen du bestämmer att hjärtat får vara med och bestämma. Så är det möjligt.

Ut. Flyg. Spring.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fördjupningskurs för Löpcoacher


Vilken helg. Det har varit så otroligt roligt och givande att gå Running Swedens och PT Schools Steg 2 för Löpcoacher.

Visst känner jag att jag har mycket erfarenhet just vad gäller instruerandet och en del träningsupplägg men det är så himla mycket mer man vill lära sig. Och det fick vi göra nu!

I fredags pratade Pernilla Olsson aka min granne aka grym föreläsare om hur man lägger upp konsultationer på bästa sätt, vad för information man behöver och vi kom även in på det mentala. Där känner jag att jag faktiskt kan ganska mycket och verkligen vill lära mig mer!

Lisa McRae gick igenom analyser av löpteknik. Love it! Älskar att kika på folks löpstil och fundera på övningar.

(Personligen syns jag ofta med en vänsterarm som rör sig helt åt fanders vilket har att göra med svagheter i vänsterhöft)

Igår ägnade vi mycket tid till att öva på programskrivning med formler och beräkningar. Antingen går man nitiskt på siffror- Jack Daniels och McMillan är till stor hjälp men jag gillar nog lite mer fingerspitzgefuhl eftersom jag är en känslolöpare.
Personligen har jag ju kört helt utan träningsprogram med några hållpunkter för ultrapass minst en gång i månaden och ja… det har ju gått rätt bra eller hur? 🙂

Men när jag programmerar andra är det mer detaljerat och i helgen känner jag att jag fått mer trygghet i korta distanser som milen. Nu skulle det vara superkul att få träna någon in under 40 minuter, något som förut kändes lite som osäker mark. Maraton känns mer som en trygg distans att coacha på för mig. Och ultra förstås.

Absolut mest intressant var det som tyvärr hade minst tid- Juan Alonso och Daniele Cardinale från Riksidrottsförbundets Idrottsfysiologiska lab på Bosön som pratade om sambanden mellan Vo2 Max och styrketräning och att integrera tester i träningen. Där var det verkligen nyheter och jag som älskar fysiologi blev eld och lågor.

Idag var det även en jätteintressant föreläsning av sjukgymnast David Felhendler om skador och skadeförebyggande träning som sen omsattes i praktik i gymet med Sirpa. Bra med fokus på det.

Otroligt väl investerade dagar och kronor känner jag. Perfekt timing också att gå kursen nu när jag försöker vila lite.

Dessutom kul att träffa nya människor. Hade äran att sitta bredvid Running Swedens nya Sales and Marketing Manager Colm som verkligen gör skäl för uttrycket a good craic för det var så roligt att prata med honom.

Tack Running Sweden och PT-Schoool!

Nu ska jag ladda för en helt galen vecka. Benen skriker efter löpning, kroppen känns fantastisk men har en smäll på vänster knä som ska få lugna ned sig. Räcern är på verkstad och jag undrar om jag ska leta upp mina inlines eller om det är en så bra idé egentligen att jag hittar dem? Det kan lätt sluta med blodbad.

Sov så gott!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ultraträningsinspiration


Stort ord för stort koncept.
Jag får mycket frågor hur jag tränat. Även om det inte gick superfort på TEC så känner jag mig ändå enormt nöjd med mina förberedelser. Grymt nöjd med min styrka, uthållighet, min mentala styrka och fokus och att jag varit helt frisk och skadefri bortsett från nerven- som nu istället efteråt är helt ok.
Nyckeln för mig är att ha hälsan, det fysiska och det mentala.
Jag tänkte att jag ska skriva mer om detta men idag blir det här ett tack till den person som, helt utan att veta ens vem jag är, varit mitt bollplank och min inspiration för min träning.
En lite galen snubbe i cowboyhat: ”Lucho” eller Tim Wagoner som han heter. Tack för all inspiration. Alla no bullshit kloka tips i din podcast. Din knasiga blogg, som är en av de få jag läser.
Lucho äter typ en gång om dagen och springer flera år i hoptejpade trasiga skor. Han sålde sin cykel för att betala för anmälningsavgiften till Leadville 100 och han är bara helt grym. I grunden triatlet men även fd rökare.
Hans blogg heter Joghard och där hittar du ingen dagens outfit eller releasefestrapporter. Ett av de ställen på nätet där jag trivs bäst.
Tack Lucho!

20130420-153949.jpg
foto: Endurance Planet där Lucho har en pod: ”Ask the Ultrarunner”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in