Jag och Elin har faktiskt inte träffats men det känns som det bara är en tidsfråga. Hon har ”dykt upp” på Twitter och jag har inspirerats av hennes resa och inspireras av hennes driv och motivation. Så jag bad henne skriva ett blogginlägg för att berätta hur det kom sig att hon, på kort tid faktiskt, blev både löpare och ultralöpare! jag tycker hennes driv är helt fantastiskt, hon har sprungit fler lopp det här året än jag gjort på flera år sammantaget! Läs och inspireras du med!
Jag är Elin, en tjej som 2008 hade löpträning som projektarbete, skulle se hur mycket konditionen kunde förbättras på 12 veckor. Första testet klarade jag 1,1 km och i det avslutade klarade jag 7,7 km och sen var jag fast! Sprang mitt första lopp 2009, Midnattsloppet. Efter det bestämde jag mig för att satsa stort då jag sprungit ca 23 km en gång så anmälde jag mig till Stockholm maraton 2011.Anmälde mig med mål att träna för att ta mig runt. På ca 7 mån gick jag från en joggare till att klara av mitt första maraton på 05:55:02.
2012 skulle bli året då jag testade gränserna och gjorde saker jag i början av året inte riktigt trodde var möjliga.
Året började med bland annat Premiärmilen, SpringCcross, Kungsholmen Runt och Medåkersloppet. Alla för att förbereda mig inför min andra och tredje mara som till en början var huvudmålen.
I april fick jag dock nys om Sörmland Ultra och anmäler mig. Kände redan efter mitt första marathon att jag ville springa längre, så detta skulle bli ett perfekt lopp att testa längre distanser. Dessutom var det perfekt att ha ett mål på hösten också så man håller motivationen uppe hela sommaren. Sen flöt allt på och Stockholm marathon närmade sig med stormsteg!
Till slut var det dags för stockholm marathon. Det enda som var oroväckande var vädret, men klädde mig så bra jag kunde och ställde mig på startlinjen. Jag ställer mig alltid på startlinjen och försöker om det inte så att jag skulle bryta benet eller vara dunderförkyld såklart. Kände mig väl förberedd, men det går inte som jag vill. Vädret gör att jag blir nedkyld efter ca 14 km, börjar gå i rask takt men blir inte bättre. Bryter inte vid Stadion utan fortsätter framåt då jag kan gå. Är arg, trött, sur och funderar på om jag hade kunnat ha bättre kläder. Tillslut ger kroppen upp, höger knäet börjar göra ont och haltar till vätskestationen vid 20 km. Där bryter jag mitt första lopp någonsin, det var tungt men kände att det inte skulle gå.
Var otroligt jobbigt att bryta och var jobbigt i några veckor efteråt. Visste att jag gjorde rätt i att bryta och det kommer fler lopp, men det var fortfarande otroligt tungt mentalt.
Inser att jag ställde mig faktiskt på startlinjen och försökte, när många bröt redan genom att inte starta.
Jubileumsmaran den 14 juli blev en ren kamp, var som att jobba mot en seg vägg hela tiden. Men framåt skulle jag och få revansch för den hemska Stockholms maran. Möter ansikten jag känner igen och hejar så glatt det går. Går tungt till vändingen där jag får en kick när familjen står och hejar på mig. Sen går jag in i en dvala och bara ska framåt, joggar fram tills Silverdal, där jag inser att det är bättre att gå så jag verkligen orkar runt. Är lite sur men fortsätter gå i rask takt och det känns lite bättre. Klarar repen och fortsätter framåt. Går förbi en buss där folk har brytit, men det fanns inte i min värld. Bara fortsätter gå tills det är ca en kilometer kvar till mål och då börjar det regna. Då släpper det tunga och jag kan göra en spurt in i mål, folk blir förvånade och även jag själv. Spurtar in i mål med Greyhund av swedish house mafia i öronen. Kommer in på stadion och väljer den kortare distansen. Kommer in på straxt under 6h och är riktigt nöjd för jag kom i mål!
Efter Jubileumsmaran blir det vila och känner mig snabbt piggare, vilket nog beror på att jag gick ca en mil på slutet. Efter 14 dagars vila skriver någon om en strava Challenge i samband med speedgoat 50. Man ska springa 50 km på 3 dagar, jag sätter ett drömmål och tänkte försöka ta det på två dagar.
Går upp kl 5 den 27/7 för att hinna med ett långpass innan jobbet som börjar i Skärholmen kl 13. Jag får ihop 27 km och dagen efter tänkte jag springa på morgonen, men var för trött så jobbar och på kvällen ger jag mig ut på Jurvafältet för att genomföra de sista 23 kilometerna. Det går inte fort, men klarar det! Med ca 5 min tillgodo så klarade jag att springa 50 km på två dagar. Något jag inte trodde jag skulle göra i våras, en helt underbar känsla!
Nästa äventyr var helt oplanerat. Anmälde mig först till Black River Run 20 miles (32 km) den 18 augusti för att få ett bra långpass innan Sörmland Ultra. Får sedan erbjudande att springa midnattsloppet gratis via jobbet. Räknar, kollar och inser att det faktiskt går att springa båda loppen samma dag så bestämmer mig snabbt för att ta chansen.
Dagen kommer och innan Black River Run har jag inte kunnat träna ordentligt då jag varit hängig men ändå hållit igång och tränat lugnt.
Starten går och det flyter på bra första varvet, det går snabbare än jag trodde. Dock gjorde jag ett rookie misstag och fick vänta tills pappa & co var på plats då de fick med sig min keps och solen sken. Blir ett stopp på 30 min och fortsätter sedan. Det går lite segt men fortsätter framåt och blir nog mina långsammaste 32 km, men jag genomför det och det känns bra i kroppen så bestämmer mig för att springa midnattsloppet också.
Åker hem med tåget från Västerås, får inte mycket sömn men proppar i mig energi då jag brukar ha svårt med det efter långa lopp.
Möter upp Susanne inne i stan och peppar varandra innan Är hyfsat övertrött, sockerhög men det känns bra. Ställer mig i startgruppen och väntar på starten. När vi ska gå fram mot starten spelar de bumbibjörnarna och blir glad så en tår kommer. Starten går och springer runt och har så kul! Ler från öra till öra av bara tanken på att jag redan har ett lopp i kroppen och njuter. När jag kommer i mål är jag så lycklig men trött, glädjetårarna kommer och blir så stolt över mig själv.
Vilar ordentligt efteråt och kommer igång med träningen. Laddar inför Stockholm halvmaraton som inte går som jag tänkte, men med tunga ben tog jag mig ändå i mål på nytt års bästa så är nöjd. Sen blir det vila i två veckor för att benen ska få en chans inför Sörmland ultra som närmade sig med stormsteg. Efter det blev jag oturligt förkyld i en vecka, så träningen precis innan SUM var inte klockren men hade kött på benen från tidigare lopp under året.
Dagen D kommer och jag är nervös, men möter upp vänner och är där i god tid så känner mig redo. Starten går och rullar i gång i lugnt tempo. Trodde jag skulle få springa sist, men de hade en löpare som agerade kvast som blev super trevligt sällskap. Det går segt och känner av avsaknaden av träning innan men fortsätter framåt. På sina ställen går jag, men försöker springa så fort det känns bra. Springer förbi fin natur och kommer snart halvvägs och tänker: nu är det bara mindre och mindre kilometer kvar. Kommer snart till en asfaltsväg som är en raksträcka, det går riktigt tungt men fortsätter framåt även om jag inte kan springa hela vägen. Vid nästa vätskestation möter jag glada löpare och har nu dont you worry child med swedish house mafia på repeat. Den får mig att fokusera och fortsätta trots att det går emot. Tänker på reptiden som skulle vara vid Tyresta by 16:00. Kämpar och inser att jag har 5 min på min sida, andas ut och fortsätter. Nu kommer ett skogsparti som är lite tyngre och väljer att gå vilket lönade sig då jag orkade bättre på slutet. Kommer snart till vätskestationen vid 42 km och där fanns det coca cola. Tror aldrig cola har smakat så himmelskt som då! Får påfyllning i min blåsa på ryggsäcken och fortsätter snart. Springer förbi marathon distansen och nu blir det längd rekord för varje meter jag tar. Det går tungt, men fortsätter jogga och ta mig framåt. Kommer till 45 km skylten och får en minnesbild tagen. Inser att jag inte klarar maxtiden, men får ändå springa klart. Springer hela sträckan i motionspåret förutom backarna då jag går uppför. Har Greyhound på repeat och ska bara framåt. Tillslut möts jag av några med pannlampor och får höra att det inte är långt kvar. Tar mig uppför den sista backen och spurtar sen i mål, vilket för mig var helt otroligt! När jag kommer över mållinjen kommer glädjetårarna som jag känt av redan innan då jag förstod att jag skulle klara det! Förstår knappt själv vad jag faktiskt gjort.
Sen att jag genomförde Hässelbyloppet dagen efter är en helt annan galen grej! 😉
2012 blev så mycket mer än jag trodde från början, jag överträffade mig själv så många gånger om. Insåg att gränser är till för att flyttas och att man klarar ALLTID mer än vad man tror!
Inför nästa år, 2013 tänkte jag springa ett lopp i månaden. Men finns så många roliga lopp så just nu är grovplanen uppe i +20 stycken. Med huvudmålen som är Prinsess halvmara på Disney World i Orlando USA, sub 5h på stockholm marathon, Lapland Ultra 100 km, Axa Fjällmarathon och sedan Black River run 50 miles.
Ska bli ett spännande år som jag tänker göra allt för att det ska bli just MITT år.
