På Damsidan- kvinnors idrottande ur ett historiskt perspektiv


Igår var jag på boksläpp för en riktigt gedigen bok. Historikern Helena Tolvhed har skrivit boken På Damsidan som är som en forskningsrapport över kvinnors idrottande genom åren.

Det är fascinerande, inspirerande och förstås lite skrämmande läsning, det jag hunnit läsa.

Jag ska förstås läsa hela boken men från igår har jag med mig paneldiskussionen av författaren själv, etnologen Karin Lindelöf ( som forskat på fenomemet tjejlopp) samt Elin Bjärkstedt som är både skribent, PT och enligt mig gör Crossfit tillgängligt och attraktivt för betydligt fler än boxarna annars skulle nå ut till.

Något som jag reflekterade över var att utvecklingen av kvinnors idrottande, om än trögt, ju faktiskt går mot mer jämställt idrottande, trots vissa bakslag och snett fokus ibland. Kvinnors utseende blir fortfarande ett för stort fokus i själva utförandet. Att vi inte är lika fysiskt starka blir liksom hävstången. Jag tänker att om kvinnor själva upplever att de får idrotta och tävla på lika villkor så är det en del. Sen hur det rapporteras om det är en annan aspekt. Och det är ju inte perfekt på  något håll vare sig nu eller tidigare.

Helena berättade att man när Vätternrundan tog fart uppfattade att kvinnor efterfrågade ett kortare lopp. Och så var det säkert. Men lika många män ville säkert se ett lättare lopp men kulturen som råder gör det inte lika accepterat för en man att efterfråga kortare och lättare lopp. Så på ett sätt kanske kvinnors motionerande har banat väg för ett bredare spektra av tränande. Om man bortser från tävlingsidrotten.

Sen tänker jag att målet måste vara att låta kvinnor tävla och idrotta på lika villkor som män.Att man på alla fronter är uppmärksam på när fokus blir på utseende och avvikelse från den manligt fysiska normen istället för faktiskt prestation och utförande. Låta kvinnor vara idrottare. Inte kvinnlig idrottare.

Det här var inte en genomtänkt djupanalys utan mer spontana tankar- fyll gärna på i kommentarsfältet och det vore superkul att höra från dig som läser boken!

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

God mat för dig med trasslig mage


Det är så många som har problem med magen. Det kan bero på en och tusen olika saker. Men att stress påverkar matsmältningen, det vet vi. Och att vi får i oss en massa saker som jag och många fler ställer oss frågande till om det kan kallas ”mat”.

Jag har skrivit om riktig mat flera gånger förut. Vad som är riktig mat beror på vem du frågar. En del skulle nog säga att korv och snabbmakaroner är riktig mat. Det tycker inte jag direkt på en skala där allt som finns att äta är med. Mat kanske. Därmed inte sagt att jag förbjuder mina barn från att äta det eller inte äter det själv.  Bara att jag inte planerar att laga det. Näring är sk**viktigt för mig. Näring och smak. Äger. Sen kan det bli korv ibland ändå. Lite nitrit har ingen dött av men det kanske inte är något man ska äta varje dag. Så. Vet man vad man äter väljer man oftast bättre.

Igår lyssnade jag på en podcast om funktionell medicin och med dokumentären Cowspiracy (kommer ett inlägg om den) och arseniklarmet färskt på näthinnan så kändes det ungefär som att inget utom lite grönsaker gick att äta. Det är lektiner i gryner, kött och mejerivaror gör dig sur, ris gör dig sjuk. Potatis är för sött. Gluten ger dig inflammationer. Quinoa är inte bra för de områden där det odlas. Ägg kräver massa vatten för att produceras.
Sådär kan det låta om man lyssnar på alla ”extremkostråd” samtidigt. Jag läser om kost varje dag (gärna PubMed, AJCN.orgs månadsutgåva och hos andra källor jag litar på) och ska tenta av en kurs näringsfysiologi (som jag egentligen läst för länge sen men inte tentat av) och tycker det är ganska lätt att välja i djungeln. Har inte uteslutit något alls även om vi verkligen inte äter mycket gluten, inga halvfabrikat förutom lite blodpudding och någon lammkorv då och då. Jag gillar inte mjölk, fil och youghurt och sånt men brukar äta keso för jag äter så sjuka mängder mat så det hjälper med mättnad och har en bra proteinprofil.
Men nu har jag gjort massa undersökningar och prover och är enligt dem laktosintolerant men klarar laktos hyfsat om jag tar bort gluten.
När magen kraschat ordentligt så har jag också tagit till ett ”system” som kallas FODMAP och har du problem med magen tycker jag verkligen att du ska lära dig vad FODMAP är för något.
Sök på FODMAP på tex google och titta på bilder så hittar du ”scheman” för vad som är ok och inte att äta för att undvika FODMAPS som är en sorts sockerarter som kan reta magen.
Men om man då vill testa att utesluta FODMAPs och ändå enkelt få i sig god mat enkelt? Jo men då är det så fiffigt att min vän Linus och hanses fru Emma har startat en hemsida med just sån här bra mat. Johanssons kök ger dig tillgång till enkla recept som är snälla mot magen i enlighet med FODMAPS. Frukost, mellis, lunch middag- och goda tillbehör. Kika in på sidan och se filmen längst ned.
Jag har inte hunnit laga något av recepten än men ska baka morotsbrödet till helgen. Allt ser väldigt gott ut, recepten är enkla att följa. Jag återkommer med mina favoriter!

Lite löpning, dårå #waybackto100miles


Det här var en löparblogg från början. Men det handlar mest om andra saker. Men nu springs det en del. Faktiskt.

Jag ser det fortfarande som jag rehabbar. Det kommer jag göra ett bra tag till och det är jätteviktigt mentalt för annars blir det inte lika noga med balans och fokus på rehab.

Men i söndags sprang jag 18 kilometer i stort sett helt smärtfri. Hon jag går hos nu säger att det får göra lite ont, det är ok. Men det måste gå över. Och det går över. Det går över på en gång. På kortare pass gör det inte ont alls. Smärtan har dessutom flyttat på sig, är på mindre yta. Känns bättre. Det känns så bra.

Jag har inte räknat kilometer förut. Inte tittat på fart. Men nu följer jag upp min träning i ett exceldokument med kommentarer om hur det känns. Ökar försiktigt distansen varje vecka med sisådär 4-5 kilometer.

Jag tränar självklart för ultra igen. Det är liksom det som lockar. Som är mitt lilla äventyr i vardagen. När jag inte tänker på barnen, familjen, jobbet, världsläget och annat så är det som jag unnar mig att springa och klura på hur jag ska klara av 16 mil igen. Fattar inte riktigt att jag gjort det. Två gånger dessutom. Nu känns det så långt. Hallå- det är som att springa från Stockholm till Arboga- vem fasen gör det?

Men så vet jag någonstans att jag kan det. Hur jag ska göra. Älskar att planera träningen, progressionen. Det jag inte vågat göra på så länge. Det är så kul, så kittlande. Att jag är på väg dit igen. Men det får ta lite tid. Jag har liksom tappat rutinen på det här med att springa långt. Något hände med magen när jag slutade amma. Den håller inte helt ännu även om det verkar vara gluten och laktos som den stör sig på. Jag är mamma till ett barn till. Jag skruvar på tiden ett varv till. Det kostar mer att vara borta.

Med min kunskap om löpcoaching och ultraträning vet jag hur jag optimalt ur ett målperspektiv skulle träna. Men vad som är optimalt på ett papper är inte optimalt för mig.

Optimalt för mig är det som inte tar för mycket tid och energi från resten av livet. Ett upplägg där löpningen ger energi till resten och får fylla funktionen av lugn egentid som jag är en riktig sucker för. Springa med andra lockar inte alls just nu. Jag vill vara ensam med mina tankar. Helst ute i naturen men det blir mycket transportlöp till och från jobbet.

Veckovis försöker jag få in två-tre morgonpass före frukost. Med en stor kopp kaffe, kanske lite kokosolja och några kapslar aminosyror eller ett ägg i magen. Bara fokus på lågpuls på de passen. Bli riktigt stark i fettoxidationen.

Utöver det två flåsiga pass och så två styrkepass och rehabövningarna jag fått varje kväll.

Jag ser verkligen fram emot att springa ett långpass i Ursvik i helgen. Och jag har verkligen kapslat in och lagrat all den motivation jag byggde upp under tiden jag inte kunde springa. Jag är supertaggad och det kommer behövas för det kommer bli tidiga, kalla tuffa morgnar i vinter för att få ihop den volym som krävs för att våga sikta på 16 mil i april nästa år.

There, I said it.

Såhär såg det ut idag. Fint på alla sätt men..

TEC-banan 2012 hade sin charm den med!

En fd utbränd rik morsa


Kände mig så rik imorse. Vi var kvar på landet tills idag. Jag jobbar 80% men har sjukt mycket att göra. Många osäkra parametrar. Vill prestera. Vill göra det bästa som går. Men kan släppa. Kan stänga av och tänka att jag är ledig nu. Är här nu. Med barnen. Med familjen. Utomhus. Solen sken, vi plockade kvistar och äpplen och lekte. Tiden stod still och den var full med bra saker.

Det är så ofta man inte ”har tid”. Och till att sy gardiner eller gå på triljarders med Facebookevent- fine. Men det är så många som jag uppfattar känner att de inte har tid med sin familj. Sina barn. Och om inte såna finns, sina vänner.

Det hade inte krävts en utbrändhet för att komma dit jag är nu. Men det gick nog lite snabbare. Jag får ofta höra att jag ”har så mycket för mig”. Det verkar kanske så. Att jag gör massa saker men det kanske bara är att när jag väl jobbar så är det all in för att sen kunna växla ned. Jag gör så mycket mindre nuförtiden. Men så mycket mer av det jag vet att jag mår bäst av och vet att jag skulle prioritera om man fick göra en shotgunprioritering.

Jag har pangat in i väggen två gånger. Två olika sorters väggar. Den första var ett praktexempel på när inget i KASAM (Känsla av sammanhang)modellen var på plats. Jag hade fått en tjänst jag inte klarade av. Jag var ekonomichef på ett stort hotell. 26 år gammal. Nyss hemkommen efter 7 år utomlands och hade knappt sett en skattedeklaration förut. Ansvar för en stor komplex ekonomi (tänkt hotell, restaurang, bar, reception, spa och så ungefär 100 säsongsanställda och deras löner) på det. System som inte synkade. Ingen upplärning utan fick lära mig själv allteftersom. Det var för svårt, det var för mycket att göra (sov bredvid mitt kontor och jobbade jämt) och jag var en typ-A människa som gick igång på att prestera. Så jag presterade mig själv in i väggen.

Det är inget och allt fel på dig sa läkaren som jag sökt till på grund av blixtrande huvudvärk. Din hjärna håller på att koka över.

Sjukskriven gick inte att vara förstås, var ju tvungen att betala ut löner. Åkte till Australien tillbaka till mina vänner, min surfbräda, yogan, meditationen. I tre veckor. Stod på Singapores flyglats och betalade leverantörsfakturor i mellanlandningen. Bestämde mig för att ge det ett år till. Om det inte blev bättre skulle jag sluta.

Det blev inte bättre, jag slutade. Började som konsult och fick ett jättespännande uppdrag för ett amerikanskt dotterbolag. Hade jättefina kollegor och underbara chefer men var väldigt ensam på mitt uppdrag (som jag var satt på för att jag var så bra på engelska). En kundkontakt som, jag borde förstått första gången jag träffade hen, skulle bli problem.

Efter ett år av ångest brakade allt. Min chef fick äntligen se hur jag haft det och undrade hur jag klarat det. Och det hade jag väl inte. En annan sorts utbrändhet.

Men nu var jag gravid. Och jag bestämde att inget skulle få komma åt mig. För nog kände jag hur all stress påverkade kroppen. Och förstås den lilla därinne.

Ändå kunde jag inte helt släppa taget när jag gick på mammaledighet. ”Jag kan kolla upp det där när jag är hemma”. ”Jag tar det”. Jag tänkte att det jag gjorde, det skulle ingen annan behöva sätta sig in i. Det var så rörigt. Jag hade bytt kontor, till huvudkontoret. Trodde jag skulle behöva visa framfötterna även när jag var föräldraledig för att hänga med. Visa att jag var någon att räkna med.

Men under tiden jag var hemma med lilla E så klarnade bilden ganska snart av hur jag ville ha det. Hur jag trodde att hon skulle må bäst av att jag hade det. Jag såg kollegor som stressade till dagis sent för att hämta hem, mata och sen natta. Som alltid verkade ha dåligt samvete över massa saker. Tänkte på de som tar de här riktigt livsavgörande viktiga jobben inom vård, omsorg och utryckningspersonal som inte kan välja och vraka i hur de lägger upp sitt dygn. Tänkte att alla vi med ”kontorsjobb” faktiskt 2009 borde kunna göra det. Och visste att jag jobbade på ett företag där det var möjligt. Även om kulturen kanske inte var sån.

Jag räknade på timmarna och insåg att om jag skulle göra karriär och jobba heltid så skulle jag ha ganska få timmar med mitt barn varje vecka. Vecka ut. Vecka in. Månad ut. Månad in. År ut och år in.

Jag valde där och då att hoppa av den tänkta karriären. Jag valde att gå ned i tid och svor inför mig själv på att hämta tidigt på dagis varje dag jag skulle hämta så långt det var möjligt, och självklart tar vi hjälp av far och morföräldrar då och då.

Och det här är det absolut bästa jag gjort i mitt föräldraskap. Och jag har lyckats! Det är ingen tävling, men jag har lyckats hämta tidigt de allra flesta dagar jag hämtat. Det är inte antal minuter som räknas men för mig har det varit helt fantastiskt att hinna hämta E vid 15.30, antingen leka ute eller hemma, laga mat och greja hemma och sen jobba en timme eller två efter nattning. Skallen som inte funkar så bra jämt när man varit utbränd fick då dessutom vila några timmar och jag kände att jag fick mer gjort totalt än om jag jobbat 8 timmar isträck. Winwin.

Och jag fick definitivt välja bort att satsa på den första karriären jag hade i åtanke. Men jag kan verkligen inte säga att jag backat från att utvecklas. Det har hänt mer på både det professionella och det personliga planet än jag trodde var möjligt de senaste 6 åren. Jag har framförallt blivit mamma igen, betydligt tryggare och starkare i att prioritera vad som är viktigt för mig och min familj. Jag har startat eget, jag har skapat först en egen tjänst och sen fått den rollen inom HR, jag har grundat en välgörenhetsorganisation och det första ultraloppet för välgörenhet i Sverige. Jag har utmanat mig själv fysiskt på sätt jag inte trodde var möjligt.

Men det viktigaste av allt. Även om tiden känns som den flyger så känner jag att jag varit där och kommer vara där när barnen växer. Att jag kunnat se magin i att klafsa i vattenpölar en tisdagseftermiddag. Ibland tackat nej till erbjudanden så bra så jag nästan fått sitta och banka med knytnäven i huvudet men någonstans därinne i hjärtat och magen vetat att jag valt rätt.

Ja det blev en personlig redogörelse.  Kanske når jag någon som har en känsla i magen. Som känner att det räcker nu. Det funkar inte att ha det såhär. Någon som tänkt likadant. Någon som mött ifrågasättanden? Jag tror vi behöver höra alla versioner. Och förstås, att alla måste hitta sitt sätt. Det här var mitt.

En i magen och en utanför!

 

Happy now


Det är så bra nu! Så så bra. Nej jag är inte i mitt livs form, faktiskt långt därifrån, det är inte smooth sailing på jobbet, jag är inte helt rehabbad, har inte vunnit på lotto, mår flera gånger per dag (och borde göra) urdåligt över världsläget. Vi har inte bytt knopparna i köket, jag har inte gjort ett enda fotoalbum sen första barnet föddes, har en trasig höstjacka, gula torra blommor, min persilja jag odlat dog och att-göralistan är en salig röra av post-itlappar.

Men det är så så bra nu. Så mycket bättre än det varit på länge.

Mina barn mår bra. De är glada. De är harmoniskt vilda, sover gott. Trygga. Inga utbrott och galentrots utan de är liksom sköna gosiga brudar med massa påhitt. Den lilla går stabilt så vi kan göra lite saker utan vagnen. De är friska och ..ja det är bara, precis som vanligt, helt underbart att vara mamma till dem.

Min bästman mår bra. Allt är bra just nu. Prover bra. Inga sjukhusbesök. Ingen oro just nu. Just nu allt bra. Vi är löjligt nykära fast vi varit tillsammans ett bra tag nu.

Familjen mår bra. Lillkusinen växer och mår gott. Vi är på väg till landet till faster och en mysig hösthelg, den bästa årstiden, i Värmland med krattning, bakning, ridning, löpning, mys och utehäng.

Jag mår bra. Jag har haft en tuff månad när jag insett att min kropp också kan få krämpor. Utredningar, prover och väntan. Något var knas men det var inget farligt. Och min rygg/bäckenrehab går äntligen åt rätt håll. Jag blir bättre och bättre för varje vecka. Jag förstår hur allt hänger ihop. Jag har fått hjälp som gör att smärtan försvinner successivt. Jag vågar börja tro att jag kan springa långt igen.

Jag har ett jättespännande jobb. Det är utmanande och det finns hur mycket som helst att göra men jag är superstark i att bryta och gå hem. Inte jobba över en endaste timme på mina 80%. Stänga av och tänka att ”resten gör jag imorgon, jag är klar för idag”. Säger nej nej nej till massa spännande saker som inte skulle vara spännande om det skulle in i min kalender och skuffa undan tid med mina barn. Jag kan göra sånt där sen. Allt måste inte ske nu. Har trygghet i att jag inte kan bli omtyckt av alla om jag ska göra något nytt. Att jag lärt mig be om feedback och tydlighet så jag får en trygghet i att jag gör rätt saker. Förstå att om jag inte får det så kan jag inte kräva av mig själv att ha planen helt solklar för vad jag ska göra och vad som förväntas. (Vilket jag nästan kan se som en möjlighet ibland).

Jag blev inte klar den här veckan heller med listorna, det blev inte så mycket träning som jag tänkte, det blev mer sötsaker än jag tänkte.Och jag vet defintivt att den här situationen inte kommer bestå.

Och det är superlätt att, när det är bra på alla viktiga fronter, så börjar man istället tänka på allt det sekundära som man också har i bakhuvet att man ska hinna med eller förbättra. Som med en skada: först oroar man sig för att bli hel så man kan träna och sen när man väl är hel så oroar man sig för att träna tillräckligt mycket.

Samhället och allt vi matas med i media är ju inte direkt organiserat så att vi ska känna att det vi har räcker. Det är förändring, att byta ut, förbättra och konsumera som  allt bygger på. Ingen utom vi själva tjänar på att vi säger att nu, nu låter jag det vara såhär. Nu är det bra. Jag är nöjd.

Och med mitt trackrecord så vet jag att något kommer hända. Något som tippar allt över ända.

Men just nu. Nu. Är allt bra. Jag är så glad att jag lärt mig (mycket med hjälp av Mindfulness som jag återupptagit) det här nu. Att orka leva med föränderlighet. Och hålla fast i det som är bra. Happy now!

#fredagsgottis – Vegetarisk låglaktos och glutenfri lasagne


Ja det är lite, men inte så mycket, nya bud i köket hemma hos oss. Vi har aldrig ätit mycket kött (kanske en gång i veckan), sällan mycket grädde och mjölk och sällan mycket vete heller. Men nu är det tydligt att min mage inte klarar vare sig det ena eller det andra så bra. Om det ena så går det inte med det andra och vice versa.

Ni som följt bloggen vet att jag inte ”glutenstressar”. Men eftersom jag försöker äta näringsrik mat så brukar ju bröd falla utanför menyn ganska ofta. Jag älskar surdegsbröd och tycker alltsomoftast att det finns mycket värre saker än att få i sig lite gluten då och då. Men det finns en del forskning på att känsliga magar kan må bättre utan gluten. Så- en gyllene medelväg kanske kan vara att man planerar in att äta glutenfritt och så gör det inget när det inte blir det hela tiden!? Ingen stress. Ingen ångest.

Lasagne är gott. Och kan vara enkelt också. I lördags gjorde vi en som nog var för fyra portioner men den åt vi upp jag och bästmannen. Ungefär såhär gjorde vi:

Riv en zucchini och krama ur vätskan.

Riv en morot

Riv lite rotselleri. (Tänk den här hatade jag tills för kanske ett år sen och nu- mmm!)

Riv en lök och två klyftor vitlök. Stek dessa om du vill.

Ta fram två kartonger passerade tomater och en trekant parmesan, peppar och oregano.

Som plattor kan du välja vanliga plattor, glutenfria plattor, eller skivor av aubergine.

Börja med lite tomatsås i botten på en ugnsfast form. Sen några ”tussar” av zucchini, morot, rotselleri och lite lök. Riv över parmesan. Peppra och strö lite oregano. Lägg på tunna skivor av det du valt.

Häll över mer tomatsås, mer grönsaker och riv över parmesan och peppra o krydda.

Så många lager du vill. Överst ska det vara än mer parmesan och jag smulade nästan ett helt paket fetaost där.

In i ugnen cirka 40 minuter på 175 grader.

Det är supergott med finriven vitkål till med en god vinegrett och..eh..ja keso är gott till för ökad proteinhalt och det där kalla som bryter av så fint. Det finns ju förstås laktosfri sån.