Rapport från Kongo- LÄS!


Sitter och är lite dimmig i ögonen. Av rörelse och av glädje. Av att vi goddammit gjorde det!

Jag har jobbat med välgörenhet i flera år på olika sätt. Transparensen är otroligt viktig. Givare är kräsna. Vi vill se att pengarna kommer fram. Att de gör skillnad. Som revisor har jag granskat att just detta sker.

Det var kriterierna och är kriterierna som vi jobbar efter med Tjejmarathon. Vi vill göra skillnad på riktigt. Vi vill att pengarna vi samlar verkligen ska gå fram och därför är väljer vi noggrannt vilka vi stödjer. Därför duger inte vad som helst.

Därför är det här helt underbart. Susanne Allden som är programansvarig på Panzisjukhuset har översatt en kongolesisk kvinnas berättelse om hur hon fått hjälp tillbaka till ett värdigt liv genom vår insamling.

Ta dig tid att läsa nedan. Du som var en av de flera hundra som sprang eller stöttade Tjejmarathon 2012- känn en enorm stolthet. Du som inte var med- du är så varmt välkommen att stötta vår insamling till Bangladesh. Dela gärna detta inlägg- kommer släppa det på Tjejmarathons sida också.

Jag och Madde (hon är mammaledig men jag VET!) är så taggade för i år! Nu ska jag hålla tyst och låta Susanne och Furaha* tala:

Nedan följer en berättelse av en ung kvinna som levt två år med en fistel och som tack vare er generösa hjälp kunde få hjälp på Panzi-sjukhuset utanför Bukavu i östra Demokratiska Republiken Kongo.

 

Jag heter Furaha* och jag kommer från en by i provinsen Katanga i DR Kongo. Jag är 23 år gammal, är gift och har fyra barn. Jag levde ett bra liv tills en dag då jag skulle föda barn. Det var 2010, men jag minns inte helt vilken månad det var. Jag var hemma och var på väg att börja föda, och min man kallade på hjälp från byns barnmorska. Det närmsta sjukhuset ligger långt från vår by och vanligtvis så brukar allt gå bra när byns barnmorska hjälper till. Men den här dagen gick det inte som planerat. Det uppstod komplikationer under förlossningen och barnmorskan kunde inte reparera de vävnadsskador som uppstod. I rädsla för att förlora barnet, bestämde min man att vi var tvungna att åka till sjukhuset trots allt, för att se om barnet gick att rädda. Vi tvingades transportera oss med hjälp av en trä-eka och kom fram först en dag senare. Väl på sjukhuset försökte läkarna göra ett kejsarsnitt för att rädda barnet men det var redan försent och mitt barn var dött. Under de två år som gått sedan den dagen har jag läckt urin, både dag och natt.

När jag lämnade sjukhuset och kom hem försökte jag kurera mig med hjälp av en traditionell läkemedelsmetod men inget hjälpte. Jag pratade med flertalet personer, men ingen kunde ge mig svar på vad som var problemet eller hur man kunde lösa det.

Eftersom jag läckte urin hånades jag ofta av andra, och de undvek mig när jag gick i kyrkan eller om vi träffades på marknaden. Alla som passerade mig på gatan skrattade åt mig för jag luktade illa. Detta var det värsta, och jag led något fruktansvärt inombords. Hemma hos mig upplevde jag dock inget problem. Min man gav mig ett enormt stöd och försökte hela tiden säga att « det kommer ordna sig, en dag kommer du ha läkt ordentligt ». Jag vågade till slut inte gå ut eftersom jag inte orkade höra alla glåpord, utan jag stannade i vårt hus med våra barn.

En dag hörde jag talas om ett par läkare från Panzi-sjukhuset som besökte vår by. Jag lyssnade på radion och läkarna bad alla kvinnor som misstänkte att de kanske led av en fistel skulle komma till sjukhuset för konsultation. De beskrev symptomen och jag tänkte att nu äntligen kanske jag kunde få hjälp.

När jag kom till sjukhuset mötte jag flera kvinnor från runtomkring vår by som alla hade samma problem som jag. Jag hade ingen aning om att det fanns fler som jag där ute. Läkarna undersökte oss och vissa blev opererade på plats, medan jag och två andra hade så allvarliga skador att läkarna ville att vi skulle åka till Panzi-sjukhuset i provinsen Sydkivu för att få hjälp.

Jag kom till Panzi-sjukhuset i oktober 2012, men jag opererades inte förrän i december. Allt gick bra och jag kan inte sluta le! Jag mår bra igen, det är verkligen ett mirakel det som har inträffat. Jag kommer åka hem till min by så snart jag kan, och jag ska promenera pa bygatan med huvudet högt och ingen ska håna mig igen.

_____________________________________________________________________

* Namnet har ändrats för att skydda den unga kvinnans identitet. Det föreligger ett enormt stigma kopplat till fistel i DR Kongo, och många kvinnor vågar inte söka hjälp. Många gånger vet de inte ens om att de kan få hjälp. Panzi-sjukhuset genomför årligen ett antal utbildningskampanjer för att upplysa befolkningen om vad problem med fistel egentligen är, och att det går att bota. I samband med dessa kampanjer åker läkare från Panzi-sjukhuset ut och genomför enklare fistelreparationer och försöker samtidigt utbilda lokala läkare så att de kan operera enklare fall i framtiden. Svårare fall transporteras till Panzi-sjukhuset. I fallet Katanga bidrog er insamling till att flertalet kvinnor med svår fistel kunde transporteras till Panzi.  

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Långpass med ultrafamiljen


20130126-151330.jpg
20130126-151323.jpg

Det här med fullmåne. Och det här med att sova i en för liten säng med en annan person. Det kan stöka till nattsömnen.
Men åh så sugen jag var på att träffa några av mina ultralompisar!
Joggade bort till Ensta Krog och mötte både Jan-Erik, Carina, Mia, Coyntha, Johnny, Ellen, Susanne, Annelie, Roger, Nina, Peter mfl.
TEC-banan på 10 km ca var full med snö. Hann med ett varv innan jag fick jogga tillbaka för att hinna- främst! Viktigast: slappa på soffan:

20130126-151151.jpg
18 km blev det och påfyllning med ultraglädje från fina gänget. Tack!
Nu är jag och Hjälten på väg mot Vaxholm för bröllop. Mest sömnig. Kroppen är pigg.

20130126-151314.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Save the date- det bästa eventet


Idag skulle schemat släppts för Workout Åre- det bästa eventet någonsin. Jag har varit med i flera år både som medhjälpare men de tre senaste åren som instruktör. Det här är eventet för dig som vill träna både inomhus och utomhus (du kan ju tänka dig- Åre) för otroliga instruktörer och samtidigt hinna spaa och njuta av fjällutsikt. Jag kan inte nog understryka hur fantastiskt det är.

Att det dessutom är tre helt underbara människor, inget stort varumärke, som startat detta från grunden med kärlek till träning, personlighet, massa timmar av slit och kärlek- det gör det än mer fantastiskt och genomsyrar hela eventet.

Nu släpps inte platserna imorgon. Av en otroligt jobbig anledning. Och en anledning som kommer göra att det blir ännu mer hjärta i årets event. Jag blir jätteglad om du kommer. Så save the date 24-26 maj (24 är min födelsedag- måste hitta på något skojs!) och pass på den 23 februari.

Såhär skriver Marianne, Therese och Thomas själva:

Workout Åre 2013

Workout Åre drivs varje år med personlighet och mycket hjärta. Just nu har de internt drabbats av en situation där alla deras hjärtan behövs hos någon i deras direkta närhet. De har därför valt att skjuta upp årets schemarelease tills den 23 februari klockan 12.00.

De hoppas att ni alla har förståelse för detta och ändå behåller datumet 24-26maj i era kalendrar då de lägtar efter att träffa er i Åre.

Alla frågor och funderingar får ni mer än gärna maila till therese.nordfeldt@workoutare.se


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mitt ultra


20130125-215216.jpg

Det är många som har åsikter om min träning. Det är mycket åsikter om träning över huvud taget. I mitt fall om mina långpass innan TEC. Med all välvilja förstås, det låter långt att prata om att man ska springa något som med de flesta referenser är nästan dubbelt så långt som de längsta långpass man springer för den väl nästan Janteaccepterade maratondistansen.

Bryta upp passet i två? Jo jag vet. Men jag vet hur det är att springa 3 mil. Jag vet hur det är att springa 3 +3. Det är inte det som är ultra för mig. Det är inte bara ren och skär träningseffekt jag är ute efter. Det är känslan av ultra.

Ultra är när jag är ute länge. I en bubbla. Ensam. Det är njutning. Ren och skär egotid. Det gör lite ont i låren och nu när det är svinkallt så är det jobbigt att stanna och pausa för när man väl gör det så blir man väldigt kall. Men bortsett från de så är det en lång jäkla healingsession.

Det är något jag längtar till. Jag längtar inte till milen. Till trösklar. Jag längtar till timtal av egentid i en bubbla där jag blir starkare för varje steg.

Idag hann jag inte så långt som jag tänkt och nådde inte riktigt den där rena, råa, klara känslan som inte har en fast uppenbarelsepunkt rent distansmässigt men någonstans efter fyra mil brukar det komma.

Snarare njöt jag hela vägen. Lyssnade på Scott Jureks fantastiska bok Eat and Run med mycket klokheter och sånt jag tror på. Lyssnade på lite musik- klassiskt U2, Dave Matthews Band. Oasis.

Från Sumpan, till Stadshuset, Norr Mälarstrand, Söder Mälarstrand. Slussen, Gamla Stan, Strandvägen, Gärdet, Valhallavägen. Roslagstull där jag sprang förbi alla stillastående bilar.

Rös av magi när jag sprang över Stocksundsbron badande i månljus och hade perfekt fäste i mina underbara lätta Inov-8. In i Djursholm bland stora fina villor. Ut längs trollvinterskog genom golfbanan. Och så slutligen med perfekt timing till N’s föräldrar lagom till middagen.

38 kilometer. Ungefär. Med lagom energi innan och lagom under. Lite russin, Perpeteum Solids, nötter och BCAA och vatten som jag lyckades skumpa runt så det inte frös.

Som vanligt rensade jag skallen ordentligt, komponerade en krönika och tänkte på de jag tycker om och bryr mig om.

Blir lite less ibland när det alltid pratas om skador när det ska springas långt. De flesta ultralöpare jag känner har inte mer skador än andra. För egen del är jag helt skadefri från löpningen och skulle aldrig springa långt om jag trodde jag skullle skadas. Jag unnar mig dessa fantastiska dagar någon gång i månaden. Inte mer.

Jag läker. Fyller på. Blir starkare. Rör mig så som kroppen skapats att röra sig. Gör det som gör mig mera av mig själv.

20130125-215222.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det blir alltid som man tänkt. Men ibland måste man tänka om


Det är SKITSVÅRT att blogga vet ni det?

Jag är en sån där brutalärlig människa och när det är något som rusar genom huvudet så har jag svårt att skriva om något annat.

Att vara privat eller att vara personlig- den balansgången är fin och jag snavar ibland.

Igår, inatt, idag och även framöver är många av mina tankar hos några som har det svårt nu. Som står mig nära. Det är inte första och inte sista gången jag vill skicka med en tanke om att uppskatta det du har idag- och det gör ni ju, har nog världens klokaste läsare! 🙂

Det var snorkallt imorse. Och snor var även vad som höll mig vaken inatt. Inte mitt men Lillan och då är inte utomhuslek i låga temperaturer så bra. Och jag är hellre hemma och VABar förebyggande än väntar att det bryter ut. Kanske därför vi är så friska här hemma?

Iallafall. Några 60 km ultranjutning blir det inte idag. Jag mutar med film och jobbar lite och så tar jag mig ut några timmar i eftermiddag med Scott Jurek i öronen och avslutar hos N’s föräldrar i Täby. Imorgon springer jag TECbanan med just N och några fina ultravänner innan det är bröllop i Vaxholm.

Så inga 10 mil. Men några mil den här veckan.

Det blir alltid som man tänkt sig- Det kom jag och tänka på när finaste Sara åt frukost igår något darrhänta efter boxningen. Det är ju titeln på Olof Röhlanders bok.

Ja det blir det. Men ibland måste man tänka om. Styrkan att kunna göra det, att kunna vända sig mot nya möjligheter istället för att se det som att ”något hände mig och nu är jag ett offer” är viktig. Är det som för många framåt.

Vissa händelser är det förstås inte bara att rycka på axlarna åt och ”tänka om”. Som det som hänt mina vänner.

Men för någon som planerat en perfekt fredag och störs av lite snor, lite kyla och lite jobb- så är det faktiskt bara att använda hjärnan till att planera om och göra det allra bästa av det. DEN egenskapen. Den ska hållas hårt i.

Nu laddar jag med ägg, kaffe, vetegräs, chiafrön och annat gottis och ser fram emot några timmar löparbubbla i eftermiddag.

HA EN RIKTIGT FIN FREDAG!

20130125-110857.jpg
Present från Sara som ger styrka!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in