Långpass med ultrafamiljen


20130126-151330.jpg
20130126-151323.jpg

Det här med fullmåne. Och det här med att sova i en för liten säng med en annan person. Det kan stöka till nattsömnen.
Men åh så sugen jag var på att träffa några av mina ultralompisar!
Joggade bort till Ensta Krog och mötte både Jan-Erik, Carina, Mia, Coyntha, Johnny, Ellen, Susanne, Annelie, Roger, Nina, Peter mfl.
TEC-banan på 10 km ca var full med snö. Hann med ett varv innan jag fick jogga tillbaka för att hinna- främst! Viktigast: slappa på soffan:

20130126-151151.jpg
18 km blev det och påfyllning med ultraglädje från fina gänget. Tack!
Nu är jag och Hjälten på väg mot Vaxholm för bröllop. Mest sömnig. Kroppen är pigg.

20130126-151314.jpg

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mitt ultra


20130125-215216.jpg

Det är många som har åsikter om min träning. Det är mycket åsikter om träning över huvud taget. I mitt fall om mina långpass innan TEC. Med all välvilja förstås, det låter långt att prata om att man ska springa något som med de flesta referenser är nästan dubbelt så långt som de längsta långpass man springer för den väl nästan Janteaccepterade maratondistansen.

Bryta upp passet i två? Jo jag vet. Men jag vet hur det är att springa 3 mil. Jag vet hur det är att springa 3 +3. Det är inte det som är ultra för mig. Det är inte bara ren och skär träningseffekt jag är ute efter. Det är känslan av ultra.

Ultra är när jag är ute länge. I en bubbla. Ensam. Det är njutning. Ren och skär egotid. Det gör lite ont i låren och nu när det är svinkallt så är det jobbigt att stanna och pausa för när man väl gör det så blir man väldigt kall. Men bortsett från de så är det en lång jäkla healingsession.

Det är något jag längtar till. Jag längtar inte till milen. Till trösklar. Jag längtar till timtal av egentid i en bubbla där jag blir starkare för varje steg.

Idag hann jag inte så långt som jag tänkt och nådde inte riktigt den där rena, råa, klara känslan som inte har en fast uppenbarelsepunkt rent distansmässigt men någonstans efter fyra mil brukar det komma.

Snarare njöt jag hela vägen. Lyssnade på Scott Jureks fantastiska bok Eat and Run med mycket klokheter och sånt jag tror på. Lyssnade på lite musik- klassiskt U2, Dave Matthews Band. Oasis.

Från Sumpan, till Stadshuset, Norr Mälarstrand, Söder Mälarstrand. Slussen, Gamla Stan, Strandvägen, Gärdet, Valhallavägen. Roslagstull där jag sprang förbi alla stillastående bilar.

Rös av magi när jag sprang över Stocksundsbron badande i månljus och hade perfekt fäste i mina underbara lätta Inov-8. In i Djursholm bland stora fina villor. Ut längs trollvinterskog genom golfbanan. Och så slutligen med perfekt timing till N’s föräldrar lagom till middagen.

38 kilometer. Ungefär. Med lagom energi innan och lagom under. Lite russin, Perpeteum Solids, nötter och BCAA och vatten som jag lyckades skumpa runt så det inte frös.

Som vanligt rensade jag skallen ordentligt, komponerade en krönika och tänkte på de jag tycker om och bryr mig om.

Blir lite less ibland när det alltid pratas om skador när det ska springas långt. De flesta ultralöpare jag känner har inte mer skador än andra. För egen del är jag helt skadefri från löpningen och skulle aldrig springa långt om jag trodde jag skullle skadas. Jag unnar mig dessa fantastiska dagar någon gång i månaden. Inte mer.

Jag läker. Fyller på. Blir starkare. Rör mig så som kroppen skapats att röra sig. Gör det som gör mig mera av mig själv.

20130125-215222.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det blir alltid som man tänkt. Men ibland måste man tänka om


Det är SKITSVÅRT att blogga vet ni det?

Jag är en sån där brutalärlig människa och när det är något som rusar genom huvudet så har jag svårt att skriva om något annat.

Att vara privat eller att vara personlig- den balansgången är fin och jag snavar ibland.

Igår, inatt, idag och även framöver är många av mina tankar hos några som har det svårt nu. Som står mig nära. Det är inte första och inte sista gången jag vill skicka med en tanke om att uppskatta det du har idag- och det gör ni ju, har nog världens klokaste läsare! 🙂

Det var snorkallt imorse. Och snor var även vad som höll mig vaken inatt. Inte mitt men Lillan och då är inte utomhuslek i låga temperaturer så bra. Och jag är hellre hemma och VABar förebyggande än väntar att det bryter ut. Kanske därför vi är så friska här hemma?

Iallafall. Några 60 km ultranjutning blir det inte idag. Jag mutar med film och jobbar lite och så tar jag mig ut några timmar i eftermiddag med Scott Jurek i öronen och avslutar hos N’s föräldrar i Täby. Imorgon springer jag TECbanan med just N och några fina ultravänner innan det är bröllop i Vaxholm.

Så inga 10 mil. Men några mil den här veckan.

Det blir alltid som man tänkt sig- Det kom jag och tänka på när finaste Sara åt frukost igår något darrhänta efter boxningen. Det är ju titeln på Olof Röhlanders bok.

Ja det blir det. Men ibland måste man tänka om. Styrkan att kunna göra det, att kunna vända sig mot nya möjligheter istället för att se det som att ”något hände mig och nu är jag ett offer” är viktig. Är det som för många framåt.

Vissa händelser är det förstås inte bara att rycka på axlarna åt och ”tänka om”. Som det som hänt mina vänner.

Men för någon som planerat en perfekt fredag och störs av lite snor, lite kyla och lite jobb- så är det faktiskt bara att använda hjärnan till att planera om och göra det allra bästa av det. DEN egenskapen. Den ska hållas hårt i.

Nu laddar jag med ägg, kaffe, vetegräs, chiafrön och annat gottis och ser fram emot några timmar löparbubbla i eftermiddag.

HA EN RIKTIGT FIN FREDAG!

20130125-110857.jpg
Present från Sara som ger styrka!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det kallas empati


När man försöker känna hur det känns.

När man följer med en bit i er rädsla.

När man tänker att din oro är min.

När det inte är ditt liv och mitt liv utan vår värld.

När man hoppas ni känner hur vi mentalt tar er i handen och skickar värme och tankar.

När man blir mer tacksam över det man har.

När man får glasklara perspektiv.

När vi försöker förstå, även om det inte går, hur det känns.

När vi är fler som bryr oss och finns där.

Jag hoppas ni känner det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vargar, vildhästar och värdefulla vänner- Nina gästbloggar från Sandsjöbacka Trail


Jag ska skriva lopprapport från ”årets första traillopp” – Sandsjöbacka Trail Marathon – som gick i helgen.  Det skulle inte hänt för tre år sen! Missförstå mig rätt, jag har alltid rört på mig, i motionärsklassen, i lagsporter och för att ”hålla formen”. Men. Kalla det 40-årskris, eller bara önskan om att få lite egentid (halleluja heltidsarbetande småbarnsföräldrar – en timma ensam i skogen med Värvet eller Spanarna i öronen, det kan väl vara värt att dra på sig ett par töntiga joggingskor för?).

Jag anmälde mig till Stockholm Halvmarathon 2008 och tog mig fram med halvbra resultat. Jag saknar pannbens- och tävlingsgener så jag deppar inte för det. Loppen får mig att hålla träningen igång under året. Så en dag hittade jag Tjejmarathon. Anmälde mig vid den här tiden förra året, med en ”välbehövlig löpvila” på fyra månader väl inbäddad i stuss och lår.

Några ord om Tjejmarathon. Det har skrivits om det, och pratats om det i radion, och det har bidragit till diskussionen om tjejlopp, och det har bidragit till en god sak. Men det har för mig framför allt bidragit till en annan form av social löpning. Vi fullföljde, vi blev ett Facebook-gäng, vi blev kompisar och vi peppar varandra! Inte är jag snabbare eller mer vältränad (tror jag tillhör den där ”non-responsive”-delen av mänskligheten som inte svarar på hård träning – sanningen är nog att jag borde träna mer strategiskt…), men gladare och piggare är jag nog. Och jag har fått ett helt nytt självförtroende i terrängen! 

Så när Sandsjöbacka dök upp så messade jag TM-gänget i Götet och undrade om vi inte skulle köra. Fick med Coyntha som aldrig bangar ett lopp, och vi möttes på lördagen för laddning och (mycket) snack.

Söndagen kom och vi var glada att vi inte valt långa sträckan och varit tvungna att vara på plats i Kungsbacka klockan 07.15! De senaste dagarna hade ”Rysskylan” slagit till även i Göteborg men temperaturen hade ändå segat sig upp till -10 när vi kom till Kållereds Nordic Wellness vid tio. Där fann vi Lisa, Paulina och Åsa som inte heller påstod sig vara i toppform men dock på glatt humör!

Tävlingsledningen, nästan hela löparklubben Kvarnbyns Löparsällskap i Mölndal, hade organiserat perfekt och prick 11.15 rusade (nåja) vi i väg mot skogen. Det visade sig snabbt att vi inte skulle komma att springa i klunga hela vägen. Vi var i varierad form och vi kunde inte sakta ner eller öka på, vi kunde inte riskera att bli kalla eller gå ut för hårt. Så en stund sprang jag med Åsa, innan hon pinnade iväg, och sedan en stund med Lisa, med Paulina och Coyntha bakom oss. Det var svårt att springa i skogen på leriga stigar som frusit till knöliga spår. Fotlederna visade sin sanna natur, dvs helt utan fungerande styrka och muskler, men de nyinköpta dubbskorna av känt märke var till visst stöd. Det gick mycket upp och ner också. Något som min komfortzon (baken och baksidan av låren) visade sitt missnöje med. Men jag tassade på och hoppades att vargen som siktats i Sandsjöbacka de senaste dagarna skulle hålla sig på behörigt avstånd (på kvällen läste jag i nyheterna att den rivit en get i utkanten av området). Ett par rådjur bekräftade rovdjursfrånvaron, skönt!

Efter några km i skog och mark kom man in på leder igen i friluftsområdet kring Sisjön, där den efterlängtade depån var. Glada söndagsutflyktingar meddelade att ”det är jättemånga framför dig” när jag tvekade i vägkorsningarna. Tack, tack! Framme vid depån hade jag klarat tio av 22km. Utan klocka och gps kändes det som om jag hållit en fin hastighet, men det var ändå sant att jag var bland de sista. Jag var väldigt törstig, och insåg att jag hade varit dålig på att dricka under lördagen när jag suttit halva dagen på tåget. Såna saker brukar jag inte heller vara så noga med, men det får nog bli ändring på det.

 Jag hällde i mig massor av sportdryck och vatten, och motstod impulsen att stå kvar och småprata med de trevliga funktionärerna. ”Nu är det fem lätta kilometer” lovade de. Och det började bra, jag skuttade nerför en bred grusväg och kände att jag nog skulle fixa detta. Temperaturen höll sig kring fem minus. Känner då hur det mullrar bakom mig (nej, min mage krånglar aldrig). En häst kommer skenande! Och bakom hästen kränger en tom sulky! Vad göra? Fumlar efter telefonen, ringa 112? Tävlingsledningen? Veterinär? En bit nerför backen möter jag Åsa, med blodig läpp och hästen i släptåg. Den coola versionen: Åsa sprang ikapp, tog tag i manen på den skenande hästen, kastade sig upp och viskade lugnande i dess öra.

 Sanningen var att pållen tröttnat just när den kommit i kapp henne, och att hon fick sig en törn när hon tog tag i den. Vi enades om att jag som är superallergisk skulle ringa ledningen och hon gå tillbaka mot depån med hästen (som inte ville ha en bit av min energibar). Sagt och gjort, Ledningen visste inte heller vad vi skulle göra men senare visade det sig att den avkastade kusken kommit linkande i spåret och föga tacksamt tagit emot hästen. Åsa tog sig sån tid att hon dels tappade sin Sportident-bricka, och dels förlorade så mycket tid att hon till sist bröt loppet – dock fick hon hederspris, presentkort och fri anmälan till nästa års lopp. Sant hjältedåd, Åsa!

Jag stävade alltså vidare och tyckte att jag höll halvbra fart – försökte att inte tänka på att det är de sista SJU kilometrarna som är de tuffaste… Vid en sista tråkig asfaltsträcka strax innan de ”lätta fem” tog slut stod Linn och hejade, ovärderligt! Hon valde i år att inte springa, men hade säkerligen varit i form för det! Sen bar det upp i skogen igen. Leden övergavs till förmån för den ökända ”ravinen”, en 1,7 km lång sträcka nere i just en ravin, där man (om man med ”man” menar alla andra som höll styrfart) hade chans att vinna pris för bästa split-tid. Det sporrade ändå, men var svårsprunget pga kullfallna träd och grenar. Sträckan avslutades dessutom med en väggliknande backe upp ur ravinen.  Därpå följde en lång vacker sträcka uppe på berget med milsvid utsikt. Knä-trixigt neråt och sen upp igen.

Efter en sista (trodde jag, hahahaaaa) utförslöpa kom jag in i ett bostadområde och började girigt spana efter Krokslätts IP som borde vara nära. Men nejdå, jag skulle alltså upp och över Safjället (är det inte typiskt Göteborgare att kalla en kulle i ett bostadsområde för ett fjäll!?) och hade ca 2 km kvar. Demoraliserande. Men fjället kändes som ett fjäll, just då. Det ultimata göteborgsskämtet kom när jag hasade ner och kom till mål – som jag var tvungen att vika av från och närma mig från andra hållet genom att springa runt fotbollsplan ett varv! Togs sedan emot med hejarop, kaffe och goodiebag. Kände mig plötsligt som en hjälte. Jag kom i mål! Igen!

Efter loppet samlades vi hos Lisa och Ola, som fyllde år och därför sprungit långa sträckan, grattis till honom! En härlig dusch, varm linsgryta (tack Olas föräldrar!), skratt, samtal och tårta senare satt jag på tåget hem igen. En spännande dag ute i okända marker, ett par nya vänklick på Facebook och rejält möra ben, bättre än vilken slö bio- och shoppinghelg som helst!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in