Vargar, vildhästar och värdefulla vänner- Nina gästbloggar från Sandsjöbacka Trail
Jag ska skriva lopprapport från årets första traillopp – Sandsjöbacka Trail Marathon – som gick i helgen. Det skulle inte hänt för tre år sen! Missförstå mig rätt, jag har alltid rört på mig, i motionärsklassen, i lagsporter och för att hålla formen. Men. Kalla det 40-årskris, eller bara önskan om att få lite egentid (halleluja heltidsarbetande småbarnsföräldrar – en timma ensam i skogen med Värvet eller Spanarna i öronen, det kan väl vara värt att dra på sig ett par töntiga joggingskor för?).
Jag anmälde mig till Stockholm Halvmarathon 2008 och tog mig fram med halvbra resultat. Jag saknar pannbens- och tävlingsgener så jag deppar inte för det. Loppen får mig att hålla träningen igång under året. Så en dag hittade jag Tjejmarathon. Anmälde mig vid den här tiden förra året, med en välbehövlig löpvila på fyra månader väl inbäddad i stuss och lår.
Några ord om Tjejmarathon. Det har skrivits om det, och pratats om det i radion, och det har bidragit till diskussionen om tjejlopp, och det har bidragit till en god sak. Men det har för mig framför allt bidragit till en annan form av social löpning. Vi fullföljde, vi blev ett Facebook-gäng, vi blev kompisar och vi peppar varandra! Inte är jag snabbare eller mer vältränad (tror jag tillhör den där non-responsive-delen av mänskligheten som inte svarar på hård träning – sanningen är nog att jag borde träna mer strategiskt ), men gladare och piggare är jag nog. Och jag har fått ett helt nytt självförtroende i terrängen!
Så när Sandsjöbacka dök upp så messade jag TM-gänget i Götet och undrade om vi inte skulle köra. Fick med Coyntha som aldrig bangar ett lopp, och vi möttes på lördagen för laddning och (mycket) snack.
Söndagen kom och vi var glada att vi inte valt långa sträckan och varit tvungna att vara på plats i Kungsbacka klockan 07.15! De senaste dagarna hade Rysskylan slagit till även i Göteborg men temperaturen hade ändå segat sig upp till -10 när vi kom till Kållereds Nordic Wellness vid tio. Där fann vi Lisa, Paulina och Åsa som inte heller påstod sig vara i toppform men dock på glatt humör!
Tävlingsledningen, nästan hela löparklubben Kvarnbyns Löparsällskap i Mölndal, hade organiserat perfekt och prick 11.15 rusade (nåja) vi i väg mot skogen. Det visade sig snabbt att vi inte skulle komma att springa i klunga hela vägen. Vi var i varierad form och vi kunde inte sakta ner eller öka på, vi kunde inte riskera att bli kalla eller gå ut för hårt. Så en stund sprang jag med Åsa, innan hon pinnade iväg, och sedan en stund med Lisa, med Paulina och Coyntha bakom oss. Det var svårt att springa i skogen på leriga stigar som frusit till knöliga spår. Fotlederna visade sin sanna natur, dvs helt utan fungerande styrka och muskler, men de nyinköpta dubbskorna av känt märke var till visst stöd. Det gick mycket upp och ner också. Något som min komfortzon (baken och baksidan av låren) visade sitt missnöje med. Men jag tassade på och hoppades att vargen som siktats i Sandsjöbacka de senaste dagarna skulle hålla sig på behörigt avstånd (på kvällen läste jag i nyheterna att den rivit en get i utkanten av området). Ett par rådjur bekräftade rovdjursfrånvaron, skönt!
Efter några km i skog och mark kom man in på leder igen i friluftsområdet kring Sisjön, där den efterlängtade depån var. Glada söndagsutflyktingar meddelade att det är jättemånga framför dig när jag tvekade i vägkorsningarna. Tack, tack! Framme vid depån hade jag klarat tio av 22km. Utan klocka och gps kändes det som om jag hållit en fin hastighet, men det var ändå sant att jag var bland de sista. Jag var väldigt törstig, och insåg att jag hade varit dålig på att dricka under lördagen när jag suttit halva dagen på tåget. Såna saker brukar jag inte heller vara så noga med, men det får nog bli ändring på det.
Jag hällde i mig massor av sportdryck och vatten, och motstod impulsen att stå kvar och småprata med de trevliga funktionärerna. Nu är det fem lätta kilometer lovade de. Och det började bra, jag skuttade nerför en bred grusväg och kände att jag nog skulle fixa detta. Temperaturen höll sig kring fem minus. Känner då hur det mullrar bakom mig (nej, min mage krånglar aldrig). En häst kommer skenande! Och bakom hästen kränger en tom sulky! Vad göra? Fumlar efter telefonen, ringa 112? Tävlingsledningen? Veterinär? En bit nerför backen möter jag Åsa, med blodig läpp och hästen i släptåg. Den coola versionen: Åsa sprang ikapp, tog tag i manen på den skenande hästen, kastade sig upp och viskade lugnande i dess öra.
Sanningen var att pållen tröttnat just när den kommit i kapp henne, och att hon fick sig en törn när hon tog tag i den. Vi enades om att jag som är superallergisk skulle ringa ledningen och hon gå tillbaka mot depån med hästen (som inte ville ha en bit av min energibar). Sagt och gjort, Ledningen visste inte heller vad vi skulle göra men senare visade det sig att den avkastade kusken kommit linkande i spåret och föga tacksamt tagit emot hästen. Åsa tog sig sån tid att hon dels tappade sin Sportident-bricka, och dels förlorade så mycket tid att hon till sist bröt loppet – dock fick hon hederspris, presentkort och fri anmälan till nästa års lopp. Sant hjältedåd, Åsa!
Jag stävade alltså vidare och tyckte att jag höll halvbra fart – försökte att inte tänka på att det är de sista SJU kilometrarna som är de tuffaste… Vid en sista tråkig asfaltsträcka strax innan de lätta fem tog slut stod Linn och hejade, ovärderligt! Hon valde i år att inte springa, men hade säkerligen varit i form för det! Sen bar det upp i skogen igen. Leden övergavs till förmån för den ökända ravinen, en
Efter en sista (trodde jag, hahahaaaa) utförslöpa kom jag in i ett bostadområde och började girigt spana efter Krokslätts IP som borde vara nära. Men nejdå, jag skulle alltså upp och över Safjället (är det inte typiskt Göteborgare att kalla en kulle i ett bostadsområde för ett fjäll!?) och hade ca
Efter loppet samlades vi hos Lisa och Ola, som fyllde år och därför sprungit långa sträckan, grattis till honom! En härlig dusch, varm linsgryta (tack Olas föräldrar!), skratt, samtal och tårta senare satt jag på tåget hem igen. En spännande dag ute i okända marker, ett par nya vänklick på Facebook och rejält möra ben, bättre än vilken slö bio- och shoppinghelg som helst!
