Run for hope

Förra veckan blev ju helt ok ändå. Sömnlösa nätter lägger inte grunden för bra träningspass men  jag har faktiskt inte varit så trött som jag trodde jag skulle vara. Jag blir sällan irriterad längre när det inte blir som jag tänkt. Styrkan som människa är ju att kunna tänka om. Påverka det man kan, släppa resten.

2 korta löppass, ett jogg ett lite snabbare så 6+6 km. Styrka. 10 km stakträning. 6 x 2 km med upp och ned jogg – 18 km. 30 km. Skulle vara en lätt vecka som följde en tung och så blev det.

Den här veckan ska vara stor. Det är inte det lättaste men när jag lämnade Lillan till mormor för två nätter där så löste sig lite tid.

Så drömveckan ser ut såhär:

Måndag: Intervallstege

Tisdag: styrka på Friskis på morgonen med jobbet.

Onsdag. Distans till och från jobbet och dagis

Torsdag: Löp till jobbet.

Fredag: Långpass före frukost. Var ett tag sen nu. 4 timmar cirka. Sen frukost med andra ord.

Lördag: Vila-nåja, hopp och lek med Lillan är ett helt träningspass ibland.

Söndag: Hoppas få till ett pass med lite fart om jag kan få barnvakt.

Till detta så gör jag rörlighetsövningar varje dag. Eller yoga om du så vill. Bröstrygg, höfter och hålfötterna får sig en omgång. Jag tänker inte bli skadad. Tänker inte få skavsår. Tänker inte tappa tånaglar. Inte heller tänker jag springa med broddar eller på löpband och tränar utomhus så gott det går. Läser mycket om andras skador, rehab och sjukdom och jag gör allt som står i min väg för att inte hamna där.

Hur? Det tål att repeteras: Sömn och vila som ger energi, mat som ger näring och energi. Inte halvfabrikat som lämnar dig ”på minus” då det går åt näring att bryta ned skräpet. Och välbalanserad träning- i mitt fall löpning och styrka. Där handlar det ofta om att man springer med fel teknik, springer för mycket mot vad kroppen är van vid. Tränar för hårt för vad kroppen är van vid. Sen kan det vara en blandning av en massa saker. Men det gäller att förekomma snarare än förekommas och det är mycket lättare att säga för någon som inte är skadad-jag vet! Viktigt ehuru!

idag insåg jag vips att jag kunde få till ett träningspass i dagsljus eftersom jag lämnade E till mormor. Vad göra? Lite längre, gärna med lite tröskel…. Medan jag värmde upp klurade jag ut ett pass:

4 + 3 + 2 + 1 km med 3 min gåvila emellan. Sagt och dags för gjort. Riktigt tufft pass blev det med tempo som svängde än hit än dit. Dock starkt avslut med en snabb sista kilometer. Totalt 13 kilometer.

Riktigt trögt i början. Riktigt segt under. Riktigt skönt efteråt.

Nu är det snart dags för nya vanan: 30 minuter studier varje kväll någonstans mellan 21-22. Sen läggdags.

Imorgon ska vi ha vårt första ” hälsosamma gruppmöte” på nya Friskis Hagastan. Ska bli jätteroligt! En kul vecka framför mig, hoppas du också har det!

---

Jag tänkte försöka tipsa er om mina bästa vego- recept! Alltså ibland är de mina, ibland är de såna jag ändrat lite i. ”Bonusmat” brukar jag tänka – mat som mättar, ger makro och mikronutrienter och är gott.
Jag brukar avsky frukt i mat men nu har jag funnit ett undantag: granatäpple!
Granatäpple är också något av det mest potenta du kan äta med avseende på antioxidanter i form av flavanoider. En riktig hälsokick alltså!
Fänkål i sin tur gör gott i mage och tarm och smakar ju gudomligt.
När vi var på Ns landställe gjorde hans mamma en så otroligt god sallad, med just granatäpple. Jag modifierade receptet lite, som jag gör med alla recept!
Igår lyckades jag äta en hel sån här sallad själv:
1 fänkål tunt skivad
1 urkärnat granatäpple ( hålls i hon, bryt försiktigt och skrapa ur så skapar du inte fruktblodbad!)
Lite strimlad vitkål
Saften av 1/3 citron
Vinäger efter smak
3 msk olivolja
Rör runt alltihop och ät!

---

Jag vaknade med pipig stämma imorse. Utsövd. Men allt detta hostande jag haft i ansiktet hela veckan har till slut fått tag om luftrören. Kändes som det gick över när jag gick upp men ändå. Riskerar inget.

Drog på mig de älskade Riekerkängorna, Helly Hansenbyxorna och knatade ut i skogen. Skön känsla. Hade nog kunnat springa. Men en tyst lugn ensam promenad i skogen var nog behövligt inför nästa vecka.

Det ska gå en led där men nu i vintertid är den väldigt svår att se med all snö. Markeringar på träden hjälper men de är glesa.

Jag vill gärna älga på men fick stanna. Speja länge tills jag såg ett riktmärke. Gå vidare. Stanna igen.

Otroligt bra mental träning. Kalla det mindfulness om du vill.

Precis som livet. Ta riktning. Gå. Stanna upp. Ta ny riktning. Kanske är söndagskvällarna när vi stannar upp. Och tar nytt sikte. Eller vi kan det. Om vi vill.

Det händer så mycket. Det är så mycket. Vart var det jag skulle? Jag måste stanna upp, tänka efter, speja lite efter min led. Min väg framåt.

För det är lätt att dras med i andras. Andras prestationer, andras kartor. Det är så mycket läror och ideer, goda råd och tips.

”Du borde”. ”Ska du inte”. Hjärtats röst och magkänslan, när man tar sig tid att höra dem talar klarspråk.

Det var ingen lång promenad. Men viktig.

Hos min faster på landet finns Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Jag har bläddrat lite i den.

Ett citat som fastnat är:

Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

Här kommer nästa vecka till dig. Har du tagit ut din riktning?

 

---

Ibland är det kämpigt alltså. På en extremt i-landsproblemmässig skala förstås men ändå.

Jag vill inget hellre än att träna. Gärna dubbelpass. Gärna långt.

Men den här veckan har jag sovit alldeles för lite. Lillan kommer över vid elva och ligger sen och hostar mig i ansiktet hela natten. Hon i sömnen- jag vaknar. Varenda förälder därute vet att man inte skjuter ifrån sig ett krassligt barn.

Idag var det 10 x 3 km på schemat. Jag springer dem i cirka 20-30 sek över maratonfart ( min drömmarafart ni vet- it’s gonna happen!). Med 5 min gå-joggvila emellan. Eller skulle ha sprungit dem.

När väckarklockan ringde var jag helt slut. Behövde verkligen vila en timme till. Sen är det inte så att jag vill lämna ifrån mig Lillan till någon anna att passa hela dagen heller. Prio ett är hälsa. 33 km när jag är för trött- är inte hälsa. Alltså utgår det.

När jag väl kom iväg hade jag reviderat passet till:

6 x 2 km med upp och ned jogg och 4 min joggvila emellan.

Ett nästan hälften så kort pass, men med högre fart förstås. Sikte på tröskelfart.

Känslan i kroppen var helt ok även om den här eviga modden kan suga kraften ur vilket steg som helst. Första och sista gick på bar asfalt och då gick det som fortast. Mina vader har växt i omfång den här vintern det är ett som är säkert. All denna moddlöpning alltså. Stärkande för både vadmuskulatur och pannben.

Hemma innan lunch men något mer utvilad än om jag sprungit 33 km. Tid att åka spark, läsa bok för Lillan framför brasan, hugga ved och hinna rodda barnvakter för nästa vecka. Allt som inte skedde denna vecka. Alla möten. Ska ju ske nu. Lite småjobb ikväll. Det löser sig. Träningen med.

Om du som jag, som de flesta, måste pussla in träningen i en späckad vardag och dessutom är mänsklig- alltså ibland är för trött, ibland inte hinner och ibland blir sjuk så har jag några tips till dig.

1) Ta höjd i träningen Alltså om du har en träningsplan för ett lopp i vår/sommar- räkna med en vecka ”borta” från träningen. Inte att du ska räkna med att bli sjuk, mn ha en vecka ”extra” i planeringen. Det har min adept, och den har vi behövt 🙂

2) Fokusera på nyckelpassen. Krasst- ut med mellanmjölken. Ska du springa långt- se till att få till långpassen. (Men öka inte distansen drastiskt- ca 10% per vecka och korta ”viloveckor” regelbundet. Hinner du bara några pass per vecka- gör det som är viktigast. Ta hjälp att bestämma vad om du behöver. Rörlighet och lite styrka kan man ofta få till hemma.

3) Hälsan först. Har du inte sovit, är du krasslig (inte febrig, inte halsont). Försök iallafall komma ut en stund i dagsljus.

Få lite frisk luft.
Och tänka som mitt mantra:
This to shalt pass
Och sen ska vi flyga fram igen.

---

Efter en förmiddag med lite jobb, lite mys, mycket bus med feberfri Russinprassel så tog vi oss ut med sparkarna.

Snön låg sådär tung och fin som den gör när det är runkt nollan.

Jag har längtat så mycket efter att åka vid Nobelspåren. Inte att det är så speciella spår- två stycken runt på en 2,4 km bana. Men det känns så..hemma! Det här är ju pappa-hoods!

Pep iväg i bilen, rapandes god linsgryta med Oasis på högsta volym. Sket i vallan- är ute efter träning och inte massa meck.

Väl ute vid spåret råkade jag i samspråk med två herrar med bred dialekt. ” Tränar du för tjejvasan?”. Ja herregud. Förklarade min ståndpunkt. Fick medhåll. En av gubbera hade blivit omsprungen av flera fruntimmer på en halvmara och åkt jämte flera damer pö Vaselöppö. Så det så!

Det var inte så mycket folk, inte så mycket dyr utrustning och senaste kollektionerna kläder utan toppluvor, teknik som suttit där under flera år, och fladdriga byxor. Helt underbart! Fy fasen vad skönt det var att inte vara i Stockholm! Jag bara mös inombords!

Det gjorde jag inte sen. Jag har hört att man ska staka sig fram när det är flackt. Det var det här. Och bakhalt som faaaaa*. Tror jag stakar rätt ok men herreguuud vad segt det gick. Det gick bara långsammare och långsammare. Till slut blev det patetiskt. Fick diagonala ett tag tills jag uppbådat lite flås att börja staka igen.

4 varv och lite till för att få en rund fin mil. Nästan själv i spåret. Magi på alla sätt utom avseende min stakträning.

Måste öva på detta. Eller nä- måste inte alls. Går så bra så att bara åka för att det är roligt. Bra träning, frisk luft. Hälsa.

---