Blogg

Sarek- Ritsem till Kvikkjokk. En lång tur på kort tid


Årets långa solovandring är klar. Jag gör många korta men en lång varje år och det blev retur till Sarek för jag har längtat sen jag gick ur vid Skierfe förra året. Och det kommer det nog bli framåt också. Jag blir nog aldrig klar med Sarek och det vill jag inte heller.

”Varför går du så långt varje dag?”frågar en del. För att jag inte kan vara borta så länge brukar jag svara men det är inte hela sanningen. Jag gillar att gå långt. Älskar det. Det finns inget annat direkt jag vill ägna tiden åt förutom att sitta o njuta utanför tältet med antingen morgonkaffet eller kvällsmaten men det hinns massor av det också. Att gå från Ritsem till Kvikkjokk genom Sarek där det förvisso finns lite stigar men det verkligen krävs erfarenhet är inte en lätt vandring. Det här är ingen tur jag rekommenderar att göra om du är ovan och/eller vinglig på fötterna. Det vanliga är nog att göra det på kanske 7 + dagar men jag gjorde det på 4 dygn och det gick faktiskt riktigt bra. Vädret hjälpte helt klart, jag hade nog fått lägga till en timmes vandring per dag om det regnat och stenpassagerna hade varit blöta och hala. Jag fick helt enkelt en helt sjusärdeles makalös tur som jag ska leva på länge. Och jag vill dela den med er.

Förra året var min debuttur i Sarek. Jag har väldig respekt för den här stora vilda nationalparken. För att hitta rätt. För ödsligheten som samtidigt är det som lockar. För vädret. För de tuffa vaden. För rovdjuren. Men mest för vaden faktiskt.

Jag älskar att gå själv. Jag älskar sällskap också men jag vill göra en solotur varje år och hittills har jag velat lära känna Sarek ensam för att få den upplevelsen. Göra min grej. Mannen jobbade, barnen skulle vara hos farmor o farfar. Jag passade på.

Kände mig trygg med packningen (kommer i senare inlägg), vädret såg bra ut även om det kan ändras förstås. Var lite osäker på min fysiska kapacitet eftersom jag hade sånt problem med nerven i juni. Den mår bäst av att vara i rörelse men jag hade inte kunnat träna som vanligt och tycker kondisen inte känns som vanligt. Skulle jag palla så många mil i sån terräng med packning? Jo. Jag känner min kropp och även om mitt självförtroende kan vackla om det mesta så är det en sak jag är trygg med: Jag orkar. Massor. Länge. Och här vill man ju även orka och ha ork över att njuta.

Avfärd och resa

Jag cyklade hemifrån med runt 13 kilo på ryggen. Mycket mat! Tog nattåget från Tokholm till Gällivare. Varmt men trevligt i kupén. Vidriga toaletter på tåget- snälla någon?

Trevligt även på bussen till Ritsem som ju ligger ”längst bort”. Utsikten mot Ahkkamassivet i solsken påminde om min tur på Padjelantaleden 2019. Någonstans tappade jag mina glasögon och tänkte att det var kanske en mening med det även om kartläsningen skulle försvåras lite. Båtturen över Änonjalme är otroligt fin.

Hade trevligt sällis första halvtimmen ungefär (Jesper, Axel, Rasmus och Ludvig- hur sjutton gick det sen?) som är på Padjelantaleden innan man viker av in i Sarek vid treparksmötet. Det var väldigt varmt och jag stannade och blötte ned såväl fötter som huvud o nacke och handleder.

När jag vek av in i Sarek pirrade det lite. Det kändes som det var bara jag i hela världen. Solen strålade och jag var pigg. Ville gärna få in 20 kilometer så jag knatade på mot Kisuriskåtan och början på Rouhtesvagge och hittade en fin tältplats vid en liten jokk där jag kunde bada (!) och jag hade ugnspannkaka kvar från matsäcken från tåget så jag lagade ingen middag på köket. Myggen var intensiva men fick upp tältet (älskar mitt fina Helsport Ringstind), kröp in, läste lite bok och sov riktigt gott i nästan 8 timmar.

Dag 2 Kisuriskåtan-Niak – Rouhtesvagge- Skarja- Snavvavagge 35 km

Vaknade klockan 6 och såg så fram emot att dricka kaffe. Satt där o sörplade och tittade mot ömsom Ahkkamassivet ömsom Niak. Njöt. Packade ihop lugnt och knatade iväg kl halv åtta. En solig och varm morgon. Tappade bort stigen flera gånger men hittade rätt in i Rouhtesvagge där jag gick och njöt hela förmiddagen. Mötte några få par och blev förvarnad om tuffa vad bortom Skarja. Hurvas i magen. Gick och funderade på hur jag skulle göra och beslöt att se till att jag inte var ensam just då. Antingen springa ikapp eller vänta in. Passerade ett stort vad som var lite utmanande men gick bra.

Väl framme i Skarja var det otroligt vackert. Här finns en av Sareks väldigt få broar (tror det finns 3) och i horisonten såg jag 4 män vandra mot de två jokkarna jag skulle vada. Det var inte mycket folk jag mötte direkt så jag beslöt att sätta fart. Tur man är ultralöpare för jag fick springa ikapp dem. Frågade om jag fick vada med dem och det var självklart! Supertrevligt att gå och prata och en såg så bekant ut. Framme vid första vadet gick det jättebra, slog på min nödsändare ändå.

Innan andra vadet hade vi blivit varnade en gång till av en man vi mötte så nu var alla lite pirriga.  När det är varmt smälter glaciärerna snabbare och på eftermiddagen är vattentrycket som högst. Vattnet är också blågrått och man ser inte hur djupt det är eller hur botten är. Kraften i vattnet är otroligt. Man kunde gå över i två steg och med ett stort fokus kom vi över. Vi firade med choklad och godis på andra sidan och det bekanta ansiktet visade sig vara min förra granne Björn- så roligt! Tack snälla ni grabbar för att jag fick gå över med er.

Sen var jag ensam igen. Nu var det mulet och allt kändes väldigt enkelt jämfört med vadet. Men app app app! När jag kikade på kartan för att förstå sträckan fram till fina höga Snavvavagge där jag tänkte tälta så såg jag att det var galet brant. Och när jag sen kom till den passagen var det den brantaste stigning, som en vägg av sten man skulle upp för. Klockan var mycket. Jag hade inte ätit. Jag både skrattade och svor- wtf vad det här? Sarek! Väl uppe kom belöningen- en helt otrolig utsikt över topparna och glaciärerna i Ålkatj. Visste det var än finare vid sjöarna längre fram men att det nog var tältare där och jag vill ju vara för mig själv. Sov gott här med 35 kilometer i benen tror jag.

Dag 3 Snavvavagge- Skårki- Rapadalen- Alep Vassjajagåsj- söder om Sourkiåhkkå

En otroligt vacker stilla morgon. Benen pigga och jag var redo för att tackla brant stigning ned till Rapadalen och sen uuuupp igen till höga vägen där jag gick förra året. Stigen ned till Rapadalen vid Skårki var som en del i Sound of Music. Det sjöng i hjärtat och själen. Ville stanna tiden men samtidigt visste jag att det skulle bli bröt om en stund.

Mycket riktigt. HERRAJOMALA. Som att gå i en djungel. Höga buskage, en stig som försvann ibland så jag vadade i brösthög tät grönska. Mygg som var så arga så det inte gick att stanna. Tömde nog hälften av min myggspray i ren frustration. Värmen pressade. Mötte endast fyra personer och sen trodde jag att jag såg några lite längre fram, det rörde sig och jag hörde något men kom aldrig ifatt. Brukar annars göra det för jag gick fort som attan här för att komma igenom. Tänkte inte mer på det då men tänkte på att det tydligen tältas härnere. GÖR INTE DET när det är mycket mygg. Det är vackra höjder åt båda håll. Jag fick verkligen jobba mentalt för att hålla fokus här. Kändes riktigt tufft. Men så kom jag fram till Alep Vassjajagåsj och nästan lade mig i den utan ryggsäck för att bli helt blöt och sval. Sen började jag stigningen upp och insåg jag borde tagit mer vatten. Men upp upp upp är jag stark och nu kändes allt lättare. Vyerna bredde ut sig igen över Rapadalen och alla hänförande toppar som bara suger åt sig blicken. Fortsatte obanat genom låg och hög vide och några vad och ville bara hitta en plats med lite skugga. Det gjorde jag inte riktigt för solen står så högt men vid en jokk var det som en vägg där vattnet rann ned och det blev som en dusch. Yes- jag kastade ryggan igen och gick in och stod under den. Nu skulle jag bara njuta, äta sen lunch, chilla.

Då. BOMBOM BOM BOM. Åska. Nej. Åh nej. Orkar inte. Satt där med min nudelsoppa, blängde på molnen och pratade argt med högre makt. BORT. Insåg att jag kunde krypa in nära klippväggen bredvid fallet och gömma mig om det brakade loss på riktigt.

Den drog bort! Och jag fortsatte och tänkte att ska jag knata ända till nedan Skierfe? Nä! Vill ju inte ut så långt ur Sarek så tidigt. Bävade lite för Kungsleden så ville skjuta på det. Såg INGEN på hela dagen sen. Nog för att det är lite så i Sarek men ändå. Var det något jag missat? Hm. Gick lite nedåt och satte tält på ca 800 möh med utsikt mot andra sidan Rapadalen och in mot Gådoktjåhkkå och andra makalösa toppar. Tänkte det här blir en fin kväll. Lite moln bara. God mat… bok. Då..

BOM BOM BOM. KAKABOOM och FZZZZZT PANG. Blixt o dunder drog in. Från två olika håll. Såg att det värsta var söderut men kunde inte få grepp om hur molnen rörde sig. Skulle det komma hit? Satt oroligt och spanade och sen kom en störtskur och allt kändes ganska ynkligt och det var inte alls roligt att vara ensam. Löste lite korsord för att distrahera mig och tänkte att plan B var att gå ned i jokkravinen om det skulle bli helt bananas.

Det blev det inte. Det sprack upp och jag kunde krypa ned i min mysiga sovsäck och somna o sussa sådär fjällgott som man gör när man varit i rörelse hela dagen och livet som det är just då är så enkelt.

Dag 4 Ut ur Sarek, lunch på Skierfe och ut på sten E4an  35 km

Solen och en snäll vind väckte mig. Det skulle varit dåligt väder trodde jag men nej det blev en till maaagisk morgon där jag hade massor av tid för den enda tiden jag måste passa var en båt klockan 17 vid Aktse, cirka 15 kilometer bort. EASY! Jag tog en lång stund med mitt, well inte så gastronomiskt magiska snabbkaffe i min kåsa och bara njöt för jag visste att nästa tältnatt blev på Kungsleden. Och jag visste också att förmiddagen skulle spenderas navigerandes fötter på stenblock. Dessutom hade min karta blåst bort igår när jag  var lite slarvig och lämnade packningen för att gå ned i en jokk. Inga glasögon, ingen karta. Tur jag gått denna bit förra året.

Jag knatade iväg och lyckades ändå hamna för högt och få klättra brant ned på stenblock. Svor o hade mig men sen kom jag ut på ”slänten o platten” mot Skierfe och satte på min Sarekspellista för första gången och nu slappnade jag av. Nu var det smooth sailing navigationsmässigt hela vägen hem. Inga vad. Inga stenblocksfält. Väl mycket sten och den jobbiga Kungsleden men- inga vad och lugnt och enkelt. Jag gick över myrfältet i solen och tårarna rann av glädje.

På väg upp mot Skierfe såg jag att det var ganska mycket folk i rörelse. Såklart- en fin dag och Skierfe är ett poppis utflyktsmål från Aktse som man i sin tur kan nå via båt och cykel/ben o bil från Sitoälvsbron som många gör. Tänkte att jag inte skulle gå upp men samtidigt- en lunch på Skierfes topp är ju magiskt och jag hade pigga ben att skutta upp med. Vid vägvalet mötte jag två killar- Jim o Tom. HUR trevliga som helst och vi hade gått ganska lika visade det sig. Pratade om ditt o datt och vips berättar de att de sett björn i Rapadalen på den brötiga stigen vi båda gått dagen innan. Fick se nallen på film till och med (den hade sett dem och sen lommat iväg) och sen räknade vi ut att det var ungefär 1,5 timme efter att jag passerat just där. Just där…. Och då hade jag tankarna på annat men sen när jag gick och funderade ut mot Aktse så kom jag på att det där jag såg röra sig.. som jag aldrig kom ifatt.. det där ljudet. Ja.. tänk om det var björnen? Det får jag aldrig veta men det var nog tur jag inte såg den. Tack Jim o Tom för trevlig pratstund! Sen skuttade jag upp på Skierfe och åt lunch och den här gången kunde jag be om att någon tog en bild på mig! Det är en av de mest rogivande platserna när det inte blåser. Att titta ned över deltat där vattnet är så stilla..magiskt!

Jag småskuttade ned med hjälp av stavarna till Aktse och där fick jag två timmars solig o varm paus att gå lite barfota, tvätta fötterna, prata med trevliga Daniel som var på väg söder ut på Kungsleden och skulle gå hela. Träffade även Rebecka och Hanna som gick Kungsleden. Skönt med paus, åt en burk ananas från butiken och laddade mentalt för att kvällsvandra minst en mil för att inte ha för mycket av den här steniga jobbiga leden (sorry ba inget fan av såna här steniga leder i skog, det har vi här i södra Sverige också, det är över trädgränsen jag vill åt).

Vid klockan 17 åkte vi båt med min namne och på andra sidan började en stenig och myggig kvällsvandring med för mig sikte på cirka 10 km där jag såg att det var över trädgränsen och vatten. Här hade jag sällskap först av Rebecka o Hanna och när de sen satte tält fortsatte jag och Daniel i säkert en timme och snackade såväl lättviktsvandring, packning, hållbar fjällturism och toavanor i den lätt molninga kvällen. Det var fantastiskt att ha sällskap här för nu kände jag av att jag inte ätit så bra och hade många höjdmeter och mil i benen. Vi delade på oss vid Jagge och jag fortsatte en bit och hittade en fin plats med lite utsikt. Klockan var redan halv nio så åt så fort jag kunde för att hinna smälta lite innan jag skulle sova. Och så kröp jag ned och somnade alldeles försent och skulle upp tidigt.

Dag 5 Sten sten sten i 2,5 mil till Kvikkjokk

Mina ögon hade svullnat som attan och jag var pigg som vanligt men liksom seg i huvudet. Det hade regnat under natten och var ett lätt duggregn men lyckades packa det mesta torrt inne i yttertältet. Jag drack kaffe och preppade frukostmusligröten i en ziplock som vanligt och knatade iväg. Visste det skulle bli tufft mentalt att gå och delade upp det mentalt: Cirka 12 km till Pårte- äta frukost där. Det gjorde jag men myggen gjorde mig vansinnig så det blev bara 10 minuters paus och sen matade jag på igen. I Sarek får man inte ha hund men det får man tydligen här och fick utstå det här ”den är inte farlig” när en stor lös hund kom o skällde på mig. Jag älskar hundar men vissa hundägare har jag väldigt svårt för. Speciellt när jag är lite trött. Håll hunden kopplad om du inte har koll på den, vi som möter ska inte behöva röra vid hunden om vi inte vill det. Ville inte titta hur långt det var kvar, det var bara skog o sten, skog o sten. En fin sjö. Passerade trevliga vandrare.

Knatade vidare och för att hålla fokus satte jag på musik för nu var målbilden en glass. kaffe och vila i Kvikkjokk. En skylt: 6 kilometer kvar. YES! Fick ny kraft. 19 km i benen 125 mil totalt sen i måndags- jo det var lite segt i låren men hade krafter kvar att springa på spängerna. Tackar att jag går i lätta Altra-löparskor för att det gått så bra utan att slå i eller få skav. Vågade inte springa bland stenarna för var så rädd att ramla och att nerven skulle få någon dum idé igen. Till sist var jag framme. PUST! Köpte en glass. Pustade ut. Var ganska trött då och lite omtumlande med alla människor och så myggigt ute. Men jag samlade ihop mig själv och gick ned till forsen och badade där- uppfriskande! Bytte till helt rena kläder, gjorde min goda misosoppa med nudlar och så åt jag ett halv paket Singoallakex. Bussen gick 15.25 och där pratade jag med två trevliga göteborgskillar som också varit i Sarek men en helt annan del- så roligt! I Murjek blev den två timmars långa väntan också väldigt trevlig och sen sov jag faktiskt riktigt bra på tåget men vaknade med väldigt svullna fötter. Troligtvis inte fått ordning på vätske o saltbalansen dagen innan- ute på fjället funkade det toppen. Kroppen mår helt ok- lite röd på axlarna eftersom jag inte räknat med att gå med så lite kläder mellan remmar och axlar. Fötterna – helt fria från blåsor. Lite seg rent hormonellt och seg i musklerna men ser fram emot att vila lite idag lördag och springa imorgon söndag. Utan rygga känns det som man kommer flyga fram :).

Jag ska njuta av den här turen länge. Gå igenom de fina dagarna i huvudet igen. Allt är relativt. För någon var detta helt galet: Jättelångt, tuff terräng, läskigt att vara ensam och knepigt att navigera och veta hur man ska packa osv osv. För någon som är van vid Sarek kanske det var ganska långt att gå på kort tid men i övrigt relativt enkelt (förutom ett av vaden!). Det spelar ingen roll. För mig var det en helt otrolig upplevelse. Här gick pappa någonstans, han älskade Sarek. Han finns inte mer och jag kan inte fråga var. Jag ska inte göra hans grej, jag gör min men jag känner så tydligt varifrån kärleken till fjällen, till kartor, till att det ska vara lite jobbigt för att kunna njuta, jag känner varifrån det kommer och hur det är det jag längtar till, mår så bra av, bär med mig och stärks av. Jag vet vad min grej är, mitt vavavoom, när jag är mest mig och när gränserna mot omgivningen suddas ut (yes flumvarning men ni som känt det vet, finns någon dikt om det ska hitta den).

För mig var det viktigt att klara detta, göra det bra och att bli både stärkt och att ha upplevelsen i kroppen. För mig har det gett än mer längtan tillbaka. Det är något helt magiskt med Sarek i en tid när det mesta känns exploaterat så är det fortfarande naturen som styr här. Det finns så mycket kvar att se och varje besök blir så unikt beroende på väder, vattenflöden och, ja bara hur naturen låter det bli.

Så tack naturen, tack Sarek för att jag fick tassa igenom. För hjälpen, för utmaningen. För  den helt omätbara upplevelsen.

.. och tack för att du läste- hoppas det inspirerade till att göra ditt eget äventyr!


Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Frisk kropp – och knopp! Så påverkas din psykiska hälsa av löpning
  • Tänk dig snabb med mental träning
  • 15 enkla knep för bättre prestation
  • Nya teknologin som förändrar löpningen – för alltid!
  • Så lär du dig känna farten
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En vårhelg på Bergslagsleden – 9 mil och 100% lycka


Tiveden. Man hör på namnet att det är speciellt. Och man ser på bilder därifrån att dit- dit vill man.

Och jag som har ett av-och-på-projekt med att beta av alla etapperna på Bergslagsleden har en anledning att ta mig dit. Jag har nämligen alla utom en halv etapp kvar söder om Leken. Och Bergslagsleden slutar där.

Det går en buss till civilisationen någonstans i närheten men den går inte i dessa tider. Ni vet vilka ”dessa tider”.

Men! Så fick jag, som så ofta, genom en vänlig själs hjälp med den logistiska biten och kunde börja planera en korthelg på den södra delen av leden.

Det är högsäsong för mig i mitt företagande med många leveranser och redan på onsdagen insåg jag att jag inte skulle kunna sticka iväg så tidigt på fredagen som först planerat. Jag ändrade till att hoppa på leden vid Sixtorp, en etapp längre söderut. Dit kom jag via tåg till Örebro, en buss till Mullhyttan och en gå/jogg på cirka 5 kilometer in till Sixtorps friluftsgård.

Dag 1 Mullhyttan- Sixtorp- Bäckelid 34 km

Solen strålade och här kunde jag fylla på vatten och börja etappen Sixtorp – Svartå herrgård på 19 km. Jag fyllde två liter i 1 + 2 x 0,5 l mjuka flaskor för visste att det inte skulle finnas rent vatten längs vägen. Jag hade med mig mitt Katatynfilter för att kunna rena vatten men ville förstås helst fylla på.

En fin eftermiddag. Jag bara tassade fram/gick i lugn och ro. Lät mig sugas in i naturen och ensamheten som jag trivs så bra med. Ingen tid att passa och jag hade bara fått till ett enda långpass med packning inför detta så visste att jag behövde ta det lugnt.

Det kändes kortare till Svartå Herrgård än vad jag trodde. Här kanske det är öppet om dagarna men klockan var runt 18.30 och det var tyst och bara vatten som brusade. Hade tänkt laga middag men orkade inte och åt rester av mackor och grillade kycklingbitar och en dubbelsnickers inför de kommande sista 9 kilometerna till där jag skulle övernatta. En så vacker kväll och det var så mysigt att vara ute alldeles ensam och låta tankarna vandra och komma nära naturen.

Väl framme i Bäckelid som är ett vindskydd med en liten å och kallkälla kände jag eldrök. Oh nooo.. hade så sett fram emot att vara ensam men här var en äldre herre installerad i vindskyddet så jag packade upp min bivi och pratade artigt även om jag verkligen var i eremitmode. (Han var supertrevlig, det är mig det är fel på!).

Det kändes direkt att det skulle bli minusgrader och jag var riktigt kall. Inte från avsaknad av kläder utan för att jag var låg på energi men vill inte äta timmarna innan jag ska sova. Kokade lite vatten på gasköket och blaskade av mig i den iskalla bäcken.

Stretchade lite och packade upp bivin och stoppade i liggunderlag, sovsäck, liner och sen kröp jag ned. Med mina blöta men snabbtorkande Inov-8 Xtalon utanför…..

Sov stötvis men ändå riktigt bra! Tog sovmorgon till  nästan klockan sju och fick sen vara lite för mig själv och stå och dricka kaffe i min kåsa, kisa mot morgonsolen, .lyssna på fögglera och bara njuta när mannen gått iväg. Det är den bästa stunden på dagen på såna här äventyr!

Skorna var frysta så fick försöka bända i dem för att få i fötterna. KALLT!

Tog riktigt god tid på mig och gick inte iväg förrän vid 8.30 efter att ha ätit dundergröt och druckit rejält med kaffe.

Dag 2: Bäckelid- Ramundeboda- Gråmon- Tivedstorp- Kölnavattnet 10+22+13++3=48 km

En solig och vacker och varm dag, trots den kalla natten. Bara njöt och tänkte på hur bra kroppen ändå kändes. Tog en kort paus i Ramundeboda och fyllde vatten på toaletterna där. Vid den vackra Kråksjöåsen tog jag en kort lunchpaus och orkade inte koka vatten så drack kallt snabbkaffe med bröd o Snickers. Inget direkt fokus på gourmetkäk den här turen!

Knatade vidare och blev lite osäker på kombon Munkaleden- Bergslagsleden- var jag på rätt led? men det redde sig. Hade en rejäl dipp på eftermiddagen där det bara kändes sååå långt kvar men vips var jag i Gråmon och då kändes 15 kilometer till inte alls farligt. Man har sitt ultraperspektiv kvar…

I Tivedstorp hade jag hört mig för om att proviantera. Trodde det betydde klassisk STF proviant med lite konserver och sånt men det var: choklad o chips. Men som tur var hade restaurangen just bakat bröd och hade frukt så köpte en bit surdegsbröd, ett äpple, en apelsin och en kexchoklad. Eftersom klockan var middag kokade jag upp vatten och åt min hemtorkade tofu (ingen hit om man gillar tofukonsistens), med misosoppa o nudlar. GOTT! Träffade också på Björn som var ute på en 8-mils dagstur på leden. Han såg pigg ut och det var så kul att ses!

Sen hade jag 3 kilometer kvar till Kölnarvattnen där jag var förberedd på att inte få vindskyddet igen. En jättefin stor rastplats och mycket riktigt, upptaget i vindskyddet! Två trevliga grabbar var här och jag packade upp bivin igen men visste att natten skulle bli några grader varmare. Kröp ned vid strax efter 21 och sov ganska gott med några uppvaknanden.

Dag 3 Kölnarvattnet – Stenkällegården 9 km

Vaknade redan klockan 5 och låg o lyssnade en stund på fåglarna. Stoppade in mina dagkläder innanför jackan o yllehoodien för att värma upp dem- funkade! Gjorde kaffe och packade och tog igen tid på mig så jag knatade iväg vid 06.30. Gick absolut inte att äta frukost såhär tidigt så lade gröten i kåsan i en plastpåse i ryggan. Här fanns inget rent vatten så jag filtrerade i Katatynfiltret från sjön och sen kokade jag en liter också.

Det var sååå vackert. Nu var jag i Tiveden och det var verkligen så fint där i den soliga ensamma morgonen. Nu skulle jag möta upp Sanna som kombinerade en egen helg med att hämta upp mig- guld, så snällt!

Henne mötte jag efter att först förmodligen skrämt Julia rejält. Julia som vandrar genom hela Sverige och jag trodde var Sanna när hon kom gående. Imponerande och inspirerande!

Sanna inspirerar hon också och det var fint att få gå och prata de sista kilometerna till Stenkällegården där vi käkade vår medhavda frulle utomhus i solen innan Sanna släppte mig i Örebro runt lunch. Tusen tack Sanna för att du gjorde mitt äventyr möjligt och för det fina sällskapet- det här gör vi om!

Kom hem på eftermiddagen  med massor av gröna fina intryck på näthinnan och en växande längtan att sticka ut igen.

Packning

Får ofta frågor om packning och har lovat att skriva upp vad jag hade när jag sprang Padjelantaleden, när jag var i Sarek och på lite andra turer men inte varit så strukturerat tydlig med det- ursäktar! Inom kort kommer jag ha en ny egen hemsida där jag kan länka till och lägga upp mina packlistor på ett bra sätt.

Vad väger ryggan? Helt ärligt så vet jag inte exakt men brukar kunna uppskatta ganska bra. Väger sällan min packning men kan ju räkna ut baklänges. Baspackningen ut på fredagen var ca 6 kilo men jag bar ju även vatten och vissa sträckor för säkerhets skull hela två liter, så gör jag ju inte i fjällen direkt.  Jag visste att jag kunde köpa på mig lite mat lördag kväll. Hämta vatten i snitt varannan mil och att det skulle vara runt -2 första natten, plus 10-13 på dagen och runt nollan andra natten. Soligt på dagarna. Därför blev packningen såhär:

  1. Ryggsäck- vild men visade sig klockren chansning med en ny Salomon XA 35 liter. Alla hypar ju Ultimate Directions Fast pack och den har jag använt en del men får den inte att sitta riktigt bra. Känns lite för stor när man springer med mycket packning. Och den är ju för 45 liter och så mycket behöver inte jag en helg. XA’n har också rulltopp och liknar fast packen väldigt mycket. Den väger in på 6oo gram. Den är jag supernöjd med- hade velat ha lite större fickor fram på bältet och på axelbanden men.. man kan inte få allt!
  2. Sovsäck- min underbara lilla Cumulus lite line 300 som klarar nollan. Liggunderlag från Nemo – heter ”Tensor” något. Tillsammans väger dessa små guldklimpar 1 kg. En tunn silkesliner till sovsäcken har jag också (hade på utsidan av säcken andra natten- kanske bättre? Den väger 50 g.
  3. Min bivi- ny investering. Den var lite sladdrig men funkade för ändamålet- att inte ligga på marken i uppehållsväder. Den väger 450 gram.

Rygga o sovsaker tillsammans således cirka 2,5 kg.

4. Gaskök, gas och kastrull cirka 700 g. Gröt, kaffe, 2 dubbla snickers, två hemtorkade maträtter, lite bröd, lite energibars, russin och, förstås, tutti fruttigodis ca 2 kg totalt. Vattenreningsfilter med 1 l flaska och 2 x 0,5 liters mjuka flaskor också med.

5 Kläder: På mig hade jag mina Xtalon, yllemixstrumpor, gaiters, kompressionstights, ylleunderställ, sport-bh, yllehoodie och en tunn regnjacka. Keps och hade med solglasögon.

   Ombyte: På kvällen tvättar jag mig med tvål o kallvatten med en liten mikrofibertrasa, byter under till till rena underkläder, ren ylletröja (som jag sen har dagen efter) o yllelångkalsonger o yllestrumpor, yllemössa, yllevantar och dunjacka och sover i allt det. Har regnbyxorna som byxor.Tightsen och det jag har över understället har jag samma alla dagar. Inga extra skor- Inov-8sen är så sköna men hade extra rena strumpor att dra av innan jag skulle ned i säcken.

Så packningen: Tre par rena trosor, Två rena underställströjor i ylle och en merinoullst-shirt. Ett par yllelångkalsonger och regnbyxor att ha på mig på kvällen. Tre par strumpor av både kompression och yllemix. Yllemössa och yllevantar och en dunjacka. Jag använder i stort sett bara ylle och eller dun för de materialen jobbar dubbelt.  Till söndagen hade jag med mig en liten tunn ren bh-topp och faktiskt ett par rena lätta tights men bytte aldrig till dem.

Övriga prylar: Powerbank och sladd till mobilen. Läsglasögon. Första hjälpen ( tur det för lyckades få skavsår, under tårna- what? liksom). Pannlampa, plånbok, hörlurar. kniv, nycklar, ett litet sittunderlag, liten neccessär med fast tvål, ansiktskräm, tjockkräm för skavsårsområden,  tandborste o tandkräm samt öronproppar och sovmask.

Det enda jag saknade var egentligen att ha en lite tjockare mössa på natten och kanske typ ”tossor” att ha på kvällen när skorna var blöta.

Det blev alltså närmare nio mil och så långt var det länge sen jag tog mig på så kort tid. Men det kändes riktigt bra, supernöjd med min utrustning och så tacksam för den vackra naturen som tog så väl hand om mig. Med sitt givande och tagande, utmaning och vila. Dramatik och lugn. Tack! Tack igen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ju mer jag springer #2
Blogg

Ju mer jag springer #2


I 20 år har löpningen varit en följeslagare. I skrivande stund är identiteten som löpare starkare än någonsin men syreupptagningsförmågan på någon sorts bottennivå. Prestationsförmågan- katastrof. Glädjen i och längtan till att springa- världsklass.

För ju mer jag springer desto mer handlar det om en omätbar upplevelse. Därför har jag inte satt fot på ett löpband på flera år.

Ju mer jag springer desto mer springer jag ensam. Sen flera år nu bara för mig själv. Kommer inte vara så för evigt men upplevelsen just nu behöver jag uppleva själv.

Ju mer jag springer desto färre löparprylar använder jag. Har färre skor, har dem längre. Låter underlaget vara det som varierar, inte drop och sula. Ett par för brötig terräng, ett par för vanlig terräng. Ett par för is och de har jag nu haft i sju år.

Ju mer jag springer desto mindre mäter jag. Använder en vanlig klocka för att veta när jag stack ut och borde vara hemma igen. Springer intervaller med stöd av backar och känsla. Känner efter när jag är klar och då joggar jag hem.

Ju mer jag springer desto viktigare blir några få plagg och annars har jag på mig nästan vad som helst. Ska jag bara ut en timme i skogen bakom huset kan jag ju springa i tubsockar o mysbyxor. Gärna bomull. Ska jag längre är det få saker jag litar på. Och de håller.

Ju mer jag springer desto färre lopp blir det. Men mer skog. Mer naturintryck. Och när det springs ska det var vackert. (Som uppe på Mt Snowdon på bilden!)

Ju mer jag springer, såhär, desto mindre känner jag risk för skador. Jag har aldrig haft någon löparskada men risken ökar väl med ålder men det känns faktiskt tvärtom.

Ju mer jag springer desto mer känner jag mig trygg och glad och stolt över den löpare jag är. En långsam och lycklig eremit i slitna skor som tassar sin egen väg genom livet.

Samlar upplevelser, fyller själen, lever livet med svävmoment i steget.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hållbar löpning: Vad behöver jag och vad klarar jag av?
Blogg

Hållbar löpning: Vad behöver jag och vad klarar jag av?


Jag är mån om att göra skillnad på motion och träning. Varför? Jo för livet är utmanande och motionen har i stort sett alltid en viktig och central roll i att stötta oss i att just hantera såväl vardagsutmaningar, som prestation på jobbet, som att vara återhämtning från såväl människor, digitala intryck och annat. Dessutom visar forskningen hur viktig motionen är för att motverka livsstilsrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa. Motionen ska helt enkelt alltid vara med.

Det man gör när man motionerar kan ju i många fall vara exakt samma sak som träning, se ut som att man tränar, lite beroende på syreupptagningsförmåga. Men ansatsen är helt annorlunda.

Om du tränar för en löparprestation så kräver den satsningen, så fort du är igång ordentligt, planering, struktur och progression för prestationsökning. Det kräver också att du återhämtar dig från de pass som utmanar dig och du behöver troligtvis mäta dina framsteg om du vill vara säker på att du faktiskt ska nå målet.

Det kan ju vara jätteroligt. Och det är ganska lätt att ladda ned träningsprogram eller kanske anlita någon att coacha dig. En riktigt bra coach kommer att be om information om hur livet i övrigt ser ut för att veta om det ens är värt att pusha på med tuffa pass. För om du inte sover tillräckligt, äter ordentligt och har hög press om dagarna så kommer inte återhämtningen från passet bli tillräckligt. Ingen utveckling och i värsta fall ökad risk för skador och sjukdom.

Livet kommer först. Jag vill påstå, från allt och alla jag mött under de senaste 20 åren, att för de flesta av oss som har löpning som fritidsintresse så är det inte alltid det funkar att ta sig an en tuff utmaning där satsningen lirar med resten av livet vecka in och vecka ut. Vi behöver vara följsamma med livet för att få det att funka. Tänka lite större och lite längre. Lite mer flexibelt.

Vissa veckor är det vare sig bra för hälsa eller prestationen över tid att pusha både motionen och träningen. Och det är egentligen bara du som ärligt, och ibland lite tufft mot dig själv, kan reglera balansen mellan motion och träning så du bärs fram under veckan, inte bryts ned.

Här är några frågor att svara på, säg en söndagskväll med kommande veckas kalender och träningsplan/tankar för att planera en vecka som stöttar dig och tar dig framåt. Kanske utan progression i träningen men med hälsan i behåll, redo att trycka på nästa vecka!

  1. Se över allt du ska göra under kommande vecka, inklusive träningsplan och känn efter om det känns rimligt att ha såväl tid som mental energi till allt. Att du inte måste tumma på sömnen en timme för att klämma in ett träningspass. Ser du redan där att det är för mycket, plocka bort ett av de tuffa träningspassen till förmån för lugn motion. (Se till att PPP- Proaktivt Prioritera och Planera jobbåtaganden också för den delen men det handlar inte detta inlägg om).
  2. Nästa steg är att stuva runt så du faktiskt är redo för de tuffa passen du har kvar när de ska utföras:
    1. Vad har jag på agendan som jag behöver prioritera som känns mentalt utmanande?
    2. Hur ser jag till så mina mentalt tuffa träningspass inte ligger i anslutning till dessa åtaganden? Kan jag flytta runt dem så de har lite ”luft” kring sig och jag kan mentalt förbereda mig för dem?
  3. Och lite tvärtom: Vilka jobbåtaganden kan motionen och träningen vara en återhämtning från? Till exempel:
    1. Om jag har två möten i rad, kan jag planera in ett kravlöst distanspass/jogg innan eller efter för att låta hjärnan vila?
    2. Om jag har en väldigt social dag med mycket möten, kanske jag ska träna för mig själv den dagen?
    3. Om jag ska tänka och klura och skriva en rapport eller liknande, kan jag lägga ett distanspass innan det för att ladda hjärnan?
    4. Kan jag en dag då jag varit stilla och inte utmanat mig så mycket mentalt lägga krut på att köra ett riktigt flåsigt pass?
  4.  Är mitt träningsmål fortfarande rimligt? Visst kan det kännas tråkigt och tufft att behöva ändra sitt mål, men, det är inte att misslyckas. Det är att lyckas kombinera löpningen med livet och det är en vinst som du bär med dig länge.
  5. Att planera på lång sikt och på veckobasis är bra men känn också av varje morgon om det som står på träningsschemat faktiskt funkar med hur du känner dig. Att byta tuffa intervaller mot en rask promenad sänker inte tiden på milen men kan se till att du faktiskt genomför passet riktigt bra när du väl gör det.

Jag kan också varmt rekommendera Mikael Mattsons app ”Svexa” där du kan registrera hur kroppen känns och få hjälp att reflektera över din känsla i kroppen och få en tydlig bild av om det är gas eller broms. Den ställer inte frågor om annat som sker i livet men de frågorna hoppas jag att du kan skapa själv, kanske med hjälp av ovan, för att skapa din unika temperaturmätare på om det är gas eller balans.

Helt enkelt- Vad behöver jag den här veckan för att stötta min hälsa? Vad av min planerade träning kan jag faktiskt ta till mig, genomföra med fokus och energi och se fram emot utan att det känns stressigt och pressande?

Var hållbar, sköt om dig!/ Annie

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ju mer jag springer- en kärlekssaga.


Jag firar 20 år som löpare i år. Med över 40 år rent kroppsligen har benen förstås sprungit långt tidigare, men för 20 år sen började jag springa för att jag ville. Inte för att det stod på schemat på idrotten i skolan. Utan för att jag kände en nyfikenhet och längtan. För att jag märkte att det var ett sätt att komma ut i, då den engelska, vackra naturen. Jag var då en nybakad och taggad hälsocoach och personlig tränare och bodde i Reading, en mellanstor engelsk stad med riktigt vackra omgivningar.

Det blev tidigt ganska tydligt att långt och länge var min grej. Det var ju den löpningen som erbjöd ursäkter att ge sig ut i naturen. Och, förstår jag mer och mer i efterhand, ett sätt att hantera något som jag då inte hade ord för: Min introverta sida. Som lätt blir alldeles överbelamrad av intryck ganska fort när jag umgås med många människor samtidigt. Som jag gjort i flera av mina yrkesroller. Outtalat har mina långpass, ensam i naturen blivit ett sätt att balansera upp alla intryck. Processa dem och kunna njuta av dem och längta till att mötas igen.

Tillbaka till Reading hösten 1999. Jag jobbade som hälsocoach och PT på ett engelskt ingenjörsföretag som heter Foster Wheeler.

Första utmaningen blev att lotsa ett gäng ganska oerfarna löpare till att klara av Reading Half Marathon år 2000. Fokuset blev på att sprida löparglädje och känna gemenskap. Succé.

Sen flyttade jag till London igen och jobbade på ett annat stort företagsfriskvårdscenter. Fortsatte springa, mycket i vackra Trent Park i Hertfordshire strax utan för London.

2002 flyttade jag hem ett år då min pappa gick bort. Ett fruktansvärt trauma, jag 23, han 55. Men ett sätt att hantera sorgen blev att springa. Massor. Så 2003 joggade jag ganska smärtfritt runt Stockholm maraton på nästan exakt 4 timmar. Åren efter fick löpningen stå åt sidan för ganska intensiv surfträning i Australien där löpningen mest blev barfota på stranden när vågorna var dåliga.

Fast forward till första vändan småbarnsår. Löpningen stuvas in mellan jobb och förskola. Men blev också så viktig för att hantera allt som hände i övrigt i livet då. Och jag upptäckte ultralöpningen. Fascinationen bara växte, hur orkar man? Det verkade hur härligt som helst. ”Ultrafamiljen”, som inte var så stor då, var välkomnande och inkluderande. Och när livet i övrigt hände på alla fronter erbjöd de långa långsamma långpassen i naturen en lockande meditativ paus som lite blev som en mental bubbelwrap, en buffert mot att allt annat bara skulle flyta ihop.

5 mil. 8 mil. 16 mil. Trots de ohemult långa distanserna kändes utmaningen mest lockande och sådär behagligt spännande. 2016 sprang jag mitt livs lopp. Jag, en glad motionär, en livspusslande småbarnsmamma som kalendermässigt kofotsbänder in träningen i det övriga livet tassade 16,1 mil på under 20 timmar, 19 timmar och 24 minuter för att vara exakt. Ett perfekt genomförande. En utmaning som tog mycket fokus, vars omfattning faktiskt över tid skulle skava för mycket. Löpningen hade sen länge blivit något som kom högt upp på min prioriteringslista men omfattningen behöver vara flexibel för att fungera med övriga livet. Sen den utmaningen, det genomförandet, har jag under en lång tid helt släppt fokus på prestation i löpningen. (Även om jag i skrivande stund är ganska sugen på att spänna bågen!).

Nu har den blivit en livskamrat. Som ibland får vara en utmaning, ibland får vara en återhämtning från när livet kräver sitt. Ofta spela en roll likt fysiskt koffein då löprundan ger kraft åt tankarna, skjuts åt idéerna och ork till att driva företag. En räddning när det blivit för många ansikten och möten för vad den introverta sidan i mig klarar av.

Men löpningen, turerna i skogen får också ta en närmast religiös roll. Forskning visar att upplevelser av hänförelse är en viktig del i att må bra och hänförelsen kommer av sig själv på nästan alla pass. Att tassa fram genom årstiderna och möta naturen med kroppen, i kroppen. Utan filter. Det är en upplevelse som sätter sig i kroppen på ett sätt som inte riktigt går att beskriva, men som känns mer på riktigt än mycket annat.

Från att vara något man måste, till något man älskar. Ett stöd, en oas, ett äventyr, en riktigt god vän.

Där är jag i min löpning nu. Ett lyckligt, kravlöst, omätbart men upplevelsefullt förhållande där dokumentationen av pass är en upplevelse, en förnimmelse som bara jag känner men gärna försöker förmedla. Målet är att nå en känsla, inte en siffra. Kärleken blir starkare för varje löpsteg. Banden till löpningen stärks år för år.

Löpning- jag älskar dig, låt oss fortsätta det här fina personliga samspelet. Du bär mig när det är lätt, när det är tufft. Ut i skogen, genom livet, in i evigheten.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Styrka före långpass och att gasa eller bromsa #bohemianrunning
Blogg

Styrka före långpass och att gasa eller bromsa #bohemianrunning


Bohemianrunning. För mig handlar det om att verkligen fokusera på de riktigt viktiga detaljerna och släppa de som inte spelar någon roll: Det som står på en skärm. På ett träningsprogram. På en klocka.

För den löpning jag vill sprida handlar om att det är kroppen som bestämmer. Allt. Och att för oss som inte försöker knäcka maran på sub 3 timmar så är det oftast inte så himla noga med sekunder och minuter hit och dit. Jag har coachat löpare i över 20 år nu och vet att vissa älskar sina siffror. Den här bloggen kommer inte roa dig. Det här är för dig som är mer noga med upplevelsen och för all del vill prestera men inte på bekostnad av att alla träningspass måste räknas och dokumenteras och vara kvantifierade. För dig som längtar till att komma dit där det är din inre känsla som är coach, kompass och bästa motor.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Skrev jag i ett tidigare inlägg på ämnet.

Idag blir det ett resonemang om det är bra att köra styrkepass före långpass. Det korta svaret, som man alltid får när man frågar något generellt om något som handlar om något individuellt är förstås att det beror på.

Vi backar till att ett pass aldrig är en enskild händelse. Den hänger ihop med vad du gjort, känt och upplevt innan.

Hur fysiskt utvilad du är i muskler, senor, hormonellt och faktiskt till viss del dina organ. Hur mentalt utvilad du är. Vad du ska göra efteråt.

  • Ett exempel är att du varit stillasittandes hela dagen. Tänkt, klurat och interagerat och sen reser på dig för att köra ett hårt pass. Fysiskt utvilad men stel. Mentalt har du redan tröttat ut din mentala kapacitet att pusha dig. Gas eller broms? Kanske gas men med förståelse för att det tar emot. Kanske en lugn jogg, en prioriterad sömn och full gas dagen efter istället när du är utvilad och faktiskt kan fokusera fullt ut på ett hårt pass.
  • En annan dag har du varit riktigt negativt stressad. Fått parera och hantera saker utöver det vanliga. Ett tufft pass är planerat. Här är du kanske också fysiskt återhämtad men hormonellt är du belastad av samma stresshormoner som slås på när du pushar dig hårt på träning. Att komma ut i naturen och röra på dig kravlöst är dock ett sätt att sänka stressnivåerna i kroppen, ”rensa ut” stressreaktionen. Men att pusha på hårt är att håva ur en hink som redan är tömd.

Ett annat exempel är att du , likt mig och många, har svårt att få till tiden till långpassen.  Man tränar för något där man behöver försöka efterlikna belastningen som uppstår under ett långt lopp. Det kan vara knepigt. Det finns en anledning till att folk upplever någon sorts vägg vid 3 mil på ett maraton. Kanske får kramp och tror de behöver mer salt medan det helt enkelt är musklerna som ba HEY easy now tiger vi brukar väl vara i duschen nu? Ett sätt att göra det är att gå ut på långpasset lite schleten. Kanske inte mentalt schleten men kanske lite trött i låren. Kanske inte fullt med kolhydrater i tanken utan snarare i behov att ta in dem medan du springer. Kanske kört ett intervallpass i backe dagen innan. Något som gör att det ”tar” redan ganska tidigt. Det ger träningseffekt betydligt tidigare än om du skulle vara utvilad och då behöva kanske springa en bra bit innan kroppen börjar brytas ned.

Jag höjer ett, inte varningens, men uppmärksamhetens finger här. Det ska inte uppstå risk för skada eller överansträngning. På engelska pratar man om overtraining och overreaching. Det senare ger en träningsadaption då du rent fysiologiskt ger dig ut på okänd, men angränsande mark till vad din kropp är van vid. Det är där utvecklingen sker. Du stärker senor och ligament, du blir mer uthållig. Där vill vi vara regelbundet.

Det kan idealiskt vara att springa ett längre och längre pass i rätt och relevant (för dig och dina framtida utmaningar) terräng en gång per 10e dag. Men verkligheten, livet, som kommer före, erbjuder en annan mer tetrislik lösning. Ett pusslande med inte helt idealiska träningspassbitar. Du har helt enkelt inte riktigt tiden att lägga på ett bräde, men kanske på ett kortare pass dagen innan, som då får påverka långpasset på det sättet att när du startar det har du redan lite löpning eller styrka i benen som börjar nedbrytningen och den effekt på adaption vi är ute efter. Jag brukar beskriva det som ”ett pass som sitter kvar i kroppen när nästa börjar”.

Det viktiga här är att du faktiskt klarar av att genomföra långpasset utan att orsaka skada. Orkar hålla din stolta hållning, lyfta på fötterna över rötter och stenar om du springer i skogen.

Lär känna din kropp,  utmana den. Ge den vila. Fokusera på det viktiga. Lyssna inåt, lär dig signalerna. Glöm inte njuta, det är en ynnest att få pussla ihop sitt träningsliv, spring med perspektiv och tacksamhet! // Annie



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*