Hållbar löpning: Vad behöver jag och vad klarar jag av?
Blogg

Hållbar löpning: Vad behöver jag och vad klarar jag av?


Jag är mån om att göra skillnad på motion och träning. Varför? Jo för livet är utmanande och motionen har i stort sett alltid en viktig och central roll i att stötta oss i att just hantera såväl vardagsutmaningar, som prestation på jobbet, som att vara återhämtning från såväl människor, digitala intryck och annat. Dessutom visar forskningen hur viktig motionen är för att motverka livsstilsrelaterade sjukdomar och psykisk ohälsa. Motionen ska helt enkelt alltid vara med.

Det man gör när man motionerar kan ju i många fall vara exakt samma sak som träning, se ut som att man tränar, lite beroende på syreupptagningsförmåga. Men ansatsen är helt annorlunda.

Om du tränar för en löparprestation så kräver den satsningen, så fort du är igång ordentligt, planering, struktur och progression för prestationsökning. Det kräver också att du återhämtar dig från de pass som utmanar dig och du behöver troligtvis mäta dina framsteg om du vill vara säker på att du faktiskt ska nå målet.

Det kan ju vara jätteroligt. Och det är ganska lätt att ladda ned träningsprogram eller kanske anlita någon att coacha dig. En riktigt bra coach kommer att be om information om hur livet i övrigt ser ut för att veta om det ens är värt att pusha på med tuffa pass. För om du inte sover tillräckligt, äter ordentligt och har hög press om dagarna så kommer inte återhämtningen från passet bli tillräckligt. Ingen utveckling och i värsta fall ökad risk för skador och sjukdom.

Livet kommer först. Jag vill påstå, från allt och alla jag mött under de senaste 20 åren, att för de flesta av oss som har löpning som fritidsintresse så är det inte alltid det funkar att ta sig an en tuff utmaning där satsningen lirar med resten av livet vecka in och vecka ut. Vi behöver vara följsamma med livet för att få det att funka. Tänka lite större och lite längre. Lite mer flexibelt.

Vissa veckor är det vare sig bra för hälsa eller prestationen över tid att pusha både motionen och träningen. Och det är egentligen bara du som ärligt, och ibland lite tufft mot dig själv, kan reglera balansen mellan motion och träning så du bärs fram under veckan, inte bryts ned.

Här är några frågor att svara på, säg en söndagskväll med kommande veckas kalender och träningsplan/tankar för att planera en vecka som stöttar dig och tar dig framåt. Kanske utan progression i träningen men med hälsan i behåll, redo att trycka på nästa vecka!

  1. Se över allt du ska göra under kommande vecka, inklusive träningsplan och känn efter om det känns rimligt att ha såväl tid som mental energi till allt. Att du inte måste tumma på sömnen en timme för att klämma in ett träningspass. Ser du redan där att det är för mycket, plocka bort ett av de tuffa träningspassen till förmån för lugn motion. (Se till att PPP- Proaktivt Prioritera och Planera jobbåtaganden också för den delen men det handlar inte detta inlägg om).
  2. Nästa steg är att stuva runt så du faktiskt är redo för de tuffa passen du har kvar när de ska utföras:
    1. Vad har jag på agendan som jag behöver prioritera som känns mentalt utmanande?
    2. Hur ser jag till så mina mentalt tuffa träningspass inte ligger i anslutning till dessa åtaganden? Kan jag flytta runt dem så de har lite ”luft” kring sig och jag kan mentalt förbereda mig för dem?
  3. Och lite tvärtom: Vilka jobbåtaganden kan motionen och träningen vara en återhämtning från? Till exempel:
    1. Om jag har två möten i rad, kan jag planera in ett kravlöst distanspass/jogg innan eller efter för att låta hjärnan vila?
    2. Om jag har en väldigt social dag med mycket möten, kanske jag ska träna för mig själv den dagen?
    3. Om jag ska tänka och klura och skriva en rapport eller liknande, kan jag lägga ett distanspass innan det för att ladda hjärnan?
    4. Kan jag en dag då jag varit stilla och inte utmanat mig så mycket mentalt lägga krut på att köra ett riktigt flåsigt pass?
  4.  Är mitt träningsmål fortfarande rimligt? Visst kan det kännas tråkigt och tufft att behöva ändra sitt mål, men, det är inte att misslyckas. Det är att lyckas kombinera löpningen med livet och det är en vinst som du bär med dig länge.
  5. Att planera på lång sikt och på veckobasis är bra men känn också av varje morgon om det som står på träningsschemat faktiskt funkar med hur du känner dig. Att byta tuffa intervaller mot en rask promenad sänker inte tiden på milen men kan se till att du faktiskt genomför passet riktigt bra när du väl gör det.

Jag kan också varmt rekommendera Mikael Mattsons app ”Svexa” där du kan registrera hur kroppen känns och få hjälp att reflektera över din känsla i kroppen och få en tydlig bild av om det är gas eller broms. Den ställer inte frågor om annat som sker i livet men de frågorna hoppas jag att du kan skapa själv, kanske med hjälp av ovan, för att skapa din unika temperaturmätare på om det är gas eller balans.

Helt enkelt- Vad behöver jag den här veckan för att stötta min hälsa? Vad av min planerade träning kan jag faktiskt ta till mig, genomföra med fokus och energi och se fram emot utan att det känns stressigt och pressande?

Var hållbar, sköt om dig!/ Annie

 


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ju mer jag springer- en kärlekssaga.


Jag firar 20 år som löpare i år. Med över 40 år rent kroppsligen har benen förstås sprungit långt tidigare, men för 20 år sen började jag springa för att jag ville. Inte för att det stod på schemat på idrotten i skolan. Utan för att jag kände en nyfikenhet och längtan. För att jag märkte att det var ett sätt att komma ut i, då den engelska, vackra naturen. Jag var då en nybakad och taggad hälsocoach och personlig tränare och bodde i Reading, en mellanstor engelsk stad med riktigt vackra omgivningar.

Det blev tidigt ganska tydligt att långt och länge var min grej. Det var ju den löpningen som erbjöd ursäkter att ge sig ut i naturen. Och, förstår jag mer och mer i efterhand, ett sätt att hantera något som jag då inte hade ord för: Min introverta sida. Som lätt blir alldeles överbelamrad av intryck ganska fort när jag umgås med många människor samtidigt. Som jag gjort i flera av mina yrkesroller. Outtalat har mina långpass, ensam i naturen blivit ett sätt att balansera upp alla intryck. Processa dem och kunna njuta av dem och längta till att mötas igen.

Tillbaka till Reading hösten 1999. Jag jobbade som hälsocoach och PT på ett engelskt ingenjörsföretag som heter Foster Wheeler.

Första utmaningen blev att lotsa ett gäng ganska oerfarna löpare till att klara av Reading Half Marathon år 2000. Fokuset blev på att sprida löparglädje och känna gemenskap. Succé.

Sen flyttade jag till London igen och jobbade på ett annat stort företagsfriskvårdscenter. Fortsatte springa, mycket i vackra Trent Park i Hertfordshire strax utan för London.

2002 flyttade jag hem ett år då min pappa gick bort. Ett fruktansvärt trauma, jag 23, han 55. Men ett sätt att hantera sorgen blev att springa. Massor. Så 2003 joggade jag ganska smärtfritt runt Stockholm maraton på nästan exakt 4 timmar. Åren efter fick löpningen stå åt sidan för ganska intensiv surfträning i Australien där löpningen mest blev barfota på stranden när vågorna var dåliga.

Fast forward till första vändan småbarnsår. Löpningen stuvas in mellan jobb och förskola. Men blev också så viktig för att hantera allt som hände i övrigt i livet då. Och jag upptäckte ultralöpningen. Fascinationen bara växte, hur orkar man? Det verkade hur härligt som helst. ”Ultrafamiljen”, som inte var så stor då, var välkomnande och inkluderande. Och när livet i övrigt hände på alla fronter erbjöd de långa långsamma långpassen i naturen en lockande meditativ paus som lite blev som en mental bubbelwrap, en buffert mot att allt annat bara skulle flyta ihop.

5 mil. 8 mil. 16 mil. Trots de ohemult långa distanserna kändes utmaningen mest lockande och sådär behagligt spännande. 2016 sprang jag mitt livs lopp. Jag, en glad motionär, en livspusslande småbarnsmamma som kalendermässigt kofotsbänder in träningen i det övriga livet tassade 16,1 mil på under 20 timmar, 19 timmar och 24 minuter för att vara exakt. Ett perfekt genomförande. En utmaning som tog mycket fokus, vars omfattning faktiskt över tid skulle skava för mycket. Löpningen hade sen länge blivit något som kom högt upp på min prioriteringslista men omfattningen behöver vara flexibel för att fungera med övriga livet. Sen den utmaningen, det genomförandet, har jag under en lång tid helt släppt fokus på prestation i löpningen. (Även om jag i skrivande stund är ganska sugen på att spänna bågen!).

Nu har den blivit en livskamrat. Som ibland får vara en utmaning, ibland får vara en återhämtning från när livet kräver sitt. Ofta spela en roll likt fysiskt koffein då löprundan ger kraft åt tankarna, skjuts åt idéerna och ork till att driva företag. En räddning när det blivit för många ansikten och möten för vad den introverta sidan i mig klarar av.

Men löpningen, turerna i skogen får också ta en närmast religiös roll. Forskning visar att upplevelser av hänförelse är en viktig del i att må bra och hänförelsen kommer av sig själv på nästan alla pass. Att tassa fram genom årstiderna och möta naturen med kroppen, i kroppen. Utan filter. Det är en upplevelse som sätter sig i kroppen på ett sätt som inte riktigt går att beskriva, men som känns mer på riktigt än mycket annat.

Från att vara något man måste, till något man älskar. Ett stöd, en oas, ett äventyr, en riktigt god vän.

Där är jag i min löpning nu. Ett lyckligt, kravlöst, omätbart men upplevelsefullt förhållande där dokumentationen av pass är en upplevelse, en förnimmelse som bara jag känner men gärna försöker förmedla. Målet är att nå en känsla, inte en siffra. Kärleken blir starkare för varje löpsteg. Banden till löpningen stärks år för år.

Löpning- jag älskar dig, låt oss fortsätta det här fina personliga samspelet. Du bär mig när det är lätt, när det är tufft. Ut i skogen, genom livet, in i evigheten.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Styrka före långpass och att gasa eller bromsa #bohemianrunning
Blogg

Styrka före långpass och att gasa eller bromsa #bohemianrunning


Bohemianrunning. För mig handlar det om att verkligen fokusera på de riktigt viktiga detaljerna och släppa de som inte spelar någon roll: Det som står på en skärm. På ett träningsprogram. På en klocka.

För den löpning jag vill sprida handlar om att det är kroppen som bestämmer. Allt. Och att för oss som inte försöker knäcka maran på sub 3 timmar så är det oftast inte så himla noga med sekunder och minuter hit och dit. Jag har coachat löpare i över 20 år nu och vet att vissa älskar sina siffror. Den här bloggen kommer inte roa dig. Det här är för dig som är mer noga med upplevelsen och för all del vill prestera men inte på bekostnad av att alla träningspass måste räknas och dokumenteras och vara kvantifierade. För dig som längtar till att komma dit där det är din inre känsla som är coach, kompass och bästa motor.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Skrev jag i ett tidigare inlägg på ämnet.

Idag blir det ett resonemang om det är bra att köra styrkepass före långpass. Det korta svaret, som man alltid får när man frågar något generellt om något som handlar om något individuellt är förstås att det beror på.

Vi backar till att ett pass aldrig är en enskild händelse. Den hänger ihop med vad du gjort, känt och upplevt innan.

Hur fysiskt utvilad du är i muskler, senor, hormonellt och faktiskt till viss del dina organ. Hur mentalt utvilad du är. Vad du ska göra efteråt.

  • Ett exempel är att du varit stillasittandes hela dagen. Tänkt, klurat och interagerat och sen reser på dig för att köra ett hårt pass. Fysiskt utvilad men stel. Mentalt har du redan tröttat ut din mentala kapacitet att pusha dig. Gas eller broms? Kanske gas men med förståelse för att det tar emot. Kanske en lugn jogg, en prioriterad sömn och full gas dagen efter istället när du är utvilad och faktiskt kan fokusera fullt ut på ett hårt pass.
  • En annan dag har du varit riktigt negativt stressad. Fått parera och hantera saker utöver det vanliga. Ett tufft pass är planerat. Här är du kanske också fysiskt återhämtad men hormonellt är du belastad av samma stresshormoner som slås på när du pushar dig hårt på träning. Att komma ut i naturen och röra på dig kravlöst är dock ett sätt att sänka stressnivåerna i kroppen, ”rensa ut” stressreaktionen. Men att pusha på hårt är att håva ur en hink som redan är tömd.

Ett annat exempel är att du , likt mig och många, har svårt att få till tiden till långpassen.  Man tränar för något där man behöver försöka efterlikna belastningen som uppstår under ett långt lopp. Det kan vara knepigt. Det finns en anledning till att folk upplever någon sorts vägg vid 3 mil på ett maraton. Kanske får kramp och tror de behöver mer salt medan det helt enkelt är musklerna som ba HEY easy now tiger vi brukar väl vara i duschen nu? Ett sätt att göra det är att gå ut på långpasset lite schleten. Kanske inte mentalt schleten men kanske lite trött i låren. Kanske inte fullt med kolhydrater i tanken utan snarare i behov att ta in dem medan du springer. Kanske kört ett intervallpass i backe dagen innan. Något som gör att det ”tar” redan ganska tidigt. Det ger träningseffekt betydligt tidigare än om du skulle vara utvilad och då behöva kanske springa en bra bit innan kroppen börjar brytas ned.

Jag höjer ett, inte varningens, men uppmärksamhetens finger här. Det ska inte uppstå risk för skada eller överansträngning. På engelska pratar man om overtraining och overreaching. Det senare ger en träningsadaption då du rent fysiologiskt ger dig ut på okänd, men angränsande mark till vad din kropp är van vid. Det är där utvecklingen sker. Du stärker senor och ligament, du blir mer uthållig. Där vill vi vara regelbundet.

Det kan idealiskt vara att springa ett längre och längre pass i rätt och relevant (för dig och dina framtida utmaningar) terräng en gång per 10e dag. Men verkligheten, livet, som kommer före, erbjuder en annan mer tetrislik lösning. Ett pusslande med inte helt idealiska träningspassbitar. Du har helt enkelt inte riktigt tiden att lägga på ett bräde, men kanske på ett kortare pass dagen innan, som då får påverka långpasset på det sättet att när du startar det har du redan lite löpning eller styrka i benen som börjar nedbrytningen och den effekt på adaption vi är ute efter. Jag brukar beskriva det som ”ett pass som sitter kvar i kroppen när nästa börjar”.

Det viktiga här är att du faktiskt klarar av att genomföra långpasset utan att orsaka skada. Orkar hålla din stolta hållning, lyfta på fötterna över rötter och stenar om du springer i skogen.

Lär känna din kropp,  utmana den. Ge den vila. Fokusera på det viktiga. Lyssna inåt, lär dig signalerna. Glöm inte njuta, det är en ynnest att få pussla ihop sitt träningsliv, spring med perspektiv och tacksamhet! // Annie



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Självförsörjd men mentalt supportad- Ett äventyr på Sörmlandsleden
Blogg

Självförsörjd men mentalt supportad- Ett äventyr på Sörmlandsleden


Det har verkligen varit sparsmakat med nummerlappsaktiviteter den här våren och för egen del har löpningen kommit mer och mer att handla om att få vara ute i naturen för mig själv. Missförstå mig rätt, jag älskar ultratävlingar men det finns en tid för det och när det funkar med övriga livet och en annan när man kanske bara vill springa ut och Ronjaskrika lite. Länge.

Men jösses vad jag går igång på när någon tänkt till, tänkt utanför lådan, som att det inte fanns en låda utan man bara ” Det här skulle vara häftigt att göra”.

Så verkar Thomas aka ”Ultratrail tre toppar” tänka och resonera.

När jag hittade hans lopp (nja, kändes för mig mer som ett organiserat ultraäventyr även om det tävlades av andra) så kände jag bara att JA! Det här vill jag göra. Och den känslan är helt styrande i mitt löparliv.

Ett tvådagars självförsörjt äventyr på 60 + 60 kilometer. Från Trosa till Stockholm på Sörmlandsleden. Bära allt själv för att både äta och sova och laga mat. Oj så skoj!

Endast 30 deltagare för att kunna hålla avstånd och vara ”Coronasäkrat”.

Den första funderingen är ju naturligtvis om man är redo för 12 mil på två dagar? Det visste jag att jag var. Jag är långsam som attan men jag är väldigt uthållig och får jag bara sova lite så brukar jag vara redo att tassa iväg igen dagen efter det jobbigaste av långpass. Att däremot springa med 6-8 kilo på ryggen gör jag inte till vardags så det ställde jag raskt om träningen till.

Jag har ju sprungit/snabbhikat både genom Padjelanta och på Kungsleden med hyfsat mycket packning (5-8 kilo) så jag packade helt enkelt min 30-liters fjällrygga och så tog jag på mig den och sprang en del lite längre pass under maj.

Obligatorisk utrustning var all energi för 12 mil, möjlighet att laga varm mat, ett tält och sovsäck eller liknande. Det var en del frågor och funderingar just kring vad som kan kvalificera som utrustning, intressant!

Ju närmre loppet desto varmare insåg vi att det skulle bli. Jag beslöt att ta med min räddningsbivvi istället för mitt enmanna lättviktstält och täljde till en tältpinne med grenar som ett Y som fick tjänstgöra som tältpinne. Däremot visste jag att jag skulle bära ganska tungt med mat då jag behöver äta ordentligt efter första dagen framförallt.

Jag kände mig väldigt redo fysiskt och mentalt. Gick igenom vad som skulle kunna bli ett problem och kände mig lugn på både navigering med karta, skavsår från skor och rygga (får sällan skav av skor då jag har grymma strumpor och vana fötter och sällan köper nya skor.). Energiplanen fick anpassas till att det skulle vara närmare 30 grader och då vet jag att jag mest vill dricka. Hade Umara sportdryck hemma samt en från Train Eat Live som inte smakar så sött. Tog med MASSOR av de två för att kunna dricka energi.

Jag räknade på att ha med mig ca 9 000 kcal med fördelningen 2500 kcal för 10 timmar i rörelse dag 1 samt middag 800-1000 kcal och 5500 kcal för dag två med frukost 500 kcal (sämst på frukost, vill bara ha kaffe och springa iväg och börja äta sen) och 5000 kcal för 12 hr löpning där jag vet jag behöver något stadigt till lunch. Jag bakade frallor med majs- och dinkelmjöl och gjorde marmeladmackor av dem för att försöka äta som lite mer fast men jag visste att det skulle vara svårt om det var varmt. Då fungar Tutti Fruttigodisar och sportdryck bäst för mig.

På bussen från Liljeholmen träffade jag flera av de som skulle springa. Satt och pratade med supertrevliga Robin på vägen till Trosa och hann inte bli vare sig nervös eller fokuserad.

Solen stekte vid starten där vi fyllde på vatten och fick en härlig briefing av Thomas. Sen tassade vi iväg klockan 12.00 genom det vackra sommarlandskapet. Det blev snabbt ganska utspritt och jag pratade lite med ett väldigt roligt gäng med tre grabbar.

Alla hade verkligen olika lösning på packning och hade tolkat den obligatoriska listan lite olika. Ett par till exempel delade tält så bara en av dem bar det. Roxen, kungen och hjälten som sprang genom Sverige till förmån för Tjejmarathon, hade en liten löparrygga. Jag var väl en av de tyngre packade och hade ungefär 7 kilo på ryggen.

Kände direkt att värmen slog hårt, jag är väldigt dålig på värme och under mitt andra lopp någonsin, en halvmara i Bracknell i England blev jag superdålig. Jag tar det ju alltid lugnt så det gjorde jag än mer nu. Njöt av den vackra naturen, av det fina i att vara på väg med allt man behöver på ryggen för det älskar jag!

Vi hade några cut-offtider att förhålla oss till. En båt över Skanssundet efter cirka 3 mil för det första. Som gick flera gånger visade det sig sen, pust! För jag tog en felsväng i en kohage och sen tog det så lång tid ändå så jag fick ta båt nummer två men var inte ensam om det. Då hade vi alltså tre mil i benen. Att sätta sig ned. Och sen resa på sig. Ta på sig den varma, svettiga ryggsäcken när solen gassar, klockan är 17-ish och ha 3 mil kvar. Well. Man måste älska äventyret.

Men efter det hade jag en väldigt fin kväll. När solen började dala så kom energin tillbaka. Det gick inte fort men jag reste mig som en Fågel Fenix ur min värmesvacka. Plaskade i allt vatten jag passerade, struntade i tiden, lyssnade på hög musik och hade runners high.

Gjorde ett klantigt val av källa där jag blev orolig för vattentillgången framåt och fyllde på vatten från en väldigt murkig källa. Det tog dessutom tid men bara en stund senare hittade jag klarare vatten och fick göra om hela proceduren.

Med kanske en mil kvar såg jag en lång ryggtavla längre fram. Jag och en trevlig kille (förlåt glömt ditt namn!) hade haft sällis ett tag. Han hade en stooor tung fjällrygga på sig med ett tungt tält och jag var så imponerad av hans ork.

Han framför oss, Hampus visade det sig, hörde oss inte. Jag ropade flera gånger men han var djupt i sina hörlurar. Till slut vände han sig om och hoppade till när han såg oss. Sen tog vi sällskap den sista biten till Rudan där vi skulle övernatta. En magiskt fin kväll. Vi var nog sist i mål och klockan var väl över 22.00. En stor gräsäng med tält och löpare som vilade upp sig och umgicks- härligt!

Loppet var alltså helt självförsörjande förutom några vattenstationer men stämningen var som en riktigt energigivande sportdryck.

Jag tog ett dopp och tvättade av mig, kände mig ändå pigg och helt ok och sugen på min misosoppa med nudlar. Hade trevligt sällskap och såg fram emot att sova gott på mitt sköna liggunderlag och i min dunjacka jag unnat mig att ha med.

Så värst många timmar sömn blev det ju inte förstås men när solen strålade rätt in i ”tältet” vid 06.30 var jag ändå pigg och redo. Kaffe på gasköket, varmt vatten att hälla över musliblandningen och bara att tvinga i sig trots att jag inte gillar att äta tidigt. Supertrevligt att prata med de andra löparna, så mycket äventyr många har gjort, inspirerande!

Solen kokade. Det kändes helt ok i kroppen men värmen var redan klockan 09 vid starten väldigt påfrestande. Jag tassade iväg och tänkte att jag får verkligen ta det lugnt och dricka ordentligt.

Lugnt tog jag det men det dröjde inte länge förrän jag började känna mig för varm. Svårt att äta och få i energi. Benen var helt ok men det var svårt att ta i.

Pausade mycket. Kylde ned mig men det blev bara jobbigare och jobbigare. Huden var snustorr och varm. Det kändes helt oöverstigligt att hålla på hela dagen i den här värmen med den varma ryggsäcken på.  Började tänka konstigt och blev osäker på vägen vilket var helt onödigt för det var tydliga instruktioner- följ huvudleden! En stund hade jag lite sällis med både Jesper och sen Hampus och Robin och det hjälpte verkligen att distrahera tankarna.

Men jag kunde liksom inte hänga med. När jag närmade mig Handen var det enda jag kunde tänka på att få bada. Härifrån kunde jag ta pendeltåg hem…. Det lockade lite för mycket. Efter Handen går leden ut i Tyresta Nationalpark och där är det inte läge att bli dålig. Jag pausade och trots att Hampus, Robin och Jesper peppade som attan så fanns det inget i mig som ville fortsätta där och då. Messade Thomas, arrangören, som tyckte det lät som ett vettigt beslut.

SURT. Surt direkt. Jag ville dessutom inte alls bada utan hade frossa och var mest putt. Men hade fint sällskap en stund av Robins fru Karin och blev lite distraherad.

Väl hemma var jag, och det händer sällan, tvungen att lägga mig och pusta ut och det tog ett tag innan jag mådde ok. Fysiskt och muskulärt – helt ok ganska tidigt. Jag är en uthållig ardenner!

Reflektion är att:

  • Det kändes rätt att bryta ur säkerhetssynpunkt.
  • Det är såna här äventyr jag älskar
  • Det är stor skillnad att springa med säg 1 kg versus 7 kilo i terräng
  • Jag vet ju att jag måste öva på värme. När jag ringde min man och sa att jag brutit sa han ”ja du är ju ganska urusel på värme älskling” (Med mycket kärlek, han har stöttat min löpning sen vi träffades).

Om du är nyfiken på energiupplägg och packning så kommer jag skriva ett separat inlägg om det senare.

Tack Thomas och Louise och era funktionärer för ett oförglömligt fint äventyr. Kika gärna in här och läs om Thomas andra påhittiga lopp.

GRATTIS till alla fantastiska bedrifter under loppet och TACK för att jag fick hänga med er!

Thread gently out there! / Annie

 

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ursvik ultra, George Mallory och ryggskott


Ja hur hänger de tre ihop egentligen? Vi reder ut det.

Det här var tänkte jag skriva men banne mig det ÄR året då jag är tillbaka inom ultra på riktigt. Tillbaka för mig är att jag ska klara 100 miles igen.

Siktet var inställt på 100 miles på TEC i Täby i april och jag vet att man aldrig står där på startlinjen och känner sig redo utan det kommer alltid bakslag, sidoknockar och fallgropar.

Först kände jag av en förkylning och i mitt jobb står jag ofta inför grupper och är beroende av min röst så jag ”fegvilar” så fort jag känner av något. Där rök en vecka.

Sen var jag lite väl utmanande med min känsliga korsrygg på landet. Klippte med motorhäcksax över huvudet, lutad framåt. Klippte vidare. Klippte tre granar. Körde lite rygg. Kände något. Strunt i det.

Tisdag veckan efter. Lite styrka. Lite upphopp? Jajemen. Lite stelt. Hoppa på och så …PANG. Alltså verkligen PANG. Hela ryggen låser sig och jag kommer inte vare sig ned eller upp. Är som tur var några hundra meter hemifrån och haltar hem. Gråter av smärta och har svårt att röra mig över huvud taget. Med hjälp av Louise Gottlinds tips via telefon som handlar om rörelse rörelse rörelse, värme, smärtstillande så lyckas jag få bukt med det. Jag gick och gick och gick. Satt nästan ingenting.

En vecka senare joggar jag några kilometer. Med smärta, men det skulle vara ok. Joggade lite till dagen efter.  Det blev bättre! Jogga mer. Lite till. Testade lite fart.

Men frågan var ju om jag skulle kunna starta på Ursvik Ultra? Det saknades väldigt mycket långpass. Oftast springer man dem ju inte en vecka innan själva loppet men jag kände att jag behövde testa, och jag vet att jag återhämtar mig bra. Så lördag en vecka innan joggar jag två varv på Extremen. Låååångsamt gick det, både av val och att jag verkligen tappat syreupptag, den lilla jag hade jobbat upp.

Jag tänkte att jag byter till 45 kilometer men så såg jag att starten då gick 18.00. Och jag ville starta på eftermiddagen så jag lät platsen vara kvar på 75 kilometer och tänkte att jag DNF efter 4 varv.

Det var lite nojigt. Ryggen var fortfarande stel och jag kände mig så otroligt ur form. Men det var underbart att komma till starten och heja på alla, träffa några ultrakompisar och det var en otroligt vacker och solig kväll i skogen. Jag tassade på och försökte njuta. Långsamt gick det men på tredje varvet kände jag mig stark.Lite av den där känslan jag hade för länge sen. Ultrastark! Men vips dog min alldeles nya pannlampa… Fick nödlösa genom att lysa med mobilficklampan i 6 långsamma trixiga kilometer in till varvning där min älskade man hade fått springa ned till start och lämna barnens enkla pannlampa. Ut på sista varvet och det kändes bara stelt och jag såg väldigt dåligt. När jag kommit cirka 6 kilometer gav jag upp. Fysiskt och mentalt. Tassade tillbaka till starten med bra musik i öronen och försökte peppa mig själv till att ha genomfört ett riktigt bra långpass- längre än jag tagit mig på en dag sen juni förra året. 52 kilometer- ändå!

Lite surt att inte komma fyra varv, men skönt idag när allt känns helt och ok. Tusen tack Ursvik Ultra för ett toppenarrangemang som alltid. Visste ni att det är Sveriges första ultralopp? Sen 2000 har man varit igång.

Men Mallory då?

Jo det har säkert för många varit svårt att sortera tankarna kring Coronavirusets effekter. För egen del har det aldrig varit svårt att se löpningens roll i mitt liv, speciellt dessa dagar. Att för det första inte orsaka eller drabbas av smitta. Att sortera tankar. Att … fortsätta göra det man älskar.

Men hur mycket tid och energi känner jag att jag kan lägga på det nu? Ja förvånande mycket ändå. Det ger kraft till att göra mer av annat.

Och i veckan släppte jag och Boel ett poddavsnitt som vi spelat in om mentala verktyg och fokus. Vi pratade om våra respektive fritidsintressen och jag blev tvungen att fundera över den där frågan som man ofta får när man berättar att man frivilligt springer tills det gör ont överallt, tånaglarna ryker och allt bara estetiskt är så långt från Svansjön man kan komma på samma planet.

Jag saknar ofta ett enkelt svar. Det blir invecklat, filosfiskt, existensiellt och knasigt på samma gång.

Men så läste jag om George Mallory som gång på gång försökte ta sig upp på Mt Everest på 20-talet (det förra). Det pågick inget Coronavirus då, mig veterligen, men livet var nog inte en dans på rosor ändå.  Trots det skulle han upp på ett berg, lockades av äventyret. Varför? Frågades han av en tidningsjournalist. ”För att det ligger där”. Det var ju inget svar på frågan. Eller så var det ett svar. Ett svar som definierar oss som människor. Ett svar en människa kan ge när hon har basbehoven på plats. Ett svar som kan leda till intressanta diskussioner, om perspektiv, om vad man lägger tiden på.

För egen del blir ultralöpningen en paus som i sig ger kraft och energi åt resten av livet. Livet som händer på alla de sätt man både kan och inte kan ana. Tills vidare, springer jag vidare. Sköt om er!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.
Blogg

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.


Bild: Från paus vid Njunjes på Padjelantaleden i somras.

Det händer inte under de strukturerade passen. Inte när jag fokuserar på tid. Distans. Intensitet. Hastighet. På prestation.

Inte när jag pressar ur mig. Ska nå något. När jag har fokus på vad jag ska ut med. När jag ska genomföra. Prestera.

Det händer på de långa, lugna passen. När det handlar om att tappa tiden. Där distansen blir vad den blir. En intensitet på en nivå som möjliggör att ta in och uppleva omgivningen.

När jag kan titta upp och omkring. När blicken är mjuk och vid. När det handlar om att ta in. Ta in skogen. Marken. Luften. Naturen. Länge. Länge.

Då. Då känns det som naturen kommer in i kroppen. Den etsar sig fast på näthinnan, känns i hela kroppe.. Känslan stannar kvar efteråt. Känslan av naturen i kroppen. Den snarare än siffror. När man tagit in snarare än pressat ur.

Pass som stannar kvar i kroppen. De tror jag vi behöver fler av.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*