#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.
Blogg

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.


Bild: Från paus vid Njunjes på Padjelantaleden i somras.

Det händer inte under de strukturerade passen. Inte när jag fokuserar på tid. Distans. Intensitet. Hastighet. På prestation.

Inte när jag pressar ur mig. Ska nå något. När jag har fokus på vad jag ska ut med. När jag ska genomföra. Prestera.

Det händer på de långa, lugna passen. När det handlar om att tappa tiden. Där distansen blir vad den blir. En intensitet på en nivå som möjliggör att ta in och uppleva omgivningen.

När jag kan titta upp och omkring. När blicken är mjuk och vid. När det handlar om att ta in. Ta in skogen. Marken. Luften. Naturen. Länge. Länge.

Då. Då känns det som naturen kommer in i kroppen. Den etsar sig fast på näthinnan, känns i hela kroppe.. Känslan stannar kvar efteråt. Känslan av naturen i kroppen. Den snarare än siffror. När man tagit in snarare än pressat ur.

Pass som stannar kvar i kroppen. De tror jag vi behöver fler av.

 

Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Håll farten uppe! Träningen som gör dig snabbare
  • Test! 21 nya löparskor
  • Dags för nystart. 2021 – nu kör vi!
  • 20 svar på frågor som du inte ställt
  • Ont i höften? Slipp vanligt höftproblem
  • Lura döden!Därför är löpning en föryngringskur
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vardagsäventyr: Utonjut på Sörmlandsleden


Sen i höstas har jag försökt få till ”äventyrsdag” en dag i veckan. Det går inte alltid att göra längre utvsvävningar för jobbet behöver få prioriteras när det ställs på sin spets. Men jag har en längtan och prioriterar högt, brottar in, tid att vara ute i naturen mycket. Ensam. Upptäcka. Njuta.

Idag. Idag höll jag fri. Och det var sol. Och jag var så peppad för att testa en sträcka jag fått höra så fint om, den mellan Mölnbo och Järna. Därtill har jag sprungit på en del leder här i Mälardalen men jag är inte så bekant med Sörmlandsleden. Och ville få in ett långpass. Win win win!

Sträckan Ulriksdal- Mölnbo- Järna- Ulriksdal- förskolan

Jag klev upp som vanligt vid 06, drack kaffe och tassade iväg vid 07.00 (fastnade i ett korsord, bah!). Hann med cirka 8 kilometer i min fina Ursviksskog innan jag provianterade med kaffe, juice, bröd och frukt vid Ulriksdal Station. Kallt och soligt och fint!

Åkte tåg till Mölnbo som ligger på Gnestalinjen. Det tog ungefär 1,5 timme så jag hann beta av lite jobbmail och annat.

Väl framme hade jag druckit upp kaffet. Och mycket juice. Jag var kall och nå så sjukt kissnödig. Fick nästan panik och ingenstans såg jag något som var öppet. Fick springa in i en skogsdunge i panik. Failz!

Det var markerat bra fram till där leden startade vid idrottsplatsen och sen var det bara som att springa in i en annan värld. Underbart fin stig längs vattendrag och sjöar. Solen sken, det var stilla och tyst och bara jag som tassade fram.

Blev lite förvirrad efter 5 kilometer där man kunde välja en annan rutt men förstod inte om den sen gick ihop…så fortsatte mot Järna. Tog en sväng på en runda kring en mosse och sen fortsatte leden genom ett gammalt gruvområde. Det blev mycket stopp och titta och inte optimalt ur träningssynpunkt tänkte jag på men det gjorde inget!

Efter cirka 19 kilometer var jag framme i Järna där jag inte hade bra timing med tågen men roade mig med att köpa mer frukt, mer bröd, lite russin och fyllde på vätskeblåsan.

På tåget hann jag fika och svara på lite jobbmail igen och väl framme i Ursvik var det väldans stelt. Jag håller på och bygger upp distans igen och kroppen ställer upp men knotar lite.

Jag tassade runt där en sväng för att få ihop de 4 mil jag bestämt mig för och svängde sen av mot förskolan och kunde hämta tidigt.

Några tips för ett dagsäventyr

  •  Se till att någon vet var du är och om du som jag oftast är ensam kanske vill du skicka uppdateringar. Jag använder appen Glympse och skickar till min man var jag är då och då så han vet.
  •  Riskerar du att bli blöt om fötterna och det är minusgrader- ha ylle närmast!
  • Jag övar på att äta för att kunna äta under mina långa lopp. Idag hade jag med mig banan, russin och hyfsat vitt bröd. Vatten i vätskeblåsa och BCAA-tabletter. Ta med det du kan och vill äta, det är tråkigt att bli hungrig!
  • En torr underställströja, en mössa och en dunjacka är bra att ha med för att kunna dra på efteråt på tåget eller om du behöver vänta någonstans. Eller om något händer!
  • En påse för att ta med skräp- visst lämnar vi bara fotspår?

Jag ska definitivt ta den här fina rundan igen och fortsätta upptäcka Sörmlandsleden på mina vardagsäventyr. Tänkte lägga in bilder för det var så otroligt vackert men de hamnar på sniskan?? De finns på min Instagram @ansofisticated.

Utonjut på er! / Annie


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår


Hej!

Det var ett tag sen och allt är mitt fel även om det hade varit underbart att få lite mer respons från Runners World också. Jag har trots allt haft bloggen här sen.. 2012? Det är 8 långa år och under vilka jag ur ett löparperspektiv gjort en del som det varit härligt att få skriva om. Som till exempel:

  • Co-startat Sveriges första ultralopp för välgörenhet
  •  Sprungit 3 st 100-miles varav ett på sub 20 hr
  • Gjort flera löparäventyr, som att springa hela Padjelantaleden på under 70 timmar
  • Tipsat om energiupplägg både för och under och efter lopp och träning.

Det var så länge sen jag skrev så jag visste inte om min inloggning funkar men det gjorde den. Så jag känner mig lite som en.. hackare! Jag hackar mig in på Runners World Sverige och börjar skriva igen. Får se om jag blir stoppad…eller om någon ens märker det.

Hur som. Jag fick en kommentar om att någon hittat min blogg här och läst och verkligen uppskattade den och jag har genom åren fått så fina berättelser och kontakter härifrån, fastnade i gamla minnen och framförallt läste jag ett otroligt fint skrivet blogginlägg på Trailrunner Mag av Katie Arnold och då vaknade lusten att skriva igen.

Om löpning bortom klockor och senaste skorna. Om löpning bortom sekunder och trösklar. Om löpning bortom jämförelser. Om löpning bortom prylar, piller, pryttlar. Om den löpning som jag vet att jag delar med många av er. Den vi verkligen behöver mer av.

Den enkla löpningen. Den som känns, som inte mäts.

Den som upplevs snarare än loggas som en siffra.

Den som får oss att växa i oss själva, får oss att känna oss pyttesmå och jättestora, inte på samma gång för båda känslorna ska ha sin tid.

Den löpningen som inte går igenom på Instagram men kan väcka förnimmelser där.

Den löpningen som kan ske i gamla R90 (men är de inte bäst?) och tubsockar. Där skon är viktig för att skydda mot marken, inte för att rädda ett löpsteg.

Löpningen som ibland fyller livet, ibland hjälper oss att hålla ihop i det.

Kanske, för några av oss, den löpningen som tar oss till vår gräns. Där jag varit och dit jag vill igen. 100 miles är gränsen nu igen, känns länge sen, nästan övermäktigt men ändå… ett underbart äventyr framför mig.

Den löpningen, jag tror ni vet vad jag menar. Ni gillar den också. Jag tror vi behöver mer av den.

Om den vill jag skriva, jag hoppas ni vill läsa.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ultra Snowdonia 2019 Så vackert, så tufft


Jag hade en jobbresa till London för tre veckor sen och eftersom jag ogillar att flyga i onödan tänkte jag att jag skulle försöka kombinera resan med något…trevligt! Fint!

Jag har bott i Storbritannien i totalt 4 år så har ganska bra koll. Wales hade jag dock aldrig varit i men alltid längtat till. Framförallt Snowdonia National Park. Nu såg jag att det gick ett ultralopp där och det skulle funka väldigt bra logistiskt att åka dit. Man kunde välja olika distanser och jag är inte alls i löparform men uthållig är jag och jag ville verkligen se så mycket som möjligt så jag anmälde mig till den längsta sträckan. 6,3 mil och 3000 höjdmeter. Tufft men borde vara görbart tänkte jag.

Veckorna innan letade jag upp varenda backe jag kunde hitta. Jag hölls bara i backar. Matade upp och ned i (ö)kända Arons Backe i Ursvik. Hade ingen fart men visste att jag skulle orka mata på.

Jag tog tåget från London via Chester till Bangor i Wales på fredagen. En alldeles underbart vacker resa bara det. Strålande höstsol och mycket varmare än vad jag tänkt. Sen en buss som åkte in på varenda liten småväg som fanns men vad gjorde det- fick se det fantastiskt vackra landskapet och bara njöt!

Väl framme i Llanberis höll Maverick Race, de proffsiga arrangörerna, på att rodda inför loppet. Jag hämtade nummerlapp och installerade mig på det ganska dyra boendet på ett ”inn” ovanpå en pub. Det var ett strålande väder.

Kroppen kändes fantastisk! Jag åt en rejäl middag och sov som en stock i 8 timmar.

Pre race- vad är det jag gett mig in på?

Det var en härlig morgon och skulle bli en fin dag- inte helt vanligt i det här området. Vid starten såg alla som vanligt väldigt proffsiga ut. Vid race briefingen berättade race director Ben om banan. Det var första gången de körde en ultradistans, de som skulle köra maratondistansen och kortare skulle starta en timme senare. Vi startade klockan 8. Första cut-offen var 13 kilometer och dit var det 2,5 timmar. Vi skulle upp på Mt Snowdon (1085 möh) och sen ned. Hur svårt ska det vara tänkte jag? Tills Ben sa att det var en tight cut-off. Då började jag undra vad det var för underlag vi skulle forcera?

Nåja. Inget att göra åt det. Bara att börja tugga på.

Och det gick DIREKT uppför. Det var bara upp upp upp. Först genom den fina byn och sen ut på leden uppför. Jag var helt hänförd. Det var så otroligt vackert och eftersom jag bott inte långt härifrån på lilla Isle of Man ute i Irländska sjön så vet jag hur otippat det är att det är helt klar himmel. Hade gåshud. Såhär fint var det:



Väl uppe på toppen tyckte jag att jag hade gott om tid ned till första vätskestationen och cut-offen. En timme cirka. Men jag var inte förberedd på skifferunderlaget- som taggiga spetsar man fick skutta ned över. Ibland hålla i sig med händerna. Här fotade de så följande foton är inte tagna av mig. Herregud så fint! Jag bara njöt trots att jag förstod att det skulle bli tufft. Vi skulle upp här igen!


Ja det är jag! Det blåser halv storm!

Jag fortsatte studsa/klättra nedåt. Pigg och glad men när stormvindarna nu låg på andra sidan var det stilla och varmt. Rejält varmt. Klockan gick, det var tekniskt som attan. Så insåg jag att jag tappat min mobil! Panik! Vände om och som tur var såg jag den mot det ljusa underlaget nästan direkt. Men kom liksom av mig lite. Insåg att jag var på väg att missa cut-offen. Precis med några minuter- det skulle väl inte göra något?

Nere i dalen var det lite svalare och jättefin vägvisning in till första vätskestationen. Men direkt aviserade de att man inte fick fortsätta på ultradistansen om man inte var där i tid. Uh? Tufft men vad göra? Bara att ställa om till maratondistans och slippa/missa att ta sig upp på Mt Snowdon en gång till. Helt plötsligt hade jag massor av tid. Jag fikade ordentligt, stannade säkert över en kvart.

Vattenmelon var underbart och tada- Jaffa Cakes!

Nu var det riktigt varmt. Grusväg först och sen smal trixig stig upp på mer höjder, ner igen, och att kalla det stig är att överdriva.. Väldigt tekniskt och svårsprunget. Vid andra vätskestationen kokade jag och många andra i värmen. Vi fortsatte längs en liten å som det var lite småforsar i. Jag var i flera gånger och kylde ned händer och huvud. Hade ju inte bråttom.

Sen skulle vi komma till ”a real boggy bit”. Alltså klafsigt. Men först upp på en blockstensstig:

Jag var bara tvungen att garva åt det. INTE löpbart!

Sen var det gegga och myrmark fast med högt gräs. Bra markerat med blå knutna band men ändå svårt att se en bra väg. Det var bara att knata på och hålla humöret uppe. Hade lite sällskap med ett gäng grabbar. Det kändes som det tog en evighet men var verkligen inte löpbart på en såhär lång distans. Sen lättade det och blev lättsprungen grusväg längs en otroligt fin dalgång. Men jag räknade ut att det måste komma mer uppför snart.

Sista vätskestationen var jag ganska seg. Inte less men efter den helt otroligt knepiga och varierade terräng vi varit igenom var jag förberedd på ALLT. ALLT. Och tänkte att det skulle bli trixig terräng igen.

Men med 1 mil kvar fick vi först jogga på asfalt. Det var faktiskt underbart. Några kilometer och sen vek det av tvärt uppför på en grusig smal väg. Bara att mata på och jag var faktiskt fortfarande pigg men så

hade jag ju mest gått så det var skönt när vi passerade passet och det började gå nedför igen.

Mina Altra Timp gjorde ett rock-solidjobb.

Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt var på väg mot mål. Lite konstig känsla- kroppen var laddad för längre distans men jag hade såsat runt så mycket och pausat och plaskat så det hade gått nästan åtta timmar ändå. Solen hade stekt också. Lite stumt men… inte så segt som jag var inställd på förstås med 1000 höjdmeter mindre i benen.

Tassade in i Llanberis i härlig eftermiddagssol, förbi pub med utseservering där folk njöt i solen, bland vandrare och ett engagerat klappande i målområdet. Fick en superfin medalj och … en starköl? Ungefär det sista jag ville ha men drack en iskall cola och åt en ”sticky fudge cake” och bara låg i solen och njöt lite och hann ikapp mig själv. Det var första gången jag inte klarat en cut-off, och det gjorde inget, var bara tvungen att landa i det. Det blev 45 km istället och det räckte gott. Jag hade haft en så fantastisk dag så det saknar motstycke. Jag har verkligen aldrig njutit så mycket av naturen under ett lopp.  Jag är så glad över att kunna njuta så utan att känna press och stress över tider och prestation. Så himla glad jag fick till den här resan. Känner fortfarande i hela kroppen hur fantastiskt det var.

Avslutar med en bild från de duktiga fotograferna från Maverick Race. Alla bilder och mer om deras fantastiska lopp kan du se här.

Aim for glory, prepare for disaster- om ultraloppsförberedelser

Aim for glory, prepare for disaster- om ultraloppsförberedelser


Jag har spontananmält mig till ett jättejobbigt lopp. Igen! Har hybris sen min rygg skött sig så bra (nåja ett bakslag) de senaste månaderna. Ett ultralopp på 6,4 mil och 3000 + höjdmeter. I jobbig terräng.

Hur gick det till? Jo. Jag ska till England i mitt företag och eftersom jag inte gillar att flyga av klimathänsyn tänkte jag att då passar jag på att också springa i Wales. Något jag skjutit på eftersom jag inte bara vill flyga för den sakens skull. Detta har lett till att jag faktiskt aldrig sprungit ett lopp utomlands sen jag bodde i England. Då sprang jag tre halvmaror när jag jobbade som PT. Det var snart 20 år sen och att få springa i Snowdonia i Wales har varit en dröm. Nu är det så lyckosamt att Ultra Snowdonia 2019 går helgen innan mitt uppdrag i London. Så först träningskläder, höjdmetrar och lera och sen dressy HR-event i London. Livet är extremer!

Och jag har inte riktigt tränat  för långa lopp sen jag typ fick hasa mig fram den 13 milen i juni på High Coast Ultra. Men med 14 mil på Padjelantaleden i slutet av juli så är kroppen defintivt uthållig. Men, igen, det är massor av höjdmeter och brutal terräng. Men det kommer gå jättebra. Igen. Helt övertygad.

Men det är många som går runt och är onödigt nervösa inför lopp. Många är nervösa över att inte klara det trots att de förberett sig. Här har jag ingen studie men jag upplever empiriskt att det är väldigt övervägande av kvinnligt kön som känner så. Sen finns det de som inte förberett sig men ändå kommer klara loppet utan någon större risk för skador och då finns det också bättre saker att lägga krutet på än att oroa sig. Det är, som någon sagt, som att gunga. Man kommer ingenvart. Det bästa är att reda ut orosmolnen och lämna plats för de där härliga loppfjärilarna som man kan njuta av, inte må dåligt över.

Så. Med erfa från att springa lopp på allt från 4 mil till 16 mil både mycket förberedd, springa väldigt oförberedd, springa medan min (nu) man genomgår en levertransplantation (en annan galen story och det var läkarens förslag!), springa utan prestation, springa med ett djävulskt hårt mål (sub 20 på 100 miles), typ gå 13 mil (High Coast Ultra i år) så vill jag dela med mig lite tips och tankar som kanske kan hjälpa dig lugna tankarna och foka’ på rätt saker inför nästa utmaning!

1. Skriv ned dina farhågor

Ibland snurrar nervositeten bara runt och då är det bra att skriva ned oron. Eller beta av den mentalt. Såhär har jag till exempel fått göra inför mitt äventyr i Wales:

Men tänk om jag inte orkar? Då får jag gå.

Men tänk om jag inte klarar reptiderna? Då får jag bryta och så får jag en skön eftermiddag.

Men tänk om jag börjar må sådär illa? Då får jag sätta mig ned en stund med huvudet mellan benen och ta något riktigt sött.

Men tänk om jag springer fel? Jag får ta det extra lugnt och prioritera att se markeringar före att det ska gå undan.

Och så farhågor jag inte bryr mig om men jag hört från andra:

Tänk om jag kommer sist? Ja. Vad gör det? Någon måste komma sist och ingen annan bryr sig om något annat än sin prestation ändå! Om ett år kommer det vara världens bästa story att dra, om inte direkt efter målgång!

Tänk om det blir jättedåligt väder? Ja då får alla det. Och du är inte gjord av socker. Ta med regnkläder och/varmt ombyte. Kolla väderprognosen men lita inte på den, och förbered dig!

Och så vidare. När man reder ut svaren på sin oro så ser man ofta att det inte är någon fara. Man reder ut sin plan A, B osv innan loppet och går igenom de lugnande svaren så man kan ge dem till sig själv när oron börjar bubbla. Som jag brukar säga, har man råd, tid och fysisk kapacitet att ställa sig på en startlinje till ett lopp- då är man väldigt lyckligt lottad här i världen!

Fler saker som är bra att förbereda:

  1. Förbered så du kan skapa lugn! i huvudet dagarna innan loppet. Kroppen bär dig men det är det hjärnan som driver kroppen. Hjärnan hämtar kraft från samma hink till både jobb och lopp så har du stressat dagarna och ffa dagen innan har du redan börjat nalla av den mentala styrka du behöver. Åter till farhågorna ovan- att ha lugn i sina förberedelser minskar belastningen på det mentala batteri du kommer behöva under loppet. Att sålla i kalendern så du inte flänger runt som en tok (som jag gjorde en gång med föreläsning och intervju inför en loppstart- pas bien) är ett bra sätt att förbereda sig. Tvinga in extra pauser när du bara chillar- går lugnt i skogen, tittar på något kul på tv, garvar med vänner, lattjar med barnen osv.
  2. Sov gott dagarna innan! Gissningsvis kommer du sova lite sådär natten innan, och det gör ingenting alls. Men se till att sova ordentligt nätterna innan sista natten. Igen- det laddar det mentala batteriet, buffrar mot infektioner och ger kroppen återhämtning inför vad som komma skall.
  3. Ha koll på banan! …och träna efter den. Många tror att kramp beror på saltbrist men för många är det att musklerna inte är vana vid att anstränga sig så länge eller i den ”vinkeln”. Är loppet bara backar är det lika viktigt att ”mekaniskt” vara förberedd för det som att ha syreupptaget för den typen av bana. Och är loppet kuperat finns det ingen anledning att springa flackt. Ultra Snowdonia börjar med två berg, det ser ut som runt 2500 höjdmeter betas av i början av loppet så jag kör alla mina pass nu med backar och framförallt backar i början av passet. Kör ingen asfalt och letar ”stök” i skogen för att vänja mig. Finns ingen anledning att lägga tid på annat. Så läs in dig på banprofilen, och spring som den. Att vara mentalt förberedd på hur banan ser ut är också att skapa trygghet. ”Jaha nu kommer den backen, det visste jag”.
  4. Ha koll på banan som går att äta! På vätskekontrollerna. Hur många är de? Vad finns på dem? Träna på att äta utefter det också och bära det du kommer behöva bära under loppet.
  5. Koll på och van vid din utrustning Kan verka självklart men att ha testat allt, veta var du har allt, i vilken ficka osv. Hur ryggan sitter när den är full, hur dina gaiters sitter om du har såna…och så vidare. Det är så värt att testa det.

Helt enkelt- allt ska vara bekant förutom den unika upplevelsen av din kropp på loppet just den dagen. Du kommer aldrig kunna förbereda dig på hur det kommer kännas, men du kan göra allt för att vara förberedd på hur du ska reagera på det. Efter alla dessa år som löpare, som löpcoach men framförallt som människa har jag fått perspektiv på hur lite noja det borde vara kring att starta ett lopp. Det är så få i världen som ens kan ta sig tiden och orken att både planera och träna för en såpass tuff fysisk utmaning. Visst måste man gräva där man står och ta hand om sin nervositet och kanske rakt av oro. Men lite perspektiv på hur lyckligt lottad man är kanske hjälper att känna den där härliga pirrande känslan där förväntan och spänning är övervägande, ett leende rycker lite i mungipan och man längtar till att testa sina gränser, där de är just den dagen!

Lycka till med ditt nästa lopp!/ Annie

Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr

Padjelantaleden på 3 dagar- ett mäktigt äventyr


Det är inte helt lätt att vara spontan vad gäller ett flerdagsäventyr som förälder. Jag vill inte gärna åka från mina barn någon längre period, framförallt inte på sommaren och framförallt inte när jag och mannen har semester tillsammans.

Men så öppnade det sig en lucka. Jag fick loss 5 dygn. Självklart var det fjällen som gällde. Från förra årets äventyr på Kungsleden hade jag med mig att jag ville göra något där det kanske var lite mindre folk. Och kroppen tillät ju att jag sprang nu så det ville jag gärna testa. I min bok där jag skriver upp sånt jag drömmer om att göra stod det ”Padjelantaleden”.

Googlade. Blev mer sugen. Såg att den var 14 mil, 14,5 stod det på sina håll. Kollade logistiken. Hade fem dygn där två skulle gå åt till resa och tre skulle kunna läggas på vandring. Det är långt att åka till norrnorra Sverige! Leden är 14 mil cirka. Nu gällde det att få ihop det med tåg, bussar och apostlahästakraft!

Det här var en resa som rörde om långt inne i själen och hjärtat på mig. Naturen jag fick uppleva, de långa dagarna i löparskorna i lugnt tempo. Att vara ensam men känna sig så totalt omsluten av naturen- det är svårt att sätta ord på det utan att det låter tokflummigt. Men, herreminje. Wow alltså. När kan jag komma tillbaka? Kände jag redan första stegen på leden.

Resan

Padjelantaleden går mellan Ritsem och Kvikkjokk men på båda ställena är det vatten så från Ritsem kan man ta båt över till Änonjalme och vid Kvikkjokk kan man få båtskjuts från det som kallas ”Bobäcken”. Det finns turlistor och det är hittills STF som sköter trafiken.

Jag skulle köra leden från norr till söder och tog så nattåg från Stockholm till Gällivare. Därifrån går buss till Ritsem och så får man vänta på båten men det finns en STF Station så man kan roa sig. Resan med bussen är också otroligt vacker. Nattåget klev jag på, med lite förseningar, kl 19.30 cirka och var framme i Gällivare cirka åtta på morgonen. Bussen tog några timmar men utsikten- wow!

Resan hem var med buss från Kvikkjokk till metropolen Murjek, en resa med flera bra depåstopp på några timmar. I Murjek finns att göra om man gillar att knata runt och titta men har man just gjort det i många mil kanske man hellre vill ha lite fika. Det fanns icke och jag hoppade på ett tidigare tåg till Boden och väntade in tåget där istället. Dessutom hann jag då in på hotell Bodensia och använda deras spa till att ta en skön dusch, basta och köpa på mig lite proviant i det fall SJ skulle vara sena nästa dag (och de var de med flera timmar så yay för det).

Leden

Padjelantaleden ligger liksom ”bakom” Sarek. Den är förvånansvärt lättgången. Det är inte sådär stenigt som det blir på Kungsleden där så många fötter trampar. Välmarkerad och fint omhändertagen. Framförallt norra delen är lätt att gå, sen är det mer sten och ”bröt” söderut. Och mer mygg. Stugor ligger med 8- 19 km mellanrum och det är både STF och BDT (samisk förening med hemsidan padjelanta.com) som driver dem. De är väl omhändertagna, det finns mat att köpa på alla ställen men varierat utbud. Men det viktigaste: Det är så otroligt vackert. Det var så vackert så jag baxnade. Jag var så hänförd så tårarna rann flera gånger. Dessutom så lugnt- jag stack iväg tidigt för det var riktigt varma soliga dagar där i månadskiftet juli-augusti och kunde vara igång i timmar innan jag mötte någon.

Upplägget- många mil, få dagar

Det hade helt klart varit helt underbart att ha haft en vecka minst för att hinna göra avstickare, stanna längre och bara dumglo på de vackra vyerna men nu hade inte jag det. Och jag njöt massor under mina långa dagar.

Båten var en halvtimme sen så jag startade från Änonjalme cirka kl 16.00 måndag eftermiddag. Solen sken och jag hade haft sällskap av tre riktigt goa grabbar från Västerås – Mattias, Ivan och Magnus- TACK för alla skratt och kul snack på resan upp! Vi hittade varandra för att de alla tre kom knatande till bistron på tåget i Altra- precis som jag. Det är verkligen fjällöpardojan det. De skulle också springa leden men med en lite annan etappindelning och sedan vidare. Jag var betydligt mer morgonpigg så kom ikapp dem dag två på morgonen, vid lunch och sen på eftermiddagen men sen låg de för långt före mig. Men det var lite kul grej att speja mot nästa stuga och se de tre profilerna utanför, snacka lite men göra sin egen grej.

Men dag 1 alltså: Änonjalme till Gisuris via Akkastugan var 16 kilometer toknjutning. Jag var superpigg, solen sken, det var så vackert in mot Sarek så jag baxnade. Tog det lugnt, tassade lite men hade bestämt att ta det lugnt eftersom packningen var som tyngst nu (7,5 kilo ungefär). Hinna vänja sig och känna att mina diskar pallade med.

Kom fram vid 18.30, blaskade av mig i en iskall bäck, tvättade ur kläderna med vatten. Åt risnudlar med tapenad och lite choklad. Isäng klockan 21 i mid sidensovpåse i en skön säng och sov som en stock efter att jag pga platsbrist på tåget fått sitta på vägen upp.

Dag 2: Gisuris  – Staluloukta 49 km

Jag vaknade vid 05.30, kokade kaffe och hällde hett vatten över en stor portion granolamusli med blåbär. Packade iordning så tyst jag kunde men flera var vakna. Solen sken, vindstilla. Skulle bli en fin och varm dag. Tassade iväg strax innan klockan sju med frukosten med- jag har svårt att äta tidigt på morgonen, måste jaga maten först 😊. Det var en helt magisk morgon. Jag vände mig om flera gånger för att titta mot Akkamassivet. Helt stilla, men fågellivet var igång. Mötte ingen på många timmar och bara gick/tassade fram i min egen värld. Så saligt lycklig. Packningen satt bra. Satte mig på en sten och åt min stora portion musli förstärkt med lite nötter. Tog några kapslar BCAA (”småprotein” som musklerna gillar). Drack friskt fjällvatten. Njöt så det bara sjön om det.

Vid 11 hade jag redan grinat en gång av hänförelse- sjön Virijaure är en av Sveriges djupaste och ligger på cirka 580 meter över havet. Den utsikten, att vara ute och röra på sig, hel och oskadad efter en så lång och dryg rehab- wow alltså. Jag ryser nu när jag tänker på det.

Kom till nästa stuga och döm om min förvåning när de tre gräbsen inte tagit sig iväg än. Jag fick kaffe och hakade på dem en halvtimme- timme ungefär men sen var det för mycket spring på dem. De hade också hälften av min packning då de inte bar mat och jag ville göra min grej i min takt. Släppte iväg dem och kom ifatt vid Arosloukta, en stuga där jag köpte renkött och pausade för en oglamorös men perfekt lunch för min mage: Bröd utan något på, nötter och russin.

Nu stod solen högt, det var varmt och jag hade 13 kilometer kvar till Staluloukta. Det gick så lätt! Gick och tassade bara där jag kände för det. Följde naturen och underlaget som det dikterade takt och sätt att röra sig.

Vid 16-tiden var jag framme i Staluloukta som är en ganska stor stuga och dit många flyger in med helikopter. Här finns Parfas Kiosk med stort utbud. Jag köpte en rökt fjällröding, hittade en sängplats i ett rum med tre supertrevliga tjejer från Uppsala. Gick ned till Virijauhre och tänkte att- jag badar! Det var inte så kallt som jag trodde och det var så mäktigt att stå där i vattnet och låta det kyla ned benen. Tvättade mig och kläderna med min lilla ekologiska tvål. Stretchade lite. Njöt och njöt. Lagade middag med dubbel portion äggnudlar och den rökta rödingen till. Lite choklad, lite korsord, lite samtal med andra. Enkelt och härligt! Kroppen kändes lite stel i låren men i övrigt mest masserad av den varierande terrängen jag rört mig i.

Isäng vid 22 för jag skulle upp tidigt igen. Sov som en stock igen.

Dag 3 Staluloukta- Sammarlappa 45 km Kall, klar och solig morgon. De här soliga varma dagarna bara radade upp sig. Knatade iväg men nu var det myggigt! En passage på några kilometer med mycket buskage och mygg. Bara att tugga på! Efter ett tag kom jag upp till en bro, över Ballavrjåhkå med magisk utsikt. Tog fram min ”musligröt” i ziplockpåse och åt den och småfnissade åt hur lyxigt det kändes i sin enkelhet. Mer kalfjäll, mindre mygg, mer magi! Hade en riktigt fin morgon med en paus i stugan i Douttar där man kan betala 60 kr för att använda en dagstuga. Jag kokade bara vatten till kaffe innan jag tassade vidare. Passerade fler stugor men behövde inte köpa något- hade den energi och mat jag behövde i packningen. Kanske att man hade velat ha mer riktig mat om det varit svalare och vandrat mer men jag var bara sugen på lätta grejer så bröd, nötter, russin räckte gott för mig. Men inte i små mängder direkt. Mot eftermiddagen kom jag ned i Tarradalen och nu blev det mer mygg, mer växtlighet, mer brötig stig. Saknade att vara uppe på högfjäll och fick jobba lite mentalt för att njuta och inte sura över stenar och rötter. Men så stämde jag av på kartan och såg att… det var inte långt till Sammarlappa nu. Två dygn och 11 mil i benen var jag helt förvånad över hur pigg jag var. Var lite orolig för sängplats i Sammarlappa med bara 16 bäddar men det var bara jag och två äldre danska par på plats så fick ett eget rum med 8 bäddar och 1 miljon mygg. Badade i det breda vattendraget, sköljde upp kläderna igen. Kollade över fötter- inte en tillstymmelse till blåsor någonstans. Mådde finfint men var väldigt hungrig. Unnade mig en tomatsås och en burk inlagd frukt från ”butiken”.

De tre tidigare etapperna hade jag ingen tid att passa men nu var det enligt utsago ganska brötig terräng stora delar av 3,3 mil till Bobäcken där båten skulle gå 13.30. Hur mycket kräm hade jag kvar i benen? Hur tidigt skulle jag behöva starta? Eftersom NJUTNING var fokus för den här resan bestämde jag mig för att börja riktigt tidigt så jag skulle ha nästan 7 timmar på mig dit. Med potentiellt trötta ben, stenar och rötter är det stor risk att ramla och min rygg reagerar otroligt starkt om den tror jag ska slå mig- inte bra om jag skulle få ryggskott därute…

Lade mig tidigt efter att ha slagit ihjäl ALLA mygg i rummet. Istället för att läsa bok lite sådär..

Dag 4 Sammarlappa till Bobäcken

Klev upp 05.30 och gjorde samma rutin som innan: Kokade vatten, drack två koppar kaffe. Lät musligröten svälla i hett vatten, ned i ziplockpåse och iväg. Tog BCAA också, cirka 10 per dag blev det. Strax efter klockan 06 tassade jag iväg med lite mer fokus än tidigare.

Men nu blev jag osäker. Det var en skylt mot en stig men inga orangea markeringar. Fortsatte en stund men inga markeringar. Visste det skulle komma en bro efter cirka 1 km. Såg ingen. Beslöt att vända och dubbelkolla. Men såg ingen annan stig och enligt kartan och alla tecken så var jag på väg åt rätt håll så fortsatte. Och så kom bron och jag såg en markering- PHU! Inte läge hamna fel. I övrigt helt omöjligt springa fel på denna led.

Gick, tassade omvartannat. Tog kaffepaus i Tarrekaisestugan med stugvärden och en gäst. Så lugnt och efter avstämning med stugvärden om ettaperna framför mig förstod jag att jag hade goooott om tid.

Knatade vidare i den varierade terrängen. Ömsom lättgånget/sprunget. Ömsom stenigt och brötigt.

Kom fram till Njunjesstugan klockan 10. Inte en själ här. Stugvärden var ute. Solen sken och vinden hade börjat blåsa litegrann. Lade mig i ljungen och bara njöt litegrann innan jag tassade vidare. Nu gassade solen igen och jag hade bara 13 kilometer kvar ungefär.

Nu var det skog och låglandsterräng. Som hemma tänkte jag och blev lite uttråkad när utsikten försvann. Knatade på och bara reflekterade över vilken otrolig resa det varit. 14 mil på under tre dygn och visst var jag lite seg men det var sådär skönt seg som man är när man varit ute jättemycket.

Vid Bobäcken var det fler som skulle med båten- blev bjuden på finkaffe (kokkaffe) och hade trevligt sällskap på väg till Kvikkjokk. Gick i vattendraget och lät benen kylas Gick igenom kroppen- inte en blåsa, inget skav, inte ont. Alla tånaglar intakta.

På STF-stationen i Kvikkjokk försökte jag trycka i mig mat eftersom jag visste att det kunde bli brist på det sen. Det var inte så lätt- mest sugen på isglass. Vägde ryggan, nu 5 kilo. Ätit 2 kg mat. Rimligt med en energiåtgång som den jag haft samt legat på runt 4000 kcal per dag.

Mina Altra Timp och fjällglim. Suveräna nolldropskor med bra sula, torkar fort när de blir blöta och den breda tåboxen låter fötterna göra sin sak.

En skön bussresa med tid att reflektera och höra av sig på sociala medier. Som sagt, dusch i Boden och sen sov jag faktiskt som en sten på nattåget och vaknade upp betydligt mer norrut än jag önskat pga nattens tågproblem…. men det är en annan story.

I Änonjalme hjälpte vi lossa ryggsäckar från båten för alla vandrare. Jag förfasades över hur tungt många bar. Visst behöver man grejer i fjällen men att bära för tungt förtar mycket av njutningen. Jag bär lätt men saknar ingenting. Har lovat återkomma med packlista och vad jag åt men jag vill avsluta med att verkligen slå ett slag för Padjelantaleden i löparskor. Otroligt maffigt vacker. Ta hand om dig, andra och naturen och utonjut på dig!