Solsken och TEC-laddning

Idag ringde jag in mitt bidrag till ”Lyssnarnas sommarvärd”. Jag gjorde det. Men minuten innan satt jag där med telefonen i handen o tvekade. Den där känslan jag haft sen jag var liten, att det är något fel på mig. Vem bryr sig om vad jag har att säga? Varför skulle någon vilja lyssna på mig? Den kröp sig på.
Men jag släppte den. Tvingade ut den. Jag gjorde allt jag kunde de där 3,5 minuterna för att förmedla all den känsla jag vill lägga i mitt sommarprogram. Det gör inget alls om jag inte blir en av de tio som folk kan rösta på. Segern är att jag ringde in!
Jag har något att berätta. De som vill, lyssnar.

Världens finaste lekstuga

…. Men inte idag!

Jag har ingen lust. Jag letar ursäkter. Jag gör det imorgon. Men jag byter om. Känslan av bra löparskor. Rätt tights. Träningskläder. Ger stämning.

Jag sticker ut. Det tar emot lite. Uppvärmning på 8 minuter med avslutande stegringslopp. Känner tröskeln till andra andningen som lite högre idag. Inget kliv över utan ett segdraget trampande med alla tidigare träningspass som ett ok över axlarna. I benen.

Första backen. Tekniken är bra. Energin är låg. Eller är den det? Lurar jag mig själv för att spara? Jag har siktet inställt på krönet. Låser ögonen där. Kommer upp. Flåsar. Flämtar. Låren bränner. Vet att den första är värst.

Vänder och tittar ut över värmländska skogar och sjöar. Joggar ned. Allt klarnar. Ökar tempot. Fram med höften, upp med bröstkorgen, korta steg. Gruset sprätter under mina fötter. Jag kommer runt 800 meter flackt och har klarat den första.

Vila. 1,5 minut. Flåsar. Fortsätter. Två vändor till. Behöver bara orka två till för den sista den fixar man. Det finns alltid krafter kvar. Tänker inte hur många jag gjort, tänker inte hur många som är kvar. Tänker bara här och nu.

Är slut. Är trött. Är nedtränad med träningsvärk överallt. Trampar backen allt vad jag är värd. Blodsmak. Järnsmak. Stensmak i låren. Uppe orkar jag inte njuta av utsikten. Vänder ner. Ett varv på 800 m kvar. Hinner hämta andan i nedförsbacken men är trött så trött.

Svänger ut på sista 800. Det gör ont. Lungorna vänder sig ut och in och varje andetag är en blixtsekund. Får inte luft. Benen säger nej, men de går ändå. För jag säger så. Armarna säger nej, men de pendlar också . Kroppen säger nej med hela sin muskulära och cardiovaskulära kraft. Jag höjer mig över detta fysiska. Jag bestämmer att vi fortsätter. Tills det är klart. Det är nu det händer. Precis nu. Blir jag mer av mig. Kommer jag närmare dit jag ska.

Klar! Jag saktar ner. Jag raglar. Flåsar, det rinner snor ur näsan och saliv ur minnen och jag är knallröd och rufsig i pappas gamla blåa mössa från 60-talet. Jag är mitt bästa jag. Bättre och snyggare än såhär kan jag aldrig bli. För nu har jag gett mitt allt jag hade just nu och det är Nirvana.

Jag skjuter upp mössan sådär käckt i pannan, pannan som är lite lite tjockare nu än för en timme sen. Bara äger. Det är bara jag därute mellan åkrarna och jag skrattar högt.

Kändes som jag skulle dö när jag sprang.

Känns som jag ska leva för evigt nu.

Det kommer något löparaktigt sen…