Stressföreläsning

Lika naturligt som lövsprickning är det att vilja komma i sommarform. Jag har varit otroligt restriktiv med att skriva om mål i förhållande till vikt och viktnedgång för det är ett otroligt kämpigt ämne och eftersom jag själv har en historia av ortorexi och ”anorexi-light” så är jag medveten om det. Jag vill att bloggen ska handla om rörelseglädje, livsglädje och inte minst allt sånt som är viktigare än vilken storlek i jeans man har.

Jag älskar min kropp! Den är ju helt fantastisk! Tänk vad den orkar med. Klämt ut en helt underbar liten unge och närt den i flera månader. Varför själva mjölkapparaturen skulle reduceras till liten A-kupa från trevlig C-kupa efter den insatsen förstår jag rakt inte men visst är det trevligt att inte behöva fundera på vilken sportbh man ska ha! :).

Det var ett tag, ganska länge faktiskt då jag inte alls trivdes med min kropp. Jag mådde dessutom av andra anledningar inte speciellt bra och för att skapa kontroll så blev det maten jag fokuserade på. Jag svälte mig själv och tränade hårt. Resultatet ser ni nedan.

Den tjejen är 21 år gammal och springer inte av glädje. Dessutom är löptekniken katastrofal! Vet inte var jag ska börja men jag tog mig  i mål på Bracknell Half Marathon den där övervarma majdagen år 2000.

Jag jobbade mig själv ur de här problemen och de är långt borta. Jag har hållt mig på avstånd från alla typer av dieter och fanatiska koster. När Ebba föddes så fick det ta den tid det tog att gå ned till min normalvikt. Jag gillar nyttig mat- som tur var! Och jag vet vad jag ska äta för att få i mig det jag behöver. God, ren, enkel mat. Mina förebilder och de jag genuint tycker är vackra kvinnor är naturligt kurviga tjejer och jag är så glad att jag kommit dit jag är. Däremot gör det ont i hjärtat när jag ser runtom vilket problem detta fortfarande är och hur accepterat det är att använda sig av underviktiga modeller. Jag och flera med mig har skrivit om Gina Tricots benrangel som pryder tunnelbanestationer och skickar ut galet osunda meddelanden till osäkra unga tjejer. När jag är klar med Tjejmarathon så har jag några ideér om vad som skulle kunna göras…

Men! Nu har jag ett nytt mål. Och det är att springa marathon fort. Jag tycker att alla kan springa, oavsett kroppsform och det finns ingen som säger att en ultralöpare måste vara en lättviktare men jag vet att jag springer snabbare om jag är lättare och jag känner mig tung i mina intervaller. Inte på långpass och inte på ultra. Men när det ska gå undan, då känner jag att det är några extra gladkilon som jag släpar runt. Och det är just det- gladkilon! Det är inte en massa onyttigt fett men det finns lite att ta av.

Jag har också känt att det nästan är tabu för en normalviktig tjej som jag att skriva att hon vill gå ned i vikt. Det är inte ok liksom. Ungefär som att jag ska vara nöjd och glad och tacksam, och det är jag! Jag stortrivs med min starka, glada och  friska kropp. Men den har mer att ge och varför inte testa när det inte känns som en uppoffring? Jag är inte så brydd med sommarform, men tycker det vore kul att se om jag kan komma i mitt livs form? Det tar nog inte tre veckor men varje resa har en början. Precis som mina trötta intervaller i måndags var en början på att bli snabbare.

Bästa Madde som vet var jag är på väg och dessutom snabbt och enkelt kan räkna ut hur mycket jag ska stoppa i mig har fått hjälpa mig. Jag har kommit en bit på väg själv men helt ärligt så tryter motivationen att bita i de sista kilona.

Jag börjar idag. Om tre veckor fyller jag 33 år och då ska vi se vad som hänt. Det känns inte jobbigt. Jag äter 5 gånger om dagen, 6 när jag tränar och det är samma fokus på god och nyttig ren mat. Bara inte samma ofantliga mängder som vanligt. Madde har hjälpt med balansen fett/kolhydrater/protein som jag annars skulle slarvat enormt med då jag inte hinner räkna på sånt. Det ska bli spännande att se vad som händer.

Ikväll är det distanspass på schemat med jobbet. Solen bara öser in genom fönstret här på jobbet och jag längtar ut! Ha en fin dag!

Tjejen som springer för att det är roligt!

Tjejmarathon kommer bli helt fantastiskt!!! Har fotat området där målet är och det hus vi hoppas få låna av Albert Engströms förening. 

 Stort tack till Lotta på L8 i hamnen som hjälper oss på plats.
Vi åt nyfångad torsk i skirat smör och en massa god choklad och har stämt av en del inför den 16 juni. Se och njut!

Ebba testar målrakan.

Idag är en helt ledig dag. Nästan! Jag, lilltroll och hjälten är ute och rekar Tjejmarathonbanan. Starten är satt och nu ska vi reka målet och hälsa på en av våra eldsjälar- Singö Choklad.

Det är mycket att kolla upp och stämma av. För mig är säkerheten À och O och Ö.
Vi behöver reka att vi kommer åt leden med bil på vettiga ställen för att leverera mat o dryck till tjejerna.
Bland en massa annat!
Här får ni ett smakprov på Roslagsleden cirka 100 meter efter start!

Jag sov över nio timmar i natt. Jag nästan flög ur sängen vid åtta. Sådär farligt utvilad. Började med 3 timmars jobb och frukost parallellt. Vid 11.30 längtade jag ut i solen och det var dags för mina intervaller. Jag är utan Garmin just ni så får förlita mig på Runkeeper. Den fixar bara 250 meter och 500 meter och uppåt så jag devierade från ursprungsplanen om 400 meter x 10 till 500 meter.

Igår körde jag lite styrka under Maddes övervakning. Det blev inte helt otippat lite jobbigare än vanligt men fick in några nya jättebra övningar att dona med. Var bara skönt öm lite här och var men hade definitivt inte ätit tillräckligt.

Nåväl. Ursäkter ursäkter. Jag värmde upp och fick sedan plocka av mig. Jag hade redan shorts och ursäktar alla berörda som bländades idag.

8 x 500 meter var alltså tanken och jag hade någon falsk illusion om att det skulle gå med flygande fart men se nej.

Jag landade på ett snitt om 4:29 fart. Det kändes inte lätt någonstans förutom de första 100 meterna varje intervall. Nä fy fabian. Men! Så tänkte jag att ju långsammare man är, desto snabbare kan man bli i relativa termer. Jag vet var jag är på väg och vad målet är med dessa typer av intervaller. Nu är det bara att börja jobba. Maj kommer bli tuff.

Resten av dagen lyckades jag göra apoteketärenden, plocka upp min lilla lorpa som sovit hos mormor och införskaffa allt man behöver för en uteplats med sol hela dagen! Frön, jord, lecakulor, pelargoner, varsina handskar och sopkvast. Ebba fick en jordgubbsplanta som om hon inte slaktar den kommer ge fina gubbar i sommar där den kommer bada i sol här utanför. Woppa vilket kap den här lägenheten är!

Bästa Helena kom hit och vi röjde i solen och satte de fina pelargonerna och åt god kycklingsallad. En riktigt skön dag och ändå har jag fått en massa gjort.

Imorgon bär det av till Grisslehamn för Tjejmararek. Tjejmarathon som listas i SvD’s helgbilaga ” A perfect guide”. Hoppas ni har en fin Valborg!

Helt ärligt- jag var helt utmattad imorse. De senaste två veckorna har jag använt varje skrymsle av huvudet får att få ihop min halvtokiga vardag. Det är som lägga ett pussel där bilden ändrar skepnad och antalet bitar ökar hela tiden. Och visst pratat vi om det. Livspusslet. Alla har vi våra bitar att passa in i läggandet. Ramen ändras. Bilden ändras. Mittbitarna- de vet vi inte vilka de är ibland förrän vi inser att kantbitarna var helt fel.

Det tar tid att lägga en stor blå himmel eller en massa grönt. De kan vara i kanterna. Men för mig är de i mitten. De senaste två veckorna har jag slarvat med det blå och det gröna. Hjärtat har varit med. Men jag har lagt massa plåtter. Massa små detaljer. Inte tagit ett steg tillbaks.

Så fort jag och Ebba tog oss över den första Färisten vid Tånglöt ute på Järvafältet så sjönk axlarna ned. Ebba såg vitsippor och sprang ut i skogen. Jag gick på orienteringsskola här när jag var 7-8 år och plötsligt kände jag mig så hemma fast jag inte varit i det här områden sen dess mer än på hästryggen en bit bort. Stigarna som slingrade sig iväg. Det slog an på någon sträng långt inne och det var inte långt till tårarna.

Det är så enkelt. Solen sken. Det grönskade och fåglarna kvittrade. Vi plockade blommor till mormor, kastade sten i vattnet och när vi så såg den första Silvakontrollen så förklarade jag för Ebba vad orientering var och självklart ska hon och jag, precis som jag och pappa gjorde, trim-orientera tillsammans.

Vi knatade på längs en solbadande grusväg mellan fälten och skogen fram till Råcksta där Friluftsfrämjandet har en jättefin fikastuga. Min mamma är också medlem, precis som Ebba och jag och var där och hjälpte till vid serveringen. Det såldes våfflor och kafffe. Kartor och choklad. Så enkelt. Så fantastiskt. Vi satt där och tittade ut över Översjön med medhavd matsäck kompletterad med kaffe och kexchoklad. Hela alltet kostade 25 kronor och var värt miljoner.

Jag blir så förvånad att det inte är fler ute. Att inte fler njuter av detta fantastiska enkla. Friluftsrämjandet behöver hjälp med bemanning av den här caféstugan. De kan inte ha öppet så mycket som de vill på grund av underbemanning. Det känns så sorgligt!

Jag hade kunnat stanna därute hela eftermiddagen.  Det var så lugnt och fridfullt. Långt ifrån allt. Nära till allt. Inte så mycket intryck. Bara de viktigaste. Pusslet. Jag lade stora, fina, varma, lugna bitar i mitten idag. Som gör att plåttret hamnar lite utanför.

Pusslet blir aldrig klart. En dag är det färdigpusslat och då läggs du i kartongen vad du än håller på och sätter ihop för tillfället. Tills dess- pussla glatt men välj bitarna med omsorg.

En mycket viktig pusselbit.