#Veckans träning och Tunnelloppet
Jag vet inte hur jag tänkte när jag anmälde mig till Tunnelloppet. Jag hade ingen aning om, för det första, att det skulle vara så många som sprang. Sen tänkte jag nog inte riktigt på att jag skulle ha en 4,5 månader gammal bebis. Och så går det i en tunnel. Jag har klaustrofobi.
Dessutom, en mil? Jag har aldrig sprungit ett millopp. Jag är en snigel. Så:
Jag gillar inte trängsel. Gillar inte att vara i små utrymmen. Gillar inte folksamlingar (om det inte är konsert). Gillar inte millopp. Och kanske det viktigaste: jag har inte tränat! Men på lördag springar jag och N Tunnelloppet. Han tror att jag kanske ballar ur av panik så kanske får han springa med mig istället för fort…
Jag bygger grund just nu och kroppen är absolut inte redo för att trycka på i 10 km på asfalt. Dessutom helammar jag en bestämd liten tjej som inte tar flaska och äter ..jämt! Går inte att var borta så länge så barnvakt måste följa med.
Den här veckan har träningen dock gått riktigt bra. Jag ser inte morgontassarna direkt som träning- de är mina för att balansera energin under dagen.
Men i tisdags, onsdag och torsdags tassade jag en sväng på morgonen. I torsdags kväll skulle jag springit lite fortare på landet men det var för mörkt! Jag vågade inte trycka på utan att se gropar i marken. SÅ det blev en liten jogg och lite hittepå styrka med mitt spett och syrrans gummiband.
På fredagen sprang jag 7 x 400 meter backintervaller. Backar är nog det bästa träningspass som finns i min värld: Det drillar syreupptag och dessutom löpteknik och löpstyrka. Det här är mitt 4e kvalitetspass sen förlossningen och jag tycker kroppen svarar riktigt bra. Jag matar på med bra kolhydrater inför de passen och tränar lågglykogent på de lätta. Tycker inte det är mycket ide att mata på med raketbränsle när man ska tuffa lugnt. Bättre passa på att låta kroppen jobba upp fettförbränningen då.
I lördags ”vilade” jag med att kratta och släpa säckar med löv och idag stack jag och N iväg själva för första gången på länge. Vi tog min 15 km runda som är lite böljande kuperad med, tyvärr, bara asfalt. Känslan var lätt förutom mot slutet i sista backen då jag kände mig som en heffaklump men pulsen låg och fin på 6:00 snittfart. Vi sprang förbi kyrkan och nej jag är inte religiös som så men när jag springer långpass på söndagarna så är hela passet som en bön. Det klarnar i skallen. Det är en renande process. Välgörande för allt jag är inblandad i.
Jag ligger helt i fas. Jag får inte sova alls bra just nu men det går bra. Det hade jag räknat med. Jag njuter av löpningen och längtar till varje pass. Men kan inte låta bli att tänka långt, långt fram. Få ta i så det knakar. Men inte på lördag!
Det går framåt.