Himalaya 100 M. Sug på den!

Först drömmen!

Allt enligt motto 1: No mountain to high!

Allt enligt motto 2: Kan Emelie i bloggen bredvid så kan jag!

Vi får väl se hur det blir med det. Räknar dock med att peaka min löparkarriär därjättelångtbortfrånstan i Himalaya. Inte så svårt i och för sig, starten går i staden Bagdogra i Kashmir, som ligger på 1800 m höjd (tänk start strax under Kebnekaises topphöjd). Drygt fyra mil senare (första dagen, loppet pågår fem dagar) går man i mål på 3600 m, på ett ungefär. Det kommer bli en riktig höjdare (ho ho hejda mig någon …  lite yr av att hålla andan, s k höghöjdsträning … arbeta utan syre). Tyvärr har jag inte mer än någon dag på mig att acklimatisera mig till höjden, så jag lär förmodligen  drabbas av en syreskuld som inga kreditkort täcker.

Men foten då? Min berömda fot. Ja i alla fall berömd på kontoret. Eller möjligen uttjatad, om jag ska vara ärlig (fast det kostar på). Var hos fotdoktorn för några dagar sedan, och inte behövdes det någon röntgen inte. Doktorn klämde till under ankeln och ajajajaj, uttänjt alternativt avslitet ligament, det är ingenting man kan göra någonting åt annat än att träna. Ja jag sprang ju fyra mil och badade 16 gånger direkt på, sa jag (det hände under Ö till Ö, kanske har nämnt det några gånger, mmmm säger brorsan … f ö kommer det stort reportage i RW no 10 med fantastiska bilder, riktig skärgårsporr) … men det var nu inte det doktorn menade med träning.

Styrketräning, sa doktorn, styrketräning. Men jag kunde ju inte ens stödja mig på foten några timmar efter loppet, sa jag. Ja ja, sa doktorn,  men styrketräning är det enda som gäller om foten ska bli bra.

Så nu häver jag mig på tårna varje dag, och vickar foten hit och dit med ett rött gummiband som motstånd. Springer gör jag också. Det går riktigt hyfsat rakt framåt och uppåt. Inte lika kul utför, men jag har ju drygt tre veckor på mig innan start. En kapplöpning med tiden, men det är man ju van vid som löpare. Och upp kommer man ju alltid (gammalt bergslöparordspråk). Och är det sedan någon som står där och vinkar på en topp i Himalaya och vill ner, så är det förmodligen jag. Men det ska nog ordna sig det också. Får väl hyra en sherpa i värsta fall, som kan kånka ner mig.

Please, Mr Sherpa, take me downtown.

Nä, nog bäst börja andas igen. Puuuuuuuuuh!

/to be continued ….)

Tåget dundrar hemåt från Bokmässan i Götlabörg. Ett mycket tyst tåg. Folk ligger i sätena och trynar. Mässan tar på krafterna. Är rätt mätt på böcker just nu, måste erkännas. Mycket böcker på mässan. Lite mätt på människor också. Mycket människor på mässan. Fast vissa böcker kan man förstås inte få nog av . Kärt återmöte på Pressbyrån på Göteborgs centralstation. Min baby med Malin, om man säger så, i ny form för Pressbyrån … och  i vässat sällskap!

Vissa människor kan man förstås heller inte få nog av. Mötte springflickan m m Martina Haag på mässan i Piratförlagets bås, dock inte i bara mässingen. Martina hade med sig tolv klänningar för fyra dagar, planeringen var tre klädbyten om dagen. Och inte en enda klänning i funktionsmaterial, inte. Där stod jag i det ena av mina två par byxor och kände mig klädd men ändå oklädd. Har nu fått en djupare förståelse för begreppet ”dressed for success” praktiska innebörd. En dag ska jag också komma ut ur Martina garderob … bildligt talat … men inte i klänning, där hör jag alltför mycket till en gammaldags hämmad generation. Men såg i SJ:s tidning Kupé en bild av rockstjärnan Dregen, i en flashing jumpsuit. Gothenburg, beware-  next year!

Det ryktades också om att RW:s Petter (Petter som ju stiligt pryder omslaget på RW:s nya nummer) skulle upp och morgonjogga med Paolo Roberto i arla morgonstund fredag morgon. Torsdag kväll och natt brukar av tradition vara mässans stora bulleribång där förlagen korkar upp sportdrycker av varierande slag efter klockan 1800 och längre framåt natten förflyttar verksamheten till Park Avenye Bar för avancerad crosstraining på dansgolvet (ja alltså, där finns inget dansgolv, men det har aldrig hindrat någon från att dansa  …). Ser fram emot bildbevis på Petter och Paolos morgonlöpning.

Andra löpare på mässan?

Mötte Micke Nyqvist, som varit en Jag är löpare i RW, nu också författare och mellan varven storstilad hollywoosskurk. Såg fit ut.

Och så Filter-gänget, med en välgroomad Mattias Göransson i täten. Den grå skäggstubben låg tätt mot huden. Det är Filter förlag som ger ut löparbestsellern Born to run, i Sverige. MG såg fit ut han också.

Leif GW Persson såg kanske inte lika fit ut. Men hans nya deckare Pinoccios näsa, med kriminalkommissarie Evert Bäckström i huvudrollen, är rasande rolig. GW har också varit med i RW en gång, som powergångare.

För egen del då? Jodå, RW förlag är på gång med nya boken: ”50 nyanser av löpning”. Filtergänget får se upp. Det kommer handla om ohämmad löpning på alla tänkbara och otänkbara ställen, ångande eufori under sensuella långpass och backlöpning mot orgiastiska höjdpunkter, kittlande självspäkning och mycket naken hud i nercabbade gummidräkter …. för att citera sexrådgivaren Katerina Janousch, som förstås också var på mässan, ”man säger inte sexigt längre, man säger hett”. Oj oj oj, det kommer bli så – hett!

/to be contiuned …./

Tisdag, Eriksdalsbadet. Paddlade runt med den rosa dolmen mellan benen, med en ska vi säga, känsla av pride.  Viftade lojt med fötterna som sidfenorna på en slö hornsimpa. En slags rehab för ömma foten. Sedan dök en frustande kines upp i bakhasorna, forsade fram i fjärilssim med imma på glasögonen.

– Very humid in here, yes, gurglade han vid en vändning.

– Yes, very wet, sa jag.

2400 m rehab med foten i flytläge. Kändes fint.

Typisk hornsimpa:

Onsdag, gymmet. 30 min cykel, ok med foten. Sen upp på bandet. Nu gäller det. Nu måste vändpunkten närma sig. Den där känslan av att man gått över från den negativa sidan till den positiva. Känslan av att läkprocessen verkligen är i gång. Knappt fyra veckor kvar innan flyget lättar mot New Delhi, och vidare mot Bagdora och Kashmir. Bergen som väntar på mig där, Mount Everest och de där tre andra av de högsta topparna i världen. Går inte an att hasa runt där med en trasig fot. Alldeles för brant uppför, och utför.

Börjar lugnt och långsamt. Där finns en molande ömhet under ankeln, men har den inte minskat? Ökar farten efter ett par kilometer. Oförändrad status av ömhet. Vinklar upp i tre grader backe. Kör en kilometer. Ojoj, formen har visst åkt ner i källaren. Ser förbannad ut i spegeln mittemot. Bra där. Svär lite, bit ihop. Du har ett möte med Snömannen som väntar.

Typisk snöman:

Stiger av en timme senare. Det finns hopp. Tycker mig se ljuset genom hålfoten. Kanske kan det ändå gå det här. På måndag kommer doktor Klas kolla läget, ställa diagnos.

Nu mot Götlabörg och Bokmässa. Låta foten gunga i kulturens vagga ett par dagar. Möjligen marinerad i ett bättre rödvin. Universalmedicin mot alla krämpor.

Typiskt bokmässa med bättre rödvin:

/fortsättning följer …/

En vänlig själ mailade och undrade vart jag tagit vägen. Inte en blogg på 12 dagar.

Oj, har tiden gått så fort. Jag räknar på fingarna. Jag räknar på tårna. Inte någon löpning på 18 dagar.

Nä, jag har inte direkt tagit vägen någonstans. Jag har gått omkring och dragit foten efter mig. Fotskadan från Ö till Ö har inte släppt. Den har blivit bättre, men inte bra. Jag tänkte att en stukning ska väl släppa vad det lider. Det var kanske inte så bra att springa 35 kilometer med stukad fot, men no pain no gain, som vi gamla Ö till Ö:are brukar säga.

Jag tog faktiskt några stapplande löpsteg i går. 30 min cykel och 30 min ultralugn löpning. Gick rätt ok, ingen smärta nedåt i steget, ska bara akta mig att vrida åt sidan. Fortfarande öm på sidan idag.

Kan det vara en spricka? Borde jag ta mig till en doktor för en magnetröntgen? Eller är det bara det åldersstigna köttet som är segt i läkningen?

Lite orolig är jag. Himalaya närmar sig.

Jag har kanske inte nämnt Himalaya? Himalaya 100 Miles Stage Race. Start den 24 oktober i Bagdora i norra Indien. Tanken är att jag ska springa där. Värsta tänkbara löparäventyret. Har sedan länge haft rubben klar för reportaget. ”Gysing i Tibet” (släng dig i väggen, Tintin, och Milou får inte heller hänga med).

http://www.himalayan.com/

Det är löpning på hög höjd, om man så säger (jag är inte helt på det klara med vad jag gett mig in på, men det är jag å andra sidan aldrig … går det så går det …):

Men jag tror det blir knepigt att ta sig runt med en fot.

Den här killen sprang där förra året, han använde definitivt båda fötterna:

Idag blir det i alla fall simträning. Man kanske kan kråla sig uppför de tibetanska branterna?

Nåja, hoppet är det sista som överger en löpare i uppförsbacke. Om en vecka hoppas jag det här är blott en fotnot i min löparhistoria!

/to be continued …/

Det har varit en omvälvande vecka.

Först tog man sig runt från Ö till Ö och i mål. Efteråt har jag hasat runt som en pensionär med ena foten i bandage. Man har varit en svårt vrickad redaktör (värre än vanligt). Men jag tänker att är det så här ålderdomen ska bli så är det ingenting att vänta på. Bäst att göra allting nu. Ska bara bli  bra i foten igen. Den börjar faktiskt bli bättre. Jag kan vicka fram och tillbaka på tårna utan att det gör ont. Jag kan vinka lite med fotbladet utan att det gör ont. Svullnaden har gått ner.

Lyckligtvis har jag ett arbete som kan utföras i horisontellt läge. Jag kan ligga med foten i högläge och datorn lutad mot en kudde på magen, och skriva storyn om Ö till Ö.  Författaren Marcel Proust låg också och skrev i sängen. Inga jämförelser i övrigt. Och nej, jag tänker inte döpa min story om Ö till Ö till ”På spaning efter den ö som flytt”. Vi fick ju fatt i dom, jag och Totte, varenda en!

Här är vi på väg mot en typisk ö:

(Foto: Jakob Edholm. Ö till Ö.)

Nu har det gått snart en vecka sedan jag kravlade mig upp på land och det underliga har inträffat; jag längtar tillbaka. Det är en farlig tävling, Ö till Ö. Jag är rädd för att den är beroendeframkallande.

Doktorn, doktorn, finns det något vaccin?

Just åter Utö och Ö till Ö. Någon längre version mäktar jag icke med just nu, det var en lång dags färd mot natt. Men vi kom i mål, VI GREJADE DET!!!

En makalös tävling i spektakulärt landskap, massor av väder, ohyggligt mycket vatten, roliga människor, lysande arrangemang (stor eloge till alla huttrande funkisar på alla möjliga och omöjliga ställen ute på öarna och i båtarna!!), hisnande löpning (ja vi får väl åka rutschkana då), väldiga vågor mot Mörtö och gungande surf turf …. och väl i mål och i säng, en kropp som  ångade som ett  … ångkraftverk (ska vi sova på balkongen? …) fram till gryningen.

Några bilder.

Mössa. Blir fin att ha i Eriksdalsbadet:

Ful fot: Trampade snett på Käckskär, det sa klick under ankeln, men ok att springa, inte lika ok en timme efter målgång på väg ur bingen för att ta sig till middagen. Rullator, någon?

Vägen dit och vägen hem (Stockholms skärgård, behöver man så mycket mer?):

Dagen efter (men kolla, där är ju backen upp mot mål från i går):

Längre version följer i gammelmedia!

Nu är badsäsongen definitivt över!!

Ja, alltså, i morgon far båten ut med alla som ska tävla. Och så ytterligare en natt (kort) innan start. Snuvan borta (ta i trä, igen), sista träningspasset avklarat (2 km i morse med sonen … till radiohuset och tillbaka, återhämtning halvvägs på en parksoffa … hoppas det finns parksoffor på Ornö), och nu vill jag bara hoppa i den där förbannade böljan grå – som det ser ut nu lär den inte vara särskilt blå på måndag. Blött i havet, regn på land, hurra, man slipper packa ner solkrämen!

Förbannade, ska jag kanske inte säga. Det är ju det stora äventyret som väntar. Men förberedelserna inför en sådan här grej känns outsägligt långdragna. Det är liksom inte bara att ställa ut skorna och hoppas på att man kommer i mål. Man måste planera också. Ha tålamod. Läsa väderleksrapporter. Om och om igen. (Men till vad nytta, vädret blir ju aldrig perfekt ändå …).

Och så har man kollega Sofie Lantto som sätter skräck i en. Hon har gjort Ö till Ö en gång tidigare (och ska nu göra det igen med syster Lisa). Sofie säger att det var det jobbigast hon har gjort. Värre än den beryktade Norseman, värre än två förlossningar.

Norseman har jag ingen erfarenhet av. Förlossningar har jag dock erfarenhet av, om än icke på det direkt personliga planet (men jag har i alla fall fått prova på  lustgasen ett par gånger, hur kul som helst). Det har dock förts en och annan diskussion om smärta genom åren, om att ett maraton eventuellt skulle gå att jämföra med en förlossning. Där har jag alltid (mycket smärtsamt) fått stryka på foten. Men nu!

– Fött barn, säger du. Ja, ja, men det är skillnad på smärta och smärta. Ö till Ö är som att föda trillingar. Minst!!

Hoppas alltså på den totala förlösningen på måndag – hoppas på att gå i mål – och helst utan bäckenbottenupplösning!

Ö till Ö light (med amfibie modell soft):

Hemma på kammaren och kurerar en liten förkylning och testar hur mycket prylar man kan få in mellan huden och en kroppsnära våtdräkt. Knepigt. Stoppar man in en vattenflaska där fram ser det ut som om man är i tredje månaden. Det går ju inte an, det är ju fotografer ute bland skärgårdsöarna på måndag.

– Hå, hå, vadå tufft race, kolla in killen med kulan!

Hur som helst, det där är ju en annan slags löparverklighet än den i t ex Hälsoloppet, som gick av stapeln i Huddinge i går. En mil på snabb bana, fast med en jättebacke någonstans på mitten, enligt brorsan, som var där, och menade att det där med snabbheten ska man inte överdriva. Man fick ju springa backen två gånger.

En dag tänker jag att jag också  ska springa fort igen, springa allt vad jag kan i nästan inga kläder alls. Göra burnout, men utan gummidräkt. Inte riktigt där än.

Brorsan drog på fint, satte pers med 41.48, och gick första gången under 42 på milen. Det var han mycket lycklig över i mobilen ända tills batteriet (lyckligtvis) tog slut.

Och redaktören för webben här, Jonas Lund, sprang in på 37.55, en sekund före grannbloggare Mårten Klingberg, som dundrade in på 37.56 … vilket hrn Lund förmodligen uppskattade något mer än hrn Klingberg … det är de små detaljerna som gör det, som vi i löparvärlden brukar säga … & andra sidan är sub 38 min på milen ett resultat som åtminstone jag skulle skryta hämningslöst med …

Nä, nu är det dags för en drink. En liter Enervit (som serveras under Ö till Ö).  Måste vänja magen, Enervit brukar vara … ja … skit … för mig. Ni kan ju tänka er, i gummidräkt. Eller, gör inte det!

Oj, blev visst lite för mycket Enervit …

Nedräkningen har börjat. Spänningen stiger. Tisdag idag. På måndag går starten 0600 i Sandhamn. Men jag är rädd för att mörka makter är i rörelse, sådana som vill mig illa. På T-banan i går morse, började mannen bredvid hosta oroväckande så fort jag satt mig ner. Lät som sista stadiet av  tuberkulos, eller åtminstone en förkylning from Hell. Bytte självklart vagn vid nästa station.

På vägen hem, en kvinna gick genom nästa hela vagnen för att sätta sig snett mittemot mig fast det fanns platser överallt. Hon började genast skrällhosta; visserligen höll hon armbågen över munnen, men hur bra täcker en armbåge? Jag kunde (nästan) se hur bacillerna, virusmolnen och allt som kan skada en amfibieman, slog ut som ett moln runt hennes underarm. Var hon en människa eller en demon? Jag reste mig förstås och bytte vagn.

Helgen har också varit kuslig. Små blåsor dök upp på tungan lördag kväll, typiska förkylningsblåsor, och visst kliade det lite på höger sida av halsen. Jag var tvungen att ligga nästan helt stilla i soffan hela söndagen. Tur det var triathlon på TV.

Lyckligvis finns det motkrafter. Föreståndaren för kvarerets lokala hälsokostbutik var idel öra, guidade entusiastiskt runt bland hyllorna. Det rök visserligen ur plånboken (en ny variant av att sälja sig dyrt) men nu är det pang på rödbetan för maximal prestation samt Röd Solhatt mot alla ondsinta virusdemoner.

Än är inte badsäsongen över! Sandhamn, here I come!!

Fredagsmys med Totte och en tub vaselin. Kan inte bli bättre.

Men för att ta det från början. Det var en sådan där träningsdag då arbetet kom emellan, det kan ju göra det ibland. Kom inte loss förrän kvart över sex på kvällen, men då var också barnen utfordrade och fastkedjade framför Barnkanalen. Smet ut i trapphuset med stor ryggsäck, mötte grannparet som var dressed for success. Kvinnan var klädd i något mycket kort, vinglade på mycket höga klackar och doftade parfym så jag blev yr.

– Äntligen fredag, sa mannen, och tittade på min ryggsäck.

– Äntligen fredag, sa jag.

De frågade inte vart jag var på väg. Ville nog inte höra svaret. Kufen i huset håller man bäst på lagom avstånd.

Tog tricken till Hammarbyhöjden, Totte var inte hemma än, satt i bilkö. Bytte om på hans uteplats, la upp grejerna på ett utebord. Vaselin i grenen, vaselin i nacken, vaselin under armarna. Man vill ju undvika friktion så här en fredagskväll. På med gummidräkten, och så dök Tottes grannar upp.

– Jaså, det är dags nu igen, log de.

– Det är dags nu igen, sa jag.

– Ja, själva har vi bara varit ute med hunden i skogen, sa de.

– Inte så dumt det heller, sa jag.

Sen kom Totte, och han gled snabbt i gummidräkten och så bar det iväg. Generalrepetition inför Ö till Ö. Paddlar, rosa dolme, gummidräkt, visselpipa, första hjälpen, simglasögon – amfibiemän kan aldrig få för mycket av prylar.

In i Hammarbyskogen och ut vid Järlasjön, solen på väg ner över Hammarbybacken. Ner i Järlasjön, vältempererad, säkert 20 C, förmodligen inte lika varmt ute i Sandhamn den 2 september, men verkar lovande – TA I TRÄ!

Vi kajkade på, under bron till Sicklasjön, förbi bryggor med svärmande par. Kyssandet upphörde för några sekunder när vi forsade (nåja) förbi. Över sjön svävade en luftballong, kanske med turister och guide.

– In Sweden we have very big beavers!

Efter drygt 1500 meter upp på en brygga, där stod en nybadad kvinna i vuxen ålder. Hon frågade intresserat vad vi höll på med, och när vi svarat på frågan berättade hon att hon en gång simmat fyra gånger runt en ö, och att det känts långt. Sedan tog hon på sig underbyxorna.

Vi började springa, solen hade gått ner, gatubelysningen var på och det var ganska så magiskt. Strax var vi hemma hos Totte igen, och vi lovade till avsked varandra högtidligt att inte bli sjuka nästa vecka.

Så här ser f ö en riktig bäver ut (inte särskilt lik Totte … eller mig … ingen av oss har pröjsare):

Det börjar dra ihop sig. Två veckor kvar till Ö till Ö. Min lagkompis Totte har så smått börjat kolla in vädersajterna. Men det är för tidigt för några säkra prognoser. Själv håller jag mig till www.vackertvader.se, en alldeles egen konstruktion uppbyggd på drömmar och förhoppningar. Tänker man måste tänka positivt, i alla väder.

I lördags morse småsprang vi från Hammarbyhöjden till Källsjön i Hellasgården i nercabbade våtdräkter. Vi mötte alldeles vanliga löpare i alldeles vanliga löparkläder men det var knappt att någon höjde på ett ögonbryn. Män i gummi är numera uppenbarligen ett stående inslag i stadsbilden. 

Källsjön har blivit till en damm för amfibier av både manligt och kvinnligt kön. Sjöns yta är  korsad härs och tvärs av vita kölvatten. Enligt obekräftade rykten ser sjöns bäverkoloni allvarligt på det hela, det har blivit för trångbott. Ett och annat försökt till attack på de gummiklädda har dock blott resulterat i dålig smak i munnen. Gummi är något helt annat än träsmak.

Vi provade att simma med lina i går. Totte först, jag efter. Totte är snabb, jag tänkte att om jag lägger fötterna först skulle jag kanske komma upp i stående. Det var länge sedan jag åkte vattenskidor.  Eller om jag lägger mig på rygg kan jag beundra himlen och räkna molnen. Fast himlen var grå den här dagen. Så jag paddlade på jag med och begrundade Tottes skosulor i stället, med ett intressant mönster i vitt och orange, och den vita linans böj ner i djupet. Man behöver egentligen inte så mycket mer, för att bli filosof.

Vi simmade drygt 1500 meter och sprang runt 12 km, provade lite prylar, småpratade. Tiden försvann fort som bara den. Jag hoppas den försvinner lika fort den 2 september. Fast jag misstänker att den inte kommer att göra det. Ibland tror jag att jag är synsk.

Det är också lite lurt med Ö till Ö. Tidigare år har banan varit totalt 65 km (enligt Totte). I år är den 75 km. Ingen av oss tar det dock personligt. Shit happens. Det är ju också vägen som är målet. En mil extra i bländande skärgårdsmiljö är bara att tacka och ta emot. Fast lite har vi förstås grubblat. Det är bra att ha någonting att grubbla på när man tränar aqualaton. Aqualaton, en riktigt tungvrickare, f ö. Om ens rätt?

Ambitioner då? Att vara i slutet av Ornö 17.59 på eftermiddagen. Sista cuten där är 18.00. Allting därutöver är bonus. Ö till Ö är ju inte som andra tävlingar. Man vet inte vad som väntar förrän vid starten klockan 0600. Isvatten, varmvatten, storm, stiltje. Man har inte tråkigt en sekund efter det att man anmält sig till Ö till Ö. Det är väderspänning ända fram till start.

Idag iväg till Kampementsbadet med barnen. Himlen är häftigt hög över Gärdet. I morgon stänger badet för säsongen. I morgon stänger sommaren. I morgon börjar hösten. Fast Källsjön har förstås öppet året om. När isen kommer hackar de upp en vak, där kan man köra kortbana. Löpande amfibier gör ju inte som riktigt groovy grodor, övervintrar i dy på sjöbotten (med svalorna som sällskap). Vi måste ju paddla på året om. Annars förlorar vi formen, och får löpararmar igen. Och sådana är inte mycket att ha, i Ö till Ö.

Hårdträning på Kampementsbadet:

Hemåt efter träningsläger på Runmarö (inkl resebyråreklam):

Ingen frös. 26 C i skuggan. Ljuva sommar. Sju liter sportdryck är gott. Tuffade på, som tåget. Snart kan man ställa klockan efter mig. Min första ultra. Förutom fyra ultraljud, fast det är ju en annan grej. Absolut nöjd. Längre story följer i gammelmedia.

Tallyhoo!