Ö till Ö – Äntligen!
Ja, alltså, i morgon far båten ut med alla som ska tävla. Och så ytterligare en natt (kort) innan start. Snuvan borta (ta i trä, igen), sista träningspasset avklarat (2 km i morse med sonen … till radiohuset och tillbaka, återhämtning halvvägs på en parksoffa … hoppas det finns parksoffor på Ornö), och nu vill jag bara hoppa i den där förbannade böljan grå – som det ser ut nu lär den inte vara särskilt blå på måndag. Blött i havet, regn på land, hurra, man slipper packa ner solkrämen!
Förbannade, ska jag kanske inte säga. Det är ju det stora äventyret som väntar. Men förberedelserna inför en sådan här grej känns outsägligt långdragna. Det är liksom inte bara att ställa ut skorna och hoppas på att man kommer i mål. Man måste planera också. Ha tålamod. Läsa väderleksrapporter. Om och om igen. (Men till vad nytta, vädret blir ju aldrig perfekt ändå …).
Och så har man kollega Sofie Lantto som sätter skräck i en. Hon har gjort Ö till Ö en gång tidigare (och ska nu göra det igen med syster Lisa). Sofie säger att det var det jobbigast hon har gjort. Värre än den beryktade Norseman, värre än två förlossningar.
Norseman har jag ingen erfarenhet av. Förlossningar har jag dock erfarenhet av, om än icke på det direkt personliga planet (men jag har i alla fall fått prova på lustgasen ett par gånger, hur kul som helst). Det har dock förts en och annan diskussion om smärta genom åren, om att ett maraton eventuellt skulle gå att jämföra med en förlossning. Där har jag alltid (mycket smärtsamt) fått stryka på foten. Men nu!
– Fött barn, säger du. Ja, ja, men det är skillnad på smärta och smärta. Ö till Ö är som att föda trillingar. Minst!!
Hoppas alltså på den totala förlösningen på måndag – hoppas på att gå i mål – och helst utan bäckenbottenupplösning!
Ö till Ö light (med amfibie modell soft):
