Ö till Ö – Äntligen!

Hemma på kammaren och kurerar en liten förkylning och testar hur mycket prylar man kan få in mellan huden och en kroppsnära våtdräkt. Knepigt. Stoppar man in en vattenflaska där fram ser det ut som om man är i tredje månaden. Det går ju inte an, det är ju fotografer ute bland skärgårdsöarna på måndag.

– Hå, hå, vadå tufft race, kolla in killen med kulan!

Hur som helst, det där är ju en annan slags löparverklighet än den i t ex Hälsoloppet, som gick av stapeln i Huddinge i går. En mil på snabb bana, fast med en jättebacke någonstans på mitten, enligt brorsan, som var där, och menade att det där med snabbheten ska man inte överdriva. Man fick ju springa backen två gånger.

En dag tänker jag att jag också  ska springa fort igen, springa allt vad jag kan i nästan inga kläder alls. Göra burnout, men utan gummidräkt. Inte riktigt där än.

Brorsan drog på fint, satte pers med 41.48, och gick första gången under 42 på milen. Det var han mycket lycklig över i mobilen ända tills batteriet (lyckligtvis) tog slut.

Och redaktören för webben här, Jonas Lund, sprang in på 37.55, en sekund före grannbloggare Mårten Klingberg, som dundrade in på 37.56 … vilket hrn Lund förmodligen uppskattade något mer än hrn Klingberg … det är de små detaljerna som gör det, som vi i löparvärlden brukar säga … & andra sidan är sub 38 min på milen ett resultat som åtminstone jag skulle skryta hämningslöst med …

Nä, nu är det dags för en drink. En liter Enervit (som serveras under Ö till Ö).  Måste vänja magen, Enervit brukar vara … ja … skit … för mig. Ni kan ju tänka er, i gummidräkt. Eller, gör inte det!

Oj, blev visst lite för mycket Enervit …

Nedräkningen har börjat. Spänningen stiger. Tisdag idag. På måndag går starten 0600 i Sandhamn. Men jag är rädd för att mörka makter är i rörelse, sådana som vill mig illa. På T-banan i går morse, började mannen bredvid hosta oroväckande så fort jag satt mig ner. Lät som sista stadiet av  tuberkulos, eller åtminstone en förkylning from Hell. Bytte självklart vagn vid nästa station.

På vägen hem, en kvinna gick genom nästa hela vagnen för att sätta sig snett mittemot mig fast det fanns platser överallt. Hon började genast skrällhosta; visserligen höll hon armbågen över munnen, men hur bra täcker en armbåge? Jag kunde (nästan) se hur bacillerna, virusmolnen och allt som kan skada en amfibieman, slog ut som ett moln runt hennes underarm. Var hon en människa eller en demon? Jag reste mig förstås och bytte vagn.

Helgen har också varit kuslig. Små blåsor dök upp på tungan lördag kväll, typiska förkylningsblåsor, och visst kliade det lite på höger sida av halsen. Jag var tvungen att ligga nästan helt stilla i soffan hela söndagen. Tur det var triathlon på TV.

Lyckligvis finns det motkrafter. Föreståndaren för kvarerets lokala hälsokostbutik var idel öra, guidade entusiastiskt runt bland hyllorna. Det rök visserligen ur plånboken (en ny variant av att sälja sig dyrt) men nu är det pang på rödbetan för maximal prestation samt Röd Solhatt mot alla ondsinta virusdemoner.

Än är inte badsäsongen över! Sandhamn, here I come!!

Fredagsmys med Totte och en tub vaselin. Kan inte bli bättre.

Men för att ta det från början. Det var en sådan där träningsdag då arbetet kom emellan, det kan ju göra det ibland. Kom inte loss förrän kvart över sex på kvällen, men då var också barnen utfordrade och fastkedjade framför Barnkanalen. Smet ut i trapphuset med stor ryggsäck, mötte grannparet som var dressed for success. Kvinnan var klädd i något mycket kort, vinglade på mycket höga klackar och doftade parfym så jag blev yr.

– Äntligen fredag, sa mannen, och tittade på min ryggsäck.

– Äntligen fredag, sa jag.

De frågade inte vart jag var på väg. Ville nog inte höra svaret. Kufen i huset håller man bäst på lagom avstånd.

Tog tricken till Hammarbyhöjden, Totte var inte hemma än, satt i bilkö. Bytte om på hans uteplats, la upp grejerna på ett utebord. Vaselin i grenen, vaselin i nacken, vaselin under armarna. Man vill ju undvika friktion så här en fredagskväll. På med gummidräkten, och så dök Tottes grannar upp.

– Jaså, det är dags nu igen, log de.

– Det är dags nu igen, sa jag.

– Ja, själva har vi bara varit ute med hunden i skogen, sa de.

– Inte så dumt det heller, sa jag.

Sen kom Totte, och han gled snabbt i gummidräkten och så bar det iväg. Generalrepetition inför Ö till Ö. Paddlar, rosa dolme, gummidräkt, visselpipa, första hjälpen, simglasögon – amfibiemän kan aldrig få för mycket av prylar.

In i Hammarbyskogen och ut vid Järlasjön, solen på väg ner över Hammarbybacken. Ner i Järlasjön, vältempererad, säkert 20 C, förmodligen inte lika varmt ute i Sandhamn den 2 september, men verkar lovande – TA I TRÄ!

Vi kajkade på, under bron till Sicklasjön, förbi bryggor med svärmande par. Kyssandet upphörde för några sekunder när vi forsade (nåja) förbi. Över sjön svävade en luftballong, kanske med turister och guide.

– In Sweden we have very big beavers!

Efter drygt 1500 meter upp på en brygga, där stod en nybadad kvinna i vuxen ålder. Hon frågade intresserat vad vi höll på med, och när vi svarat på frågan berättade hon att hon en gång simmat fyra gånger runt en ö, och att det känts långt. Sedan tog hon på sig underbyxorna.

Vi började springa, solen hade gått ner, gatubelysningen var på och det var ganska så magiskt. Strax var vi hemma hos Totte igen, och vi lovade till avsked varandra högtidligt att inte bli sjuka nästa vecka.

Så här ser f ö en riktig bäver ut (inte särskilt lik Totte … eller mig … ingen av oss har pröjsare):

Det börjar dra ihop sig. Två veckor kvar till Ö till Ö. Min lagkompis Totte har så smått börjat kolla in vädersajterna. Men det är för tidigt för några säkra prognoser. Själv håller jag mig till www.vackertvader.se, en alldeles egen konstruktion uppbyggd på drömmar och förhoppningar. Tänker man måste tänka positivt, i alla väder.

I lördags morse småsprang vi från Hammarbyhöjden till Källsjön i Hellasgården i nercabbade våtdräkter. Vi mötte alldeles vanliga löpare i alldeles vanliga löparkläder men det var knappt att någon höjde på ett ögonbryn. Män i gummi är numera uppenbarligen ett stående inslag i stadsbilden. 

Källsjön har blivit till en damm för amfibier av både manligt och kvinnligt kön. Sjöns yta är  korsad härs och tvärs av vita kölvatten. Enligt obekräftade rykten ser sjöns bäverkoloni allvarligt på det hela, det har blivit för trångbott. Ett och annat försökt till attack på de gummiklädda har dock blott resulterat i dålig smak i munnen. Gummi är något helt annat än träsmak.

Vi provade att simma med lina i går. Totte först, jag efter. Totte är snabb, jag tänkte att om jag lägger fötterna först skulle jag kanske komma upp i stående. Det var länge sedan jag åkte vattenskidor.  Eller om jag lägger mig på rygg kan jag beundra himlen och räkna molnen. Fast himlen var grå den här dagen. Så jag paddlade på jag med och begrundade Tottes skosulor i stället, med ett intressant mönster i vitt och orange, och den vita linans böj ner i djupet. Man behöver egentligen inte så mycket mer, för att bli filosof.

Vi simmade drygt 1500 meter och sprang runt 12 km, provade lite prylar, småpratade. Tiden försvann fort som bara den. Jag hoppas den försvinner lika fort den 2 september. Fast jag misstänker att den inte kommer att göra det. Ibland tror jag att jag är synsk.

Det är också lite lurt med Ö till Ö. Tidigare år har banan varit totalt 65 km (enligt Totte). I år är den 75 km. Ingen av oss tar det dock personligt. Shit happens. Det är ju också vägen som är målet. En mil extra i bländande skärgårdsmiljö är bara att tacka och ta emot. Fast lite har vi förstås grubblat. Det är bra att ha någonting att grubbla på när man tränar aqualaton. Aqualaton, en riktigt tungvrickare, f ö. Om ens rätt?

Ambitioner då? Att vara i slutet av Ornö 17.59 på eftermiddagen. Sista cuten där är 18.00. Allting därutöver är bonus. Ö till Ö är ju inte som andra tävlingar. Man vet inte vad som väntar förrän vid starten klockan 0600. Isvatten, varmvatten, storm, stiltje. Man har inte tråkigt en sekund efter det att man anmält sig till Ö till Ö. Det är väderspänning ända fram till start.

Idag iväg till Kampementsbadet med barnen. Himlen är häftigt hög över Gärdet. I morgon stänger badet för säsongen. I morgon stänger sommaren. I morgon börjar hösten. Fast Källsjön har förstås öppet året om. När isen kommer hackar de upp en vak, där kan man köra kortbana. Löpande amfibier gör ju inte som riktigt groovy grodor, övervintrar i dy på sjöbotten (med svalorna som sällskap). Vi måste ju paddla på året om. Annars förlorar vi formen, och får löpararmar igen. Och sådana är inte mycket att ha, i Ö till Ö.

Hårdträning på Kampementsbadet:

Hemåt efter träningsläger på Runmarö (inkl resebyråreklam):

Ingen frös. 26 C i skuggan. Ljuva sommar. Sju liter sportdryck är gott. Tuffade på, som tåget. Snart kan man ställa klockan efter mig. Min första ultra. Förutom fyra ultraljud, fast det är ju en annan grej. Absolut nöjd. Längre story följer i gammelmedia.

Tallyhoo!