Alla de som på Instagram och andra sociala medier hävdar att det är 100%igt underbart att semestra med barn- ljuger! Ibland är det ett slit att ta sig igenom där en stund för sig själv, tex på toaletten är själva paradiset.
En vanlig dag innebär: Logistik, utfodring, säkerhet, diplomati, fredsmäklari och på sommaren tillkommer även drunkning till alla de triljarder sätt som de här varelserna försöker ha ihjäl sig själva på varje dag.
Missförstå mig rätt. Jag älskar min dotter över allt annat, saknar henne när vi är ifrån varandra och hennes sällskap är det bästa men vissa dagar när hon från 07.00 till när hon behagar somna vid 20.30 är en förvisso helt underbar virvelvind av energi, badglädje med hybris, envishet, 4-års trots och mammighet- ja då, ibland, vill jag bara ta mina löparskor och springa iväg. En stund. Bara en stund. Så får man inte säga va? Det skiter jag i. Så känner jag ibland och så känner fler med mig.
Att varannan dag få till ett träningspass blir liksom så himla viktigt. Jag känner mig jätteego, jag borde bara vara glad att jag har ett barn att ta hand om men hands up. Jag är bara mänsklig, såhär känner jag. Jag vill träna. Jag mår så himla bra då. Jag får eoner av tålamod.
Men igår gick det inte. Tiden räckte på något sätt inte till och hon ville vara med mig- hela tiden!
Lösning! Jag, syster, stora E, MiniMe och hunden ( nåja, stor kanin) Frasse stack ut tillsammans innan maten. Vi joggade allihop en kilometer som uppvärmning och jag knep en 800 meter till i snabb fart. Sen turades vi om att köra backintervaller och en passade Lillan som såg till att man i vilan gjorde armhävningar. Sen hände en liten olycka vilket resulterade i att kjol och trosor åkte av och sen ville hon inte vara åskådare mer utan också springa backe förstås. Sin mammas dotter liksom. Så barrumpad 4-åring, liten hund, stor karl och två systrar Forsmark uppför backen. Helt klart en syn!
Jag knep lite fler vändor och en snabb runda runt åkern och fick ihop 7 km iallafall. Också ett träningspass!

Jag och Madde har just knåpat ihop en artikel om Tjejmarathon till en tidning. Det är ibland svårt att beskriva allt som Tjejmaran står för i en artikel. Det är så mycket! Årets lopp blev så himla bra! Alla var så glada och kämpade så fint. Starka fina insatser och ett teamwork utan dess like. Jag blir alldeles LilleSkuttig i ögonen när jag ser bilderna.

Coynthas man Göran fotade i år igen och jag tycker nog att hans bilder förmedlar mycket av glädjen och gemenskapen som vi vill uppnå!

Klicka här och scrolla så får ni se själva!

Tjejmarathon är mycket kärlek-här Magda och Nina!

Jag har precis skiljts åt från den man jag älskar mest i hela världen. Skiljts åt för att vara ifrån varandra längre än vi varit sen vi träffades första gången. Det är inte någon publik löpsedelshistoria vad jag gått igenom för några år sen men låt oss säga att lita på någon, det har inte varit min starka sida.

Det krävs någon alldeles speciell för att jag ska ge upp den här trygga ensamheten som det är att vara separerad småbarnsmamma. Han är speciell. Att ge sig i kast med mig som vet bäst jämt och dessutom har en dotter som också gärna vill veta bäst- ja då måste man vara en riktigt stark och klok kille.

Det har hänt så mycket de senaste 2,5 åren för honom. Men nu är det på riktigt, nu åker han till Sydafrika och World Transplant Games för att försöka slå världsrekord för transplanterade på 5000 meter. Och han ska få berätta själv om det här på bloggen!

Jag slåss inte med biverkningar från immunsuppresiva mediciner och kortison. Jag slåss bara med Luther. Och en oro för att något ska hända. Det har hänt massa jobbiga saker de senaste tre åren. Många fantastiska också men några riktigt riktigt omkullkastande saker som gör att jag blir kallsvettig när jag ser ambulanser och bölar som Lille Skutt för minsta lilla. Men nu tycker jag det varit lite lugnt de senaste 10 månaderna. Förhållandevis alltså. Men det har varit svårt att koppla av. Våga tro att det ska vara bra nu. Ingen ska dö. Vara nära att dö. Lura mig.

Jag är bra på att leva. Bra på att göra det som gör mig lycklig och sätta livet före kutym och borden. Men jag är värdelös på att unna mig själv att säga att nu är det bra. Du är bra! Och jag är urusel på att inte oroa mig.

Alla mammor oroar sig men för mig räcker det med ett missat samtal från okänt nummer för att jag ska tro att något allvarligt hänt min dotter eller N. Och för den senare personer är det liiite befogat faktiskt.

Och jag jagas genom semestern av den där piskan jag snidat helt själv- du borde jobba. Du borde göra något vettigt. Slappna inte av för då händer det något! Men jag har börjat vifta bort den lite. Jag vet inte hur. Men som vanligt med lite perspektiv. Just nu är allt bra. Den lilla kärleken mår bra, riktigt bra. Är trygg glad och framåt. Den stora kärleken mår också bra. Det har varit tufft, det kommer att vara tufft men just nu är det jättebra.

Och jag är ledig. Länge. Faktiskt. Och jo- jag jobbar lite då och då på semestern. Sånt är mitt jobb. Men det är helt ok att vara ledig för det allra mesta. En del semester, en del föräldraledighet. Flera veckor i Värmland och flera i Jämtland. Ta sig tid att läsa flera böcker vid nattning för det inte finns något jobb att ta itu med direkt när MiniMe somnat. Vi hinner diskutera vad träd kommer ifrån, blåsa såpbubblor och gunga hammock. Hinner umgås med min syster, min faster, träffa gamla vänner och fika bort en halv dag i skuggan. Göra inte ett jota vettigt en hel dag. Det måste vara bra. Det intalar jag mig, om och om igen. Det här är bra!

Det har varit tufft i livet. Flera gånger. Det kommer det bli igen. Kanske till och med snart. Men just just nu. Är det bra. Riktigt bra.

Man ska inte konstra till det så mycket. Ska man springa ett långt lopp- springt långt! Ska man springa kort och fort- spring kort och fort.

Sen kan man fixa och trixa och greja men oftast har vi motionärer inte så mycket tid så att fokusera på att göra det man verkligen behöver torde vara i fokus!
En studie på längdskidåkare ger också vatten på den kvarn som talar för att vi som pysslar med uthållighetsidrott förstås har mest att hämta i form av syreupptagsförbättring från längre intervaller (5-10 minuter) snarare än korta.
Jag vill inte heller konstla till det: mina lopp går i terräng, är kuperade och jobbiga så då försöker jag träna så. Idag blev det 20 km med Extremespåret i Ursvik. Träningsvärken från backintervallerna i måndags kom som ett brev på posten samtidigt och det var tungt och slitigt. Men underbart!

Alla vägar bär kanske till Rom men de går inte via Hammarbybacken.

Herregud vad dåligt jag hittar i Stockholm och på söder är jag verkligen helt lost! Av någon anledning trodde jag att Hammarbybacken låg på samma ö som typ Götgatan och blev förvånad när jag snabbt scannade av en karta på mobilen. Vafalls?

Jag cyklade lite på måfå och det tog sin lilla tid men så siktade jag Globen och fick tag i en bro att cykla över och kunde leta mig fram.

Solen strålade och det var flera andra löpare, turister och strosare som hölls i backen.

Jag var uppvärmd efter allt cyklande så bytte om till löparskor och satte igång. Tanken var att köra fem vändor men man är ju lika trött efter två som efter fyra osv så jag körde sju vändor vilket ger totalt cirka 480 stigmeter. Det är inte ens  en tredjedel av vad Axa Fjällmarathon bjuder på men mer stigmeter än jag betat av på länge.

Flera IF Linnealöpare anslöt också och det var kul att det var så mycket folk i backen en solig kväll! Alltid kul att springa terräng!

På Fitness-Lifestyles hemsida delar jag med mig av mina tips för att springa trail från när jag var i Åre. Jag älskar den sträckan som jag springer och det syns inte hur brant upp och ned det är! Se här.

Här kan du även få några backtips. Undrar hur många gånger jag säger ”de arbetande musklerna” i videon?

Lycka till med sommarlöpningen!

Träningen just nu alltså. Frekvens och glädje är ledorden men inte så mycket kvalitet och intensitet. Gott så förvisso.

Förra veckan sprang jag lite hipp som happ varje dag. 4 km runt Apelviken på måndagen, morgonjogg ungefär samma distans tisdag morgon. Sightseeingpass i Varberg tisdag kväll. Crossfitträning på Krillan (Kristinebergs IP) på onsdag kväll med några kilometer löp och lite cykel. Söndag, måndag, tisdag blev det flera timmars paddling på surfbräda som känns i hela ryggen.

Torsdag blev det 5 km jogg och klippskutt med N i Öregrund. Fredag cirka 6 km morgonjogg, 2 timmar kajakpaddling (bra ryggträning!). Lördag intervaller i terräng och söndag 9 km morgonjogg.

Den träningen är ju hälsosam, social och fin på alla sätt men fyller inte riktigt syftet att förbereda sig för att springa en fjällmara och ett 16-mils lopp.

Så den här veckan tänkte jag vara lite mer jobbig mot mig själv. Jag ska faktiskt just jobba några timmar- jag har en lång semester så nu efter ungefär hälften jobbar jag en halv vecka bara för att vara lite i fas och lite förberedd inför allt som händer när jag kommer tillbaka. Jag behöver inte ens åka in på kontoret utan sitta vid datorn någonstans där jag blir inspirerad så i eftermiddag kommer jag sätta mig på ett café någonstans i Gamla Stan. Nytta med nöje ni vet.

Dessutom tänkte jag planera in några riktigt jobbiga träningspass som förhoppningsvis ska få mig lite i bättre form:

Backintervaller i Hammarbybacken: Ikväll. Cykel dit och hem. Fem stycken.

Ursvikextremen: Kuperat otyg. Riktigt jobbigt. Blir cirka 20 väldigt kuperade kilometrar dörr till dörr från min lilla lya.

Ultralångpass: I Värmland. Har en liten ide om en liten runda jag vill springa där. Eller ja- liten och liten- ungefär 6 mil är den faktiskt.

Jag ser faktiskt riktigt fram emot det. Än så länge.

Alternativ träning? Nej att ha roligt och bli lite stark samtidigt.

Vi är i Öregrund några fina, roliga blåsiga dagar hos goda vänner till N.
Först tältade vi och sen har vi bott på loftet i ett gammalt 1700-tals hus. vi har paddlat kajak, sprungit, fikat, ätit glass. Fikat lite mer och sovit gott!
Igår var det fest och det är inte ofta för min del. Jag varken kan eller vill dricka mycket alkohol och trötta som två barn blir både jag och N vid tiosnåret. Två glas mousserande räckte väl för mig.
Igår blev det både sent och blött för flera med efterföljande skallebang och uppstigning vid lunch. Helt ok men jag är alldeles för girig för att låta det bli så.
Jag vill ha kul både på kvällen och på morgonen.
Det är inga problem att vara med på kalasandet fram till elvatiden, hinna äta god middag, umgås och sen sova hela 8 timmar och vakna utvilad nästa morgon. Präktigt? Ja då får det vara det.
Imorse smög så jag och N upp och försökte tyst göra lite kaffe bland spåren av festen. Stack ut på en underbar 9 kilometers
terränglöptur före frukost. Rotiga stigar och havsnära klipplöpning.
Underbart!
Nu har jag kramat om finaste födelsedagsbarnet S för att åka till Uppsala för att träffa en kompis. Pigg och glad- det är värt så mycket!
Nästa vecka ska jag försöka strukturera upp träningen lite…

Intervalldags imorse. Inte sugen. Men N springer 5000 m för svenska transplanterade landslaget om en vecka. Ut med oss!
Och jag tog till ett av alla mina mantran: Gör det med hela hjärtat.
För om du ändå ska göra något, gör det ordentligt. Var där. Du kan ändå inte göra något annat samtidigt. Ska du springa: gör det med hela hjärtat. Upplev hela passet istället för att halvfokusera. Känn pulsen, mjölksyran, backen, underlaget. Känn att det är jobbigt. Var där. Verkligen där. i ögonblicket.
Så försökte jag göra idag. Stänga av allt annat. Fokusera på min ( och Ns uppgift eftersom jag coachar honom lite). Låta smärtan komma. Känna hur det tog emot. Hur det släppte. Hur det var apjobbigt.
Vi sprang 1 km till ett kuperat elljusspår här i Öregrund med en 1,5 km slinga. N bestämde jag skulle köra:
3 varv med 500 m snabbare än 5 km fart, 500 precis under, 500 över igen.
Sen avsluta sista varvet med full fräs 1,5 km. Det kändes :).
Själv körde jag 4 x 1,5 km över tröskelfart med 2 min vila. Kräkfärdig. Men väldigt närvarande.
Stor långfrukost med vänner, besök på Edblads och konditori på det! Öregrund är mysigt och vackert!

Pojkvännens jeans på!

Jag tycker man ska ta hand om sin kropp. Jag är ett stort fan av vegetarisk kost med inslag av fet fisk och ägg. Ren mat. Lite tillsatser.
Men ingen absolutist.
Utesluter inget absolut. Helt. Bara fokuserar på att välja in bra grejer. Enkla saker.
Gärna spenatsoppa.
Idag åt jag och N rågmackor med avokado, ägg, tomat till lunch.
Till middag blev det en stor god pizza efter både terränglöpning, två timmar paddel och marsch med tung packning. Inte glutenfritt, inte nyttigt, inte näringsrikt. BARA för att det var gott.
Nu slappar jag med fredagsDN i solen. Vi kanske springer intervallerna senare.
Balans. Balans. Trevlig helg.

Lyssnarnas sommarvärd är en alldeles speciell tjej. Martha Ehlin är grundare till. MOD, Mer Organdonation som min pojkvän Niklas är med i. Hon har fått fem organ transplanterade.
Varje år dör flera människor i väntan på organ. Organ som de skulle kunnat få om fler gjorde sin vilja känd för sina anhöriga både via att berätta det och att registrera ett donationskort. Detta kan du göra via en app på Mer Organdonations hemsida där du även kan läsa mer om just organdonation och situationen i Sverige. Du kan även registrera dig hos Socialstyrelsen.
Martha har genomgått en kamp som är svår för många att förstå. Men i sitt sommarprogram gör hon viljan och kärleken till livet så tydlig. Dessutom spelar hon väldigt bra musik. Lyssna! Du hittar programmet på P1’s hemsida.
Söndagsintervjun i SvD berör också och ger en tankeställare.
Som de flesta vet så är min pojkvän Niklas levertransplanterad. Att få en ny lever innebär inte att kroppen tar emot det nya organet, läker och livet går vidare som innan utan ett liv med daglig immunsuppressiv medicinering, regelbundna blodprover, läkarbesök och andra restriktioner.
Nicke är helt fantastisk på att leva ”som vanligt”. Äta bra, ta hand om sig och aldrig aldrig gnälla. Han är en av mina stora inspirationskällor.
Någon modig person uppgav att det var ok att hans organ användes efter hans död och det räddade Nickes liv. Jag är evigt tacksam för det och självklart är jag registrerad i donationsregistret. Kan man tänka sig att ta emot, måste man kunna tänka sig att ge och vad sjutton ska jag med mina fina organ till om jag dör? Om de kan rädda en annan persons liv? Rent krasst.
Jag hoppas du lyssnar på Marthas sommarprogram och att du också är registrerad.
Och heja Martha och Nicke i Sydafrika på World Transplant Games! De och cirka femtio andra transplanterade svenskar åker nästa vecka dit för att tävla.
Nu åker jag med sagda pojkvän på nästa tältäventyr. Om det något positivt jag tror vi rätt omedvetet tagit fasta på sen transplantationen är att det enkla är det bästa och att aldrig tjafsa om småsaker. Livet har liksom inte plats för sånt.

Jag lyssnar just nu på Sara och Annika som pratar träning i Saras grymma podcast- Träningsglädje Talks (du hittar den på Itunes).

De pratar om saker som jag inte funderar så mycket på: att folk lägger sig i hur andra reggar sin träning (??), att man blir frustrerad av hur mycket andra tränar, att ha lite dåligt samvete när man inte tränar, att ur ett bloggperspektiv vara orolig att ens träning verkar tråkig och enahanda. Dåliga träningsinstruktörer, tråkig träning.

Både Sara och Annika är trygga i sig själva, har humor och distans så det är inte på något sätt så att jag menar att de skulle ha problem med faktorerna ovan utan det är intressant att de lyfter fram dem och utifrån min löprunda igår så har jag reflekterat lite över detta.

Jag har nog ett väldigt okomplicerat förhållande till min träning. Det har tagit tid att komma dit men nu är jag där inser jag. Och har så varit ett tag. Skönt! Underbart Roligt! Hur tänker jag?

*Jag har väldigt svårt att sätta ett eller bara några ord på varför jag tränar. Jag ser mig absolut inte som det ”träningsfreak” som folk slentrianmässigt benämner mig med. Jag gillar att vara ute och röra på mig! Jag gillar det där råa, enkla tomma men ändå kompletta känslan av löpsteget när det bara är jag som rör mig framåt Jag tycker inte styrketräning är så roligt, men jag gillar att vara så stark så jag orkar allt jag vill. Därför tränar jag den styrka jag behöver och inser att styrka får man av att skrapa färg och bära 4-åring likväl som att lyfta numrerade vikter framför en spegel. Om man kikar på hur min kropp ser ut så förstår man att detta är sant.

* Ibland går jag inomhus- ofta för att göra en specifik övning, träffa Magnus och Andreas, men filosofin är att ta varje tillfälle till att vara utomhus.

* Jag känner inte att någon annan egentligen har att göra med hur jag tränar men jag skriver gärna om det för att förhoppningsvis inspirera men även ge mig själv en lättillgänglig dagbok jag kan gå tlllbaka till för just inspiration.

* Jag springer och tränar inte för 100 miles eller hoppar på en halvIronmantävling för att imponera på någon annan. Det skulle aldrig funka. Motivationen kan inte vara extern- den måste komma inifrån och belöningen måste komma inifrån den med. Du kommer aldrig komma någonvart om du gör det enbart för någon annan. Jag tror när man hittar sitt mål, har en stark intern övertygelse över varför man gör det så kan man snabbt koppla upp sig på den röda tråd som leder dit och det mesta sköter sig själv.

*Ett pass som inte blev av- blev oftast inte det för att jag var lat, det var för att jag var upptagen med något annat. Jag känner mig själv och vet att jag kommer se till att min träning blir av.

* Att ha en ”svacka” är nödvändigt. För att ha en topp måste det finnas en dal och man kan bara vara på väg uppför om man varit längre ned. Lite så. Att andra just då tränar som fasen gör ingenting. Kul för dem.

*Träningen är inte liv och död. Den är något som jag som västvärldsmedborgare har råd och tid och bör ägna mig åt eftersom jag sitter ned när jag jobbar. Därtill jobbar jag inomhus så rimligtvis vill jag utomhus. Jag passar gärna på att sightseeinga, transportlöpa och rensa hjärnan under en löptur.

*Att bara göra’t är en annan devis jag lever efter. Dra på skorna och spring liksom. Det är inte så jäkla knepigt. Cancer, fattigdom, sånt är knepigt. Röra på sig är det inte. Jag tror att för cirka 20-30 år sen så var barriären lägre för folk att ta sig ut. Man sprang liksom. Inte så mycket mer med det. Jag ser dem ofta- joggarna- de som har tubsockar, en vanlig t-shirt och shorts och är ute på sin vanliga runda. Ni vet den där som man enligt de flesta löpcoachtips ska ta sig ur. De gör mig glad. De är hälsosamma där de joggar fram helt ovetande om barfotatrender, supertusingar och stegfrekvens.

*Löpningen får inte stressa mig! Den är något jag gör helt frivilligt på min fritid. Den har väldigt lite med min överlevnad att göra men har möjligheten att ge mig en enorm eufori. Jag känner mig nära naturen, som en naturlig del av den. Jag lämnar bara fotspår och jag får se otroligt vackra platser, träffa fantastiska människor, möta mig själv som jag är när inget annat stör, kämpa med min kraft och den ger mig ett ess i ärmen i övriga livet. Jag orkar mer, står stadigt, sover gott.

* Tränar jag för ett lopp, och jag väljer ut några få om året, så pushar jag mig själv lite hårdare. Utmaningen i löpningen blir större och den spontana längtan till löpningen räcker inte alltid hela vägen varje gång. Då kopplar jag upp mig på känslan jag söker. Den när jag klarat något jag föresatt mig att fixa. Jag tar till mitt perspektiv på hur bra jag har det och vips är jag långt upp ur gropen av omotivation och på väg ut genom dörren med ett brett leende.

Sen tar löpningen tag i mig och resten brukar lösa sig. Jag är ofta själv, men aldrig ensam när jag springer.

Några bilder på mig blir det ju då sällan men här är två som snälla Sara tog i skräpiga Tylösand innan jag stack iväg på mina 50 km längs Hallandskusten för några dagar sen.

Leta upp en plats du är nyfiken på med fin natur.

Boka tåg.

Packa ett tält, sovsäck, liggunderlag,handduk, kläder efter väder, bikinis (istället för underkläder- skölj upp så är de rena), en liten neccesär, badtofflor, ett par joggingskor och defintivt två ombyten mindre än vad du tror att du behöver (typ ett par jeansshorts, ett par jeans, ett linne, en varm tröja). En keps och solskydd. En sarong för stranden/för ombyte/som kläder.

En bok. Salladskrydda (funkar till allt!) och snabbkaffe eller té. En stor påse blandade nötter.

Boka en tältplats.

Packa allt i och utanpå en stor ryggsäck. Åk dit. Ha inget inbokat att göra. Titta inte så mycket på klockan.

Tältplatsen och tåget är ett billigt och miljövänlig sätt att resa. Fortsätt tänka på miljön- var du än är. Skräpa inte ned. Undvik engångsmaterial. Ät med spork.

Gör lite vad som faller dig in i några dagar. Du hinner både yoga, bada, sova, läsa, ta ett glas bubbel ensam på en pub, gå vilse, hitta rätt, ta en lång dusch. Titta på ägg som kokar och vågor som bryter. I mitt fall surfa två gånger på en dag, vila lite och ha tid för ett tröskelsightseeingpass genom Varberg.

Ring till de du älskar mest i hela världen och längta lite men verkligen njut över något så ovanligt som några dagar helt för sig själv.

Imorgon tar jag tåget tillbaka till Stockholm för att packa om väskan igen och byta västkust mot östkust. Jag har sovit utan kudde på ett tunt liggunderlag, nära en järnvägsövergång. Jag är sandig och ser ut som ett blont penntroll i håret. Hårig under armarna och imorse åt jag två ägg, en morot och en kopp snabbkaffe till frukost. Nötter och glass till lunch. Det är hur bra som helst med mig!

Gör ditt eget lilla äventyr- det är inte så knepigt!