Nu finns en till film (med underbar Åreblåst inkluderad!) på Fitness Lifestyle som jag spelade in i Åre.

Jag ger mina tips till dig som vill börja med ultralöpning.

Varsågod!

Jag skulle inte springa igår men kunde inte låta bli! Det finns massa fina rundor att ta sig an och uppe på Platån när solen skiner- oslagbart! Jag och V som hyr vår övervåning med sin familj smet iväg på en 7,5 km runda uppe på just platån medan våra barn lekte ihop. Magiskt!
Jag tror vi måste kunna se minst en mil åt något håll då och då för att bli riktigt glada. Står det hus i vägen överallt får inte själen ordentligt med luft.
Jag tror lite fjälltid skulle göra många gott.

Har man tagit i hårt så gör det ofta ont efteråt. Inga konstigheter. När man springer väldigt långt så kan det göra väldigt ont men jag försöker att förekomma så gott jag kan. Det gör jag på flera sätt och de har funkat rätt bra. Det är sällan jag har ont eller känner stelhet dagarna efter hårda pass även om jag precis efter passen kan se ut som en stelopererad anka.

1 Aminosyror före (under) och efter passet

Sk BCAA- på svenska grenade aminosyror som består av Leucine, Isoleucine och Valin som spelar en viktig roll för att minska muskelnedbrytningen genom att göra tvärtom- stimulera proteinsyntes. BCAA finns precis lika bra i mat- men det är smidigt att ta 5 kapslar direkt efter ett långt pass (jag tar dem även under om passet är längre än 2 timmar) då man kanske inte sätter i sig en komplett middag. Forskning visar att det hjälper att ta dem efteråt men inte under passet- men det gör jag ändå på långa pass.

2 Kompressionsstrumpor

Här är det svårt att hitta forskning som stödjer men jag svär vid kompression efter alla hårda pass. Jag sover alltid i kompressionsstrumpor och de gör susen för blodcirkulationen i benen som ibland kan kännas svullna efter hårda pass och lopp. Ska du flyga eller åka bil efteråt? På med dem bara!

3 Rörlighet- fokus höft

Mycket rörlighet dagen efter! Speciellt för den region där energin från varje steg du tar skjuts in- höften! På Yogobe.com – klicka in på ”Happy hips” och speciellt övningen Johanna visar efter 8- 9 minuter gillar jag! Bröstrygg bör få sitt också- det har jag tipsat om här

4 Kavla kavla

Jag använder Casall rejuvinate kaveln och den gör UNDER med mina ben. Toppen för att kavla ut det där ITB-bandet och mangla vader och lår. Det spar massa dyr massagetid för du kan rulla benen i form hemma framför teven. Här hittar du den och mailar du Stefan här så har du 20% med referens ”Formstark”

5 Fyll på med rätt saker

Man skulle kunna tro att det gör gott att ”unna” sig allsköns onyttigheter men aldrig har väl kroppen behövt bra grejer som nu! När du kommer i kontakt med det så tror jag du blir sugen på rätt grejer! Själv så drcker jag gärna nästan en liter ekologisk juice, äter en eller två påsar bladspenat, tomater, mer frukt och dricker massor med vatten. Salt gör gott också så det blir väldigt ofta oliver också. Mycket färgglada grönsaker och frukt helt enkelt!

Fem tips men ett sista- vila! Sov lite mer om det går. Lägg dig tidigare. Det är rätt logiskt va? Tränat hårt- vila lite mer!

Varsegod- spring vilt! Återhämta väl!

Klockan ringde 05.00. Varför det? Jo för dagen var full med roligheter med barnen och jag ville hinna iväg en alldeles egen sväng!

Lite kaffe, lite blåbär, 4 BCAA. Ryggan på och joggade under en rosa morgonhimmel in mot Nordbottnen på den allt annat än underhållande grusvägen- men det är enda vägen dit!

Så lite spöklikt ut där efter gårdagens lopp- ett stort sjukvårdstält och lite snitslar bara kvar.

Vek av över ån och så börjar den där brutala stigningen som slår mig i solar plexus vareviga gång. Jag bara gick uppför- hade inte kraft till annat just då.

Solen glittrade i Ottsjön som jag fick en bättre och bättre utsikt över. Tog det verkligen lugnt och kände verkligen inte att jag hade någon kraft i benen att pumpa på uppförs.

Tänkte att jag är ensam med en mils radie minst men vips så såg jag ett tält. Jag kisade mot dem som satt utanför- och de kisade mot mig. Två tjejer som jag hälsade på och det visade sig vara coola Christine som springer från Treriksröset till Grövelsjön och hennes kompis Hanna! Jag hade just läst om Kicki i tidningen så det var ju för lustigt att vi skulle ses just där- mitt ute på fjället. Hon har cirka 5 dagar kvar och såg så pigg och fräsch ut! Oh så inspirerande!

Var ju tvungen att stanna och prata lite. Så lustigt i den varma morgonsolen- uppe på 700 möh cirka!

Sen fortsatte jag och matade uppför. Gick inte fort. Var väldigt fint. Njöt som alltid av ensamheten i naturen och hur enkelt och mäktigt allt är.

Utförslöpan kändes inte alls lika smidig som när jag sprang utför på förra årets lopp. Fötterna landade inte sådär lätt som ett rinnande vatten. Kände mig klumpig och det är den där tiden i månaden men hallå- så stor skillnad? Jag chansade och hoppade av en sten ned i gegga och sjönk och föll. Hysteriskt roligt för jag var helt lerig och fick bada hela benen och armarna sen för annars hade jag nog inte fått lift tillbaka från Vålådalen.

Tryckte iallafall på ordentligt utför för att pressa benen och landade på 25 kilometer underbar tid i fjällterräng!

Fick nästan direkt lift av två tjejer- varav den ena är Madde som jag fick massage av på Högbo OCH sprang Tjejmaran! HUR liten är världen?

Nej den är stor. Oändligt stor. Men vissa vägar korsar varandra och vi ska inte veta hur.

Nästa gång ska jag skriva hur jag tänker om utrustning på såna här pass!

Nu är det grillkalas nere vid Ottsjön med alla barnen!

Ottsjö alltså. Det är bara så RÄTT att komma hit. Så hemma. Och den här veckan är några fina vänner här också.
Här blir det både maxpuls och vilopuls.
Lycka till alla som springer Stockholm Ultra imorgon! Jag har mitt eget lilla äventyr på G!

Jag tänkte framöver dedikera fredagarna till att tipsa om goda saker att äta! Saker som både gör och smakar gott!
Vi fick plocka massa svarta vinbär hos en vän ( som råkar vara operasångerska vid Värmlandsoperan) och jag njuter som attan av både bär och blad idag!
Bladen har jag bara hällt kokande vatten över och druckit som te:

Bären kokade min faster och Lillan till sylt efter ett gammalt recept med mycket mindre socker:
2 L bär kokas med 5 dl vatten. Ta av skummet. Efter 15 min rör du ned rårörssocker 1 dl i taget tills du är nöjd med smaken. Vi hade cirka 3 dl. (receptet säger 1 L!!!!!)
Dessa äter vi till kesella, gröt, glass- vad som! Fullt med C-vitamin, gott, nyttigt och naturligt!

På Fitness Lifestyle kan du nu se en kort film med några övningar för bröstrygg och höft som jag spelade in i Åre.

Här hittar du dem.

Jag har också skaffat ett konto på Videofy Me och där kommer mina klienter kunna ta del av filmer med övningar för styrka, teknik och rörlighet men några filmer (vi får se hur många det blir- jag är ju inte så bra på det här med att fota, filma och ha mig) blir publika för alla.

Där ligger just nu bara en film där jag ställer mig på huvudet och försöker gå ned i split upp och ned under den stora linden här på landet.

Gå upp. Äta lite. Ta bilen ut till en fluginfesterad, överväxt, lerig, rotig och hal skidbacke som ligger mitt ute i ingenstans. Springa upp och ned. 9 gånger. I regnet. Backen är 700 meter och ger cirka 80 stigmeter per varv. Ungefär som Hammarbybacken.
Det är ett tufft pass, det var tidig på dagen matmässigt och inte gick det fort. Men jag tog liksom inte slut.
Jag har inte tränat många pass senaste 10 dagarna och svårare blir det nu att få till träning när vi åker norrut. Men de senaste passen jag kört, med varannan dags regelbundenhet har varit riktigt bra.
Alla tre nyckelpassen jag planerade satt som en smäck förra veckan: Hammarbybacken x 7 plus 20 km transportcykel. En 20 km med 15 km Ursviksextreme. 60 km ultrapass. Jag ger mig själv beröm för att göra det bästa av den träningstid jag får till.
Och idag: 16 km varav 13 km blev bara upp o ned i backe. Varför?
Förra året hade jag svaret
Det är min Nemesis och den ska liksom besegras varje sommar. Jävla backe.

Lite uppslukad av Hjärtats prestation i Durban där- correction! sydafrikan vann och kom trea och prispallen är åt fel håll?

…. Men jag har tränat också! Jag har satt ett ganska väldigt hårt mål för mitt nästa ultralopp: Black River Run 100 miles 21 september. Jag ska in under 20 timmar. Att klara 100 miles under 24 timmar är bra! Att försöka ta sig in under 20 timmar på sitt andra 100 miles lopp och femte ultralopp någonsin- ja det är lite sturskt men så har jag tänkt.

Men jag har liksom inte kommit igång med ultraträningen efter TEC som jag tänkt. Det har varit lite annat kan man säga med jobb, egen firma, Tjejmarathon och mammalivet. Så ser livet ut och så ska det vara.

Jag fick ju till 50 km för två veckor sen men de kändes inte bra. Fel känsla. Alldeles för tunna skor för så mycket asfalt.

Igår bad jag familjen om hjälp med Lillan. Satte klockan på 05.15 och smög iväg i en underbart vacker värmländsk morgon på en lång tur. Hur lång visste jag inte- berodde på hur mycket tid jag hade.

Det finns massor av fina grusvägar här runtomkring men risken att springa fel är stor, täckningen dålig och jag avskyr att stanna för att leta på google maps var jag är. Därför fick det bli en del asfalt och jag springer gärna upp til 4 mil i tunna tunna skor utan dämpning men uppemot 6 mil- då vill jag ha lite mer under.

Jag har beställt ett par Hoka One One (lätt sko med mycket dämpning) men se de har inte kommit så jag rotade lite i min skokyrkogård jag har här på landet. Hittade mina gamla asics GT gel nånting nånting som ja köpnte 2006. De fick duga.

Så tuffade jag iväg med en kopp kaffe och 4 stycken BCAA (aminosyror) i magen genom en sanslöst vacker morgon. Såg både rådjur, harar, rovfåglar och allt var så stilla. Bara njöt av att få ha en helt egen stund. Det är, som jag skrivit flera gånger tidigare, att möta naturen som man är, ensam, som är en stor del av min ultralöpning och det jag längtar till. Det finns inga intervall eller backpass som mättar den längtan.

Sprang in mot Karlskoga på små grusvägar för att köpa Resorb, tekakor, vindruvor och juice som är det jag helst äter när jag springer långt.

Sen styrde jag benen ut från stan igen på en slinga jag sprang i vintras. Då var det – 10 grader och det var betydligt trevligare än de nära 30 graderna jag hade igår. Avskyr värmen och kände hur jag fick sakta ned.

När jag tröttnat på tystnaden (som ändå störs av skumpet av vatten i vätskesäcken) slog jag på P1 Morgon, Upploppet (bra program på P1 som jag själv varit med i förra året!) och så förstås Ask the Ultrarunner som så många andra långpasslöpare med mig (fast i USA).

Sen tog jag fel grusväg och hamnade ute på asfalten. 42 kilometer i benen och 18 hem. Värmen var bedrövlig och vattnet började ta slut. Syrrans kille fiskade i närheten så hade chans att få skjuts hem från cirka 50 km. Men nej. Äntligen fick jag kontakt med det där #vavavoom jag inte känt av sen TEC. Dedikering. Hängivelse. Envishet. Kärlek. Mina ledord. Klart f*n jag ska fixa 6 mil- det var ju det jag hade sagt. Bara ena foten framför den andra.

Syrrans kille droppade en flaska kallt vatten till mig och det var det godaste vatten jag druckit!

Det var inte vackert. Det gick inte fort. Men hem kom jag. 6 mil.

Och dagen efter mådde jag kalas! Inga problem- och det ska det inte vara heller på sex mil löpning när man tränar för 16. Stelheten jag kände när jag kom hem gick över fort med mina trix* (som jag ska skriva mer om) och igår när jag testade benen som uppvärmning för ett styrkepass kändes de bra. Inte lika rappa i ökningarna men det får man ge dem.

Jag har kommit igång alldeles för sent med ultrafokuset inför det här loppet. Det är osäkert om jag kommer hinna komma i den form jag tänkt men det är 8 veckor kvar och jag ska göra allt jag kan.

Nicke tog silver imorse! 5000 meter på 19.38 på en kuperad bana genom Durban. Etta och trea blev två etiopiska löpare. Riktigt strongt! Hoppas på bild från prisutdelningen snart!
Han är jättenöjd med sin insats och det är det viktigaste för mig!
Han tackar för allt stöd och jag är också varm och glad över allas hejarop. Det är så fint och härligt att få fira en framgång, en seger på alla sätt efter allt som varit de senaste två åren! Svårt att förklara men att få fira och belysa något enbart positivt, sprunget ur hårt slit och glädje snarare än att berätta att något på sjukhuset gått bra. Ja ni fattar tror jag!
Har ingen bild som sagt men såhär såg han ut när jag piskade honom på ett banpass tidigare i år och såhär glada är vi:

Ett väldigt speciellt blogginlägg. Min älskade Niklas gästbloggar om sitt 5000 meter lopp på World Transplant Games i Durban, Sydafrika, som startar 09.00 imorgon. För snart två år sen fick Niklas en ny lever och en ny chans till livet. Han har slitit hårt för att komma i bra form efter ett av de mest avancerade ingrepp man kan göra i kroppen. Men mindre än två veckor innan Lidingöloppet förra året fick han tarmvred och fick börja från början med träningen. Helt enormt starkt.
Han är min livskamrat, mitt bästa stöd, support och den jag skrattar mest med. Det gör ont att inte kunna vara med i Sydafrika men våra liv är ibland pussel med lite ojämna bitar. Nu får Niklas ordet:
”Jag har visualiserat det här loppet i två års tid. Under varje träningspass har jag sett mig själv springa längs banan på Durbans gator och snedda in på stadion till publikens jubel. Självklart ligger jag först. Självklart är sluttiden helt sjukt bra. Jag spyr på mållinjen och klappar ihop. Sjukvårdare springer in men jag reser mig och skakar av mig dem och får äntligen sträcka mina knutna nävar i luften som en segrare. Äntligen är resan slut, äntligen har jag nått mitt mål. Sen har jag haft lite olika versioner om jag måste ta mig in till sjukhus eller inte. Men i takt med att träningen gått allt bättre har drömbilden styrts bort från sjukhuset till att jag faktiskt tar mig vidare från mållinjen direkt till volleybollturneringen, som startar samma tid som 5000 m, och hoppar in i vårt svenska lag.
Allvarligt talat, att sätta långa mål är bra, men det här är helt rubbat. Jag har tränat, tänkt, ätit och levt för ett 5000 m lopp i två års tid. I min skalle har jag det senaste året haft en rakt av dålig jämförelse. Min älskade A sprang och vann ett 16 milslopp och tränade fokuserat just för det i åtta månader. Det kan jag liksom förstå. Men jag ska bara springa 5000 m. Och jag har tränat för det i två år.
Men då kanske ni kan förstå att ?Loppet?, eller snarare mina tankar om loppet, har blivit en konstant i mitt nya liv och att jag har tryckt in så mycket känslor i det. Det har funnits med mig ända sedan jag blev nr 13 på väntelistan för levertransplantation. När saker och ting känts tungt så har jag ju kunnat fokusera på varje enskild jäkla meter och drömt mig bort. Mitt lopp har blivit en stor del av mig. Jag kommer att sakna det när det väl är över. Men samtidigt är jag så trött på att prata om det, träna för det och tänka på det. Jag kräks på det. Bildligt talat.
När jag tänker tillbaka på min träning kan jag inte säga att jag skulle ha gjort någonting annorlunda. Jag har gett mitt yttersta. Jag är verkligen nöjd med min satsning och går helhjärtat in för vinst. Men vinsten är inte allt. Inte här. Jag har fått möjligheten att få tävla i de svenska färgerna i ett mästerskap som bara har vinnare. Jag kommer att få träffa inspirerande personer med otroliga livsöden. Personer som vunnit tillbaka sina liv. Som får känna den otroliga glädjen i att få vakna ytterligare en morgon bredvid den man älskar. Vi har alla valt att ta oss till Sydafrika för att få vara med om något större än själva tävlingarna. Jag ser dessa spel som en hyllning till min och våra donatorer och en hyllning till mina nära och kära och alla som ställt upp för mig. Utan er hade det inte varit möjligt.
Men självklart vill jag vinna. Redan från början på Huddinge sjukhus har det varit en tävling. Jag skulle upp och gå på kortast tid, upp för den högsta trappan på kortast tid, skulle hem från sjukhuset på kortast tid, springa milen på kortast tid. Och även om jag kanske inte nådde alla mina mål på kortast tid har jag ändå i Niklas värld vunnit alla mina tävlingar. Kan bland annat tala om att jag enbart de sista sex månaderna segrat i Premiärmilen, Kungsholmen runt, Blodomloppet i Uppsala och Stockholm och SM i Duathlon. Så ja, jag åker till Sydafrika för att vinna (i samtliga reella som imaginära världar). Skillnaden med detta lopp är att det är slutet på en period och början på en annan. Jag ser fram emot att få lägga det bakom mig och gå vidare mot något nytt.
Om fem dagar (i skrivande stund) springer jag det äntligen. Och mest av allt ska jag njuta/ha ont i kroppen/svettas/vara slutkörd.
Vill man se resultat och följa tävlingarna live (så mycket live som det går) kan man kolla in www.wtg2013.com eller Mer Organdonations fb-sida. Är du sugen på att rädda liv? Kolla då in: livsviktigt.se och geblod.nu
Tack A för att jag har fått dela med mig. Tack för ditt stöd, ditt engagemang och din kärlek. Ord räcker inte till. Du betyder världen för mig.””