TJejmarathon är så mycket mer om ett lopp den 29e juni. Det är ett ställningstagande för att hjälpa de som har det sämre att hjälpa sig själva genom vår insamling hos Hungerprojektet.

Jag och Madde jobbar även hela vägen fram med att hjälpa till med träningen för de som vill. Många tar sig an 53 km för första gången och våra träningsprogram syftar till att bygga upp långsiktigt och gradvis.

Därtill arrangerar vi gemensamma långpass då och då med distanser som är anpassade till träningsprogrammens läge.

Självklart är alla välkomna och jag har verkligen försökt tänka till så alla ska kunna följa med. Sist hade jag hjälp av Peter med att lägga en loop som passerade T-banestationer och nu kommer vi testa att lägga loopar för att samla ihop gruppen.

Den 5e maj kl 10.00 utgår vi från World Class Vasastan och tar oss mot Ulriksdalsslott. Du är varmt välkommen att följa med. Läs mer här

Imorse klädde Lillan sig topp till tå i galon och så stompade vi iväg till dagis på stigen över berget.

Jag var klädd i träningskläder och som ett barn på julaftonsmorgon: dags att provjogga.

Jag ramlade ju en gång i skogen på TEC och tog emot mig med spjärnat vänsterben. Knäet vid menisken har känts lite obehagligt. En duktig naprapat, Mats, som också gick kursen i helgen kikade på mitt ben och drog och vred och noterade att jag nog fått en smäll på minisken. Men absolut ingen fara! Dock bra med alternativ träning. Typ cykel och poolrunning.

Alternativ träning är guld. Om man hinner. Jag kan nog inte anklagas för att inte hitta luckor till träning men när jag lämnar och hämtar på dagis och måste jobba in en hel dags jobb runt detta utan att vilja låta Tigerskrutt vara på dagis i mer än 7 timmar- då går det inte. Då går bara att springa till och från dagis. Och som igår- köra styrka bredvid sandlådan i lekparken.

Så jag sprang de 7 kilometrarna imorse med flera hållpunkter i sikte: fram till Näckrosen- kändes ok? Vidare till Solna C: Ok? Vidare till Torsplan där jag i värsta fall skulle kunna ta bussen.

Visst det var ett liiitet obehag i början, jag kände nog efter som attan också. Men det gick över och känns inte nu. Känns helt ok. Jag hade inte ätit på 14 timmar heller innan och åt relativt lite kolhydrater igår så fick faktiskt till ett bra lågglykogent träningspass på 7 km.

Någonstans längs vägen passerade jag 100 mil sprungna i år. Många fler ska det bli.

Jag har tänkt om angående lopp i år. Jag hade ju tänkt sikta på 1:39 på Kungsholmen Runt men jag har inte den mjölksyratröskel som krävs just nu. Jag är galet uthållig och kan nog klämma milen på under 50 om det krävs men jag behöver få tid att jobba upp fartuthållighet. Och det hinner jag inte på så kort tid utan att pusha träningen för hårt. Hjärtat är inte med helt enkelt. Jag har lite annat att stå i så att säga. Så då är det broms.

TEC var mitt ”A-race” i år. Men jag känner mig så hungrig på mer. Jag ska in under 20 timmar successivt ned mot 18 på en snabbare bana. Det ska få ta sin tid och jag vill fokusera på att bygga upp mjölksyratröskeln lite. Backstyrkan och jobba med mitt lustiga vänsterben.

Därför är fokus nu på att springa två kortare lopp (Blodomloppet för MOD– ska skriva om det senare) och MaraMackans TTT på okänd distans) och om jag får till det så skriker hjärtat efter att springa Jättelångt.

Men annars är nästa ENORMA utmaning Vansbro HalvIM Simma 1,9 km– nemas problemas. Jag har starka surfarmuskler som, säkert rätt ineffektivt men ändå, lätt tar mig fram.

Cykla 9 mil. Muchos problemas. Jag är nog den enda i SVerige som sprungit mer än tre gånger så långt som jag cyklat. Jag vill lägga mig och gråta efter 5 mil på cykel. Det är ju så förbannat tråkigt! Det händer ingenting! Tramp tramp. Och så är det skitläskigt. Går det fortare än 30 km/h så saktar jag ned och så måste jag stanna och dricka, annars välter cykeln.

Som ni hör: lite att jobba på. Varför jag ändå gör det? Jo men det är så roligt i sin helhet. Älskar utmaningen att få tampas med skallen.

Sen springer man en halvmara efter på ben som ser ut som en nyfödd kalv och det ska väl inte vara några problem det heller. Det är det där med cyklingen. Crazy.

I augusti har jag lite ilandsproblem: Jag har sagt att jag ska in under 6 timmar på Axa. Förra året hade jag jätteroligt med 47 km på Jämtlandstriangeln veckan innan så benen var paj. NU- är jag frestad att springa Stockholm Ultra 7 dagar innan. Det skulle sitta finfint med ett 10 mils lopp där för att testa formen inför min nya stora utmaning:

Black River Run. 21 september. 16 mil. Igen. Sub 20 timmar är målet. Tufft! Men nu vet jag vad jag klarar av. Jag vet vad som gick ”fel”. Vad som kan förbättras och jag vet att jag har massor kvar att ge.

Löpningen ska göra gott. Jag ger 1 kr / kilometer jag springer i år direkt till Hungerprojektets viktiga arbete i Bangladesh. 1000 kr idag. Genom vår insamling. Vi siktar på 200 000. Vill du vara med?

Mot nya äventyr!

 

Jag springer inte just nu. Jag vilar. Jag tycker inte det behöver vara så himla komplicerat: Har man sprungit jättemycket jättelänge så är det inte just det man behöver börja med igen. Man behöver vila. Låta de vävnader i kroppen som arbetar i det tysta, utan att skrika som lårmusklerna gör, få återhämta sig i lugn och ro.

Det är lite kutym nu i diverse sociala medier att efter diverse hårda utmaningar iksom ” jag känner inget alls” och jo det känns bra här med. 

 Men!

16 mil en väldigt lång och tuff utmaning för kroppen och vill man undvika skador så ska man ta det lugnt. Och det gör jag nu. Inget som helst intresse över att leka superhjälte och sen få en skada jag får rehabilitera i all evighet.

Men när jag då för första gången på väldigt väldigt länge inte springer så hinner jag fundera lite. Hinner kika lite mer på jogg, på alla trådar i formumet. På alla frågor som kastas ut i efterdyningarna av ett träningspass. På detaljfrågor som besvaras av alla möjliga, de flesta välvilliga, en del för att hävda sin egen upplevda suveränitet.

Eftersom jag inte varit varken sjuk eller skadad sen jag vet inte när så behöver jag aldrig ha avbrott. Jag kommer säkert skada mig jag med. Men inte nu. Och jag ska göra allt jag kan för att undvika det.

Jag springer med hjärtat och hjärtat styr. Jag har fått frågor på hur jag tränat och jag märker att jag liksom inte kan svara riktigt för löpningen görs på känsla. Efter egna parametrar. Efter ett samspråk mellan pannben, djeflaranamma, själ och hjärta. Är inte alla med blir det inte bra. Det står aldrig två veckor i förväg ”tusingar” på schemat. Tusingar kan finnas med i en lös tanke inför en vecka, men känns det inte 100% så blir det inga intervaller. Det gör inget. Jag är motionär. Det är nog du med. Därmed inte sagt att jag och du inte vill förbättra oss och slå personliga rekord.

Men för en elitlöpare handlar det om att nå toppen, då alla pass spelar en stor roll i en komplex matris av nedbrytning och återhämtning och belastning av olika system. För oss, med tanke på hur många som skadar sig, så handlar det ofta till syvende och sist om att hålla sig frisk, kry och lagom tränad att ta sig till startlinjen. Hellre frisk och undertränad än övertränad och sjuk. Typ så.

Är alla parametrar med – ja då blir det jävelusiskt bra. Som förra lördagen. KABOOM! VAVAVOOM! Timingen och uppladdningen för det- perfekt. Eftersom det gjordes på känsla. Efter frågor ställda inåt. Snarare än utåt.

Är det något jag vill lära ut så är det att lära sig gå mer på hjärtat och känslan. Sin egen känsla. Ta hjälp av proffsen men! Hur du känner vet bara du. Om passet du har framför dig kommer hjälpa eller stjälpa- det är det först och främst du som har verktygen till att veta. Kanske ska du skita i tusingarna på asfalt och ränna fritt som ett rådjur i skogen istället? Ibland tror jag svaret är ”ja”. I mitt fall är svaret att brassa iväg rätt ut i skogen ofta rätt på många frågor.

Det är sånt jäkla fokus just nu på program, på skor, på utrustning, funktionsmaterial, tider, detaljer, intervallängd, stegantal och jag är all for att ha bra grejer och följa upp och både planera och utvärdera men jag tror det allra viktigaste är känslan. Det där jag kallar för vavavoom.

Den skrivs det inte så mycket om. Den är svår att lära ut. Den syns inte på papper. Inte i hastighet, inte på jogg eller Funbeat och den syns definitivt inte på Garmin. Den kostar inga pengar, den har inget pronationsstöd eller hör till Vibramskor. Den hör inte till en viss typ av löpare, man måste inte ha sprungit länge utan den är tillgänglig från dag ett.

Från den dagen du bestämmer dig för att börja springa med dig själv som drivkraft. Som inte bara springer utan som lever lite airborne. Som flyger. Faktiskt. Flyger. Lägger in svävmoment i vardagen.

Från den dagen du bestämmer att hjärtat får vara med och bestämma. Så är det möjligt.

Ut. Flyg. Spring.

Vilken helg. Det har varit så otroligt roligt och givande att gå Running Swedens och PT Schools Steg 2 för Löpcoacher.

Visst känner jag att jag har mycket erfarenhet just vad gäller instruerandet och en del träningsupplägg men det är så himla mycket mer man vill lära sig. Och det fick vi göra nu!

I fredags pratade Pernilla Olsson aka min granne aka grym föreläsare om hur man lägger upp konsultationer på bästa sätt, vad för information man behöver och vi kom även in på det mentala. Där känner jag att jag faktiskt kan ganska mycket och verkligen vill lära mig mer!

Lisa McRae gick igenom analyser av löpteknik. Love it! Älskar att kika på folks löpstil och fundera på övningar.

(Personligen syns jag ofta med en vänsterarm som rör sig helt åt fanders vilket har att göra med svagheter i vänsterhöft)

Igår ägnade vi mycket tid till att öva på programskrivning med formler och beräkningar. Antingen går man nitiskt på siffror- Jack Daniels och McMillan är till stor hjälp men jag gillar nog lite mer fingerspitzgefuhl eftersom jag är en känslolöpare.
Personligen har jag ju kört helt utan träningsprogram med några hållpunkter för ultrapass minst en gång i månaden och ja… det har ju gått rätt bra eller hur? 🙂

Men när jag programmerar andra är det mer detaljerat och i helgen känner jag att jag fått mer trygghet i korta distanser som milen. Nu skulle det vara superkul att få träna någon in under 40 minuter, något som förut kändes lite som osäker mark. Maraton känns mer som en trygg distans att coacha på för mig. Och ultra förstås.

Absolut mest intressant var det som tyvärr hade minst tid- Juan Alonso och Daniele Cardinale från Riksidrottsförbundets Idrottsfysiologiska lab på Bosön som pratade om sambanden mellan Vo2 Max och styrketräning och att integrera tester i träningen. Där var det verkligen nyheter och jag som älskar fysiologi blev eld och lågor.

Idag var det även en jätteintressant föreläsning av sjukgymnast David Felhendler om skador och skadeförebyggande träning som sen omsattes i praktik i gymet med Sirpa. Bra med fokus på det.

Otroligt väl investerade dagar och kronor känner jag. Perfekt timing också att gå kursen nu när jag försöker vila lite.

Dessutom kul att träffa nya människor. Hade äran att sitta bredvid Running Swedens nya Sales and Marketing Manager Colm som verkligen gör skäl för uttrycket a good craic för det var så roligt att prata med honom.

Tack Running Sweden och PT-Schoool!

Nu ska jag ladda för en helt galen vecka. Benen skriker efter löpning, kroppen känns fantastisk men har en smäll på vänster knä som ska få lugna ned sig. Räcern är på verkstad och jag undrar om jag ska leta upp mina inlines eller om det är en så bra idé egentligen att jag hittar dem? Det kan lätt sluta med blodbad.

Sov så gott!

Det är den som är sist på bollen som gör mål
Och- känns det lite tungt? Fokusskifte! Vänd på det!

Stort ord för stort koncept.
Jag får mycket frågor hur jag tränat. Även om det inte gick superfort på TEC så känner jag mig ändå enormt nöjd med mina förberedelser. Grymt nöjd med min styrka, uthållighet, min mentala styrka och fokus och att jag varit helt frisk och skadefri bortsett från nerven- som nu istället efteråt är helt ok.
Nyckeln för mig är att ha hälsan, det fysiska och det mentala.
Jag tänkte att jag ska skriva mer om detta men idag blir det här ett tack till den person som, helt utan att veta ens vem jag är, varit mitt bollplank och min inspiration för min träning.
En lite galen snubbe i cowboyhat: ”Lucho” eller Tim Wagoner som han heter. Tack för all inspiration. Alla no bullshit kloka tips i din podcast. Din knasiga blogg, som är en av de få jag läser.
Lucho äter typ en gång om dagen och springer flera år i hoptejpade trasiga skor. Han sålde sin cykel för att betala för anmälningsavgiften till Leadville 100 och han är bara helt grym. I grunden triatlet men även fd rökare.
Hans blogg heter Joghard och där hittar du ingen dagens outfit eller releasefestrapporter. Ett av de ställen på nätet där jag trivs bäst.
Tack Lucho!

foto: Endurance Planet där Lucho har en pod: ”Ask the Ultrarunner”

Jag är på mer utbildning. Älskar att lära mer och just nu är det fokus på löpcoaching.
Inte intresserad av diplom. Intresserad av kunskap och verktyg. Vill veta hur? Vad? Varför? Och oftare än annars är kurser ett tillfälle att inse att jag vill hem och läsa mer.
Just nu är jag med i första kullen hos PT-School och Running Swedens fördjupningskurs för löpcoacher.
En intressant och rolig dag med underbara människor både framför och i klassen.
På eftermiddagen var det praktiska övningar i Humlegården. Tog mina första joggsteg i mina älskade gamla inov-8. Allt i kroppen känns ok utom mitt vänster knä. Det känns inte alls bra. Jag slog i det i en sten eller något i skogen på TEC.
Ändå- rätt lindrigt!
Nu är det ett dags för choklad, popcorn, grönt te och lite mys! Ha en fin kväll!

Om ni är som jag så vet ni varje dag att det är något roligt som händer som ni inte hinner till.

Chansen att iallafall hinna till några av alla de roliga träningseventen eller, för oss i Tokholm, gratis träningspassen som hålls måndag – torsdag, ökar markant om någon håller ordning på det.

Utopi? Nej! Inte längre.

Jag hade äran att träffa tjejen bakom detta när det var i sin linda och förstod att det skulle vara något smart. Otroligt fokusead tjej.

Och det är det.

My Next Workout raddar snyggt och attraktivt upp träningsevents runtom i Sverige och träningspass i Stockholm.

Därtill recensioner och intervjuer- just nu ligger två där med personliga favoriter som Sara och Olof Röhlander.

Makes my day easier.

Själv har jag just hållt en kostföreläsning på temat ”ren mat” för ett av våra kontor och nu ska jag snart äta en massa mat för hungern är tillbaka med besked.

Ha en fin torsdag!

Onsdag. Vad hände?

Jag har jobbat som en gnu idag. Gick upp halv sju och vågade duscha- det gjorde för ont i såren innan men det här var alltså första riktiga duschen sen i söndag. Så underbart. Hungern har återvänt med besked och jag åt nästan en hel grillad kyckling till middag.

Jobbade effektivt hela dagen med att förbereda en kostföreläsning för ett av våra kontor imorgon bitti.

Fixade med massa andra saker på jobbet också och på lunchen tog jag hjälp av en duktig kollega för att stämma av deklarationen för Starstruck Unlimited som vår ideella organisation heter som anordnar Tjejmarathon.

På fredag till söndag är det fullt fräs för då ska jag gå PT School och Running Swedens fördjupningskurs för löpcoacher. Madde kommer hit som skrev det här klockrena inlägget på ett ämne jag också varit på väg att behandla och nog kommer att skriva om snart när jag kan formulera mig väl.

Jag var jättenöjd med första dagen på Löpcoachutbildningen förra året och inte så jättenöjd med den andra. Vet att de ändrade lite till det mycket bättre och är helt övertygad att kompetensen är världsklass hos Running Sweden så nu har jag enorma förväntningar. Pernilla på PT School kan vara en av de grymmaste man kan lära sig teori av och granne med mig är hon också! :).

Kroppen mår ok. Viktigt att notera är att muskler återhämtar sig på ett sätt- de är sk ”vaskulära”, har alltså bra blodtillförsel och kan kännas ok men ”avaskulära” vävnader som ledband och ligament tar längre tid. De värker inte på samma sätt men har fått sig en rejäl dust under 16 mil och jag har ju som mål att vara helt frisk och helt skadefri hela tiden så det är inte snack om löpning nu. Däremot hade jag gärna simmat och yogat men så fort jag gymnastiserar mina fötter så spricker det skavsår och detaljer på gegget blir överflödigt. Jag får snällt vänta att det läkt.

Mitt vänstra knä är också lite konstigt men eftersom jag gjorde en trippel saltomortal med skruv i skogen och parerade fallet med rakt vänsterben så är det nog inte så konstigt. Hoppas verkligen att det inte är något knas med menisk eller så. Det vore ju så onödigt när jag är så hel i övrigt. Inte ens nerven spökar, jag måste fått styr på den någonstans längs vägen.

På fredag måste jag jogga med på kursen så hoppas att det gett sig då. Högläge, kompression och luftar fötterna så gott det går gör jag.

Det är verkligen vår ute och jag längtar ut i skogen med tunna skor, shorts och bara armar. Och till fjällen. Oj vad jag längtar nu.

Håller tillgodo med sån här inspiration.

Ha en fin kväll! Här får ni en riktig ULTRA bild! Kavel, Trimtex och en Snickers! Courtesy of Annika!

Det här var mitt bästa lopp alla kategorier. Inte så svårt egentligen- jag springer inte så många lopp. Det var min femte ultra och det var första gången jag sprang längre än 8 mil. Fanns det en tävling i ”mest närvarande i nuet” så hade jag nog vunnit den med. Jag. Var. Så. Fokuserad.

Och. Visst. Jag vann. Men det beror på att halva svenska ultraeliten inte hade nummerlapp eller startade på 50 miles. En var min support, en (Anna Grundahl) gav mig en kram vid varvning och har peppat via mail innan tävlingen och andra laddar också för andra tävlingar. Så jag kanske har en av de  långsammaste vinnartiderna i TEC’s historia. Men det är skitsamma. Det handlade inte om det. Det handlade för mig om att klara att springa dubbelt så långt som jag någonsin sprungit.

Jag skriver detta med amerikans nyhetsrapportering i bakgrunden. Kontrasterna är enorma. Så mycket smärta rakt in i den glädje jag delar med så många av er som läser detta. Rörelseglädjen.

Så jag vill förmedla just det. Glädje. Löparglädje. Rörelseglädje. Den som driver mig framåt. Den vi delade i helgen, både vi i spåret och ni på sidan av. Den som jag tror att jag lyckas förmedla. Det verkar så. Jag ler på de flesta bilder jag sett från TEC. Jag ler in i mål. Jag ler och det kommer från hjärtat. Men man springer inte 16 mil på bara glädje. För att genomföra och må bra dagen efter krävs enorm förberedelse. DEN är en story i sig.

Det här är min berättelse. Min dag. Med mina ord.

Jag vaknade klockan sju efter en god natts sömn. Vet inte vad jag förväntade mig- vaknar man och bara ”ja! Jag är redo för 16 mil!”. Nä kanske inte.  Var lite seg men kändes ok.

Drack kaffe, åt ägg. Två surdegsmackor. Lite frukt. Plockade med mina saker. Allt låg på golvet i en hög. Niklas hjälpte mig metodiskt med allt. Fick lite brådis sen och där missade jag en viktig bit: Smörja in fötterna. Jag bara drog ned dem i kompressionsstrumpor (som jag rullar ned så de inte sitter på hela vaden) och i mina älskade Inov-8 X-talon. De är lätta med ett underbart grepp.

På med Trimtex från topp till tå. X-Kross glasögon men eftersom det var mulet tog jag ”bike”linsen. Bra val skulle det visa sig.

Vi kom till starten med 45 minuter till godo. Inne i det stora tältet var det hej och kram och jag hann inte bli nervös. Jag sänkte medvetet förväntningarna lite för en stund för att inte bli stissig. Maria och Maria var där och alla ultravännerna. Kändes enormt bra. Ville bara iväg.

Ingen lade sig i min tidsplan. Jag sa att om allt går bra ska jag in under 24 timmar. Fem timmar ska gå på under sex timmar. 10 mil på mellan 12- 13 timmar. Det kändes rimligt. Det var ju första gången och allt.

Pang så gick starten och runt 150 löpare lufsade/sprang/gick iväg. Man kommer ut på ett elljusspår, viker av genom lite skog, ned på gångväg där man passerar 1 km. Sen är det över ett litet fält på lerväg och upp igenom MaraMackans bostadsområde med en backe. Självklart fick han en kram!

Nedför en brant gata, över en lekpark, över spåret. På en lerväg brant uppför, brant nedför. Längs med spåret, över spåret igen och ut på lerväg i cirka 2 km förbi Rönninge By. Vid 5 km är det en lite längre uppförslutning som kallas ”ätarbacken”.  Vid passeringen efter spåret hade Annika satt upp en banner där det stod ”Heja Annie” av ett lakan med hälsning från henne och Sara. Åh så glad jag blev. Sprang och fnissade och flera påpekade att jag hade väl en helt enorm support! Jajemen!

Vid 6 km är det lite uppförs sen viker man rätt in i skogen på tekniska stigar över stock och sten. Vid 8 km är man ute igen i ett bostadsområde och sen är sista kilometern raka spåret på en cykelväg med lyktstolpar innan sista 200 meterna är rätt upp på en superlerig stig i skogen innan man ramlar in på Ensta Motionscentral igen.

Jag lät bara benen rinna på. Jag vet hur det känns när det går för fort och det gjorde det inte. Bara rann som ett vatten med ett brett flin genom skogen. Älskar terräng!

Inne i varvning mötte jag illvrål från Niklas, Maria och Maria. De såg helt vilda ut. Slängde en blick på klockan. 1 timma två minuter. Bytte från cykeljackan jag haft mot regnet till min bästa Trimtex Lzr och ut igen. Kände att jag hade en stor sticka mitt i vänster trampdyna och förklarade det men möttes av tre par speedade ögon. De lyssnade inte. De hade någon sorts galen agenda. Ungefär som ett däckbytarteam vid en F1 tävling- ”Annie får 2 minuter här sen måste hon ut, om hon så ska sätta vatten i halsen”.  Jag kunde inte låta bli att fnissa åt dem. De var helt galna- jag skulle aldrig få ta av mig skon!

Varv två bara flöt på också. Lät benen rulla. Gick i backarna. Åt lite. Var inte så sugen på att prata med någon egentligen, fast alla är så trevliga. Ville bara fokusera. Kände efter. Vänsterbenet kändes mysko som vanligt men mest ömt runt hälen och det vanliga stickiga. Såg inga andra tjejer. Började räkna. Jag kände att jag behövde små delmål för att hålla fokuset och jag tänkte att jag siktar på att slå min första tid jag hade på 50 km- 05.36. Räknade snabbt ut varvtiderna jag behövde och smalnade av fokuset.

In i varvning där världens galnaste trio hade positionerat sig utanför tältet för att jag inte skulle fastna ´därinne. Vi bytte approach med maten och jag fick Hammer Gels istället för mina energibollar. HALLELUJA de var bra. Ut igen. Bara rullade. Började kännas enormt bra.

Varv 5– delmål ett uppfyllt, inne för varvning på 5:30. Samma bemötande. ”Här, ta fort, ut med dig”. ” Men hörni, ser ni inte hur bra det går? ” försökte jag. ”Jo, men spring nu”. Jag ville ha två alvedon för att hjälpa med vänsterbenet men ”Nej vi tycker inte det”. Vad fa*” Jäkla supportmaffia. Ut igen och det gjorde väldigt ont i utsida vad. Superskumt.  Men inte alls som förra året. Så förberedd. Stretchade ut benet flera gånger vid 2,5 km och gjorde lite övningar jag fått av Andreas. Tog ju lite tid men hade siktet på 80 km på 9 timmar.

Nu hade jag fått musik och vips dök Annika upp och sprang med. ”Du leder” sa hon. Lät osannolikt. Men så hade jag ju inte sett någon tjej. Samtidigt visste jag att jag höll en fart som skulle falera men det gjorde ingenting. Jag hade blivit lika trött efter åtta mil om jag sprungit 7.00 fart som 6:30. Jag gjorde det här på mitt sätt. Mariorna kavlade mina ben och alla tittar och undrar men underskatta inte the power of kaveln!

Vid varvningen var det så underbart att komma in. Maria V stod och passade och skrek till de andra när jag kom som swosch var framme med det vi kommit överens om varvet innan: Två varma flaskor vatten. (Alltid kroppstempererat). 4 stycken BCAA tabletter. Och gels och något annat. Drack Proviva och lite Resorb Sport var tredje varv.

Vid ett varv stod bästa lillasyster och pojkvän där också! Åh så roligt! Och Annika som hade köpt med kaffe, gottis och tidning till Nicke om han ”skulle få tråkigt”. Tydligen hade mina tre musketörer inte alls tråkigt utan väldigt roligt och måste varit väldigt upptagna då de inte hade koll alls på mina tider eller varv. De glömde bort ett varv som jag fick påminna om sen sent på natten. De var helt underbara, så fokuserade på mig och vad jag skulle ha med mig. Folk kom fram till dem och sa att jag låg bra till och de bara ”ja ok”. Inte intressant alls.

Min idol Anna Grundahl var också där och jag fick en kram och fick tacka för pepp på mailen. Magdalena kom och sa att Rune Larsson satt på en middag i Alingsås och hejade på min kamp att avskaffa tjejklassikern.

Efter åtta mil stod klockan på 9 timmar och 12 minuter. Jag var inte trött även om pauserna med stretching åt lite tid. Men det var det så värt. Smärtan var helt hanterlig nu. Den där stickan som ingen trodde på- den var långt inne i foten.

”Snart följer jag med dig” sa Maria J. ”Ett varv till bruden, KÖR”. Shit så de skrek. Helt underbara. Gud vad jag skrattade när jag joggade ut ur depån. De var så speedade alla tre. Pannlampa och reflexväst var nu på.

Jag hade min musik på hög volym.  Var helt inne i musiken. Mumford & Sons. Foo Fighters. Gåshud. Njöt. Tårarna rann. Distansrekord! Första gången i mitt liv jag sprungit längre än 5 mil utan att stanna. Nu var jag på väg mot nio mil och även om jag inte lät mig tänka på målgång så kände jag att det här skulle gå vägen. Sprang med handflatorna mot himlen och tackade en högre makt. Tänkte på alla jag visste följde mig på nätet, på Twitter. På min faster som jag visste kikade in  på liveresultatet från landet i Värmland. På vänner både här och i Jämtland och överallt det kändes som jag var helt omsluten av värme fast jag var helt ensam därute på den där mörka lervägen. Såg lite reflexvästar längre fram men var ensam, men ändå inte. Ja svårt att förklara. Hög som ett höghus på endorfiner helt enkelt. Hög på livet och livskraft.

Siktet nu var 10 mil under 12 timmar. Stretchade ordentligt vid 2,5 km igen. Såg nog ut som jag hängde och kräktes men det var piriformis som fick sig en omgång och jag tror det här var en stor del till att det gick så bra som det gick. Värt alla minuter det tog.

När jag kom in stod Maria där och studsade upp och ned. Jag hade räknat ut att 24 timmars målet var i hamn och sa till Nicke att du måste hem och sova om han skulle vara med sista varvet för det blir ingen jäkla målgång klockan 10.00. Nu siktar jag mot sub 21 timmar!

Längs spåret satt det små skyltar med kloka ord:

Pain is inevitable. Suffering is optional. Och min favorit jag har på kontoret:

Be the change you want to see in the world.

Och även om jag gjorde det här för mig, så ville en del av mig visa att en småbarnsmamma, från ingenstans, kan gå från ett separerat vrak. Från kris till att bygga upp mod, styrka, uthållighet och djeflaranamma nog att ta sig an 16 förbaskade mil. Jag kan! Jag vill vara den förändring jag vill inspirera till.

Vid en gata har de boende satt upp marschaller och under eftermiddagen gräddade några vofflor! Det fanns vatten och godis och även om jag inte tog något så var det så värmande att se!

Maria och jag stack ut tillsammans på mitt tionde varv. Ett varv senare än vi räknat med, för jag låg så före i tiden. Maria frågade var vi skulle gå och bubblade som vanligt och pekade på sin rumpa ” titta här och haka på”. Jag lufsade efter. Slog på musik och vi körde lite teckenspråk. När vi kom upp på gångvägen hade jag SHMs Greyhound i lurarna. Vi passerade 100 km skylten. Rös i hela kroppen, kikade på farten, 5:30 fart. High five’ade Maria och tuffade på.

Vi hade kommit överens om att jag skulle få pausa vid 10 mils varvningen. Få byta skor och kläder.  Men jag sa till Maria att vi ska vara ute ur depån innan 12 timmar. Och inte blev det något klädbyte eller så. Nej samma procedur- nya varma flaskor med vatten, lite enrgi och ut igen. Det klarade vi med god marginal men nu började något kännas konstigt.

Jag blev snurrig av pannlampans sken och jag började må illa. Jag vet att jag hade slarvat med vad jag åt. Jag kissade nästan varje varv och var väldigt sugen på salt. Som TUR var hade Maria med sig bordssalt i små påsar och jag drog i mig en. Vi fick gå för jag var så illamående. Det lättade och vi tuffade på men tappade fart. Var inte trött men jag är så rädd för att kräkas så blev lite orolig för om det skulle bli värre. En kille sprang förbi ”Ser bra ut” sa jag. ” Detsamma” sa han. ”Vi ljuger va?” sa jag. ”Mmm” sa han.

Maria V var och gjorde sig iordning för nattskiftet med mig och Nicke for hem för att sova. Nu gick det inte fort men Maria gjorde vad hon kunde för att vi skulle hålla fart. Jag hade 11 mil i benen och snuddade vid tanken att det var fem mil kvar. Fem mil kvar. Och jag mådde illa.

Men tog snabbt tillbaka fokuset. Fem varv. Varav två säkert skulle gå i dagsljus. Ett varv i taget.  Kom igen Annie. Och inte en enda gång tänkte jag på att bryta. Jag kände att något väldigt skumt höll på att hända under mina tår men det var ju ingen ide att göra något åt saken. Inte stanna.

 I skogen lös små diamanter av reflexer upp vägen. Det var lite dimmigt och mystiskt och swosch så kom Andreas Falk med två snabba Flottiljlöpare och svepte om oss och jag kände mig långsammast och segast i världen.

Till varv 13 klev Maria V på och nu fick vi gå. Jag tappade massa fart nu och det var inget någon kunde göra något åt. Men jag stannde aldrig. Jag var inte inne i tältet mer än några sekunder på hela loppet, stod aldrig still, satt aldrgi ned.

Vi gick raskt men vi gick. Jag pallade inte att springa. Var rejält snurrig men ändå så fokuserad. Försökte prata med Maria och kläckte några klassiker. Jag noterade att jag hade min jobbreflexväst och sa att ”Titta det står ju Boost your running på det här nattlinnet”. Sen förklarade jag för Maria att när det var ljust så såg man i skogen vart man skulle ” för det sitter rödvita markiser uppe”. Menade snitslar. Sen tyckte jag pannlampan satt lite hårt och trodde jag hade ett märke i pannan ”som efter en sån där man dödar pojkkossor med”. Jag hörde själv hur befängt det lät och fnissade ännu mer.

Sen. Slog sömnigheten till. Oh herrajomala. Det här var jag INTE beredd på. Jag hade lätt kunna somna gående. Fick nästan panik. Hur långt var det till kaffe? Räknade ned kilometerna. Kom in i depån och bara rakt på kaffet. Mådde illa och ville ha torrt tunnbröd och oliver. Det och kaffe hjälpte lite. Maria J sa att ”nu ser hon lite konstig ut”. Jag ville bara ut igen. Fortsätta. Mata mata mata. Kände att 21 timmar rann mig ur händerna.

I depån fanns världens underbaraste funktionärer- MarathonMia, Nina, Coyntha, Magda med fler. De ljög och sa att jag såg fräsch ut och var så peppiga. Ingen pratade om tider. Ingen hetsade. Underbart!

Maria V var metodisk och pedagogisk och frågade mig massa saker och så sa hon att nu är vi lite före tid här igen och Nicke kanske inte är på plats- ska vi ta ett tredje varv då? Ja inte kan vi stanna tänkte jag.

Nu gick solen upp. Fåglarna kvittrade. Det var en otrolig känsla.  Jag såg Charlotta passera mig och hejade och tänkte att jäklar vad stark hon är! Hon är en så värdig vinnare! Heja!

Maria tittade lite på mig och frågade om hon fick kolla resultatet. Vi gick ju ändå så det var inga problem. Så garvade hon lite. ”Annie, hon är ett varv efter dig. Du leder med över ett varv”. ”Uh? Say what?” Jag fattade ingenting. Nu mådde jag så pyton så jag bara siktade på nästa kilometer.

Vi kom in och där stod världens underbaraste pojkvän som fått sova några timmar och såg förväntansfull ut. ”Häng med” sa jag och så for vi iväg? Nä vi gick! Jag med en kopp kaffe i handen och han med lite väl mycket energi tyckte jag.  ”Jag pallar inte mer men vi SKA in under 22 timmar”. Vi hade en timma och 30 minuter på oss. No sweat. Trodde vi ja. Jag började få seriösa problem att sätta i fötterna. Mådde illa och helt plötsligt var den här ynka milen helt oändligt lång. Jag var ok i kroppen men det lät skumt i fötterna. Plask plask. Inte vatten. Hade smällt två blåsor vad jag visste och nu var det inte roligt där fram runt tårna.

Väl inne i skogen blev Nicke lite orolig för tiden. Det tog en jäkla tid när jag hasade mig fram och det här med sub 22 timmar var helt plötsligt ett problem. ”Nu köttar vi på sista” säger han. Jag tittade bara på honom som ett fån. Var han helt från vettet karln?  ”Älskling, jag har sprungit 15 mil. Jag köttar INTE på. Jag SKITER i sub 22 timmar jag har för f*n varit igång snart ett helt dygn utan att stanna”. ”Ja men..” och så höll han på. Jag tänkte kasta kottar på honom men lade alllt fokus och all smärta i höger hand och joggade på. Sista kilometern sprang vi. Hur fasen det gick till förstår jag inte när jag såg mina fötter efter. Jag bad honom springa före och ta fram en spypåse för nu skulle det inte gå tänkte jag men…

Det gick. Jag joggade ut genom skogen och hörde tjut in ifrån tältet, varvade det enormt geggiga spåret runt och smällde båda fötterna i tidsmattan med ett …ja typ vårskrik!

Mia kom gående med en pokal och sen fotade de mig och jag ser helt förstörd och svullen ut på bilderna och nä jag grät inte och inte lade jag mig ned på den räddningsfilt som jag tydligen bett Nicke ta fram och han kom farande med. Jag bara garvade och tittade på mina svullna händer. Det var så- absurt! Att det var klart!

Jag förstod det inte riktigt. Var det färdigt nu? Trodde jag skulle reagera mycket mer men just då var det bara som luften gick ur. 21 timmar. 57 minuter. 34 sekunder. Etta i damklassen och en tid som hade räckt till 19e plats bland männen.  82 startande och bara 38 gick i mål. Det krävs något extra att klara 16 mil. I helgen hade jag det.

Väl hemma var det helt fruktansvärt att få av strumporna. Blåsorna hade spräckts så strumporna fastnat i såren både på hälar och under tår. Det gjorde fruktansvärt ont. Min efterlängtade dusch blev en snabb avspolning med plastpåsar på fötterna. Sen lade jag mig på soffan och minns inget mer. Totaldäckade i en halvtimme innan jag vaknade och hade så ont i fötterna så inget gick. Resten skrev jag om tidigare.

Jag skrev det tidigare- jag är så enormt tacksam över min support. Över TEC arrangörerna och funktionärerna. Över alla som peppat och stöttat och skickat grattis.

Jag är enormt stolt över att jag gått min egen väg dessa månader jag tränat. 16 mil med support var en lång defilering av månader av egen träning och förberedelse. Jag var beredd på allt utom illamåendet och smärtan i fötterna och de två bitarna tror jag att jag kan fixa till. Det här var faktiskt första gången jag ens tog ett steg längre än 8 mil. Jag sprang det dubbla, jag klarade det och jag gjorde det på mitt sätt.

Det är också första gången jag går i mål och direkt känner mersmak. Jag vill ha mer. Jag har hittat något där min glädje och styrka kommer till pass. Jag kan inspirera andra och jag kan hjälpa andra att ta sig an liknande utmaningar och det vill jag göra när jag återhämtat mig.

Kroppen är ok. Fötterna kommer läka och jag blev inte förkyld. Jag är stel och öm- ja! Såklart! Men det är inte alls så farligt som förra året.

Vad som rullade i mina öron om och om igen- den här

And I came home Like a stone

 And I fell heavy into your arms

These days of darkness Which we’ve known

Will blow away with this new sun

..är jag fortfarande lite överväldigad. Har fått så mycket fina grattis och det har känts lite overkligt. Lilla jag. Jag klarade det.

Kroppen mår oförskämt bra. Jag vill verkligen understryka att jag tränat ordentligt för detta. Jag har tränat så att jag ska kunna återhämta mig. Jag har följt mitt eget upplägg och tagit mycket inspiration från en ultralöparcoach i USA som kallas ”Lucho”. Måste nog maila och tacka faktiskt. Jag har lärt mig så oändligt mycket och längtar till att få dela med mig.

Jag sov som en stock igår- blev bara en halvtimmas snooze från lördag morgon till söndag kväll. Hade en mysig dag med Lillan där jag lyckades ta en promenad med henne i vagnen, iförd gummistövlar och de tightaste konpressionsstrumporna jag har. Åt lunch med bästisen och hennes bebis och på em låg jag med fötterna i högläge och läste först barnböcker för Tigerskrutt och när hennes pappa kom läste jag igenom alla underbara fina meddelanden på Twitter, Facebook och Jogg och blev extra glad när Ok Djerf hörde av sig och sagt att de aviserat i lokaltidningen i Karlskoga!

Det jag inte visste, rookie som jag trots allt är förhållandevis, är att fötterna kan ta rejäl skada. Har aldrig fått problem förut med fötterna. Just nu är det lite make or break om det ska bli infektioner. På två tår hade huden ovanpå skavts helt av och inatt vaknade jag av att de klibbat fast i täcket. Inte alls speciellt skönt.

Jag har haft lite svårt att äta också. Eller, jag har inte tvingat mig. Men har försökt få i mig grönsaker, ägg, fisk, frukt, mycket vätska för att ge kroppen verktyg att reparera sig så bra den kan. Igår var halva kylen full med resterna av allt gottis från helgen men jag ville ha fänkål och lagade en god middag med fisk och grönsaker.

Muskulärt och ligamentmässigt mår jag helt ok. Jag tror jag ändrade steget lite för att skydda mitt ”träben” så jag har lite ont i vänster hälben precis där soleus fäster. Ikväll ska jag på besiktning hos Access Rehab för jag har faktiskt inte tänkt vara ur spel någon längre tid. Målet med TEC var att träna så bra att jag kan genomföra men även återhämta mig för nya äventyr. Inte gå sönder.

När jag tänker efter hade jag bara en liten dipp förutom mina illamåendeattacker. En endaste liten. Och den tryckte jag på igenom. Jag tog aldrig slut energimässigt utan det var bara omöjligt att springa med illamående och trasiga framfötter.

Race report kommer förstås men kom av mig igår efter händelserna i Boston. Var helt kall men fick snabbt kontakt med de jag känner som var på plats. Fruktansvärt.

Idag åker jag ut till Bosön för nätverksträff med Lidingöloppet. Ska bli otroligt roligt även om jag inte kan vara med på den gemensamma träningen efter. Hade tänkt simma men fötterna får hållas torra ett tag till.

Tack tack tack igen. Rapport kommer ikväll.

 

100 meter kvar till mål. Nicke pacear mig sista varvet. 16 mil i benen. Kärlek! Racerapport kommer. Vill du se mer bilder? Kika här och här