TEC100 Race report från min 100 milesdebut


Det här var mitt bästa lopp alla kategorier. Inte så svårt egentligen- jag springer inte så många lopp. Det var min femte ultra och det var första gången jag sprang längre än 8 mil. Fanns det en tävling i ”mest närvarande i nuet” så hade jag nog vunnit den med. Jag. Var. Så. Fokuserad.

Och. Visst. Jag vann. Men det beror på att halva svenska ultraeliten inte hade nummerlapp eller startade på 50 miles. En var min support, en (Anna Grundahl) gav mig en kram vid varvning och har peppat via mail innan tävlingen och andra laddar också för andra tävlingar. Så jag kanske har en av de  långsammaste vinnartiderna i TEC’s historia. Men det är skitsamma. Det handlade inte om det. Det handlade för mig om att klara att springa dubbelt så långt som jag någonsin sprungit.

Jag skriver detta med amerikans nyhetsrapportering i bakgrunden. Kontrasterna är enorma. Så mycket smärta rakt in i den glädje jag delar med så många av er som läser detta. Rörelseglädjen.

Så jag vill förmedla just det. Glädje. Löparglädje. Rörelseglädje. Den som driver mig framåt. Den vi delade i helgen, både vi i spåret och ni på sidan av. Den som jag tror att jag lyckas förmedla. Det verkar så. Jag ler på de flesta bilder jag sett från TEC. Jag ler in i mål. Jag ler och det kommer från hjärtat. Men man springer inte 16 mil på bara glädje. För att genomföra och må bra dagen efter krävs enorm förberedelse. DEN är en story i sig.

Det här är min berättelse. Min dag. Med mina ord.

Jag vaknade klockan sju efter en god natts sömn. Vet inte vad jag förväntade mig- vaknar man och bara ”ja! Jag är redo för 16 mil!”. Nä kanske inte.  Var lite seg men kändes ok.

Drack kaffe, åt ägg. Två surdegsmackor. Lite frukt. Plockade med mina saker. Allt låg på golvet i en hög. Niklas hjälpte mig metodiskt med allt. Fick lite brådis sen och där missade jag en viktig bit: Smörja in fötterna. Jag bara drog ned dem i kompressionsstrumpor (som jag rullar ned så de inte sitter på hela vaden) och i mina älskade Inov-8 X-talon. De är lätta med ett underbart grepp.

På med Trimtex från topp till tå. X-Kross glasögon men eftersom det var mulet tog jag ”bike”linsen. Bra val skulle det visa sig.

Vi kom till starten med 45 minuter till godo. Inne i det stora tältet var det hej och kram och jag hann inte bli nervös. Jag sänkte medvetet förväntningarna lite för en stund för att inte bli stissig. Maria och Maria var där och alla ultravännerna. Kändes enormt bra. Ville bara iväg.

Ingen lade sig i min tidsplan. Jag sa att om allt går bra ska jag in under 24 timmar. Fem timmar ska gå på under sex timmar. 10 mil på mellan 12- 13 timmar. Det kändes rimligt. Det var ju första gången och allt.

Pang så gick starten och runt 150 löpare lufsade/sprang/gick iväg. Man kommer ut på ett elljusspår, viker av genom lite skog, ned på gångväg där man passerar 1 km. Sen är det över ett litet fält på lerväg och upp igenom MaraMackans bostadsområde med en backe. Självklart fick han en kram!

Nedför en brant gata, över en lekpark, över spåret. På en lerväg brant uppför, brant nedför. Längs med spåret, över spåret igen och ut på lerväg i cirka 2 km förbi Rönninge By. Vid 5 km är det en lite längre uppförslutning som kallas ”ätarbacken”.  Vid passeringen efter spåret hade Annika satt upp en banner där det stod ”Heja Annie” av ett lakan med hälsning från henne och Sara. Åh så glad jag blev. Sprang och fnissade och flera påpekade att jag hade väl en helt enorm support! Jajemen!

Vid 6 km är det lite uppförs sen viker man rätt in i skogen på tekniska stigar över stock och sten. Vid 8 km är man ute igen i ett bostadsområde och sen är sista kilometern raka spåret på en cykelväg med lyktstolpar innan sista 200 meterna är rätt upp på en superlerig stig i skogen innan man ramlar in på Ensta Motionscentral igen.

Jag lät bara benen rinna på. Jag vet hur det känns när det går för fort och det gjorde det inte. Bara rann som ett vatten med ett brett flin genom skogen. Älskar terräng!

Inne i varvning mötte jag illvrål från Niklas, Maria och Maria. De såg helt vilda ut. Slängde en blick på klockan. 1 timma två minuter. Bytte från cykeljackan jag haft mot regnet till min bästa Trimtex Lzr och ut igen. Kände att jag hade en stor sticka mitt i vänster trampdyna och förklarade det men möttes av tre par speedade ögon. De lyssnade inte. De hade någon sorts galen agenda. Ungefär som ett däckbytarteam vid en F1 tävling- ”Annie får 2 minuter här sen måste hon ut, om hon så ska sätta vatten i halsen”.  Jag kunde inte låta bli att fnissa åt dem. De var helt galna- jag skulle aldrig få ta av mig skon!

Varv två bara flöt på också. Lät benen rulla. Gick i backarna. Åt lite. Var inte så sugen på att prata med någon egentligen, fast alla är så trevliga. Ville bara fokusera. Kände efter. Vänsterbenet kändes mysko som vanligt men mest ömt runt hälen och det vanliga stickiga. Såg inga andra tjejer. Började räkna. Jag kände att jag behövde små delmål för att hålla fokuset och jag tänkte att jag siktar på att slå min första tid jag hade på 50 km- 05.36. Räknade snabbt ut varvtiderna jag behövde och smalnade av fokuset.

In i varvning där världens galnaste trio hade positionerat sig utanför tältet för att jag inte skulle fastna ´därinne. Vi bytte approach med maten och jag fick Hammer Gels istället för mina energibollar. HALLELUJA de var bra. Ut igen. Bara rullade. Började kännas enormt bra.

Varv 5– delmål ett uppfyllt, inne för varvning på 5:30. Samma bemötande. ”Här, ta fort, ut med dig”. ” Men hörni, ser ni inte hur bra det går? ” försökte jag. ”Jo, men spring nu”. Jag ville ha två alvedon för att hjälpa med vänsterbenet men ”Nej vi tycker inte det”. Vad fa*” Jäkla supportmaffia. Ut igen och det gjorde väldigt ont i utsida vad. Superskumt.  Men inte alls som förra året. Så förberedd. Stretchade ut benet flera gånger vid 2,5 km och gjorde lite övningar jag fått av Andreas. Tog ju lite tid men hade siktet på 80 km på 9 timmar.

Nu hade jag fått musik och vips dök Annika upp och sprang med. ”Du leder” sa hon. Lät osannolikt. Men så hade jag ju inte sett någon tjej. Samtidigt visste jag att jag höll en fart som skulle falera men det gjorde ingenting. Jag hade blivit lika trött efter åtta mil om jag sprungit 7.00 fart som 6:30. Jag gjorde det här på mitt sätt. Mariorna kavlade mina ben och alla tittar och undrar men underskatta inte the power of kaveln!

Vid varvningen var det så underbart att komma in. Maria V stod och passade och skrek till de andra när jag kom som swosch var framme med det vi kommit överens om varvet innan: Två varma flaskor vatten. (Alltid kroppstempererat). 4 stycken BCAA tabletter. Och gels och något annat. Drack Proviva och lite Resorb Sport var tredje varv.

Vid ett varv stod bästa lillasyster och pojkvän där också! Åh så roligt! Och Annika som hade köpt med kaffe, gottis och tidning till Nicke om han ”skulle få tråkigt”. Tydligen hade mina tre musketörer inte alls tråkigt utan väldigt roligt och måste varit väldigt upptagna då de inte hade koll alls på mina tider eller varv. De glömde bort ett varv som jag fick påminna om sen sent på natten. De var helt underbara, så fokuserade på mig och vad jag skulle ha med mig. Folk kom fram till dem och sa att jag låg bra till och de bara ”ja ok”. Inte intressant alls.

Min idol Anna Grundahl var också där och jag fick en kram och fick tacka för pepp på mailen. Magdalena kom och sa att Rune Larsson satt på en middag i Alingsås och hejade på min kamp att avskaffa tjejklassikern.

Efter åtta mil stod klockan på 9 timmar och 12 minuter. Jag var inte trött även om pauserna med stretching åt lite tid. Men det var det så värt. Smärtan var helt hanterlig nu. Den där stickan som ingen trodde på- den var långt inne i foten.

”Snart följer jag med dig” sa Maria J. ”Ett varv till bruden, KÖR”. Shit så de skrek. Helt underbara. Gud vad jag skrattade när jag joggade ut ur depån. De var så speedade alla tre. Pannlampa och reflexväst var nu på.

Jag hade min musik på hög volym.  Var helt inne i musiken. Mumford & Sons. Foo Fighters. Gåshud. Njöt. Tårarna rann. Distansrekord! Första gången i mitt liv jag sprungit längre än 5 mil utan att stanna. Nu var jag på väg mot nio mil och även om jag inte lät mig tänka på målgång så kände jag att det här skulle gå vägen. Sprang med handflatorna mot himlen och tackade en högre makt. Tänkte på alla jag visste följde mig på nätet, på Twitter. På min faster som jag visste kikade in  på liveresultatet från landet i Värmland. På vänner både här och i Jämtland och överallt det kändes som jag var helt omsluten av värme fast jag var helt ensam därute på den där mörka lervägen. Såg lite reflexvästar längre fram men var ensam, men ändå inte. Ja svårt att förklara. Hög som ett höghus på endorfiner helt enkelt. Hög på livet och livskraft.

Siktet nu var 10 mil under 12 timmar. Stretchade ordentligt vid 2,5 km igen. Såg nog ut som jag hängde och kräktes men det var piriformis som fick sig en omgång och jag tror det här var en stor del till att det gick så bra som det gick. Värt alla minuter det tog.

När jag kom in stod Maria där och studsade upp och ned. Jag hade räknat ut att 24 timmars målet var i hamn och sa till Nicke att du måste hem och sova om han skulle vara med sista varvet för det blir ingen jäkla målgång klockan 10.00. Nu siktar jag mot sub 21 timmar!

Längs spåret satt det små skyltar med kloka ord:

Pain is inevitable. Suffering is optional. Och min favorit jag har på kontoret:

Be the change you want to see in the world.

Och även om jag gjorde det här för mig, så ville en del av mig visa att en småbarnsmamma, från ingenstans, kan gå från ett separerat vrak. Från kris till att bygga upp mod, styrka, uthållighet och djeflaranamma nog att ta sig an 16 förbaskade mil. Jag kan! Jag vill vara den förändring jag vill inspirera till.

Vid en gata har de boende satt upp marschaller och under eftermiddagen gräddade några vofflor! Det fanns vatten och godis och även om jag inte tog något så var det så värmande att se!

Maria och jag stack ut tillsammans på mitt tionde varv. Ett varv senare än vi räknat med, för jag låg så före i tiden. Maria frågade var vi skulle gå och bubblade som vanligt och pekade på sin rumpa ” titta här och haka på”. Jag lufsade efter. Slog på musik och vi körde lite teckenspråk. När vi kom upp på gångvägen hade jag SHMs Greyhound i lurarna. Vi passerade 100 km skylten. Rös i hela kroppen, kikade på farten, 5:30 fart. High five’ade Maria och tuffade på.

Vi hade kommit överens om att jag skulle få pausa vid 10 mils varvningen. Få byta skor och kläder.  Men jag sa till Maria att vi ska vara ute ur depån innan 12 timmar. Och inte blev det något klädbyte eller så. Nej samma procedur- nya varma flaskor med vatten, lite enrgi och ut igen. Det klarade vi med god marginal men nu började något kännas konstigt.

Jag blev snurrig av pannlampans sken och jag började må illa. Jag vet att jag hade slarvat med vad jag åt. Jag kissade nästan varje varv och var väldigt sugen på salt. Som TUR var hade Maria med sig bordssalt i små påsar och jag drog i mig en. Vi fick gå för jag var så illamående. Det lättade och vi tuffade på men tappade fart. Var inte trött men jag är så rädd för att kräkas så blev lite orolig för om det skulle bli värre. En kille sprang förbi ”Ser bra ut” sa jag. ” Detsamma” sa han. ”Vi ljuger va?” sa jag. ”Mmm” sa han.

Maria V var och gjorde sig iordning för nattskiftet med mig och Nicke for hem för att sova. Nu gick det inte fort men Maria gjorde vad hon kunde för att vi skulle hålla fart. Jag hade 11 mil i benen och snuddade vid tanken att det var fem mil kvar. Fem mil kvar. Och jag mådde illa.

Men tog snabbt tillbaka fokuset. Fem varv. Varav två säkert skulle gå i dagsljus. Ett varv i taget.  Kom igen Annie. Och inte en enda gång tänkte jag på att bryta. Jag kände att något väldigt skumt höll på att hända under mina tår men det var ju ingen ide att göra något åt saken. Inte stanna.

 I skogen lös små diamanter av reflexer upp vägen. Det var lite dimmigt och mystiskt och swosch så kom Andreas Falk med två snabba Flottiljlöpare och svepte om oss och jag kände mig långsammast och segast i världen.

Till varv 13 klev Maria V på och nu fick vi gå. Jag tappade massa fart nu och det var inget någon kunde göra något åt. Men jag stannde aldrig. Jag var inte inne i tältet mer än några sekunder på hela loppet, stod aldrig still, satt aldrgi ned.

Vi gick raskt men vi gick. Jag pallade inte att springa. Var rejält snurrig men ändå så fokuserad. Försökte prata med Maria och kläckte några klassiker. Jag noterade att jag hade min jobbreflexväst och sa att ”Titta det står ju Boost your running på det här nattlinnet”. Sen förklarade jag för Maria att när det var ljust så såg man i skogen vart man skulle ” för det sitter rödvita markiser uppe”. Menade snitslar. Sen tyckte jag pannlampan satt lite hårt och trodde jag hade ett märke i pannan ”som efter en sån där man dödar pojkkossor med”. Jag hörde själv hur befängt det lät och fnissade ännu mer.

Sen. Slog sömnigheten till. Oh herrajomala. Det här var jag INTE beredd på. Jag hade lätt kunna somna gående. Fick nästan panik. Hur långt var det till kaffe? Räknade ned kilometerna. Kom in i depån och bara rakt på kaffet. Mådde illa och ville ha torrt tunnbröd och oliver. Det och kaffe hjälpte lite. Maria J sa att ”nu ser hon lite konstig ut”. Jag ville bara ut igen. Fortsätta. Mata mata mata. Kände att 21 timmar rann mig ur händerna.

I depån fanns världens underbaraste funktionärer- MarathonMia, Nina, Coyntha, Magda med fler. De ljög och sa att jag såg fräsch ut och var så peppiga. Ingen pratade om tider. Ingen hetsade. Underbart!

Maria V var metodisk och pedagogisk och frågade mig massa saker och så sa hon att nu är vi lite före tid här igen och Nicke kanske inte är på plats- ska vi ta ett tredje varv då? Ja inte kan vi stanna tänkte jag.

Nu gick solen upp. Fåglarna kvittrade. Det var en otrolig känsla.  Jag såg Charlotta passera mig och hejade och tänkte att jäklar vad stark hon är! Hon är en så värdig vinnare! Heja!

Maria tittade lite på mig och frågade om hon fick kolla resultatet. Vi gick ju ändå så det var inga problem. Så garvade hon lite. ”Annie, hon är ett varv efter dig. Du leder med över ett varv”. ”Uh? Say what?” Jag fattade ingenting. Nu mådde jag så pyton så jag bara siktade på nästa kilometer.

Vi kom in och där stod världens underbaraste pojkvän som fått sova några timmar och såg förväntansfull ut. ”Häng med” sa jag och så for vi iväg? Nä vi gick! Jag med en kopp kaffe i handen och han med lite väl mycket energi tyckte jag.  ”Jag pallar inte mer men vi SKA in under 22 timmar”. Vi hade en timma och 30 minuter på oss. No sweat. Trodde vi ja. Jag började få seriösa problem att sätta i fötterna. Mådde illa och helt plötsligt var den här ynka milen helt oändligt lång. Jag var ok i kroppen men det lät skumt i fötterna. Plask plask. Inte vatten. Hade smällt två blåsor vad jag visste och nu var det inte roligt där fram runt tårna.

Väl inne i skogen blev Nicke lite orolig för tiden. Det tog en jäkla tid när jag hasade mig fram och det här med sub 22 timmar var helt plötsligt ett problem. ”Nu köttar vi på sista” säger han. Jag tittade bara på honom som ett fån. Var han helt från vettet karln?  ”Älskling, jag har sprungit 15 mil. Jag köttar INTE på. Jag SKITER i sub 22 timmar jag har för f*n varit igång snart ett helt dygn utan att stanna”. ”Ja men..” och så höll han på. Jag tänkte kasta kottar på honom men lade alllt fokus och all smärta i höger hand och joggade på. Sista kilometern sprang vi. Hur fasen det gick till förstår jag inte när jag såg mina fötter efter. Jag bad honom springa före och ta fram en spypåse för nu skulle det inte gå tänkte jag men…

Det gick. Jag joggade ut genom skogen och hörde tjut in ifrån tältet, varvade det enormt geggiga spåret runt och smällde båda fötterna i tidsmattan med ett …ja typ vårskrik!

Mia kom gående med en pokal och sen fotade de mig och jag ser helt förstörd och svullen ut på bilderna och nä jag grät inte och inte lade jag mig ned på den räddningsfilt som jag tydligen bett Nicke ta fram och han kom farande med. Jag bara garvade och tittade på mina svullna händer. Det var så- absurt! Att det var klart!

Jag förstod det inte riktigt. Var det färdigt nu? Trodde jag skulle reagera mycket mer men just då var det bara som luften gick ur. 21 timmar. 57 minuter. 34 sekunder. Etta i damklassen och en tid som hade räckt till 19e plats bland männen.  82 startande och bara 38 gick i mål. Det krävs något extra att klara 16 mil. I helgen hade jag det.

Väl hemma var det helt fruktansvärt att få av strumporna. Blåsorna hade spräckts så strumporna fastnat i såren både på hälar och under tår. Det gjorde fruktansvärt ont. Min efterlängtade dusch blev en snabb avspolning med plastpåsar på fötterna. Sen lade jag mig på soffan och minns inget mer. Totaldäckade i en halvtimme innan jag vaknade och hade så ont i fötterna så inget gick. Resten skrev jag om tidigare.

Jag skrev det tidigare- jag är så enormt tacksam över min support. Över TEC arrangörerna och funktionärerna. Över alla som peppat och stöttat och skickat grattis.

Jag är enormt stolt över att jag gått min egen väg dessa månader jag tränat. 16 mil med support var en lång defilering av månader av egen träning och förberedelse. Jag var beredd på allt utom illamåendet och smärtan i fötterna och de två bitarna tror jag att jag kan fixa till. Det här var faktiskt första gången jag ens tog ett steg längre än 8 mil. Jag sprang det dubbla, jag klarade det och jag gjorde det på mitt sätt.

Det är också första gången jag går i mål och direkt känner mersmak. Jag vill ha mer. Jag har hittat något där min glädje och styrka kommer till pass. Jag kan inspirera andra och jag kan hjälpa andra att ta sig an liknande utmaningar och det vill jag göra när jag återhämtat mig.

Kroppen är ok. Fötterna kommer läka och jag blev inte förkyld. Jag är stel och öm- ja! Såklart! Men det är inte alls så farligt som förra året.

Vad som rullade i mina öron om och om igen- den här

And I came home Like a stone

 And I fell heavy into your arms

These days of darkness Which we’ve known

Will blow away with this new sun

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Race well executed # TEC100 miles


20130414-142947.jpg

Först. Alltid. Det största tack till ALLA som stttat, peppat, hjälpt mig fram, som funnits där att ta till i tanken.

Löparglädje tar en långt. Ett envist pannben och fokus tar en längre. Bra support tar en in i mål!

Jag sprang själv. Med Maria, Maria och sista varvet Niklas som pacers de sista sju milen. Men det var jag som styrde. Mitt lopp.

Jag hade ovärderlig support. Mitt helt oslagbara supportteam, personerna ovan, som var så fokuserade på vad de skulle ge mig när jag kom in att de inte hade koll på resultattavlan. Helt underbara: Niklas, Maria och Maria. Annika som åkte ut i regnet för att sätta upp en banner längs spåret bara för mig där det stod ”Heja Annie”. Coyntha, Nina, Magda, MarathonMia och alla de andra funktionärerna och alla som var där. Alltså förstår ni att man är peppad då?

Jag är så otroligt glad. Jag är så stolt. Jag är så himla nöjd med hur modig, envis och glad jag var och med den styrka jag lyckades plocka fram. Att jag sprang MITT lopp och sket fullständigt i vad alla sa. Jag lyssnade bara inåt och det tog mig till vinst idag.

Folk har haft åsikter om min träning, om det är realistiskt att satsa på sub 24 första gången på 100 miles.. Sanningen är att jag hade ett privat mål om 21 timmar och en annan sak jag är nöjd med är att jag höll det mesta för mig själv.

Jag gick ut på känsla, på löparglädje och tog tydligen ledningen på en gång. Jag låg före mitt schema hela tiden. Lät fötterna rinna som vatten genom skogen och vid varvning var det bara att byta flaskor, få energi och ut igen. Otroligt bra jobb av supporten!

Jag sprang alltså 16 mil. 16 varv på en lerig milbana, genom regn, lite snö, kyla. Nattmörker där jag tampades med det mentala att ha sprungit 11 mil, vilket är tre mil längre än jag någonsin sprungit, och ha fem mil kvar.

Jag gjorde det. På mitt sätt. Jag klarade inte riktigt mitt högsta mål, mitt illamående satte stopp på de sista varven men jag bannemig avverkade TEC 2013 på 21 timmar och 57 minuter och vet ni va..

Jag vann! 🙂

Självklart kommer racereport. Jag ska bara spräcka alla blåsor på mina fötter och sova lite. TUSEN MILJONER tack och kärlek igen till alla!

20130414-144036.jpg
20130414-144129.jpg
20130414-142958.jpg
20130414-154826.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dags för #Vavavoom


20130413-082139.jpg

God morgon! Vinterns första förkylning lade ned men kommer säkert imorgon.
Allt ok. Mätt. Däst. Redo.
Om ni vill följa oss idag så rekommenderar jag liveuppdateringen på jogg.se- här
På Twitter kan ni följa mig: @ansofisticated där Nicke kommer uppdatera.
Tack för allt pepp på förhand! Nu:

20130413-082118.jpg
20130413-090811.jpg
20130413-090816.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det mentala- eller tack älskade kropp


Jag har inte ens börjat springa men det är en seger att vara här. I soffan lite däst, trött, utarbetad efter tre hektiska månader på mitt nya jobb. En seger och en rikedom att kunna springa av sig massa energi och handla på sig detsamma utan att vända på kronor och ören.

En enorm rikedom att kunna oroa sig för att klara ett lopp som inte bidrar till varken världsfred eller ökad folkhälsa. Bara en stor egotripp. Eller?

Egentligen är det helt jäkla galet att jag bor i ett land där jag har det så bra att jag kan lägga flera månaders träning på att öva inför att springa fyra maraton på raken, bränna runt 10 TUSEN kalorier och ha råd att peta i mig dem före, under och efter loppet.

Men det här är en del av en lång resa. Det här är kanske det lopp jag förberett mig mest för någonsin. Tillåtit mig förbereda mig för.

Jag har varit så dum mot min kropp förut. Hatat den. Svält den. Gett den för mycket mat. Fel mat. Sprungit när jag inte mått bra. Tränat med en spegel som referenspunkt. Andra människor som benchmark. Mål som inte kom från hjärtat.

Det var länge sen.

Nu. Har jag gett mig själv bästa förutsättningarna. Jag har tagit hand om mig så bra så jag kan klara att springa 16 mil. Jag har tagit bort alla speglar från mitt träningsutrymme och ersatt med träd, vidder, fjäll. Jag tar hand om min kropp. Lyssnar på den och låter den styra mig. Har inte plågat den. Och ser jag en spegel så ler jag- glad stark tjej det där!

Jag har vissa specifika mål som kanske just imorgon inte är hälsosamma. Men som jag skrev tidigare, kräver hälsa. Det kommer göra snoront. Jag kommer tveka flera gånger om jag fixar det. Men jag springer med glädje och jag vet att jag har det i mig. Jag vet någonstans därinne att jag fixar det. Jag måste bara hitta nyckeln dit imorgon när jag tappar bort den då och då.

Ibland får jag ta ned horisonten till ett varv. Till en kilometermarkering. Till ett steg i taget. Men det ska gå.

Som sagt. Springer i glädje. På min 3 kilometersrunda igår kände jag en sån enorm eufori över att bara röra på mig. Det gör jag ofta. Ofta ofta fylls ögonen med tårar över något som kanske närmast får beskrivas som en religiös uppenbarelse. Men det är bara det enkla i livet som är så lätt att känna under en löptur. Det kommer ta mig långt imorgon även om det i sig inte räcker 16 mil.

Och min enda rädsla är egentligen att inte komma till den där glädjen. Om det bara blir kämpa- då blir det tufft! Riktigt tufft. Men risken är liten. Jag gillar det här och jag har förberett mig.

Det tuffa är gjort. Alla tidiga kalla mornar när jag nästan garvat åt termometern. Alla ensamma mil instuvade mellan jobb och dagishämtning. Istället för en massa andra saker. Ingen uppoffring för det mesta. Njutning. Har hunnit tänka, lyssna och fundera så mycket under de här stunderna.

Imorgon är det fokus. Jag har höga krav på mig själv- annars skulle jag inte vara där jag är nu. Jag vet att jag måste ge precis allt annars kommer jag muttra efteråt. Allt.

Springa så länge det går. Gå resten.

Peter hade ett mantra förra året som jag lånat tidigare:

Relentless, persistent moving forward. Eller:

Finishing is your only fucking option.

Tänk allt stöd och pepp jag har. Vilka fina människor jag har runt mig.
Jag tror på det. Jag tror på mig.

Jag gör mycket både på mitt ”vanliga jobb” och mitt egna lilla företag för att peppa andra. Men nu, tills söndag em, så tänker jag bara på mig själv. Jag suger i mig allt stöd och pepp men det kommer mycket inifrån. Mycket styrka ur det som för länge sen gjorde ont. Mycket djeflaranamma, mycket livsglädje, mycket löpglädje.

Så. Nu. Vamos. Framåt. Ett steg i taget. Över asfalt. Stock och sten. Tills det är klart.

TACK och TUSEN TACK igen.

20130412-213054.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#thatawkwardfeeling


Alltså det var inte SÅHÄR det skulle kännas idag.

PMS, ont i halsen, jättetrött. Som en zombie. Var förberedd på det mesta men inte detta.

Nåja. Jag gjorde precis som jag tänkt: Mys med Lillan. Skrev några jobbmail. Hämtade paket med Tjejmarathonpannbanden och ett annat från Runnersgear med big nono- nya energilösningar ej testade tidigare.

Ju mer jag läser på om Hammer Nutrition desto mer vill jag bara äta sånt jag ordnar själv. Men snabba lösningar är ibland lösningen och det blir några såna imorgon.

Idag är det dock mat i flera omgångar som gäller: Kesella, blåbär och musli till frukost med ett ägg och frukt. Lunch: hirs (som jag ska återkomma till- grym kolhydratkälla) och ekologisk kikärtsgryta med keso och spenat.

Mellis: bröd med hela korn med avokado och min egna hummous.

Middag: blir vad vi är sugna på jag och N när vi landar i hans föräldrars hus i Täby. Förmodligen sen popcorn, grönt te och chokladbollar och tidigt sänggående. En film med Will Ferrell. Det är min plan iallafall.

Jag packar och grejar och självklart ska jag skriva ett inlägg om hur jag tänker mentalt inför cirka, i bästa fall, 24 timmars löpnin/gång/stappel.

Ha en fin fredag! Vill ni stötta mina 16 mil får ni gärna skänka en slant och skicka en hälsning via vår insamling till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.

20130412-155825.jpg
20130412-155856.jpg
20130412-155913.jpg

20130412-155951.jpg
Banan snitslas av eldsjälar idag!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in