Race well executed # TEC100 miles

God morgon! Vinterns första förkylning lade ned men kommer säkert imorgon.
Allt ok. Mätt. Däst. Redo.
Om ni vill följa oss idag så rekommenderar jag liveuppdateringen på jogg.se- här
På Twitter kan ni följa mig: @ansofisticated där Nicke kommer uppdatera.
Tack för allt pepp på förhand! Nu:

Jag har inte ens börjat springa men det är en seger att vara här. I soffan lite däst, trött, utarbetad efter tre hektiska månader på mitt nya jobb. En seger och en rikedom att kunna springa av sig massa energi och handla på sig detsamma utan att vända på kronor och ören.

En enorm rikedom att kunna oroa sig för att klara ett lopp som inte bidrar till varken världsfred eller ökad folkhälsa. Bara en stor egotripp. Eller?

Egentligen är det helt jäkla galet att jag bor i ett land där jag har det så bra att jag kan lägga flera månaders träning på att öva inför att springa fyra maraton på raken, bränna runt 10 TUSEN kalorier och ha råd att peta i mig dem före, under och efter loppet.

Men det här är en del av en lång resa. Det här är kanske det lopp jag förberett mig mest för någonsin. Tillåtit mig förbereda mig för.

Jag har varit så dum mot min kropp förut. Hatat den. Svält den. Gett den för mycket mat. Fel mat. Sprungit när jag inte mått bra. Tränat med en spegel som referenspunkt. Andra människor som benchmark. Mål som inte kom från hjärtat.

Det var länge sen.

Nu. Har jag gett mig själv bästa förutsättningarna. Jag har tagit hand om mig så bra så jag kan klara att springa 16 mil. Jag har tagit bort alla speglar från mitt träningsutrymme och ersatt med träd, vidder, fjäll. Jag tar hand om min kropp. Lyssnar på den och låter den styra mig. Har inte plågat den. Och ser jag en spegel så ler jag- glad stark tjej det där!

Jag har vissa specifika mål som kanske just imorgon inte är hälsosamma. Men som jag skrev tidigare, kräver hälsa. Det kommer göra snoront. Jag kommer tveka flera gånger om jag fixar det. Men jag springer med glädje och jag vet att jag har det i mig. Jag vet någonstans därinne att jag fixar det. Jag måste bara hitta nyckeln dit imorgon när jag tappar bort den då och då.

Ibland får jag ta ned horisonten till ett varv. Till en kilometermarkering. Till ett steg i taget. Men det ska gå.

Som sagt. Springer i glädje. På min 3 kilometersrunda igår kände jag en sån enorm eufori över att bara röra på mig. Det gör jag ofta. Ofta ofta fylls ögonen med tårar över något som kanske närmast får beskrivas som en religiös uppenbarelse. Men det är bara det enkla i livet som är så lätt att känna under en löptur. Det kommer ta mig långt imorgon även om det i sig inte räcker 16 mil.

Och min enda rädsla är egentligen att inte komma till den där glädjen. Om det bara blir kämpa- då blir det tufft! Riktigt tufft. Men risken är liten. Jag gillar det här och jag har förberett mig.

Det tuffa är gjort. Alla tidiga kalla mornar när jag nästan garvat åt termometern. Alla ensamma mil instuvade mellan jobb och dagishämtning. Istället för en massa andra saker. Ingen uppoffring för det mesta. Njutning. Har hunnit tänka, lyssna och fundera så mycket under de här stunderna.

Imorgon är det fokus. Jag har höga krav på mig själv- annars skulle jag inte vara där jag är nu. Jag vet att jag måste ge precis allt annars kommer jag muttra efteråt. Allt.

Springa så länge det går. Gå resten.

Peter hade ett mantra förra året som jag lånat tidigare:

Relentless, persistent moving forward. Eller:

Finishing is your only fucking option.

Tänk allt stöd och pepp jag har. Vilka fina människor jag har runt mig.
Jag tror på det. Jag tror på mig.

Jag gör mycket både på mitt ”vanliga jobb” och mitt egna lilla företag för att peppa andra. Men nu, tills söndag em, så tänker jag bara på mig själv. Jag suger i mig allt stöd och pepp men det kommer mycket inifrån. Mycket styrka ur det som för länge sen gjorde ont. Mycket djeflaranamma, mycket livsglädje, mycket löpglädje.

Så. Nu. Vamos. Framåt. Ett steg i taget. Över asfalt. Stock och sten. Tills det är klart.

TACK och TUSEN TACK igen.

Alltså det var inte SÅHÄR det skulle kännas idag.

PMS, ont i halsen, jättetrött. Som en zombie. Var förberedd på det mesta men inte detta.

Nåja. Jag gjorde precis som jag tänkt: Mys med Lillan. Skrev några jobbmail. Hämtade paket med Tjejmarathonpannbanden och ett annat från Runnersgear med big nono- nya energilösningar ej testade tidigare.

Ju mer jag läser på om Hammer Nutrition desto mer vill jag bara äta sånt jag ordnar själv. Men snabba lösningar är ibland lösningen och det blir några såna imorgon.

Idag är det dock mat i flera omgångar som gäller: Kesella, blåbär och musli till frukost med ett ägg och frukt. Lunch: hirs (som jag ska återkomma till- grym kolhydratkälla) och ekologisk kikärtsgryta med keso och spenat.

Mellis: bröd med hela korn med avokado och min egna hummous.

Middag: blir vad vi är sugna på jag och N när vi landar i hans föräldrars hus i Täby. Förmodligen sen popcorn, grönt te och chokladbollar och tidigt sänggående. En film med Will Ferrell. Det är min plan iallafall.

Jag packar och grejar och självklart ska jag skriva ett inlägg om hur jag tänker mentalt inför cirka, i bästa fall, 24 timmars löpnin/gång/stappel.

Ha en fin fredag! Vill ni stötta mina 16 mil får ni gärna skänka en slant och skicka en hälsning via vår insamling till Hungerprojektets arbete i Bangladesh.

Banan snitslas av eldsjälar idag!

TEC kommer att följas av ett evigt tackande. Det är helt omöjligt att genomföra det här med 100 miles löpning första gången utan support.

Till min hjälp först och främst har jag:

Niklas ja han ni vet som var den snygga fina killen i Runners World med ny lever. Min fina tålmodiga pojkvän. Det är nog inte helt lätt att vara tillsammans med mig. Han och jag hade precis träffats när jag sprang TEC första gången. Så han vet vad det handlar om men det här är ju något helt annat. Dubbelt så långt som sist. Han har en egen lista, han har köpt räddningsfilt (jo det ska man ha) och han vill veta exakt hur han ska hjälpa mig på bästa sätt. Helt underbart. Kärlek mannen alltså, kärlek!

Mariorna: Maria J och Maria V. Mina pacers- alltså hjälplöpare. Som matadorens pikadorer. Så olika. Lika viktiga. Den första springer med när jag får ha min första pacer vid mörkrets inbrott. Man får ha pacer efter 100 km eller från kl. 20.00 och Maria kommer då för att hjälpa mig hålla uppe farten. Eller hålla styrfart tror jag mer det kommer handla om. Förhandla och lirka lite om jag börjar hitta på ursäkter att stanna.

Maria J är vid våra morgonlöpningar hanterbart pigg (tjejen springer maran på 3:16, tävlar för Sverige på 24 timmars löpning i vårt ultralandslag och är kuttaperkaboll personifierad) men kommer på TEC vara odrägligt pigg så jag ber på förhand om ursäkt för att jag kommer fräsa lite.

Maria V och jag har liksom känt varann på nätet rätt länge men egentligen bara träffats ett par gånger. Men vissa människor bara vet man funkar. Maria har lång erfarenhet av långa lopp så vet också vad det handlar om och vad som händer i min kropp. Maria och jag kommer partaja oss igenom natten i sakta mak med gissningvis absurt ordflöde om lika absurda ämnen till soluppgången. Jag kommer ha fler mil i benen i sträck än jag någonsin haft. TEC banan är kuperad. Kanske, då , isig. Växlar mellan terräng, asfalt, grus och det är 36 timmar innan start lite svårt att förstå hur man ska ta sig 16 mil där  med flera av milen avverkade i beckmörker men jag vet att jag kan.

Mariornas stöd är helt enormt. Kan inte tacka nog på förhand.

Dave Grohl och Eddie Vedder Ja eller musiken! 🙂 Därtill Sande and Acler vars aprilmix är enligt önskemål från mig 79 minuter underbar mix. Det är min beräknade varvtid under rätt många av milen… Dave Grohl sjunger i Foo Fighters och Eddie Vedder i Pearl Jam och det är inte många mil jag springer utan dem.

Depån: I varvningen finns Magda, Coyntha, Nina, MarathonMia  som jobbar dygnet runt just nu och massa andra. Annika kommer ut och jag vet från förra året att det är en varm famn att springa in i. Det svåra är att springa ut igen fort som attan. Det låter som det är hundra personer som vrålar där när man varvar. Peppen är så stark, det framkallar nästan tårar och gåshud. Nina pratar om vuvuzela…

Löparpolarna: Det här är inte en tävling mot varandra. Det är rena kramfesten vid start- jag känner nog halva startfältet och ser enormt mycket fram emot en stor portion humor och löparglädje. För det är faktiskt därför vi springer. Vi gillar det! Större delen av tiden. Ehum.

Lillan: Hon är hos sin mormor som inte ställer fler frågor än nödvändigt om det här med ultralöpningen. När kommer barnet och när hämtas det. Gott så. Tornedalskt. Funkar. Lillan inspirerar mig enormt. Jag springer inte för henne. Men ofta är träningen tid ifrån henne. Så det vore väl själva fasen om jag inte nu genomförde det som var målet med alltihop?? Va? Nä precis.

Vänner och familj, läsare: Jag blir helt varm av allt stöd. Av allt engagemang, alla frågor: Förra året när jag kämpade så var det flera av er som inte kunde gå och lägga sig förrän jag var i mål- som kikade in på datorn för att se på liveuppdateringen när jag äntligen ramlade in sent på kvällen efter den förskjutna starten, skadan och de tio långa timmarna det tog till slut. Det gav och ger mig gåshud!

TACK- betyder enormt mycket. Jag kommer länka imorgon både till Twitter och liveuppdateringen så ni kan kika in på tävlingen.

Nu är det godnatt!

Här kan ni se hur det såg ut när vi startade i snöovädret förra året- jag smiter förbi vid 25 sek in i filmen. Och nu längtar jag till starten på lördag. Klockan 10.00 KABOOM. VAVAVOOM!

Jag äter inte direkt annorlunda mot hur jag brukar såhär några dagar innan.

Börjar dagen med min supershot: vetegräspulver, bipollen, linfrön, chiafrön och lite persilja. Två matskedar Megavital. Två koka ekologiska ägg.

Äter mycket grönsaker. Bra protein.

Det är som sagt fettförbränningen som kommer göra störst skillnad under loppet. Ju längre loppet pågår desto mindre sugen blir kroppen på att tömma sitt glykogenlager och desto mer vill den bränna fett. Det som jag tränat den att göra.

Med det sagt så är det, i min värld, dumt att inte ladda på glykogenlagren så gott det går. Så från och med idag så äter jag lite mer kolhydrater.

Långsamma först och egentligen rätt långsamma hela vägen fram till start. Jag vill ju stimulera fettförbränning från början och snabba kolhydrater stimulerar glykogenförbränning så i största möjliga mån blir det helt vanligt frulle på lördag fast kanske en portion hirs också. Och en stadig middag på fredag med alla näringsämnen som går.

Däremot vet jag att jag kommer unna mig precis vad som helst på fredagkväll så jag gissar på mina cocosbollar och tunnbrödmackor. Jag är rätt bra på att äta mycket.

Under själva loppet så kommer jag att äta lite av varje. Fokus är att få i sig så mycket som magen klarar utan att jag behöver sakta ned. Halvsnabba kolhydrater, så lite gluten jag kan förutom de underbara tunnbröden. Cocosfett, avokado, jordnötssmör, mina egna energibollar. Russin. Proviva. Varm apelsinjuice (späder med hett vatten). Buljong. Smågodis. Kaffe på morgonen.

Siktar på cirka 70-80 g kolhydrater per varv och 6-7 dl vätska. Resorb Sport (snart på marknaden, jag har fått prover!) innehåller både natrium, kalium, kalcium och magnesium- dock inte rent magnesium utan magnesiumoxid som är den billigare varianten så jag har med magnesiumtabletter. Magnesium är viktigt för att motverka kramp och i maten finns det mycket i tex pumpafrön.

Den vanliga resorben innehåller bara natrium och kalium och här finns alla elektrolyter. Bra där Nestle! På tiden!

Två saker har jag dock aldrig råkat ut för: kramp och gå in i väggen. Men så har jag bara sprungit hälften av sträckan som ska avverkas.

Ja som ni hör så är det inte raketforskning. Jag försöker äta så näringsrikt och gott jag kan, med ett litet överskott. Ingen tömning och laddning. Ingen fettladdning. Inget galet. Det är inte en extra portion mat som kommer ta mig i mål. Det är min skalle. Hur den funkar ska jag återkomma med.

Jag är ju som sagt på några dagar av PNC’s grundkurs för kostrådgivare. Det är mycket jag kan, men mycket nytt också. Martin Brunnberg är en enornt duktig och bra lärare.

Jag vill bara veta mer och när det är lite lugnare efter loppet hoppas jag ta mig tid att skriva mer om nytt jag lärt mig om kosten.

Har du frågor om kost? Shoot! Jag letar gärna upp svar om jag inte har dem!