Många gillar att rensa ut och börja på nytt under det nya året! Man behöver inte riva ut allt men lite småförändringar varje vecka blir inte övermäktigt.

Här är tre goda byten jag själv har gjort eller ska göra:

1. Byt ut din giftiga aluminiumdeo mot mineraldeoderant

Om man tänker på det- pensla på något som går in i huden och täpper till porerna så de hindras från att göra det de ska- hur klokt är det? Och att det dessutom är aluminium. Här varnas för höga aluminiumhalter i kroppen från deoanvändning.

Mineraldeo är billigt i det långa loppet och jag har även hittat en liten resevariant nu. De håller länge och innehåller bara mineraler! Ett enkelt klokt byte!

2. Byt ut giftiga rengöringsmedel mot biologiskt nedbrytbara

 Till och med Ajax har en produkt nu- Natura Verde. Här kan du läsa mer och här hittade jag produkter. Tänk all skit rent ut sagt vi spolar iväg och slänger som belastar naturen- och dessutom luktar artificiellt! SJälv älskar jag doften av grönsåpa!

3. Byt ut din och ditt barns tandkräm mot en ekologisk

Många läste i höstas det här inägget och förfasades över giftet i barntandkräm. Vi har bytt till Urtekrams tandkräm som bara innehåller naturliga saker.  Men inte flour. Vilket förespråkats för barn men hos några som kallar sig Tandläkarföreningen står det att det inte behövs i tandkräm. Tar gärna emot input i frågan! Uppdatering: Läs gärna kommentaren från en tandläkare nedan. Min fundering är: Finns det någon bra tandkräm som inte innehåller massa dåliga saker men liiite flour? Och nästa grej jag måste kolla upp: flour i kranvattnet. Har läst lite här men än inte blivit mycket klokare.

Happy, lite bättre monday!

Maj är alltid en sån där helgalen månad. Full med aktiviteter.

I år hade jag ett litet break i ultralöpningen i maj och plockade fram Merry- min cykel! Jag hade nämligen anmält mig till Vansbro Halv IM. Simma hade jag inte gjort på ett år och jag hade aldrig cyklat längre än  5 mil och tyckte det var vansinnigt långt.

Men vackra maj bjöd på cykelväder och jag fick väl till..kanske..två rundor dårå.

Tjejmaralångpass hölls bland vitsippor och blåsippor i strålande sol och med finfint sällskap! De passen kommer jag sakna i år. Kanske kan jag cykla med eller något.

Jag skrev om hur kul och viktigt det känns att vara mentor– bli det du med!

Vi hade kick-off inför Lidingöloppet på jobbet med självaste Lisa Nordén! Var på landet och fick till en till cykeltur- hurra! Krattade och grävde och andades frisk luft med familjen.

Vi hade PwC Fun and Charity run på Solvalla med jobbet och samlade in runt 50 000 kr till Mattecentrum.

Men maj för mig handlar alltid mest om Workout Åre! Jag åkte som vanligt upp tidigt för att hinna vara i Östersund och få massa egentid på fjället innan Sverigesí särklass bästa och mest hjärtliga träningsevent drar igång fre-söndag. Dessutom fyller jag alltid år den helgen!

Jag tog en egen rektur upp på toppen av Åreskutan så fort jag kom till Åre och fick sån där endorfinrusch som man kan få ibland när man är ensam i naturen. Överhuvudtaget är det att vara i naturen för mig själv som är mina starkaste minnen detta år. Från träningen. Att vara ute i naturen med min lilla tjej och även med mitt stora hjärtat. Det är där man får rymd att känna. Minnena sätter sig bättre i frisk luft. Svårt att förklara men jag är så glad för all utomhustid jag fått till i år!

Det var en rätt hektiskt helg! Jag hjälpte bästa Magnus på hans löpteknikass fredag kväll, jag spelade dessutom in tre filmer för Fitness & Lifestyle om backteknik, terrängteknik och ultralöpning. Första gången jag filmades. Nu hittar jag inte dem- kanske har de rensats ur arkivet nu. Ska försöka hitta dem.

Lördagen var det först terrängteknik och sen leda ett terränglöpningspass på 2 timmar. Riktigt underbar dag med härlig energi bland deltagarna!

Söndagen var det dags för vår andra topptur! Epic redan nu. Solen strålade igen och med oss hade vi ett SVT filmteam som gjorde ett inslag för Gokväll. Bilderna talar sitt eget språk:

En helt fantastisk helg- precis som vanligt och vi samlade in en del pengar till barncancerfonden som just det här året kändes enormt viktigt! Anna-Lena på Fitness- Lifestyle intervjuade mig till det som blev en 5-sidig artikel i tidningen sen. Vilken grej va- lilla jag liksom!

Juni

Joggade jag Stockholm Maraton på min kompis nummerlapp. Skrev om centrerad löpning. Fick till en cykeltur på hela 10 mil!! Distansrekordet slaget med 4 mil. Hade 1 simpass och tre cykelpass i benen nu och en månad till Vansbro!

Jag var i Kroatien och seglade en vecka med Ns familj och fick massa fantastiska löpturer med avslutande havssim. Inte så mycket träningssim men plask och lek!

Vi var på landet och hade det lika mysigt som vanligt. Och jobbade hårt i trädgården förstås! Lillan är till stor hjälp!

Årets Tjejmara blev en solig succé! Årets slit gav tillbaka 100 tusenfalt- bokstavligt! Över 100 000 kronor till Hungerprojektets arbete i Bangladesh- ett av världens fattigaste länder. Energin från tjejarna som sprang och alla som hjälpte till betyder SÅ SÅ mycket. Vilken grej!

Sommaren låg framför med lång ledighet som vanligt! Och massa träning!

Juli körde jag min första halvIM. Jag skrattar själv åt min racereport där jag delar mina bästa tips för att inte göra totalt bort sig! Tänk att jag tog mig igenom det där med mitt sadelskydd och i stort sett utan grenspecifik träning. Herregud. I tävlingsklass. Haha! 5 timmar och 50 minuter släpade jag mig runt på. Herregud. Simmade kors och tvärs, cyklade fegt i början och eh..nej sprang inte utan stapplade 2,1 mil eftersom mina ben bara cyklat längre än 9 mil en gång förut och bara lade ned efter cyklingen. Det var så komiskt alltihop!

Resten av juli var det omkittning och målning av verandan på landet. Långa underbara dagar med god mat, bra sömn, lek och bus och tid för allt!

Jag tog ett eget litet äventyr med att åka till Sara och Kenth i Halmstad, springa 50 km längs kusten norrut och få skjuts sista biten av just Sara och sällis i löpningen sista 20 av Kenth. Tältade i Varberg och surfade i dagarna tre. För mig själv. Underbart!

Tränade även specifikt för Axa Fjällmarathon men tog mig inte riktigt tiden att satsa på det. Det försvann liksom i min ultranjutning! 🙂

En annan person som hade annat för sig än att träna för Axa var min älskade pojvkän som tog silver i Durban Sydafrika i VM för transplanterade. Läs här. Så galet stolt var vi alla! Vilken resa!

Jag och N hade en egen liten semester i Öregrund med tältning, kajakpaddling och massa löpning förstås!

 Augusti

stavas Ottsjö och fjällsommar för mig. Så detta år. N var också med och båda skulle springa Axa Fjällmaraton. Jag var rätt nedtränad inför mitt andra 100 mileslopp men det är ingen ursäkt- det hade slarvats för mkt med backträningen och jag kommer inte ens ihåg min sluttid bara att jag kunde stå på bra utför men inte hade något att ge uppför. I övrigt hade jag helt fantastiska dagar däruppe! Åre kanske är vackert men Ottsjö- det är magiskt!
Massa blåbär, löpning, kallt bad, lek med Lillan, häng med fina vänner och de underbara vidderna och lugnet.

Dagen vi åkte klev jag upp vid 5 och sprang 6 mil från Ottsjö och söderut innan familjen plockade upp mig. Kan vara ett av mina starkaste pass och då jag kände att en bra form var på väg inför Black River Run i Västerås 22 september. Pannbenet, hållbarheten och det mentala fokuset var på plats. Kroppen var stark efter sommaren och den varierade träningen och all vila som semester ger. Kroppen ovan är nog den bästa form jag haft hittills i mitt liv. Stark. Smidig. Utållig. Inte ett enda besök på ett gym men funktionell träning med naturen som hjälp- och en tyngd av något slag här och var. Fin känsla!

Sen var det tillbaka till Stockholm för en tuff jobbhöst, nedtrappning inför loppet där jag skulle knäcka 20 timmars gränsen!

Förra året skrev jag ett inlägg om att hålla sig skadefri genom att träna varierat och lyssna på kroppen.

Jag kan liksom inte nog trycka på det- att lyssna på kroppen! Inte bara på ett schema. Ett löpschema är inga problem att göra, det finns otal perfekta träningsprogram och teorier runt träning för tex maraton- allt från Jack Daniels, Canova, Lydiard (lite favorit hos mig!) Hal Higdon, Fitzgerald och massa fler och på både jogg.se och marathon.se. Med mer. Med mer. Det är liksom inga problem att plotta in ett perfekt träningsuplägg på pappret men det man glömmer är att det är väldigt individuella personer som ska stöpas in i dessa formler. Med en massa andra parametrar att ofta ta hänsyn till först. Hur många är det inte som så onödigt drar på sig skador för att hela bilden är i balans trots att träningsprogrammet ser bra ut? Och andra springer mer? Och hårdare?

Här skrev jag lite om hur jag funderar runt det här med minimalistisk träning och hur man kan komma igång!

Min fästman är ganska snabb! Han har varit väldigt snabb och är på väg att bli snabbare. För 2,5 år sen fick han börja om helt från början efter en levertransplantation och ett år senare fick han igen göra det efter tarmvred. Han är en riktig tuffing som siktar på milen sub 40 och sprang till sig ett VM silver för transplanterade på 5000 meter i Sydafrika i somras.

Han har morskt två gånger försökt sig på en mara. Han började med Axa Fjällmaraton.Kan tyvärr inte redogöra för logiken här- ett av Sveriges tuffaste maraton, över 1800 stigmeter. Alla som vet något om det loppet vet att gör man 3.30 på en vanlig mara är det ungefär kompatibelt med att komma in på 6 timmar. Det är ett brutalt lopp. Eftersom han gjorde det efter att ha tränat för 5000 meter gick det bra. En stund. Till 28 km. Effer två av stigningarna med totalt 900 meter var hans ben helt slut. Han har berättat att han lade sig i blåbärsriset och åt blåbär. Jag tycker det var sunt!

Sen skulle han göra det igen. På Österlenmaran. Jag var som sagt gravid då och visste att det var mitt sista lopp på ett år ungefär så var rätt ego och vile inte vänta på min väggande fästman. Så elak är jag egentligen inte i vanliga fall också och till mitt försvar sprang jag tillbaka innan han bröt!

Men men. Här kommer hans rapport med egna ord :).

Race report – mina brister som löpare

Innan jag går in på mina brister som löpare vill jag bara säga att Österlen Maraton var klockren. Vackert och vänligt. Trevliga skåningar. Inga fel på loppet.

Så har jag då ännu en gång brutit en mara. Anledningarna är exakt samma som förra gången: Jag lyssnar inte på dem som vet. Och jag vill springa fort. Tydligen drar jag heller inga slutsatser eller lärdomar av tidigare misstag. Har nu insett att 4,2 mil ändå är ganska långt. Varför har jag inte insett detta tidigare? Vartifrån kommer denna seghet i skallen att inte fatta att man måste träna för att springa längre? Har kommit fram till att jag har:

1. 1.        en skev distansuppfattning för att jag hängt på ultralopp (uppmärksamma ”hängt”, jag har INTE deltagit),
2. 2.       en jävligt skruvad uppfattning om min egen kapacatitet som löpare av längre distans.

Sammanfattnignsvis kan man säga att min satsning igår var otränad, oförberedd och orutinerad. Det var en sloppy satsning dömd att misslyckas och den enda som inte insåg det var jag. Men jag kommer fortsätta anmäla mig till maror och försöka springa mitt lopp tills jag en dag lyckas. Jag har ingen som helst lust att springa i 6 tempo, pusta ut i mål och vara glad över att jag klarade en mara.

Då har jag ju inte fått springa som jag vill. Vilket kanske är helt idiotiskt, men går det inte snabbt så får det vara. Mitt mål igår vara att springa in på 3 tim och 15 min. Vart fan fick jag ens den tiden ifrån? Jo men jag tänkte att Lidingöloppet sprang jag på 2:43. Så nu var det bara att springa milerna på 50 min, 50 min, 50 min och sen sista på 45 (de där två avslutande 2 km rundade jag bort).

Att komma in på 3:30 hade varit godkänt också. Men asså vad trodde jag egentligen? Jag hade inte ens vett att hålla käft om det innan start.  Ann-Sofie skulle ta det lugnt. Silvio och Maria skulle ta det lugnt. När jag kutade förbi dom 200 m efter start tänkte ballt att ”so long suckers, see you in mååål”. Vid 28 km kutade de om mig. Silvio frågar vad som hände med min sista 45 minutersmil. Älsklingen vill inte stanna, kutar förbi medan hon ropar ”Kan inte stanna nu, går för bra! Ska du med är det bara att haka!”

Allt gick åt helvete och jag vill aldrig prata om det igen. Fick inte ens en endaste bra km-tid. Jag är kort och gott totalt missnöjd med min insats. Och det finns ingenting som kan göra detta bättre. Ingenting. Det blev skånsk pannkaga av alltihop. Men nästa gång jag springer en mara, då satan i gatan! 3:15 är INTE omöjligt!

Från hösten 2010 och varje halvår framöver hände det något som fick blodet att isa sig i ådrorna. Först en riktig livskris. Sen lycka. Sen enorm oro och en, även för mig, livsomvälvande händelse. Sen ett dödsfall. Sen en till händelse som satte livet på sin spets.

Och sen kom 2013. Och jag levde med hjärtat i halsgropen när det gått sex månader men samtidigt med ett hopp och driv om att nu nu vänder det för oss. Nu ska det gå bra. Både för min älskade Nicke och för mig. Samtidigt har jag, men tror jag pratar för oss båda, fått en enorm livsglädje. det är som att synfältet breddats och det jag förut blev lite glad över, värmer nu hela hjärtat. Det är en enorm rikedom men kostnaden är att veta på nära håll hur bräckligt livet är. Men det ger drivkraft, företagsamhet. Perspektiv. Och djeflaranamma!

Och när jag ser tillbaka på 2013 så kan jag se att det har varit min motor hela vägen.

Januari

Jag började min nya tjänst som jag drivit igenom själv. En helt ny ganska revolutionerande tjänst- Sveriges största revisionsbyrå hade från januari 2013 en hälsochef på sitt huvudkontor. Inte tillsatt via HR utan direkt ute i organisationen. Snacka om utmaning!

Var i Ramundberget och testade riktig skateteknik i -30 grader.  Dessutom åkte jag lite slalom med proffsig coaching av Sara. En riktig fin, solig, mysig, snöig helg med fina vänner!

Jag sprang otaliga tidiga långpass inför TEC och var lite less på alla åsikter, skrev om att löpningen är att flyga.

Februari

Fokuserade på långa pass, på trötta ben med lite kolhydrater i kroppen inför TEC. Och njöt enormt av snön och att kunna komplettera med skidåkning såna här dagar.

Jag pusslade och pusslade för att få till mina mängdveckor inför TEC, hinna med jobbet, mycket tid med Lillan och satsa på jobbet. Mådde fantastistk men de här månaderna på våren är tuffa!

Jag åkte Engelbrektshalvan och sa att det var mitt första och sista skidlopp. Men så blir det inte!

Jag sprang 60 km i kyla och snö efter ett styrkepass.och började få en uthållighet och ett mentaltl fokus jag inte hade haft tidigare. Samtidigt behövde jag flera timmar av tystnad och egentid för att balansera upp allt annat

Mars

Var i Ottsjö och det här inlägget måste ni se bara för bilderna. Herrajomala vilka fina skejtturer jag hade på Ottsjön! Efter Årefjällsloppet- som jag i år ska åka :). Hade helt fantastiska dagar där med mycket glädje och njutning. Blir varm av att se bilderna!

Skrev om hälsotrenden– som jag tycker är så felbenämnd!

Första gemensamma långpasset för Tjejmaran hölls i mars och jag pysslade vidare för att få in mina långpass då nedräkningen till min första 100 miles var både reell och påtaglig. Minns att jag kände mig ömsom stark, ömsom lite panikslagen men höll i tanken att om det vore något lätt skulle ju alla göra det så klart att det skulle kännas läskigt!

Jag höll en löparworkshop för fyra tjejer som skulle springa NY och började så smått att växla upp lite mer på löpcoachandet.

Mest minns jag mina långpass. Mina riktigt underbara pass med Scott Jurek i öronen ute på Järvafältet. Tidiga mornar. Ingen tvekan. Målet helt solklart framför sig. 

April

…handlade förstås mest om TEC. Mitt första 100 miles lopp. Jag råkade vinna loppet också men det var på den sämsta vinnartiden i mannaminne på ett 100 miles lopp och förklarades av att ultraeliten i Sverige hölls både på sidan om och annorstädes. Spelade ingen roll- mitt mål var främst att klara mig under 24 timmar för silverspänne och sekundärt hade jag en liten dröm om 21 timmar. Flera sa att sub 24 var tufft för att vara första gången men utifrån hur jag sprungit visste jag att det borde gå.

Det gjorde det. 21 timmar och 57 minuter slet jag mig in på med hjälp av ett helt fantastiskt supportteam bestående av Maria Jansson, Maria V och min Nicke. Det gick bra fram till natten då illamåendet kom och mina fötter hade helt spruckit sönder. Vi fick klippa loss strumporna i blodiga geggiga sjok efter loppet och jag fick ta en snabbdusch med plastpåsar på fötterna. Men – läxan lärd! Jag har inte haft en blåsa sen dess!

Jag tycker jag skrev några rätt bra inlägg om mental laddning och kost inför loppet som några kanske kan vara intresserade av. Här och framåt hittar du dem.

Att klara 100 miles är enormt stort för mig eftersom det går på tvären mot hur jag tenderar att leva mitt liv: Jag är jättebra på att påbörja saker men inte avsluta. Jag har inget tålamod och avskyr att göra monotona saker. I ultra har jag fått en helt ny dimension och rikedom i att nästan meditativt gå in i en bubbla. Jag har fått så fantastiska upplevelser och helt utan flum fått möta mig själv och ”förhandla” genom trötthet och att hela tiden behöva fajta in träningspassen mot tid och samvete. Jag är så enormt tacksam för det mer eller mindre medvetna stöd jag haft från familj och främst min älskade pojkvän i att kunna träna för detta. Jag gjorde det minimalistiskt, jag klarade det och ur april gick jag riktig stark, glad och lycklig! Jag klarade det! Sky is the limit!

Nicke släpar mig in mot mål. Jag har 16 mil i benen men fixar förstås, som man gör, att springa sista biten!

Också i april- utbildad CrossNature instruktör samt gått fördjupningskurs för löpcoacher! Alltid ständigt lärande-året om!

I år ser jag fram emot att föreläsa lite mer. Och tycker det är väldigt kul att intresset för hälsa och ultra ökat!

De flesta känner mig som en glad energisk hälsofilur men jag har en historia, som så många, med ortorexi och inte ett rakt igenom hälsosamt liv- kanske inte så mycket i det fysiska men träningen och kosten har inte alltid drivits av hälsa utan i perioder av mer självkontroll och obalans.

Föreläsningen ”Löpning och hälsa 0-100” handlar om den resan men mest om det jag tror på och vet nu, hur jag lyckats träna för mina 100 mileslopp utan skador. Hur man kan tänka runt kost, träningsupplägg men även livet i stort för att hålla i hälsan och ändå utmana sitt status quo och spränga gränser.

Redan 25 januari instruerar jag på HälsoFesten i Hede!

Runt lunch håller jag ett löpteknikpass med fokus på att det ska vara kul, det ska vara lätt och att springa skadefri och på eftermiddagen håller jag föreläsningen ”Löpning och hälsa 0-100”. Det är massa roliga pass på eventet- allt från yoga och Soma till Spinning och Pump. Dessutom ingår lunch och goodiebag och det kostar bara 250 kr! Helt oslagbart för en hel dags träning!

Den 15e mars är det dags för populära Blogger Boot Camp! Där bjuds det på en riktigt fin lineup med två av mina favoritinstruktörer: min PT Andreas Öhgren och Jessica Clarén samt Lofsan som håller en klass samtidigt som jag föreläser. Jag har aldrig träffat henne men förstått att hon är enormt populär! Men jag tänker att det kanske finns ett gäng som är nyfikna på ultra och idéer för kost och träningsupplägg för oss som behöver pussla in träningen i ett hektiskt vardagsliv! Jag hoppas också få plats på några av de andra passen för det är några riktigt roliga pass med!

Är du intresserad av att boka mig som föreläsare så får du gärna kontakta mig!

I år ger jag delar av alla intäkter till vår insamling på Tjejmarathon. Hälften av platserna har förresten redan gått åt!

Nyår avslutades lika fantastiskt som året varit. Trerätters gomiddag på landet, sällskapsspel och mina närmsta- förutom Risiskrutti som vi ska hämta nu. 2013 har varit ett helt fantastiskt år- det kommer en årskrönika i två delar. Kanske inte så mycket för er 🙂 som för mig! För att jag vill minnas så mycket av det här året!

2013 avslutades också löpmässigt väldigt starkt! Är man ledig utan barn har man ju hur mycket tid som helst att springa och älskar man att springa, men inte ”måste”  köra något specifikt pass så är iallafall min motivation enormt hög. Suget är starkt. Jag springer ju allra mest för att få vara i naturen och att tassa runt på mjuka skogsvägar i Värmland- ja det kan jag inte få nog av!

Men juldagen blev 12 km i Ursvik. Annandagen blev 13 kilometer runt en tjärn på landet. 27 dec joggade vi 6 kilometer och den 28 blev det 6 st backintervaller med upp och nedjogg.

29 dec en 7 km lugn jogg. 30e 6 km med 4 km snabbdistans och sen ett styrkepass med lite ben.

Och går, på nyårsafton hade jag ”plottat” en ny runda på 20 km som jag och N skulle springa. Vägar som enligt eniro var ”hela”. Väg som enligt verkligheten slutade med en slingrig stig. Ingen fara med det men långpass i trixig terräng undviker jag just nu.

Uppkopplingen i skogen för att kolla upp andra avstickavägar var urusel så vi bestämde att springa på och förhoppningsvis komma ut vid den lilla sjön ”Immen”. Det gjorde vi! Phu! Nu var det bara att leta sig hem bland alla småvägar som dyker upp. 

Jag var enormt pigg fram till 14 km. Sen fick jag en dipp. Då åt jag lite russin och så sa N att han tyckte jag var så duktig och jag tänkte att det är bannemig inte så konstigt om jag är trött- mellangravid, sprungit 7 dagar i rad och körde ben igår!

Och så sprang vi de sista 6 kilometerna och tröttheten försvann och istället hamnade jag i det tillstånd som jag vill vara i på långpassen, när kroppen bara gåt och går och jag ville bara fortsätta men det var dags för nyårsmiddagsförberedelser!

Så. 7,2 mil. sista veckan på året Två pass lite tuffare, ett långpass, två joggar och två distanspass. Ett pass styrka. Riktigt väl godkänt och idag när jag vaknade var det enda jag ville att ut och springa igen. Precis som det ska vara, när man tar det lugnt. Så det gjorde jag. Ut i skogen alltså på rotiga stigar.

Och jag dansar väl inte riktigt lika smidigt fram som förut men jag ska tassa i terräng tills kroppen säger nej. Just nu säger den JA JA JA.

Imorse åt jag en lätt frukost, sprang 6 km, kunde knappt sluta men skulle klippa den stora häcken med den tunga motordrivna klipparen innan vi åkte. Fick ta hjälp av grabbarna dock för magen gillade inte att jag stod lutad framåt med armarna över huvudet med tyngd i händerna. Man kan inte fixa allt. Jämt.

Vad mina nyårsplaner för 2014 är? Ja jag tänker faktiskt att jag ska tänka än mer ”hälsan först” än jag redan gjort. Finns absolut utrymme för förbättring! I alla val jag gör. Det innebär inga förbud, inga tvång. Inga runstreaks även om det känns hur lätt som helst just nu. Bara att tänka ”vad är det hälsosamma valet just nu?”.

För halva året har jag en person i magen och resten av året ger jag den näring genom amning. Allt jag äter och hur jag sover och mår påverkar och lägger grunden för parvelns liv. Så tänkte jag med Lilltrollet och hon är en frisk, trygg och stark unge som älskar spenatsoppa, aldrig är magsjuk, nästan aldrig sjuk och bara KÖR. Jag kan inte påverka allt men jag kan påverka hur jag har det- och hur foster och nyfödd får det.

Samtidigt för egen del så ska jag se till att jag prioriterar träningen så jag håller igång så mycket jag bara kan på bästa sätt i alla situationer. Just nu funkar löpningen bra, sen kanske det blir mer styrka men jag ska tillbaka så #badass efter förlossningen så ni anar inte och alla njutarpass jag avverkar nu gör att min väg tillbaka blir både lättare, men även att förlossning och ork som mamma ökar.

Ja det blir nog ett inlägg om 2014 men 2013- KABOOM alltså vilket år. Hälften av det som hänt det året var för mig helt osannolikt för bara några år sen. Mer om det i årskrönikan :).

Vi är så stolta jag och Madde att för tredje året släppa anmälan till årets Tjejmarathon!

Loppet som ämnar samla in mist 100 000 till de som har varit med om det vi knappt klarar att läsa om. Loppet man springer för att man kan. Loppet som är till för alla. Kllar och tjejer. Sida vid sida.

8e juni. Mellan Hindås och Borås på Knalleleden. Runt 50 kilometer terräng. Max 100 platser.

Arrangörer är jag och Madde via vår ideella organisation. Vi har dragit igång detta men loppet genomförs genom hjälpen av ett stort gäng engagerade funktionärer och i år är ”ledarteamet” utökat med Johan Brodin.  

Är du ny på ultra- är du inte ensam. Under både första och andra året har vi hjälpt och stöttat tuffingar som gått från att sprungit 5-10 kilometer till att klara loppet.

Både jag och Madde ger specialpris på träningsprogram för att du som behöver ska kunna klara loppet. Pepp och gemenskap får du av oss men främst av de andra löparna.

”Årets bästa lopp” fick vi höra förra året. Självklart ska vi satsa på det igen.

Här är vår hemsida där anmälan släpps imorgon. Anmälan till själva loppet är endast 400 kr men minimidonation till vår insamling är 1000 kr. Ifrågasatt av några- men det här är ett helt normalt sätt för välgörenhetsorganisationer att arbeta på i tex England.

Det bästa med vår insamling är att varenda krona går till Panzisjukhuset. Inga administrativa omkostnader som tex Charitystorm, BetterNow och allla stora organisationer måste ta.

Jag hoppas verkligen måga av er som läser här vill vara med i team Tjejmarathon 2014. Det är något av det finaste jag fått vara med om och värmer mitt hjärta hela året!

Vårt motto är ” We run for those who can’t”!

Häng på låset. Vi släpper länken 2014.01.01 00.00.01! 🙂 GOTT NYTT 2014!

Under julledigheten har alla mina adepter fått i uppgift att reflektera över 2013. Vad som var bra, vad som kan bli bättre.

Men även över 2014. Vad är de stora målen?

Det är mitt jobb att staka ut vägen dit. Att tala om vad som krävs och att se till att ändra i programmet så det passar den verklighet som alltid spelar in!

Jag försöker också utmana där jag vet att det finns mer att ge men även tala om hur mycket som krävs för att nå ett visst mål och ta reda på om personen är redo att satsa så mycket som det krävs?

Men viktigast av allt är att ta reda på varför målen finns där? Vad är känslan som ska uppnås? Känslan är enormt viktig! Den leder dig rätt!

Det är väldigt viktigt med hur, när och ett tydligt vad men det är ditt varför som är drivkraften och maskinen i hela satsningen. Vad det än gäller.

Det är ditt varför som du tar tag i när motivationen eller orken tryter. Det var mitt varför som jag klamrade mig fast i när klockan ringde 04.00 för ett långpass en isig kall morgon inför mitt första 100-miles lopp.

Att reflektera över ett varför kan också leda till att något mål faller bort. För att ditt varför inte är ditt. Vi gör så mycket saker under influens av ”andra”. Sätter upp mål som vi kanske inte själva bryr oss om. Att verkligen ta sig tid att fundera över sitt varför ger dig en möjlighet till att både öka motivationen men även göra målet i sig tydligare och mer ditt.

Så många sätter upp nyårslöften som man nästan vet att man kommer bryta, för att man inte vill dem tillräckligt mycket. Men de suger ändå åt sig energi som man kunde rikta på annat.

Så. Vad är dina mål nu? Och varför är det dina mål?

N’s familj har en väldigt mysig stuga i närheten av ett nedlagt gruvområde. Perfekt för backträning! Vi har härjat i den 300 meter långa backen flera gånger och jag har tagit i så hårt att himlen snurrat. Det är ju inte riktigt den träningen som står på mit schema nu men min approach är ju att göra allt som jag brukar men göra det på mitt sätt- med lägre intensitet och snällare belastning.

Jag körde två riktigt bra backpass innan illamåendet från hell slog till men nu var det ett tag sen. Igår hade jag sällskap av starka N och fyra grabbar till. Vi värmde upp i 6:00-5.30 fart i cirka 2,5 km innan vi kom till backen. Jag föreslog antal vändor för grabbarna beroende på hur tränade de är- N är superstark och skulle göra 10 förstås!

Jag bestämde mig för att köra på puls- max upp till 85% och lade upp passet såhär:

5 vändor där jag faktiskt fick gå snabbt för jag blev alldeles för flåsig och stum annars.

Utför så tassade jag försiktigt i mina Hokas med fokus på att hålla ”rotlåset” som det heter på yogaspråk. Alltså hålla upp bäckenbotten då den belastas hårt utför och redan är under tryck av parveln som ligger ovanpå samt de hormoner som gör området lite svagare.

Sjätte vändan tryckte jag på och pulsen regarerade direkt och flåset lika så men det var så skönt att få ta i som förr en vända!

Sen joggade vi ned 2 km och passet slutade på 8 km. Jag kände ingenting efteråt men är enormt noga med att inte överbelasta bäckenbotten genom att använda just mina ”snällare” skor, ta det lugnt utför och springa med ganska korta steg. Det funkar bra hittills och hoppas det kommer fortsätta!

Veckan har fortsatt på förra veckans många men lätta pass: 5 km i måndags, 12 i onsdags, 13 i torsdags, 6 i fredags, 8 igår och 7 lugna meditativa kilometer i skogen ensam imorse. Såna där pass man lever på länge och inte går att räkna i kilometerfart.

51 kilometer totalt  men lyckats missa styrkan! Men det är ju jullov- då får man göra lite som man vill!

När jag scrollade igenom alla gamla inlägg från 2013 så hittade jag några jag tycker det är värt att #repost’a.

Bland annat den jag skrev om skor- många kanske funderar på nya skor nu inför ett 2014 i löpningens tecken.

Här kan du läsa det.

Jag lovade ju att jag skulle presentera mig lite bättre. Jag tror jag har lite nya läsare, löparläsare som kanske, eftersom ni ändå läser här, vill veta något mer. Personligen är jag sjukt nyfiken på folk och brukar säga just att ” nu kör jag 20 frågor på dig” för att få veta mer.

Hos Sara och Jenny på Twitter hittade jag som titeln på inlägget åsyftar- 20 saker du inte visste om mig. So here goes:

1) Jag har en separat dröm om att arbeta som djuphavsdykare. Ni vet lägga rör långt långt nere på nordsjöns botten.

2) Jag hade tills för cirka 6 år sen bestämt att jag inte skulle ha varken barn eller gifta mig. Jag tyckte hela familjelivet verkade väldigt fyrkantigt, inlåst och tråkigt. En sån där mamma, det skulle jag inte bli. Sen blev jag det och insåg att det är fler med mig som älskar sina barn över allt annat men inte behöver älska hela processen det innebär. Frigörande! Underbart!

3) Jag har gult bälte i judo, grönt i ju-jutsu och orange i den tuffa disciplinen Goschin-do. Jag satsade rätt hårt på kampsport i tonåren men hade halsfluss nästan varje månad vilket gjorde att jag kom efter i träningen. Vem vet vad som annars hade kunna ske? Jag har iallafall enorm hjälp av en trygghet i att ha självförsvar med mig i bagaget. Jag kan slå hårt :).

4) När jag var liten spelade jag fotboll i då, Stockholms bästa tjejlag. Vi hade 200-0 under tre år i St Erikscupen. Jag har spelat på Råsunda två gånger. Men jag var så nervös över att göra fel så jag pallade knappt att spela efter några år. Slutade när jag var 16.

5) Jag kan inte dricka mjölk och har inte gjort sen jag var liten. Överhuvudtaget klarar jag väldigt få mejeriprodukter- jag får kväljningar av i stort sett allt utom mild lättyoughurt (bara Arlas!) keso och kvarg. Äter aldrig glass utomlands. Avskyr grädde. Och ja- det gäller alla andra sorters också, havre, sojamjölk och sånt. Går inte. Blä.

6) Jag älskar att sjunga och fanns det mer tid skulle jag spela mer gitarr. Jag hittar gärna på egna sånger.

7) Jag biter på naglarna. Notoriskt. Kan inte sluta.

8) Det första loppet jag sprang var Reading Half Marathon 2000. Innan jag fyllde 20 hade jag nog aldrig sprungit längre än en mil.

9) Jag började övningsköra i London. Mitt i London. Men körde sen upp i Karlskoga.

10) Min första bil var en Hyundai Excel jag fick istället för en månadslön när jag jobbade i Australien. Den målade jag med blommor och vågor och använde som surfbil. Det var smält surfvax på sätena. Den hade fel på fördelaren så när jag skulle köra till universitetet uppe bland kullarna fick jag låna någon av mina ”housemmates” bil istället annars kom jag inte hem. Alla i byn visste att det var min bil.

11) Under samma period pluggade jag Marine and Coastal Science bland annat på ett lab i Coffs Harbour, halvvägs till Sydney från där jag bodde. Min professor erbjöd mig att göra en master på Tonga där vi skulle arbeta med att visa att valturism var mer lönsamt än valjakt. Men jag hamnade hemma i Sverige. Long story.

12) Jag har läst vid Westminster University ( London), Örebro universitet, Southern Cross Uni (Aus Lissmore), Mittuniversitetet samt Gävle Högskola. Allt från ekonomi, till franska, till journalistik, litteratur, biologi och miljöteknik. Och nutrition. Och jag är inte klar än. Jag hade velat läsa vid London School of Economics eller Brunel men vågade inte ens söka.

13) Mina största idoler är Pearl Jam och Foo Fighters. Och Dave Matthews band. Musik är ENORMT viktigt för mig och ofta en del av min löpning. En del av upplevelsen.

14) En gång bjöd Brian Adams mig på champagne på ett plan från London till Stockholm. Och satte sig bredvid mig längst bak i planet under halva flygningen. Sen bjöd han mig på middag i Stockholm men det krockade med min uppkörning så sa nej :).

15) Jag har ett enormt behov av att vara ensam. Jag gillar sociala medier för det är kommunikation på mina villkor. Då kan jag känna att jag är själv utan att vara ensam. Jag avskyr att prata i telefon.

16) Jag har dille på att dammsuga. Jag dammsuger gärna varannan dag hemma. Det går ju så fort på så liten yta.

17) Jag älskar körsbär. Körsbär som frukt, som té. I läppglans. Inte som likör. Älskar färgen. Lukten. Blommorna.

18) När jag gick i gymnasiet var jag lite mobbad. Jag åt en medicin för min hy som gjorde att jag fick röda utslag som de retade mig för. Jag bestämde att jag skulle bort bort bort så fort jag kunde och en vecka efter studenten flyttade jag till Isle of Man och jag kom egentligen inte hem på riktigt förrän 7 år senare.

19) Jag har skostorlek 41-41,5. Innan jag födde barn och började med ultra hade jag 40.

20) Tills för ungefär 5 år sen hade jag enormt dåligt självförtroende. Det har präglat hela mitt liv- allt från studier till idrott- för jag trott att det är något fel på mig. Det är borta nu. Bättre sent än aldrig. Tycker det är viktigt att lyfta fram så ingen tror att jag alltid varit såhär trygg och framåt.

Om du mot all förmodan vill veta mer så har jag varit intervjuad hos ”Möt löparen” på Löpning för alla där jag pratar om mina tankar runt ultra, Tjejmarathon, hur jag håller mig skadefri och löpning på sociala medier.

Och så går jag ofta kontorsklädd faktiskt!