– Försöker hetsäta godis. Finskt godis är ungefär sjutusen gånger godare än svenskt godis. Salmiak, sisu, god choklad, god lakrits, goda chokladrussin. Gott allt. Svenskt godis smakar plast jämfört med finskt godis. Finskt chips är mycket bättre också. Och kex (har för mig att ni kallar kex för kakor i Sverige). Dock är jag sämst på godis. Jag är konstant sugen men efter 5 bitar har jag tröttnat och så äter jag fem till ändå och då mår jag dåligt och då ska jag ändå trycka i mig fem till. Nåväl, jag är inte så ofta i Finland. På gott och ont.

– Cyklar. Jag har ingen cykel i Stockholm och jag blir lika glad varje gång jag kommer hem och får cykla. Egentligen gillar jag inte att cykla för att 1) då jag gick i långstadiet och vi skulle cykla någonstans hela skolan tillsammans så lämnade jag alltid jättemycket efter. Jag vet inte varför. Kanske hade liten cykel eller nåt… Okej okej, jag var bara sämst på att cykla. 2) Har fått trauma av att träna på cykel. Orkar typ 20km och det tar typ en timme och är motvind från sju olika håll samtidigt. Men nu cyklar jag. Inte med min träningscykel, utan med mammas tantcykel med korg. Den cyklar jag med den där kilometern ner till stan då jag ska köpa godis, för att jag är för lat för att gå och för kass på att köra bil. 

– Kör bil. Jag är ju ingen superförare, det får jag erkänna. Jag är hon som backar in i stolpar. Eller nåja. Det har bara hänt två gånger. Den tredje gången backade jag in i en bil. Man blir inte heller en bättre förare av att cirka aldrig köra bil. Igår var jag stolt över att jag vågade göra en omkörning. På den nivån är det. Men jag behärskar bilen helt bra, är bara inte van vid trafiksituationerna. Och det är kul att köra. Eller ja, det är kul att sjunga i bilen. Min sångröst är sjukt bra i bilen. Jag är typ som Adele, fast smalare. Fast en gång spelade jag in då jag sjöng för att jag trodde att det lät bra. Sen lyssnade jag på min sång och fick tinnitus. 

– Saknar Magnus. Skulle packa med honom men han stack till London med sina föräldrar. Så det kan gå. Dessutom har han inga syskon och jag har fyra så det blir lite too much för honom att vara här mera än trettio minuter.

– Springer 10-20s snabbare per km än jag gör i Stockholm. Men med samma puls och ansträngning. Jag kan inte fatta det där. Ja, det är brantare svängar, fler backar (det finns seriöst inga backar här. Får köra typ 3 mil för att hitta en bra backe om det är backpass på schemat) och mera människor i Stockholm. Men ändå 15s/km är jättemycket. Det måste vara såhär det känns att komma från ett höghöjdsläger till låghöjd. Som att komma från Stockholm till Nykarleby. 

– Springer samma väg tusen gånger. Nykarleby är litet. Att lyckas med långpass är en utmaning. 

– Tränar med coach Guy. Tyvärr har han varit med på typ tre pass det senaste året. Det är lite för lite. Men desto roligare då han är med!

– Blir jagad av flugor på mina pass. Alla flugor borde dö.

– Går runt och känner alla. Älskar det här då man går in till butiken/apoteket/biblioteket/frisören och man aldrig behöver presentera sig eller något, de har koll på en. Men i en kommun med ca 7000 invånare (rätta mig om jag har fel) så känner alla varandra. Ungefär. Och känner de inte alla så känner de i alla fall mig för jag står och poserar (läs: springer och grimaserar) i deras dagstidning hela somrarna. Så de vet vem jag är, om de vill eller inte. Stackarna.

– Känner mig glad. Då och då när jag är ute och springer så kör någon förbi och vevar ner bilrutan eller så står de på sin gård och ropar, eller cyklar förbi eller så. Många gratulationer och lyckönskningar. Jag är glad över att de är stolta över att jag representerar vår lilla stad. Och så är jag stolt över att få representera lilla fina Nykaabi.

– Kollar gamla fotografier och konstaterar att jag inte var någon skönhet som tonåring, och skäms lite över mig själv, min frisyr och mina klädval (behöver ju inte säga att jag inte har duschat sedan förmiddagens intervallpass och sitter i halväckliga kläder och ännu äckligare hår uppsatt i en sned tofs och skriver det här). Jag är så fin så fin nuförtiden.

– Fyndar kläder. Hittar en massa kläder jag glömt att jag har. Ska nog ta och gå igenom allting någon dag och skänka dem någonstans. Dumt att jag har hela och rena kläder liggande i en väska i källaren. 

– Är nostalgisk och saknar att vara elva år. Saknar att gå i lågstadiet och leka hela tiden. Saknar då alla syskon bodde hemma. Saknar att gå i högstadiet och vara duktig i skolan. Saknar att cykla runt i stan med Ellen. Saknar att ha någon att umgås med då jag vill.

– Umgås. Jag vet att det låter deppigt, men jag umgås aldrig med vänner utanför idrotten i Sverige, känner typ ingen. Så då jag är hemma försöker jag att passa på att umgås så mycket jag kan. Och oj vad jag uppskattar allting så mycket mera nu då jag träffar gänget så sällan!

– Jagar grannens katter med sopkvast. Grannen har jättemånga katter. De katterna kan hålla sig på sin gård tycker jag. Det tycker inte de. Så jag jagar dem. Det är jättekul. Tyvärr så sticker de direkt de ser mig nuförtiden. Lite tråkigt. 

– Sover med gosedjur. Jag tror fortfarande att mjukiskaninen jag fick då jag var två år har känslor. Troligen helt normalt. Jag är ju ändå bara 26 år ännu.

– Inser att jag är vuxen (nåja, går att diskutera) och faktiskt inte bor hemma med mamma och pappa längre. Fast ja, jag har nog inte riktigt insett det ännu.

– Visar mina muskler åt mamma: ”Si mamm vilka armmuskler ja ha fått! Si mamm, snart har ja magarutor! Si mamm, syns int e att ja har liiti liiti beinmuskler!

– Kollar gamla lopp på tv. Mamma och pappa spelar in alla lopp så då måste ju de ses, först med svenska kommentatorer, sen med finska. Och jag måste se i fred. Ingen får störa då jag kollar mina lopp. 

– Pratar dialekt. Så himla skönt. Är så himla språkförvirrad. Min svenska har blivit helt knasig sen jag flyttade till Sverige. 

– Pratar finska så mycket jag kan. Vilket är ganska sällan eftersom alla i Nykarleby pratar svenska.

– Spelar pidro. Eller nåja, har inte spelat en gång sen jag kom hem, men abstinensen är stor. 

Ja, typ så. Nu vet ni. Ifall ni undrade alltså. Annars så vet ni ju ändå. 

Sandra

Hej hej! Sorry för dålig uppdatering igen. Sanningen är den att jag har så mycket att blogga om att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skriva. Eller ja, jag har skrivit några inlägg redan, men jag har inte varit tillräckligt nöjd med dem för att vilja publicera dem. Sån är jag! 

Och vet ni, jag kan ännu inte komma på vad jag ska skriva om. Trist va? 

Återkommer!

/Superbloggaren

Idag har jag en lätt träningsdag. Bara ett löppass. 15km distans på förmiddagen. Ytterst behagligt.

Passet började bra, med att det kändes segt redan efter 1,5km. Men efter 3km vände det. Det var nämligen broöppning på Skansbron. Köerna vid broöppningarna är alltid väldigt svenska (finska med för den delen), det vill säga att ingen står närmare en annan person än två meter. Och då är det väldigt lätt för mig att springa slalom genom hela kön och ställa mig längst fram. Jag tycker att man får göra så. Jag har ändå troligen mest bråttom av alla. Jag menar Stockholmare är ändå ganska bra på att ta sig fram om de har bråttom. Då bara går de, och det som är i vägen får flytta på sig. 

Dessutom är det kul då bommarna vid broöppningen går upp igen. För den går alltid upp på min sida först så de på andra sidan bron får vänta. Och jag vinner alltid starten, till och med över cyklisterna. Är alltid lika nöjd över det. Först på bron liksom. Som uthållighetslöpare är man ju inte känd för att vara startsnabb så man får njuta av det lilla man får. Och idag hade jag flow.

Efter 5km blev jag omsprungen av en man och min första tanke var ”NUU KÖR VI!”. Jag råkar ogilla att bli omsprungen på mina distanspass. En sekund senare så tänkte jag att idag kör jag lätt och återhämtande distans. Och lätt och återhämtande distans innehåller inga ”nu kör vi”. Och jag godkände min egen analys och lät mannen sticka. Kände mig ovanligt vuxen faktiskt. Och det faktum att mannen som sprang om mig var genomsvettig och flåsade rejält gjorde mig lite mera bekväm med situationen. Jag kanske inte var snabbast. Men åtminstone fräschast. Alltid nåt. 

Efter drygt 7km var jag på väg upp till Västerbron och fick syn på en man i neongrön tröja sisådär 50m framför mig. Han hade ett fint steg och min hjärna kopplade direkt på ”NUUU KÖR VI!” men ännu en gång kunde jag släppa det och inse att det är ett distanspass och inte en tävling. En minut senare så tänkte jag att jag ju faktiskt är rätt så duktig på backar och att jag nog ändå kommer ikapp honom. Sedan konstaterade jag att hans tempo var rätt bra och att jag inte kommer ikapp uppför utan att öka. Men så kom jag på att jag ju faktiskt är rätt duktig utför också. Jag tar nog det då. Men det var ju förstås den gröna mannen med. Och då konstaterade jag att jag nog kanske egentligen borde springa snabbare, jag håller nog tillbaka bara för att jag har lovat mig själv att inte tävla. Så jag tryckte på lite och tog mig förbi. 

Lite för tidigt kollade jag bakåt sen. Man kollar inte bakåt då man har sprungit förbi någon. Då kan det ju se ut som att man tävlar. Men jag trodde att han hade tagit en annan väg. Det hade han inte. Så det blev pinsamt och jag var tvungen att öka på steget. Det gjorde han med, men han tog sig inte förbi. Tio minuter senare insåg jag att jag kanske inte följt delarna ”återhämtande” och ”lätt” från mitt träningsprogram så bra som jag hade tänkt. Men jag hörde inga steg bakom mig längre. Han måste ha gett upp. Eller stannat. Eller tagit en annan väg. Och inte för att det var någon tävling eller så men… JAG VANN!

Firade med att slita av mig linnet och springa i sportbh sista biten längs stadsgårdskajen, bara för att provocera. Och för att det var svinigt varmt. Men åtminstone tog jag det lugnt på slutet. 

Jag är en sån jävel då jag springer.

Sandra

Jag har hållit på med friidrott sedan jag var fem. Och även om jag förstås testade andra grenar så visste vi ganska snabbt att det var uthållighet som var min starka sida. Så redan på min första tävling, då jag var åtta år gammal, så var det 600m som gällde. Det har alltså alltid varit medeldistans/långdistans/hinder. Jag har aldrig känt att jag har velat satsa på någon annan gren.

Under mina drygt 20 år som friidrottare har jag inte haft speciellt många förebilder eller idoler. Jag har helt enkelt inte varit så intresserad av friidrott förutom mina egna tävlingar. Jag kollade aldrig på friidrott på tv förr eller så. Det är först de senaste åren jag har börjat tycka att andra grenar också är intressanta Men en idol har jag haft i många, många år. Och det är fullkomligt ologiskt. Min enda friidrottsidol är Kajsa Bergqvist. 

 Och storyn om varför det blev så är inte heller den mest normala.

Jag satt i bilen med familjen. Jag var kanske i åttaårsåldern. Vi var på väg till någon tävling. Jag hade en gul t-shirt och mitt blonda (naturligt blonda på den tiden) hår uppsatt i en hästsvans. Och som pricken over i:et så hade jag mina nya gula solbrillor. I något skede av bilfärden vände sig mamma om och tittade på mig och sa: “Du ser ju ut som Kajsa Bergqvist”. Och jag kände mig stolt, trots att jag inte hade en blekaste aning om vem Kajsa var.

Men att ta reda på vem Kajsa var, var ju inte jättesvårt. Hon var ju inte direkt okänd. Och hon blev min idol på en gång. Egentligen inte av någon annan anledning än att mamma hade tyckt att jag liknade henne. Men efter det ville jag gärna kolla på friidrott då hon hoppade (även om jag troligen missade de flesta tävlingarna ändå). Jag hängde sällan med i själva tävlingen och brydde mig inte om de andra. Men Kajsa ville jag se. Det gick till och med så långt så att jag faktiskt alltid höll på Sverige I alla höjdtävlingar då Kajsa var med. Och som ung, idrottande finländare är det inte så bara att hålla på Sverige.

Jag klippte ut alla tidningsurklipp jag hittade av henne och la upp dem på väggen. Tror faktiskt de är kvar där ännu, hemhemma i mitt gamla sovrum i Finland. Jag råkade se hoppet som aldrig blev något hopp, då hon drog av sin hälsena och trots att det var obehagligt att se så gillade jag bilden då Yannick bar ut henne från arenan. Jag vet inte varför, men de såg så snälla ut båda två. Nu vet jag att de är det också. Och jag blev väldigt imponerad ett år senare då hon kom tillbaka, starkare än någonsin.

Då vi hade maskeraddag i lågstadiet klädde jag ut mig till Kajsa. Och då internet började existera även i min värld hittade jag snabbt hennes hemsida och kollade in den då och då. En dag tog jag mod till mig och skrev ett brev. På hemsidan fans en adress dit man kunde skicka ett kuvert om man ville ha en autograf. Men jag skrev ett långt, och förmodligen ganska fånigt brev åt henne. Sedan glömde jag bort det och då jag någon månad senare fick hennes autograf på posten, och dessutom ett hel text på baksidan av kortet så blev jag vädigt, väldigt glad. Nästan lika glad som då hon tog VM-guld i Helsingfors.

Idag är det lite annorlunda. Kajsa hoppar inte längre och jag blir inte lika starstruck då jag ser henne. Trodde jag. Fram tills igår I Lausanne.

På kvällen efter tävlingarna stod jag i hotellets lilla hiss tillsammans med Jonas Karlsson, hans fru och Kajsa. Vi småpratade lite om mitt nagellack I hissen och det visade sig att jag och Kajsa skulle av på samma våning. Och då kunde jag inte hålla mig längre. Så jag drog den här storyn som jag nyss skrivit, åt henne. Ungefär. Fast femtonsekundersversionen. Lägg till att jag gråtit några timmar efter mitt lopp, att jag hade energibrist och huvudvärk och inte tänkte helt klart. Så jag lät troligen supernervös och sluddrade. Så nu har jag lite lätt panik. Nu tror jag att Kajsa tror att jag är en stalker och att jag avgudar henne. Det gör jag inte. Men jag tycker fortfarande att hon är en fantastisk idrottskvinna och en väldigt trevlig människa.

Och hon verkade bli glad. Och gav mig en godnattkram. Det lever jag länge på. 

Sandra

Ps. Jag duschade sen innan jag gick och la mig. Jag blev inte sådär “holymoly Kajsa Bergqvist har rört mig, nu ska jag aldrig mera tvätta mig”. Så att ni vet. Jag är ingen störig stalker. Bara ett helt normalt fan. 

Nu är det så att jag inte är speciellt religiös eller troende eller så. Jag tror mest bara på mig själv. 

Men om jag trodde på lite annat också, då skulle jag vara övertygad om att de där rökstinkande, men ändå hyfsat fräscha (jag menar, det är ju inte bajamajor), allmänna, gratistoaletterna vid Tanto är Guds gåva till löpare. Fem kilometer hemifrån. Ungefär där magen börjar krångla de dagar den inte är på humör.

Löparmagar är troligen ”den andras” gåva till löpare…

Visst, jag skriver om bajs. Lite obehagligt tycker ni. Men ändå, har inte det här med magkrångel sin charm ändå? Jag menar löpning är ju inte en fräsch sport. Det är ju det ofräscha som gör löpningen. Att man inte behöver bry sig om speciellt mycket alls. 

Blod, svett och tårar är bara en fin omskrivning på snor, spyor och skit. 

Ber om ursäkt till er som har mitt blogginlägg som lunchunderhållning.

Sandra

Jag är ingen hälsonörd. Jag äter socker, smör, kolhydrater, massvis med frukt (vilket jag iofs tycker att är hälsosamt, men jag har hört att folk är rädda för fruktsockret…), mycket pasta (även den ljusa sorten) och allt annat jag tycker är gott. Och jag mår utmärkt! 

Men jag är ju, som jag har sagt tidigare, ingen grönsaksätare. Har så himla svårt med konsistensen. Och smaken också för den delen. Men alla tjatar på om att jag måste få i mig åtminstone något litet i grönsaksväg så då, ungefär tio år efter alla andra, så uppfann jag den gröna smoothien. I slutändan innehåller den knappt grönsaker alls, men grön är den åtminstone. 

Jag älskar ju frukter och bär men tycker sällan att de blir goda i smoothies. När man blandar i hop allting med banan och yoghurt så försvinner bärens syrlighet och allt blir mest sötsliskigt. Och vill jag ha sötsliskigt så kan jag äta sylt rakt ur burken. Och det vill jag inte. Frukt och bär ska vara sötsyrliga, godis ska vara sötsliskigt. Jag gillar båda, skillt för sig.

Nåja, efter lite experimenterande så hittade jag på min egen favoritsmoothie. Den är sjukt god, och alla som jag har gjort den åt har hållit med trots att de var skeptiska innan de smakade. Och de är ärliga och kräsna människor. Dessutom så om jag tycker att något är gott så är det gott. För jag tycker ju typ aldrig att något är gott. 

Hur som helst, jag delade receptet åt några bekanta och fick tillbaka smileys med munskydd. De snällaste kommentarerna har kallat receptet ”intressant”. Men de flesta har avböjt min uppmaning att testa. 

Så nu tänkte jag att tvinga alla er läsare att blanda ihop följande ingredienser, dricka det och berätta hur gott det är. För det är gott. Det smakar mest äppeljuice men är nyttigare än så (nyttighetsargumentet brukar funka i bloggar).

Ok, ta fram era stavmixers (okej, man är väl ute med stavmixer nuförtiden så ta en blender eller smoothiemaker eller vad som helst) så kör vi!

Receptet räcker till tre stora glas. Typ.

1) Släng ner en BRA avokado i bunken. Skala den och ta ut kärnan först. Är avokadon för hård blir det dåligt, för då blir smoothien grynig. Fortfarande ok smakmässigt men det är lite som att dricka sand. 

2) Knäck i ett ägg. Nej, inhemska ägg är inte farliga att äta råa. Man kommer inte att känna varken smak eller konsistens av ägget då smoothien är klar. Proteiner är alltid bra (men nån måste ju göra en undersökning snart så vi får se hur mycket proteiner gymbloggare får i sig. 500% av rekommenderat dagsintag?) och jag vägrar kosttillskott och proteinpulver. 

3) Släng i valfri mängd spenat. Jag tycker inte att man känner av varken konsistens eller smak av den sen heller.

4) Pressa i en halv lime. Citron funkar också. Beror bara på vad du gillar mest. Gillar du supersurt kan du ta en hel. 

5) Riv ner en bit ingefära. Ungefär här brukar munskyddssmileysarna dyka upp. Men vet ni vad. Jag tycker att ingefära är svinäckligt. Men i den här smoothien funkar den utmärkt. Den smakar inte så mycket, den lyfter snarare fram de andra smakerna. 

6) Om du vill, släng i lite frön. Jag brukar köra på chia och linfrön.

7) Om du vill kan du lägga in lite vad du vill nu. Jag har testat broccoli, kiwi, mynta och jordgubbar. Jordgubbarna gör smoothien brun och ful. Men allt har funkat.

8) Häll i så mycket äppeljuice du vill, beroende på vilken konsistens och smak du vill ha. Bara att prova sig fram. Jag brukar köra ca en halv liter. Jag pressar inte juicen själv, men jag använder inte heller den billigaste juicen jag hittar, för den är så himla söt. Brukar köra någon organisk eller ekologisk version som inte är från koncentrat för de tycker jag att är godast. Innocents juice är min favorit. Jag skiter i om det finns socker i juicen eller inte för jag dör inte av lite socker. Jag har inte läst på juiceförpackningarna så jag vet inte vad de innehåller. Och jag bryr mig inte heller. Andra får bry sig så länge jag slipper. 

MIXA ALLT.

Häll upp i glas. Drick med stora sugrör.

Smakar mest äppel. Men lite fräscht och syrligt samtidigt. Himla gott.

Och de som kommenterar att det låter jätteäckligt, ens på skämt, innan ni har smakat, är bannlysta från min blogg för all evighet framöver. 

Så mycket betyder min smoothie för mig.

Sandra

1) Om möjligt, sätt upp ditt hår i din vanliga träningsfrisyr. Har du ingen sån så får du hitta på en. Viktigt är att håret är tajt och att hårbandet sitter åt så hårt att det känns som att du får andnöd i hårbotten. Då har du gjort rätt. 

2) Släpp ut håret. (Ni frågar ”Va? Varför det? Vi satte ju just upp det!” Jag svarar med sin viktigaste röst ”Jepp, om man inte sätter upp håret i en obekväm frisyr innan så känner man ju inte samma frihetskänsla då man släpper ut det”)

3) Ta på dig bekväma vattenavstötande kläder. Viktigt att kläderna inte är helt vattentäta. Att springa i vattentäta kläder är väldigt dumt, speciellt om du gör det för att hålla dig torr. Vattentäta kläder är sämst på att andas och du kommer att drunkna i din egen svett. Kan tillägga att många plagg tror att de är vattentäta fastän de inte är det, så man får kanske prova sig fram och drukna några gånger innan man hittat rätt. Har man en klocka utan gps behöver man inte ha något vattenavstötande heller, men om man ska stå och vänta på satelliter så är det skönt att slippa bli blöt och frysa. Vattnet brukar komma igenom vattenavstötande kläder först efter några minuter, beroende på regnstyrka.

4) Spring på vägar du tycker om. Tänk på att ickelöpare undviker att vara ute i regn så det finns alltid möjligheter att upptäcka nya vägar som man vanligtvis inte ser pga alla soldyrkande människor.

5) Stampa i vattenpölar. Blöt om fötterna blir du ändå. Precis som en riktig hinderlöpare. Det gör inget om du skvätter ner folk i misstag. Det gör inget om du skvätter ner folk med flit heller men du måste välja dina offer. Om personen i fråga ser ut att sura mindre än 10min är hen ett bra offer. Om människan ser ut som att jorden undergång är nära redan innan så ska du låta bli. Vita kappor är ett big no no, även om de är mest lockande. 

6) Le. Ditt trevliga igenkännande leende plockar du fram då du möter en annan löpare, oavsett om personen i fråga har läst detta inlägg och fattat att regnlöpning är frihet eller om personen i fråga ser ut som en sur disktrasa. Kläm fram ditt största idiotsmile då du är helt ensam. Fula leenden gör en glad även om man inte kan se dem. 

7) Njut. Ingen pollen, inget gatudamm, få insekter, ingen hettande sol. Bara en härligt frisk luft och en skön frihetskänsla. 

8) Hoppa direkt i duschen då du kommer hem. Duscha extra länge och var nöjd resten av dagen.

—

Ber om ursäkt för att bloggen varit död i en evighet. Ironiskt nog drog jag på mig lite skadebekymmer dagen efter jag skrev mitt senaste superpositiva inlägg så jag har inte orkat uppdatera läget riktigt. Aldrig kul att skriva då saker inte går som man vill och allt är lite ovisst. Men får ju tillägga att jag är back on track igen. Har bara skjutit upp säsongen lite!

Jag har ändå bestämt att ge bloggen en ny chans. Men hur det går med träning och tävling kommer jag framöver att skriva på min facebooksida som hittas här: Sandras Facebooksida. Mina långa, mest välskrivna storyn kommer att bli krönikor till tidningen. Så bloggen kommer framöver att bli lite annorlunda. Det kommer att bli kortare och mer oplanerade inlägg. Jag kommer att berätta mer om roliga/märkliga/ironiska/störiga och konstiga grejer som kan dyka upp i mitt liv som löpare. Förhoppningsvis blir det inlägg varje vecka och inte var tredje månad framöver! Hur låter det? 

Sandra

Just idag är jag väldigt tacksam över att jag är idrottare på heltid. Fast ja, det har jag nog varit mer eller mindre varje dag sedan jag tog det beslutet för ungefär tre år sedan. Men de senaste veckorna har jag nog varit idrottare på en annan nivå än jag har varit förr. Jag börjar inse vad som krävs för att komma dit jag vill, och det som för fem år sedan lät helt galet är nu min vardag. Fascinerande.

Jag tog två dagar med total vila efter EM-finalen. Sen började vi på. Ingen försiktig upptrappning, utan jag körde igång rätt tufft från början. Jag har gjort så många gånger förr och vet att det funkar för mig och att kroppen klarar av det. Jag fick ihop tre veckor med mera mängd än någonsin förr. Det är inga brutala mängder det handlar om, utan snittet låg på 15 mil per vecka. Det räcker långt om man ska springa 3000m och hoppa lite. Och mängdträning brukar göra under med den här kroppen. Jag tror ju fortfarande att min spurtsnabbhet kommer från vanliga distanspass (den funderingen får nog ett eget blogginlägg i framtiden).

Mängden i sig var inte så tuff att köra, det var snarare mängden i kombination med allt annat som blev väldigt krävande. Den här tiden på året börjar nämligen även backträningssäsongen och då man inte har kört på ett tag så kan det kännas en del. Nu har jag dessutom blivit väldigt mycket starkare i benen och kan få ut mera av backpassen också vilket känns väldigt kul, eftersom backpass aldrig har varit någon favorit. 

Däremellan har jag hunnit med några intervallpass och dessutom klämt in ett par av mitt livs bästa snabbdistanspass. Det är tufft med snabbdistans, för jag får alltid till de passen. Alltid. Kan inte komma ihåg att jag någonsin misslyckats med ett snabbdistanspass även om jag är säker på att det måste ha skett. Jag hatade nämligen de passen förr. Nu är de min största kärlek, näst efter Magnus förstås. Men hur som helst, det finns en viss press där. Fatta besvikelsen om jag misslyckades med ett sånt pass. Fast ja, det händer nog inte. Det alternativet finns liksom inte. (Och om det händer så skulle jag köra med taktiken att antingen lyckas man eller så lär man sig något, win win).

Jag har även kommit igång med hinderträningen igen. Pausade lite under inomhussäsongen för att inte döda mina ben helt, men nu kör jag ett par gånger i veckan igen. Vattengravspassen är inte de roligaste, men de behövs. Dessutom är det rätt trevligt att vara i hallen och träffa de andra i träningsgruppen ibland också. Och givetvis kör jag både hopp och styrka också. Så det blir en del som ska klämmas in i dedär mängdveckorna. 

Och för att jag ska fungera ordentligt så behöver jag mina nio timmar sömn. Jag är dock inte typen som går och lägger mig vid 22 och vaknar vid 7, och det kommer jag aldrig att bli. Då jag var ung och ivrig och trodde på allt jag hörde på idrottsföreläsningarna så fick jag för mig att man måste köra tidiga morgonpass för att bli bra. Det är inte sant. Jag kör mina morgonpass vid elva. Tidigast. Och det har hittills funkat utmärkt!

Största projektet under de hårda veckorna är ändå att äta. Det är helt galet hur mycket man behöver äta för att orka träna mycket, och inte bara för att orka, utan för att kunna få ut maximalt av passen också. Det är en viss skillnad där. Jag undrar om jag har lagt ner mer tid på träning eller käk de senaste veckorna. Jag är dessutom ingen matmänniska. Är alldeles för kräsen och tycker överlag att det är halvtrist att äta, även om maten är god. Men det ska ju inte vara för enkelt heller. Ätit har jag minsann gjort. Och dessutom persat i antal bananer på en och samma vecka. Blev nog omkring 30st tror jag. Fast Yohan Blake påstås ju äta 30st om dan så jag har ju en bit kvar innan jag är på hans nivå. Men han är ju sprinter också, så det är klart att han ska äta alla sina bananer så snabbt som möjligt.

Hur som helst… 

Förra veckan hade jag lätt vecka. Det var skönt. Bestämde mig för att åka hem över påsken. Hemhem till Finland alltså. Resan började sjukt smidigt på ett folktomt Arlanda, men precis innan vi skulle landa i Vasa fick vi veta att det var för dimmigt och att vi var tvunga att vända tillbaka til Arlanda. Dagen till ära trodde alla att det var ett aprilskämt. Det var inte ett aprilskämt. Tre timmar fick jag sova den natten innan det var dags att köa en timme till SAS infodisk för att få veta att alla plan till Vasa var fullbokade och att jag bara kunde flyga till Helsingfors. Så min 3,5h resa blev en 21h resa. Glad påsk Sandra! Men det blev en lugn och skön påskhelg med familj och vänner. Inte ens mammas brutala hosta lyckades drabba mig. Resan tillbaka till Sverige gick också löjligt smidigt och nu är jag tillbaka i vardagen igen.

April och maj är årets viktigaste träningsmånader och utgångsläget är riktigt bra. Jag ser framemot kommande träningsveckor och det är länge sedan jag har kunnat se fram emot en säsong såhär mycket. Jag har fått startplatser på de tävlingar jag har vill springa, och några fler till och med och det är skönt att slippa ta någon stress över sådant.

Jag har verkligen ett fantastiskt team runt omkring mig som får allt att gå så himla smidigt. Så länge jag fokuserar på träning, vila, mat och sömn så fixar sig resten. Är väldigt tacksam över det!

Mitt liv är inte ett lyxliv bara för att jag inte pluggar/jobbar. Det är ingen konstant semester. Det är tvärtom väldigt mycket jobb och ingen semester alls. Inte ens ledighet på röda dagar.

Men mitt liv är ett lyxliv för mig. För det är lyx att kunna leva det liv man vill leva. Och jag vill vara idrottare. 

Sandra

Med tanke på att det var mitt åttonde mästerskap igår så kände jag mig väldigt orutinerad i mixed zone. Jag lät känslorna ta över och pratade ner mig själv väldigt mycket. Jag har slutat läsa vad som skrivs i tidningarna men jag gissar att det står rubriker om att jag inte tog i och att jag inte vågade springa osv. Det är inte ens sant. Väldigt dumt av mig att prata så som jag gjorde igår. När jag dessutom gör intervjuerna på finska så blir det ofta också så svårt att jag bara säger de ord jag kan. Tyvärr.

Jag var nervös innan loppet igår. Inte som jag brukar de gånger jag är nervös. Inte så att jag kände någon press på mig angående placeringar. Utan för att jag hade bestämt mig för att våga springa skiten ur sig själv. Jag menar inte att jag brukar slöa annars, men jag tycker att jag har svårt att få ur mig det sista. Men igår skulle jag lyckas med det, och det betyder att det skulle bli riktigt jäkla plågsamt (intalade jag mig själv) och skrämde kanske upp mig själv lite för mycket. Jag var lite för zombie-aktig hela dan tills det var dags för mig och Sverre att gå till arenan och jag fick chansen att prata av mig och lugna ner mig. Eftersom finska laget var så litet så hade vi ingen uthållighetstränare med oss och då Oscar inte kunde komma den här gången så tog istället den omtalade naprapaten över som min coach. 

Det var annorlunda men bra. Jag hade inte orkat vara själv igår. Han puschade mig rätt hårt vid uppvärmningen och jag insåg att jag faktiskt ska springa för medalj. Jag var rätt säker på att jag skulle kunna slå alla med ett varv kvar om jag var med, men det var ju fjorton varv som skulle avklaras innan det också. Men jag fattade att jag var en av dem som kunde slåss om medaljerna.

Kroppen kändes bra vid uppvärmningen och jag visste att jag skulle kunna springa snabbt trots att jag hade ett försökslopp i benen. Det loppet hade ändå gått väldigt kontrollerat och jag hade en känsla av att det hade gett mera än det hade tagit. Så det fanns bara ett alternativ inför gårdagens lopp. Våga köra på.

Och loppet gick bra. Starten var helt ok, och sen handlade det bara om att positionera sig rätt. Jag var fokuserad och lyckades ta de platser jag ville ha utan större problem. Jag hakade fast vid tätgruppen och vägrade släppa. Löpningen kändes bra förutom ett styvt baklår som krånglat lite till och från i vintern men jag ignorerade det, löpningen flöt ändå på. Med sex varv kvar stack holländskan upp och drog upp ett jäkla tempo och jag trodde ändå att jag var med. Jag gav inte på något vis upp. Men den där förbannade luckan kommer så lätt. Man märker inte ens av det. Och då den väl kommer, då är det svårt att jaga i kapp. 

Med några varv kvar började jag bli trött, men jag visste att jag hade krafter för en spurt. Jag hade full fokus framåt och visste att de andra var riktigt trötta, och jag väntade att deras krafter skulle ta slut. Med två varv kvar insåg jag att guldet var för långt borta, men att medaljchans fortfarande fanns om tjejerna framför började tappa. Och de må ha varit trötta, men de var inte långsamma och jag kom inte i kapp. Jag visste att det fanns en liten liten växel till att klämma ur sig vid upploppet, men inte en växel som kunde ta ikapp 1,5 sekunder. Så jag kom imål som femma på tiden 8.54,06. Glad över att jag var så trött att jag var tvungen att lägga mig ner.

Att som hinderlöpare bli EM-femma på 3000m slätt är inte dåligt. Det tog många timmar för mig att förstå det. Jag tror inte ens jag fattade att det var ett EM. Att springa snabbare inomhus än jag någonsin sprungit ute var inte heller så dåligt. Att slå ett 24 år gammalt finskt rekord kändes också väldigt bra. Och dessutom var det min bästa mästerskapsplacering hittills. Så… varför är hon inte nöjd?

Jag sprang för medalj igår. Det var det som gällde. Tider var obetydliga och placeringar sämre än topp tre spelade ingen roll i mitt huvud innan loppet. Jag skulle göra allt jag kunde för att ta den där medaljen. Och det gjorde jag. Men det räckte inte. Jag gjorde mycket bra i mitt lopp, men jag klarade inte mitt mål. Och därför var jag inte nöjd.

Det tar inte många minuter från att man har kommit i mål tills man börjar tänka att ”jag kunde ha börjat spurta lite tidigare”, ”jag borde ha kunnat springa snabbare i det där skedet”, ”jag var inte så trött då jag kom i mål”. Det är fascinernade hur man kan förtränga mjölksyra och trötthet. I dag tycker jag till exempel att det hade varit lätt att ta medalj igår. Jag hade bara behövt springa sista två varven snabbare. Det är omöjligt att komma ihåg hur trött man var. Därför är jag väl också så självkritisk. För att jag glömmer hur hårt jag har jobbat.

Efter loppet var jag nervös att Sverre skulle vara besviken på mig och tycka att jag hade fegat. Överlag så skämdes jag nästan över mig själv för att jag inte hade tagit en medalj. Han var inte besviken. Han sa att han var imponerad. Ingen var besviken på mig. Det fanns fyra andra löpare som var bättre än mig. Jag var inte bland de tre bästa igår. Hade loppet sett annorlunda ut så kanske, men det gjorde det inte, så det saknar betydelse. Det var en ovanligt snabb EM-final, på gott och ont. 

Jag fegade inte igår. Jag blev inte för bekväm. Jag gav aldrig upp. Om jag har sagt något sånt så är det inte sant. Jag var bra igår.

Men jag ville ha den där medaljen så himla himla mycket. Och det är jag glad över. Man måste vilja.

Idag flög jag hem till Stockholm med väldigt många viktiga och bra erfarenheter i bagaget (så många att jag med nöd och näppe kom under SAS tillåtna 23kg på väskan, höhö (sorry för det där, är sjukt trött i huvudet idag)). Jag har lärt mig mycket de senaste dagarna och jag är väldigt motiverad till att köra i gång med grundträning igen och sikta mot sommaren. Det är de kommande månaderna som är de viktigaste. Och utgångsläget är riktigt bra!

TUSEN TACK till alla er som varit med mig de senaste dagarna. Och tack till alla som lyckönskat, hejat och gratulerat! Ni gör mig så glad!

Sandra

Mina första två tävlingar för säsongen är avklarade. Det första loppet var visserligen inte dåligt, men inte speciellt bra heller. Men sen började äntligen allting fungera och mitt andra lopp, drygt två veckor senare, gick betydligt bättre. Fortfarande inget superlopp men en tid som jag ändå är nöjd med såhär i februari. Och att tiden dessutom råkade bli ett finskt rekord gör ju det hela ännu lite trevligare.

Det är tolv dagar till EM-försöken, tretton till final. Och eftersom varje pass jag gör går lite snabbare och lite lättare så känns det ganska bra. 

Snön och isen är äntligen borta och det går att springa alla pass på asfalt. Tyvärr hann snön göra sitt och benen blev rätt slitna. Som löpare hör det ju till lite att det gör lite ont här och där då och då och man vet oftast när man ska vara orolig och när man ska ignorera. Då det närmar sig mästerskap ändras dock tankarna lite och då är det nästan så att man blir orolig över minsta lilla skoskav. (De tankarna släpper man dock då man väl är på plats på tävlingarna, då är det ingen idé att vara orolig över något längre). 

Jag går till Access Rehab varje vecka där Björn Sverre och ibland Martin hjälper mig med roliga nålbehandligar och allt vad som kan tänkas behövas. Jag är så himla glad att de finns. Dan innan XL-galan då jag hade kört ett kort banpass kände jag mig onödigt stel i vaderna så de fixade en nåltid åt mig direkt, och stretchade sedan igenom mina stela ben efter uppvärmningen då jag skulle tävla. Så himla praktiskt med den hjälpen. Och ifall det inte hjälpte fysiskt så hjälpte det åtminstone mentalt. 

I dag då jag tagit hissen upp till kliniken på våning 9 igen, lite sliten efter gårdagens tuffa asfaltintervaller, så blev jag ganska glad över Sverres första mening ”Jag har en plan åt dig!” Planen går ut på att köra behandlig tre dagar i sträck för att få bort allt skit som stör (det är alltså inga skador jag har eller så, bara lite spikskovader och stelhet), så jag slipper oroa mig i onödan och kan fokusera på att förbereda mig så bra det bara går inför nästa veckas mästerskap. Jag gick med på den planen. 

Och jag fortsätter att vara så himla tacksam över det team jag har runt omkring mig! 

EM kan bli riktigt kul!

Sandra

Träningsveckan på Teneriffa gick bra. Inte riktigt så bra som jag ville, jag kände att sjukveckorna vid årsskiftet hade gjort sitt. Men samtidigt gick det ändå bättre än väntat, jag ville bara att det skulle gå ännu bättre. Men det vill man ju alltid. Jag känner ändå att formen är på stigande hela tiden så det är skönt. 

Tävlingssäsongen närmar sig med stormsteg och det känns som att den kommer väldigt snabbt på, men det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Jag har väldigt lite inomhuserfarenhet. Det är tre år sen jag senast har tävlat inomhus. Och jag har aldrig tävlat utanför Finland. I Finland har vi mest en massa överlånga banor och inte så mycket motstånd, så den här säsongen kommer att ge mig en massa nya erfarenheter.

Om exakt en vecka, på onsdag springer jag mitt första lopp, 3000m på Botnia Games i Vasa. Botniahallens banor är bra, riktigt hårda, 400m mondobanor. De är snabba och framkallar stela vader. Men det kan man ta. Min plan är att EM-kvala direkt. Kvalgränsen är 9.15 om man springer på kortbana, men på långbana är den 9.10. Det är ingen hård tid men jag vet inte om jag är i sånt skick nu. Det återstår att se. Annars lägger jag bara in en extra tävling nån vecka senare. Jag är inte direkt i dåligt skick och får jag nån extra träningsvecka så ska det inte vara något problem. Som det ser ut nu blir det ett sololopp i Vasa, åtminstone lär jag att få dra hela själv, och om nån hänger på eller inte lär jag ju märka. Hur som helst är coach Guy på plats och ropar varvtider så det ska nog bli bra!

Den nittonde februari springer jag 1500m på XL-galan. Mitt första utomlandsinomhustävling. Fast ja, jag bor ju i Sverige så det känns kanske inte så utländskt. Jag bor bara 2-3km från Globen också så det blir verkligen som hemmaplan. Men ändå. Jag vet inte mer om motståndet än att Meraf springer. Och hennes pers är 10s snabbare än mitt. Så i den tävlingen behöver jag nog inte fundera så mycket på att sticka upp och dra. Jag ser fram emot ett bra lopp och en ny och viktig erfarenhet inför EM. Jag har finska rekordet på 4.13 i tankarna. Det är hårt att gå under 4.13 i februari och dessutom på kortbana, åtminstone för mig, men det är inte omöjligt.

Sen är det bara EM kvar. 3000m, kortbana, många löpare osv. Det blir verkligen något helt nytt för mig och därför har jag inte så höga mål. Givetvis skulle jag vara besviken om jag inte tog mig till final men sen kan vad som helst hända. På EM spelar tiderna ingen roll så jag skiter egentligen i finska rekordet på 3000m. Händer det så är det en bonus. Det är placeringarna som är det viktigaste och det känns verkligen som att vad som helst kan hända i ett sånt lopp. Räknar också med att formen hinner stiga ganska mycket de kommande veckorna. 

Lite så går mina tankar. Inomhussäsongen är inte viktig. Den är mest ett avbrott i träningen och ett bra tillfälle att samla på sig mer erfarenhet. För erfarenhet kan man inte få för mycket av. Dessutom ser jag framemot att tävla nästa vecka utan att vara i toppskick. För en gångs skull så kräver jag inte så mycket av mig själv. Men det blir verkligen kul att springa på hemmaplan igen. Börjar vara ett tag sen sist. Sen har jag ju visserligen typ 10 hemmaplaner så det är ju lite hur man ser på saken.

Ser fram emot att tävla hur som helst!

Sandra

Jag har funderat på det här länge. Och det finns en sak som jag tycker att är riktigt svårt med att vara elitidrottare (ogillar verkligen att kalla mig själv elitidrottare. Idrottare kanske räcker. Eller heltidsidrottare. Eller något sånt. Hur som helst, ni fattar!)

Största delen av mitt liv går ju ut på att träna och leva på ett sånt sätt att jag kan bli så bra som möjligt. Och även om ingen annan kan leva och träna åt mig så skulle jag knappast klara det helt själv heller. Och det finns så otroligt många människor, allt från tränare, naprapater, fysioterapeuter, massörer, läkare, dietister, och idrottspsykologer till helt vanliga, fantastiska bekanta människor som gör så mycket för mig. Som offrar så mycket av sin egen tid för att jag ska få ut det bästa ur min träning och det jag gör. Så att jag ska lyckas nå mina mål. Som är beredd att göra saker som jag egentligen kan göra själv, för att göra det lättare för mig. Behöver jag hjälp med något så får jag oftast den hjälpen, och lite till. 

Att vara ”elitidrottare” är så himla mycket jag. Allt handlar om mig och vad jag presterar på banan. Det är bara jag, jag och jag hela tiden. De som hjälper mig syns inte i resultatlistorna. Och jag har svårt att inte känna att det är orättvist. 

Jag vet inte hur man visar tillräckligt mycket tacksamhet. För ett tack låter inte lika mycket värt då man har sagt det hundratals gånger. Och jag är så tacksam så jag inte vet vad jag ska ta mig till ibland. 

Jag försöker vara snäll (lyckas dock inte alltid), jag försöker säga tack och berätta hur mycket jag uppskattar den hjälp jag får. Men ändå känner jag att jag inte kan ge tillräckligt mycket tillbaka. 

Det är svårt. Men det jag ville säga är att jag är tacksam. Jag är så in i helsike tacksam över att jag har just de människor som jag har runtomkring mig. 

Tack!

Ni är bäst! 

Sandra