För fem år sedan, år 2012, var jag trött på att springa hinder. Efter en säsong med både hemma-EM och OS i London var jag trött i både huvud och kropp och kände att jag inte orkade hoppa över ett hinder till. Så jag fick den fantastiska idéen att köra en ny dubbel på Finnkampen, nämligen 5000m och 10000m. Innan hade jag dubblerat på hinder och 1500m, och det var ju i alla fall lite mänskligt. Men att välja de två tråkigaste grenarna var väl sisådär.

Finnkampen (ja, många av oss finländare kallar också tävlingen för Finnkampen, helt enkelt för att det låter bättre (eller någon annan anledning, jag vet inte) men det betyder inte av vi håller på Sverige. Jag fattar inte att jag ens ska behöva förklara det men varje gång jag skriver ”Finnkampen” kommenterar någon ”du menar väl Sverigekampen” och jag får ta en paus och andas djupt några gånger för att sen förklara hela den här grejen igen), gick av stapeln i Göteborg och på Ullevi det året. Fan, nu inser jag att min långa parentes förstörde dendär meningen helt och hållet. Det är ert, ni som klagar på att vi säger Finnkampen, fel. En till förstörd mening. Nu börjar vi om.

Finnkampen gick av stapeln på Ullevi det året. Och vi hade en väldigt speciell stämning i det finska damlaget. Vi hade inte vunnit på många år. Jag minns inte om vi låg bra till i statistiken eller inte, men vi hade gett oss fan på att vinna. Och det kändes i laget att det var på riktigt. Vi hade en väldigt stark lagkänsla som jag bara har upplevt den gången. Och det funkade bra.

Hela Finnkampen inleddes med trippelseger åt oss och vi plockade på oss poäng efter poäng och plötsligt presterade alla verkligen på sin egen nivå, eller över. Jag sprang 5000m första dan med planen att ta det så lugnt som möjligt och spara på krafterna (sprang och bromsade så mycket i början att jag nästan började skratta för att det kändes så dumt(se bild)). Jag tog en andra plats vilket kändes mer än okej då vi även där tog en trippel till Finland. 

Dan efter var det dags för min 10000m-debut. Jag minns inte riktigt vad jag tänkte inför loppet, men desto bättre kommer jag ihåg tankarna under loppet. Jag kom ihåg att det var så galet tråkigt. Vi sprang inte speciellt snabbt, utan ganska lugnt, med några ryck då och då. Och det var såå tråkigt. Värst är ju efter ett par km då det känns som att man har sprungit en halv evighet men så har man freaking 17 varv kvar. Jag hade dock en plan minns jag, och jag höll mig till planen och jag vann. Och jag var så himla lycklig. Mer för att det var över än för att jag vann. 

Jag minns att jag sa i intervjuerna direkt efteråt att det var sjukt tråkigt att springa men kul att vinna och ganska snabbt därefter lovade jag mig själv att aldrig mera springa 10000m på bana. 

Och nu fem år senare så står jag, lik förbannat, på startlistan till helgens 10000m lopp på Stadion. Exakt hur gick det till? 

Det finns mycket att berätta angående hur det blev så här, men det sparar vi till efter helgen! 

Vi finländare har det tuffast möjliga utgångsläget i år, och att vinna blir helt enkelt skitsvårt. Sverige har haft en fantastisk säsong och Finland har haft en lite mindre bra. Men finnkamp är alltid finnkamp. Varje poäng och placering är viktig. Och statistik är bara siffror. 

Kom till Stadion och heja i helgen! Ja, det är många stjärnor som saknas, men Finnkampen handlar inte om stjärnor och superprestationer. Finnkampen handlar om kampen för varje liten poäng. Och i år blir det ännu mindre förutsägbart än vanligt. Och publikvänligt, som alltid! Och ert stöd ÄR viktigt. För båda lagen.

Tärkeintä ei ole voitto, vaan se että Ruotsi häviää 😉

Sandra (lycklig över att jag hade kommit i mål på det jag trodde var mitt livs sista 10000m på bana)

PS. Vi vann damkampen det året! 

Det blev inga finska mästerskap för mig i år. Och det kändes helt okej. Benhinnorna krånglade för mycket och jag var för osäker på att hälen skulle klara vattengraven så det var alldeles för riskabelt att testa. Jag hade inte förlåtit mig själv om jag hade varit tvungen att ta löpuppehåll igen. Hade finska mästerskapen i stället gått nån vecka senare så hade jag troligen kunnat köra, men ibland har man inte marginalerna på sin sida. Och det är ju trots allt de internationella mästerskapen jag tränar för. 

Överlag är allt bra. Jag saknar att tävla men är inte riktigt på tävlingshumör ändå. Jag vill tävla då jag känner mig stark och vet att jag kan prestera och jag är inte riktigt där ännu. Däremot går träningen snabbt framåt nu och det är roligt att köra på bana igen. För tillfället är jag uppe och jagar mängd igen. Just nu handlar det om tolvmilsveckor så det är inga stora mängder, men senast jag klarade av en sån löpmängd var april 2016 och innan det sommaren 2015. Så med tanke på det är tolv mil en hel del. Och troligen kommer kroppen att svara bra på det också. Jag tar fortsättningsvis en dag i taget och har inga tävlingsplaner för resten av sommaren. Om det går väldigt bra så kanske jag väljer att springa bana i alla fall men annars håller jag mig till motionslopp som jag kan köra i träningssyfte. 

Jag har tyckt att det skulle bli väldigt jobbigt att missa VM. Just London kändes så perfekt. Och speciellt det faktum att det var kvällskval. Men ärligt talat så vet jag att oavsett vilken tävling man missar så känns just den tävlingen speciell. Så är det ju bara. Det man inte kan få vill man ha. Men nu har jag accepterat att det är som det är. Det känns inte jobbigt att inte tävla, för jag har insett att jag inte vill tävla om jag inte kan göra mig själv rättvisa. Och det hade jag inte kunnat. Det som känns tufft är egentligen bara hela mästerskapssituationen. Jag älskar verkligen mästerskapsveckorna. Känslan av gemenskap är så himla härlig. Att leva med människor som har samma mål och lever liknande liv, och inte tycker att det är konstigt att man prioriterar träning och idrott högre än det mesta, det är speciellt. Och det känns tråkigt att missa. Men det ger ju mera vilja och motivation att jobba vidare.

Finland har i år ett väldigt litet lag. Tyvärr har vi otroligt många skadade idrottare i år, så det känns trist. Men vi har väldigt många på gång nu, speciellt bland de äldre juniorerna. Så förhoppningsvis har vi ett stort EM-lag nästa år. Då hoppas jag också att jag får sällskap av idrottare som Hantta Latvala, Nooralotta Neziri, Oskari Mörö, Wilma Murto och några spjutkastare. Och förstås en massa nya idrottare som Sanna Nygård, Sara Kuivisto och varför inte en lillasyster också. Oavsett så tror jag på finsk friidrotts framtid, även om vi har ett väldigt mycket svagare år än Sverige i år. Sen ska vi kanske inte jämföra med Sverige alldeles för mycket heller, med tanke på att landet har nästan dubbelt flera invånare än Finland. Men jag erkänner att Finnkampen blir tufft i år. Men att slå ur underläge är alltid kul!

Och om någon av er som läser min blogg möjligtvis tillhör den kategorin som gillar att gnälla på hur usla idrottare är och att de som ska delta i mästerskap bara är turister så tycker jag att ni ska tänka om. Få saker gör mig så jäkla förbannad som varje år då finska landslaget presenteras och det rasar in kommentarer om att alla bara är turister. Det är så otroligt vidrigt. ALLA som har kvalat till ett mästerskap förtjänar sin plats. ALLA. Om bara medaljörerna var med så skulle det inte bli några mästerskap och det skulle aldrig bli några överraskningar. Att vara med på mästerskap ger också erfarenhet inför framtiden och ofta behöver man några mästerskap innan man lyckas som bäst, även om det givetvis är individuellt. Men jag blir så förbannat trött på att medaljer är det enda som räknas inom friidrotten. Att vara på ett mästerskap och ge allt och göra sitt allra bästa är att representera sitt land på ett fint sätt. Oavsett vilken placering det räcker till. Att klanka ner på idrottare hjälper aldrig. Tvärtom lägger det mera press och tär på självförtroendet. Och NEJ, det hör inte till att man ska behöva kunna ta skit bara för att man är duktig. Ingen ska behöva stå ut med okända människor som totaldissar ens prestationer utan att ha någon koll. INGEN. Att vara friidrottare i Norden är inte det allra lättaste med tanke på hur lite pengar det finns i sporten. Få idrottare kan leva på sin idrott och få tränare kan vara tränare på heltid. Vi har inte samma förutsättningar som exempelvis i USA, så är det bara. Så folk som gnäller kanske ska sponsra de idrottare de tycker är för dåliga istället så hen har större förutsättningar att prestera bra på nästa mästerskap.

Jag ska fortsätta att träna nu. Jag hade en motivationssvacka ett par veckor efter att jag hade beslutat att stå över VM, men nu är motivationen tillbaka och jag njuter av att få springa mycket igen.

Nästa helg ska två av mina vänner gifta sig och eftersom jag inte har något viktigt mästerskap på gång så ska jag lägga ner tid på att hjälpa dem med förberedelser och unna mig ett glas skumpa på bröllopsdagen. Kanske till och med två, men med tanke på att det är långpass på programmet dan efter och dessutom lillasysters förlovningsfest hemma hos oss, så blir det nog inte vildare än så. Men kul ska jag ha och stanna uppe halva natten om jag känner för det. Man måste ju passa på! Fast med de här träningsveckorna i kroppen blir nog ”halva natten” inte speciellt sent. 

Så är läget nu. Och vet ni, kvällarna har blivit mörkare och jag har börjat ana höst i luften. Min favorittid på året är på kommande, och det gör mig så himla glad. 

I höst är det också två år sedan Oscar tog över som tränare, men det är första hösten som jag är skadefri och det blir spännande att se vad som händer när han får coacha mig i riktig löpträning! 

Jag tror det blir bra. Det är jag nästan säker på. 

Sandra

Väldigt ofta då man följer idrottare i sociala medier så blir det lite tystare om idrottaren i fråga drabbas av skada eller sjukdom. Det är inte direkt något man vill berätta åt hela världen. Men nu vill jag, kanske mest för min egen skull, skriva ner hur det här senaste året egentligen har sett ut. Det blir en lång historia, utan roliga skämt och spännande höjdpunkter, så läs inte om du inte är uttråkad.  

Den tjugoförsta september i fjol valde jag att operera min häl. Då hade den krånglat i drygt ett år och jag hade kunnat springa ungefär 50% av den planerade löpmängden och fick köra resten alternativt. Det gick ok ändå, men en uthållighetslöpare behöver löpning, och med alla krångelår bakom mig så kände jag att jag inte ville fortsätta springa på hälens villkor utan istället åtgärda problemet. Förbundets fysioterapeut och läkare rekommenderade båda att jag skulle operera hälen och efter att ha läst på lite så kändes det som det rätta beslutet.

Operationen gjordes av ortoped Ilkka Räsänen, som har jobbat med finska friidrottsförbundet i många år, och som jag kände att jag litade helt och hållet på. Och operationen gick helt enligt planerna. Hälbenet kapades ner, den inflammerade slemsäcken plockades ur och senan putsades till lite. Dagen efter åkte jag hem med kryckor. Eftersom jag hade haft några veckor på mig att mentalt förbereda mig på löpvila och rehab, så kändes det inte speciellt jobbigt. Motivationen var hög och jag visste att jag skulle ha massor med tid på mig att jobba med mina svagaste sidor, så att jag skulle vara starkare än nånsin då jag började springa igen.

Resten av september var det kryckor som gällde. Jag gick till gymmet en gång men konstaterade rätt snabbt att jag är för svag i överkroppen för att kunna köra pulsträning genom armcykling och repklättringsmaskin. Så det blev två veckor total vila från konditionsträning, men jag var ändå noga med att röra på mig så ofta som möjligt och göra de få rehabövningar jag kunde göra redan då.

I oktober tog jag bort stygnen och började genast med vattenlöpning och lite simning. Och så småningom fick jag börja cykla lugnt med hälarna på pedalerna. Och sen blev det snabbare och fötterna normalt. Mot slutet av månaden gick jag utan kryckor. Motivationen var fortfarande hög.

I november fick jag äntligen ställa mig på crosstrainern, vilket gick väldigt bra, och var mentalt väldigt mycket lättare än cykel och vattenlöpning. Hälen mådde bättre och blev rörligare varje dag, det var bara lite nervsmärta som störde på nätterna, men i övrigt gick det ok. Jag hade inga problem med motivationen utan var noga med mina rehabövningar. Jag hade några dagar vila på grund av förkylning men i övrigt gick november fint. I slutet av månaden började jag springa lite på Alter Gn på Access Rehab med låg belastning och jag kände mig lycklig. Jag hade hoppats på att springa innan årsskiftet så att springa i november kändes helt fantastiskt.

December månad inleddes på Madeira där jag var på träningsläger med hoppargänget. Jag sprang mina första löpsteg utomhus och njöt massor. Trots att jag körde väldigt lite och alltid med en löpfri dag emellan så sa hälen ifrån redan efter tre pass och jag fick återgå till alternativ träning. Met hade trots allt bara gått drygt två månader sedan operationen. Efter Madeiralägret blev jag förkyld igen och fick vila nästan en hel vecka. Jag hann knappt bli frisk innan jag vid månadsskiftet drog på mig ännu en förkylning och fick vila ytterligare fyra dagar. Halvtaskig start på året. Och en liten motivationsdipp var svår att undvika.

Januari var en usel månad. Jag sprang knappt något alls utan höll mig till alternativ träning. Jag var en sväng till Finland och tog lite olika tester och fick nya rehabövningar. Efter Finlandsresan blev jag rejält sjuk. Först en ordentlig magsjuka följt av en förkylning. Avslutade januari med tio vilodagar. Jag tränar aldrig då jag är sjuk, inte ens vid förkylning.

Februari var sedan en mycket bättre månad. Vi åkte till Playitas för att få lite miljöombyte och värme och jag började springa utomhus igen. Det gick mer eller mindre problemfritt och jag njöt till hundra procent. Dock körde jag bara lite och varannan dag, men miljöombytet gjorde ändå gott och alternativträningen kändes lite mera givande i ett annat gym än det vanliga där hemma. I slutet av månaden sprang jag några väldigt bra och hårdare pass på Alter Gn. Jag började äntligen känna att det gick åt rätt håll och trodde att jag skulle få en grymt bra säsong.

Så blev det mars och allt ändrades igen. Trots att jag hade trappat upp försiktigt så sa hälen ifrån en dag och ville inte springa alls mera, inte ens med låg belastning på Alter G. Det var rätt jobbigt, men jag visste också att det är vanligt att det krånglar till och från ett bra tag efter en sån där operation. Men jag hade ju förstås hoppats att det inte skulle drabba mig. Motivationen sjönk ganska mycket då jag fick återgå till enbart alternativ träning. Därför valde jag att träna lite mindre och lite lättare för att inte plåga mig själv för mycket mentalt. Hälsan först, alltid! Dessutom tror jag inte att det är bra att köra för mycket alternativ träning om man inte kan varva det med löpning. Jag brukar i varje fall bli väldigt seg av det mesta. I slutet av månaden blev jag förkyld igen och hamnade att vila några dagar till, innan jag åkte iväg till Portugal som ledare på RWs läger. Där struntade jag i nästan all konditionsträning och hängde med på lägerpassen på cykel istället och körde så mycket styrka och yoga jag bara hann, vilket blev en hel del.

I april var tanken att vi skulle åka USA på läger men det valde jag att avboka då jag inte kunde springa, och då jag hade den bästa hjälpen här hemma i Sverige. Istället inledde jag månaden med några sjukdagar till. I övrigt tog jag det ganska lugnt med träningen och lagom till påsk blev jag magsjuk igen och fick vila nästan vecka till. Efter det gick jag till läkaren och fick en ordentlig antibiotikakur för att få bort allt skit ur kroppen (vilket hjälpte, har inte varit sjuk sedan dess!). Sen åkte jag till Andorra för att vila hjärnan lite.

Maj månad inleddes i Andorra och jag började äntligen springa utomhus igen. Och den här gången verkade det faktiskt funka. Då jag sedan kom hem så kunde jag fortsätta öka träningen och det gick bättre och bättre. Plötsligt sprang jag både hela distanspass och riktiga intervallpass. Hälen mådde fint för det mesta men jag varierade lite med cykel och rullskridskor, för att inte trappa upp löpmängden för snabbt. Motivationen kom tillbaka och jag gjorde verkligen mitt bästa av varje dag. Jag klarade av att inte bli för ivrig i träningen utan var noga med att trappa upp i lagom takt och att ha en bra balans mellan träning, vila och mat, och ha bra rutiner. Jag började drömma om VM igen. Men fokus var ändå på att komma tillbaka till normal träning. Mina viktigaste säsonger kommer senare.

I juni fick jag kämpa en del med vaderna som tog stryk av spikskor och asfalt men det gick väldigt mycket bättre än väntat att öka på träningen ändå. Formen blev snabbt bättre och jag förvånade mig själv flera gånger. Jag visste att det krävdes något alldeles extra för att ta sig till VM men jag ville utmana mig själv. Och med VM i tankarna och väldigt begränsat med tid var det lätt att motivera sig. I mitten av månaden sprang jag min första tävling, ett landsvägslopp i Västerås som gick lite sämre än jag hade hoppats (men ändå helt okej) och jag insåg att vägen till VM trots allt är ganska lång. Efter det loppet gick det sämre ett tag och jag märkte att det var gräspollensäsong igen. Det hade jag nästan glömt bort. Jag fick svårt att andas på vanliga promenader och jag stod över ett par planerade tävlingar då jag kände att det inte funkade alls med andningen. Men jag fick snabbt hjälp och nya allergimediciner och det funkade helt okej igen. Vid det laget hade jag istället fått otroligt mycket problem med benhinnorna som inte alls var så förtjusta i mycket löpning. VM var plötsligt väldigt långt borta igen.

Jag började juli med att sova och sova och sova. Gräspollensäsongen pikade (?) och jag var konstant trött och somnade lite här och var. Jag valde att springa ett 5000m lopp i vanliga löpskor på bana, men hade ingen motivation alls och det kändes som att jag inte fick ut något av det så jag klev av och körde lite intervaller istället. Jag insåg också att det var dags att släppa VM-drömmen. Jag ville inte åka dit om jag inte kunde prestera. Jag har sprungit fyra VM, jag behöver inte åka dit för att få erfarenhet. Jag borde åka dit och jaga topplaceringar, och det kan jag tyvärr inte göra i år.

En av orsakerna till att jag ville köra VM var att jag vet att om jag inte är med så är risken stor att jag får minimalt med ekonomiskt stöd kommande år, och att vara idrottare på heltid är tillräckligt svårt ändå. Men jag insåg också att jag inte kan försöka tävla bara för att få ekonomiskt stöd om jag ändå inte är i form att tävla. Jag får försöka lösa det på annat sätt.

Det svåraste med att släppa VM var att just London hade varit så himla speciellt. För första gången på ett mästerskap skulle vi ha haft kvalet på kvällen, vilket skulle ha passat mig så mycket bättre än de eviga morgonkvalen. Dessutom är London troligen lite svalare än exempelvis Peking och det är knappt någon tidsskillnad och ingen märklig mat. Lägg till att läktarna troligen är fullsatta i London. Det är tanken på det som har gjort att jag har orkat kämpa de här åtta månderna utan löpning. Jag har verkligen längtat över den där speciella känslan då man känner sig oslagbar och stark. Men jag fick till slut inse att varken kvällskval eller stor publik kan få mig att njuta av en tävling om jag vet att jag inte är i den form jag borde vara. Så hur svårt det än var att acceptera så fick jag till slut bara inse faktum, gråta några tårar och blicka lite längre framåt. 

Jag är ändå tacksam över att jag har utvecklats så mycket som idrottare att jag kan ta ett sådant beslut och känna att jag har gjort rätt. Jag är väldigt ledsen, men jag är också lättad över att äntligen kunna släppa VM.

Att springa Stafett-FM i helgen var underbart. Det var så kul att dra på sig spikskorna och springa igen. Och det var så kul att träffa alla idrottare och umgås med laget och vara en del av den härliga finska friidrottsgemenskapen. Men loppet i sig var inte så kul. Att springa utan självförtroende då man är osäker och vet att man inte är i form och kan göra sig själv rättvisa, det är inte roligt. Men det var värt det den här gången, helt klart!

Men det senaste året har med andra ord inte varit lätt. Det har varit rejält utmanande. Men liksom med alla motgångar så har jag fått ut väldigt mycket av det också. Jag har lärt mig nya saker, jag har blivit mentalt starkare, rehaben har gjort mig fysiskt starkare, jag har lärt känna mig själv bättre och det finns ju ingen gång som man inser så tydligt hur mycket man älskar sin idrott som just under skadeperioderna. Så man lär sig verkligen att kämpa och hitta sin inre vilja. 

Vad jag ska göra nu vet jag inte riktigt. Jag ska börja med att ta några riktigt lätta dagar nu och se hur kroppen reagerar då jag har vilat lite. Jag har ingen aning om när jag tävlar nästa gång. Det kan vara om några dagar, om några veckor eller om några månader. Jag tar bara en dag i taget. Jag vill gärna tävla mycket, men jag vill inte tävla om jag inte är bra och tycker att det är kul, för då tar det mera än det ger. Det är inte ens speciellt kul att springa och vinna om man inte känner att man presterar bra.

Så nej, jag vet inte om jag springer FM och jag vet i så fall inte vilken gren. Jag vet inte alls vilka tider jag kan förvänta mig att prestera eller om min häl klarar av ett helt hinderlopp. Jag har ingen aning. Jag kommer helt enkelt bara att känna efter hur det känns och var kroppen är redo för, utan att stressa fram nånting.

Jag längtar mycket till hösten och drömmer om en hyfsat hel och frisk träningssäsong. Jag har idrottat många år men fortfarande inte varit i närheten av den träningsmängd en uthållighetslöpare behöver. Och jag är en sån som blir bra av mängdträning. Och med en hel häl har jag också möjlighet att träna hinder året runt och utvecklas även tekniskt. Hälen började ju krångla precis innan jag bytte tränare till Oscar, så det blir intressant att se vad vårt samarbete kan leda till nu då jag äntligen är hel igen och faktiskt kan träna som en löpare. Och jag är så himla nyfiken på hur bra jag kan bli då jag får alla pusselbitar på plats, och är övertygad om att mina bästa säsonger fortfarande är framför mig!

Tack för allt stöd det senaste året, vi jobbar vidare!

Sandra

Hej på er! 

Sorry att min blogg är tomheten själv, men den är för tillfället en aning bortprioriterad. Jag springer mer och snabbare för varje vecka och det går verkligen snabbt framåt. Att tävla i spikskor är inte längre speciellt långt borta. Men jag tar en dag i taget och gör det bästa jag kan av varje minut. Det går bra, men det kräver fokus. Jag behöver minst dubbelt mera tid än jag har, så det mesta som inte är idrott prioriteras bort. 

Återkommer då det har lugnat ner sig lite, men tills vidare är jag upptagen med att göra allt jag kan för att bli bäst. 

Sandra

Sommar! Så jäkla skönt med värme. Frihetskänslan då man kan gå ut utan att ta på sig fyra lager extra kläder. Jag njuter så mycket jag kan för man vet aldrig när det kommer snö igen! 

Jag springer mer eller mindre varje dag. Jag kör vanliga distanspass utan problem och jag kör intervaller utan större problem än lite hög puls. Jag har också sprungit på bana igen. Vaderna blev inte glada, men det blev jag. Nu längtar jag verkligen efter att tävla igen, men måste fortsätta hålla huvudet kallt och vara smart istället för ivrig. 

Mellan löpningen kör jag fortsättningsvis alternativ träning. Ibland på cykel, men oftast rullskridskor/inlines. Helt klart den bästa formen av alternativ träning, även om det är lite omständligt. 

För det första kan vi ju reda ut begreppet rullskridskor. Då jag pratar om rullskridskor tror alla svenskar att jag pratar om skor som har hjulen bredvid varandra i två par. Men det gör jag inte, jag pratar om det som på svenska tydligen heter inlines (det allra värsta med sverigesvenskan är helt klart då jag blir utskrattad för att jag använder det korrekta svenska ordet istället för engelska). Hur som helst. Rullskridskor är ett samlingsnamn för samtliga skor med hjul under sig, inklusive inlines. Så jag kommer att fortsätta säga rullskridskor men jag skriver inlines nu för att det är lättare att skriva och jag är lat. Och ni som nu började fundera på ordet Rollerblades; det är ett varumärke. Mina rullskridskor är inte Rollerblades. 

Hur som helst. Som jag sa innan. Inlines är lite komplicerat. Men det är mest i början. Och det är helt klart värt allt krångel. Nackdelen med att bo här i Norden är att man bara kan köra inlines på sommaren (på vintern för snöigt, på våren för grusigt (innan de sopat vägarna) och på hösten för mycket våta hala löv). Å andra sidan är det på sommaren inlines verkligen behövs. Att köra alternativ träning på gymmet (cykel/crosstrainer) eller i bassäng på vintern kan ju vara skönt ibland då det är svinigt väder ute. Men då det börjar bli sol och sommarväder så känns det ju så himla deppigt att stå och trampa på gymmet då man kan flyga fram längs vägarna istället. Då är det himla tur att inlines finns. 

Jag kan direkt säga att jag inte är något proffs eller så. Jag anser mig vara hyfsat duktig på vanliga skridskor (tack pappa för hockeygenerna) och tycker att inlines är ungefär likadant. Det kräver kanske lite mera av balansen. Jag fick mina första inlines på min tolvårsdag. Tror att de kostade 200 mark (kändes bara häftigt att skriva mark, samtidigt som jag känner mig supergammal). Tror ändå inte att jag använde dem så ofta. Det var först tio år senare då jag kom på att det kunde funka som alternativ träning som jag började köra lite mera.

I samband med att jag började köra inlines som träning så insåg jag ganska snabbt att man måste kunna bromsa. Det kunde jag inte. Nu kan jag. Kör inte inlines innan du kan bromsa! Eller kör inte inlines över huvudtaget innan du känner dig trygg med dem. Och kör inte utan hjälm. Nu vet jag hur lång bromssträcka jag behöver i olika tempon. Nu vet jag att man inte kan susa ner i maxtempo ner för en backe om det är en kurva direkt efteråt om jag inte vet hur underlaget ser ut där. Nu vet jag att småsten är förrädiskt. Det räcker med en sten som hamnar fel och man tappar balansen. Nu vet jag att hundar ofta reagerar på inlines och att deras ägare sällan är beredda och att det är värt att sakta in bredvid hundar om man inte vill göra magplask på asfalten. Nu vet jag att det är värt att alltid ha en liten ryggsäck med vanliga skor med sig. Och ett busskort. Nu känner jag mig trygg med mina hjulskor. Och då är det så jäkla roligt! 

Fördelen med inlines är ju att man kan köra utomhus och att man tar sig framåt (till skillnad från crosstrainer). Dessutom går det snabbt. Jag gillar också frihetskänslan och känslan av att det bara är mina fötter som tar mig framåt, precis som i löpningen, fast med åtta hjul. Det är lätt att få upp pulsen, det går bra att köra intervaller, det är kul att åka ner för backar och på bra asfalt. Det är bra träning för hela kroppen (rumpan framför allt men också hela bålen och benen), det kräver en del balans och mycket fokus. Samtidigt så är rörelsen väldigt annorlunda jämfört med löpning, så jag tror heller inte att man ska köra tio pass inlines i veckan. Det är som med allt annat, lagom är bäst! 

Så jag vill egentligen bara rekommendera alla skadade löpare att investera i ett par inlines. Hitta en fin cykelväg med bra asfalt och inte för mycket korsningar eller hundar, och kör! Det är så jäkla roligt! Och så känner man sig snabb (brukar komma ner mot 1,40min/km utför, mycket kul)!

Och nu ska jag ta mina rullskridskor och ta en sväng på Ältavägen (mycket inlinesvänlig väg) innan eftermiddagens banpass! 

Ha en fin vecka människor!

Sandra

Det är knappt så jag vågar skriva det här inlägget. Nästan varje gång jag skriver om hur bra det går så går nånting åt helvete redan nästa dag. Så jag har blivit galet nojig. Samtidigt fattar jag att ett blogginlägg inte borde påverka mina ben jättemycket, så idag är jag modig och skriver ändå. 

Det här har varit en så himla bra vecka. På ungefär alla sätt.

Vädret har varit fint (och igår var det plötsligt högsommar, även om det bara vara en dag, men nuförtiden ska man ju vara tacksam för all sommar man får). Jag har persat i fikning. Jag fikat med mig själv och en bok, jag har fikat med Magnus, jag har fikat med coach Oscar och jag har fikat med min nya vän Sigrid. Svenskare än så här blir jag inte så ni behöver inte börja tjata om att tävla i svenska landslaget eller skaffa svensk medborgarskap för det har jag inga planer på. Dessutom är det ju Finland-Sverige-match i hockeyn idag så vi får se vad det gör med vår relation den här gången och om jag är tvungen att flytta hem till Finland igen efter det. Man ska aldrig ta något för givet 😉

Och jag springer igen. 

Åtta månader efter operationen så springer jag äntligen utomhus utan problem. Det har varit en jäkla massa motgångar men jag vågar äntligen tro på att det värsta är över. Nu kan jag springa distanspass utan paus (dock har jag inte sprungit så långt ännu) och intervaller i rätt så bra tempo. Pulsen är hög och det är flåsigt, men benen känns väldigt starka och det är så skönt att känna att allt skitjobb jag har gjort i vinter faktiskt har gett resultat. Och för första gången på länge så tror jag faktiskt att jag kommer att tävla i sommar och jag tror att det kan gå riktigt bra. 

Men jag kommer fortfarande att fortsätta att ta en dag i taget och att inte ta något för givet. Det får bli som det blir. Oavsett hur mycket vilja jag har så tänker jag inte tillåta mig att försöka stressa mig i form. Vad som helst kan hända och det viktigaste är ändå att komma tillbaka till full träning igen. Men den här veckans träning lovar gott. Jag har överraskat mig själv på varje intervallpass och jag känner stor skillnad för varje dag jag springer, det blir lite lättare hela tiden. Och kroppen, som alltid brukar krångla då jag börjar springa igen efter skadeuppehåll, funkar fint. Jag har inte ont någonstans. Hälen ömmar lite ännu men den blir bättre och bättre för varje dag, och tuffa löppass tycks den till och med må bättre av. Så just nu känns det underbart. 

Jag har förstås en bit kvar till spikskoträning och ännu lite längre kvar till hinder. Och det måste jag ju klara innan jag börjar tävla. Så i juni springer jag knappast några tävlingar men sen är allting öppet. Och jag tänker fortsätta hoppas. 

Av någon anledning så har jag aldrig missat en tävlingssäsong. Jag har trots skador alltid lyckats komma i form så att jag åtminstone har kunnat springa några lopp, inklusive mästerskapen, varje sommar. Och hur knäppt det än låter så tror jag på att min kropp fattar när det är dags att skärpa sig. Att den förstår att den har utmanat mig tillräckligt och att jag har lärt mig massor och att det är dags att låta mig njuta lite nu. Och njuta gör jag. Det är helt underbart att springa igen. 

Och det är ju det här som är det underbara med skador. Att komma tillbaka. Att kunna uppskatta löpningen på ett vis som man inte gör om man tar varje löpsteg för givet. 

Skador är inte kul, men det är faktiskt inte så jäkla värdelöst heller.

Och jag tänker fortsätta att njuta av livet! 

Sandra

Andorraveckan är över. Vi avslutade vår resa med ett löppass i ösregn. Efter att ha haft sommarvärme en hel vecka kan man inte klaga på en iskall kort regnskur men med tanke på att kläderna skulle packas ner direkt efteråt var det lite trist.

Bilresan till Barcelona som jag fasat för, delvis för att chaffisen på vägen till Andorra körde så jäkla snabbt och delvis för att det är större risk att jag blir åksjuk om det är ljust ute (och det var mörkt på ditvägen), gick väldigt bra. Jag tog platsen längst fram, och bilen var sval och bekväm. Jag tog ett åksjukepiller för säkerhets skull men skulle troligen ha klarat mig utan. Vägen från Andorra till Barcelona var så otroligt fin och med bra musik i öronen gick de knappa tre timmarna hur snabbt som helst.

Nu sitter jag på flyget och tänkte skriva någon sorts sammanfattning om Andorra. Men det blir svårt. För Andorra är lite märkligt. Svårt att greppa på något vis.

Vi är båda glada över att vi valde att åka just dit. Det var kul att se något nytt och inte riktigt veta vad man skulle vänta sig. Eftersom vi båda är mer eller mindre (jag är mer) kontrollmänniskor så var det säkerligen hälsosamt med något nytt och vi båda behövde komma bort från vardagen lite.

Andorra är väldigt fint. Det är berg överallt, men inte tråkiga kala berg som på kanarieöarna utan gröna skogiga härliga berg med lite snö kvar på topparna. Alla städer/byar befinner sig nere i dalarna och det är vackert var man än befinner sig. Problemet var att jag hade förväntat mig att det skulle vara så lugnt och behagligt överallt, men i Andorra har alla bil eller motorcykel och det var väldigt mycket högljudd trafik inne i la Vella. Då vägarna dessutom var så smala att man ofta inte ens kunde mötas uppe på trottarerna så kom man lite väl nära trafiken. Som tur är låg vårt hotell en bit från de mest trafikerade vägarna så vi hade det lugnt på nätterna. Det härliga med la Vella var att det var lite alla känner alla-känsla över det hela, och det tycker jag att är så himla mysigt.

I efterhand önskar jag att vi hade valt att bo i någon av de andra sex städerna/byarna/delarna (Andorra är uppdelat i sju delar; Andorra la Vella, Sant Julia, Escaldes, Ordino, Canillo, Encamp och La Massana). Mest för att få det där riktigt sköna lugnet och bara kunna vara. Vi hann se lite av alla delar, vissa mer och vissa mindre. Men exempelvis Ordino var väldigt, väldigt mysigt och där vill jag nog bo nästa gång jag åker dit. Å andra sidan hade det knappast varit så roligt att bo där just nu, eftersom de flesta restauranger och hotell i de mindre byarna har stängt nu då det inte är säsong.

Jag hade förväntat mig att man inte skulle kunna springa någonstans. Men faktum var att det var rätt bra att springa där, speciellt nu då jag inte kör några riktigt tuffa pass utan bara distans. Det är inte bara branta backar överallt. Det fanns till och med en platt kilometerlång gångbana täckt av tartan. Överlag gick det rätt bra att få ihop kilometrar längs flodarna, men samtidigt blir man trött i huvudet av det forsande ljudet, för det är inget mysigt porlande direkt. Men hellre det är billjudet. Vill man att det ska vara tyst ska man hålla sig utanför Andorra la Vella.

Friidrottsplanen var jag aldrig inne på, det såg låst ut. Jag besökte heller inga andra gym än hotellets som passade bäst för folk som ville discogymma (vilket jag gjorde första dagen och sen var mina muskulösa löpararmar inte så taggade längre). Jag mailade la Vellas största gym en vecka innan vi åkte och skickade också ett meddelande på en hemsida där man kunde boka träningsläger i Andorra. Jag fick inte svar från någon vilket kändes lite otrevligt. Men jag tänker att det kanske kan ha med språket att göra. Det är inte så många som pratar engelska i Andorra.

Jag hade väldigt svårt att få grepp om människorna i Andorra. Ibland kändes det som att man var mitt i Stockholm och folk gick som om de ägde vägarna och man kände sig i vägen trots att man gick på en vanlig gångbana. I en restaurang där vi ville äta lunch fick vi ingen betjäning och då vi gick fram till disken så blev vi ignorerade. Vi gick därifrån. Vet inte om det inte orkar med oss turister nu då det är off season? Men det fanns också väldigt många människor som var så vänliga att man blev varm i hjärtat. Personalen på vårt hotell var fantastisk och på de flesta matställen var de väldigt trevliga mot oss. Och trots att många mest pratade katalanska eller spanska så lyckades vi kommunicera så mycket det behövdes. Så det var lite blandat, men överlag tyckte jag att vi blev fint bemötta.

Maten på Andorra måste vi väl båda säga att var lite sådär. Hotellets frukost och middag var tyvärr inte speciellt bra men man kunde äta sig mätt i alla fall. När vi åt ute varje gång vi lunchade fick vi hyfsad mat. Men som sagt, det är kanske också bättre under turistsäsong. Och om vi hade ätit middag ute eller valt en lite finare restaurang eller testat deras tapas som tydligen var väldigt typiskt för landet så hade vi kanske blivit positivt överraskande. Så jag ska inte döma. Jag är ju hopplös då det kommer till mat.

Vid turistinformationen i la Vella fick vi bra hjälp och info om det mesta. Man kunde åka buss lite vart som helst i Andorra och en bussresa kostade 1,80€. (Och bussförarna blev inte sura om man betalade med sedlar eller var långsam, se och lär, norden!) Det kändes väldigt smidigt. Bussarna gick ofta och stannade rätt ofta. Tack vare det kunde vi ju enkelt upptäcka mera av landet. Vi köpte också en trailkarta för 5€ och den innehöll kartor och info om 54 olika trails i landet. Vi gick inte så många av dem och tyvärr var de inte så springvänliga. De flesta trails gick bara uppåt och underlaget var stenigt och det var ofta så skogigt att det inte blev så mycket utsikt. Men vackert var det ändå. Om vi hade åkt under sommarsäsongen som börjar i slutet av juli så hade vi kunnat ta en kabinlift upp till någon bergstopp och fått lite mera utsikt, men då hade vi å andra sidan fått mindre lugn, så vi var nöjda ändå. Och jag rekommenderar ändå folk att åka till Andorra och vandra, men det kräver både kondition och benstyrka. Mina ben var extremt slitna efter måndagens tretimmarsvandring.

De har två turistsäsonger i Andorra, vinter och sommar. Jag läste någonstans att de har nästan 10 miljoner turister per år och 90% av dem på vintern. Nackdelen med att åka mellan turistsäsongerna var att väldigt mycket var stängt och att man inte kunde åka upp på de högsta bergen pga snö (fast det hade vi kanske inte gjort ändå). Fördelen var ju att det var rätt lugnt, och jag tycker nog att den fördelen vinner över nackdelarna.

Många åker till Andorra för att shoppa. Dyra märkeskläder, elektronik, parfymer, tobak och sprit är rätt billigt där. (Andorra är inte med i EU men har euro som valuta). Dock är varken jag eller Magnus några shoppingmänniskor så vi lockades inte så mycket av butikerna, så jag kan ärligt talat inte säga så mycket om det. Men det verkade vara många spanjorer där över helgen för att shoppa.

Den senaste veckan har jag sett rekordmånga människor med kryckor. Jag vet inte om Andorrianerna har åkt skidor hela vintern och vurpat lite hit och dit, eller vad det berodde på. Det fanns också väldigt många rökare i staden, men till skillnad från i Stockholm så låg det inte fimpar överallt. I la Vella hade väldigt många människor hund, och alla hundar var väldigt väluppfostrade (så himla skönt för oss hundrädda). Många människor gick också klädd i dunjacka trots att det var kring 20 grader och ännu varmare i solen. Jag fick konstiga blickar då jag tränade i shorts (och då är jag ändå den frusna typen, så jag lovar att det var varmt).

Det känns som att jag har varit lite negativ i det här inlägget, vilket jag själv är lite förvånad över. För jag har haft en fantastisk vecka. Jag älskade vårt hotell (varsin 140cm (skön) säng, inte heltäckningsmatta, inget ljud utifrån, bra AC, bra dusch, stor och varm pool som vi ofta fick ha för oss själva, hyfsat internet, trevlig lobby, airhockey (för 1€, totally worth it) och trevlig personal.

Jag älskade också bergen. Den där mäktiga känslan då man befann sig nere i dalarna, omringad av höga berg var så himla härlig. Jag nöjt av varje promenad vi tog, trots att det var mentalt tufft de första dagarna då jag hade för ont för att springa. Men det var så galet vackert att man inte kunde göra annat än njuta. Och vi som hade förväntat oss likadant väder som det har varit hemma i Sverige nu senaste dagarna blev väldigt positiva då vi fick sommarvärme. Andorra lär vara väldigt solsäkert.

Mina favoritstunder under veckan var 1) höghöjdsbanan vid Lake Engolasters, den var galet rolig (tar gärna emot tips på var det finns höghöjdsbanor i Sverige, för det där vill jag göra igen! 2) Fikan i Ordino (som jag instagrammade tusen bilder från). Trots att vi inte fick så bra service, tror de var lite för få i personalen den dagen, så var det helt klart värt att vänta på betjäningen. Kaffet var gott och utsikten slog det mesta. 3) Timmarna på Starbucks sista dagen. Dagen efter vår längsta vandring så var det skönt att ha en äventyrsfri dag och varva ner, så vi tillbringade hela eftermiddagen på fiket. Fåtöljerna var sköna och jag hade en bra bok och uppskattade att kunna släppa allt annat och bara fokusera på romanen. Att bara släppa allt annat och glömma sin to do-list är mycket svårare att göra hemma.

För några timmar sedan då vi satt på flygplatsen och jag började inse att vi är tillbaka i vardagen i morgon blev jag lite stressad. Tankar över ekonomi, mikron som gav upp strax innan vi åkte, det tomma kylskåpet osv gjorde mig alldeles trött. Men det är också ett tydligt tecken på att jag verkligen har kunnat släppa alla bekymmer en vecka och tillåta mig själv att återhämta mig, och det är jag glad för. Nu kommer det också att finnas energi till att ta itu med allt då vi är hemma igen.

Det bästa med hela resan är ju ändå att jag har kunnat springa så mycket och att hälen har återhämtat sig mellan varje pass och faktiskt känts bättre för varje dag. Det gör mig väldigt glad.

Och att jag har fått göra den här resan med Magnus har varit helt fantastiskt. Med mitt tränande och hans jobb så är vi dåliga på att göra mer avancerade saker än lite kvällspromenader och nån bio då och då, då vi är hemma, så det har verkligen varit roligt att hitta på saker tillsammans.

Så nu är jag glad, tacksam och väldigt trött.

Sandra

Ps. Åk till Andorra!

Sista dagen i Andorralandet. Fortfarande slitna efter gårdagens äventyr så kändes det väldigt bra att ta en slödag idag. Eller slödag är kanske fel ord då Magnus haft en hel del jobb och jag har passat på att köra dubbla löppass för första gången på många månader. Men en hyfsat äventyrsfri dag i alla fall.

Förutom träningen har vi hängt på ett fik i flera timmar och jag har läst ut en till Lucy Dillon-roman. Älskar chick lit! (Tips på författare mottages med tacksamhet. Älskar Lisa Jewell och Marian Keyes kan man ju inte ogilla. Men nu vet jag inte vilken författare jag ska snöa in mig på. Jane Green?)

Eftersom det här var sista dagen så släpade jag med mig telefonen till hotellpoolen så att jag kunde fixa ett roligt instagramklipp. De flesta kvällarna har vi varit ensamma i poolen men idag var två äldre par där. Och vi som var hungriga och bara skulle ta ett snabbt dopp fick vänta i evigheter tills de andra gav upp och vi fick ha poolen i fred. Allt för att jag inte skulle behöva skämmas då jag tvingade Magnus att filma mig medan jag låtsades hålla på med konstsim (jag är inte speciellt smidig i vatten kan jag bekräfta). Nåja, jag startade min undervattensshow med ett halvtaskigt handstående och så en kullerbytta på det och så pang slog jag pannan i en kant som jag tydligen missbedömt avståndet till. En halv sekund var jag rädd att jag skulle tuppa av men sen tog jag mig upp istället. Poolen var bara 120cm djup så det var ju ingen fara, bara att ställa sig upp. Ont gjorde det förstås och tydligen blödde jag också och Magnus såg lite orolig ut men jag var mest besviken över att jag inte fick showa klart. Så det fick bli en selfie istället. Alltid något. 

Resultatet blev alltså en rejäl bula i pannan, ett härligt jack i ögonbrynet och en instagramselfie. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Å andra sidan har jag kraschat i både träd och stenar och kanter den senaste veckan så min kropp är ganska blåmärkt redan. Lägg till att min hud inte har gillat poolvattnet så mycket så  lite rödfläckig är jag också. Så det passar ganska fint att avsluta med en härlig bula så jag säkert inte glömmer Andorraveckan på ett tag! 

Humöret är i alla fall på topp! 

Nu ska vi sova och ladda mentalt för bilresan till Barcelona imorgon. Hej åksjukepiller!

Sandra

Det här med att ta det lugnt och chilla blev det inte så mycket av idag. Istället hoppade vi på bussen till Canillo. Canillo var kanske det mest turistiska stället hittills och vi fick till och med service på engelska (på andra ställen är det katalanska och spanska som gäller och i vissa fall franska). Vid Canillo ligger också Andorras största skidanläggning Grandvalira så det är säkert mycket folk där på vintrarna antar jag. Vi bestämde oss för att gå på en ca 7km lång trail som skulle vara hyfsat platt, men efter några hundra meter ändrade vi oss och bestämde oss för att testa en kortare trail på knappa 900 meter istället. Problemet var bara att den rutten var en bit bort, vid byn Meritxell och vi var tvungna att ta oss dit först. Det skulle vara ca 2km och jag räknade med att det skulle ta 20 minuter. 

Det tog lite längre än så. Vi kom till en gångvägskorsning med två skyltar. På en stod det Meritxell och visade en sko och på den andra var det en bild på en cykel. Gångvägen gick uppåt och cykelvägen var platt och gick längs floden. Vi valde cykelvägen. Det visade sig vara en supervacker väg med mäktig utsikt. Men det visade sig också vara en återvändsgränd. Så det var bara att vända om och gå tillbaka till närmsta gångvägsskylt och börja bege sig upp för berget. 

Det visade sig vara en ännu trevligare väg, trots att det var en asfalterad bilväg som. Det var fina hus och mäktig utsikt över berg, flod och ängar med kor och så småningom blev vägen en stig och vi passerade typ världens minsta kyrka och kom till slut fram till Meritxell och tog en glass för att orka med resten. 

Vi satte oss ner och kollade på ruttbeskrivningarna och för att vila benen lite. Sen letade vi upp 900-metersrutten som började en bit bort. Den gick tack och lov i skuggan (molnfri dag idag) och var hyfsat lätt även om det var väldigt mycket upp och ner. I slutet av rutten kom vi till en utsiktsplats som var nere i dalen nära ett vattenfall. Där tog vi av oss pegaserna (varför kallar inte folk sina nike pegasus för det?) och lät fötterna andas lite. 

Planen hade varit att fortsätta gå fram till nästa by, Encamp och ta bussen hem därifrån men jag hade tydligen missberäknat kartan lite. Vi försökte gå off-trail och hitta en egen väg vidare men det var lönlöst. För tätbevuxen skog och för branta bersväggar. Så vi insåg att vi fick gå tillbaka och ta bussen från ruttens startpunkt istället. Vi började båda bli rejält slitna i benen och vi pratade inte så mycket på tillbaka vägen. Tack och lov visste vi inte hur långt det var kvar i bussen.

Då vi kom ut till vägen fanns det ingen busshållplats. Men vi hade sett en några hundra meter längre bort. Så vi gick dit och insåg att det bara fanns en på fel sida av vägen. Så vi bestämde oss att börja gå längs asfaltvägen mot Encamp och stanna vid första busstoppet. Bussarna stannar rätt ofta här. Förutom just på den vägen tydligen. Vi gick och gick och gick och efter ett par kilometer tog trottoaren slut och vi fick vika av på en stenig stig som gick utför. Knän och lår var inte så glada längre. Vi kom ner till Encamp till slut och letade efter de gulmarkerade busstoppen och lyckades hitta en busshållplats hyfsat snabbt i alla fall. Vi hade också sån tur att det kom en buss nästan direkt, men den missade vi nästan. Tack och lov såg nog chaffisen att vi var ganska vilsna turister så han stannade och släppte på oss ändå. 

Det var galet skönt att få sitta kan jag tala om. Energinivån var låg efter att ha gått tre timmar i en inte allt för lätt terräng och utan desto fler pauser. Vi hade dessutom båda slarvat med vätska och mellanmål så då vi klev av bussen gick vi direkt och handlade lite att äta så vi skulle överleva fram till middagen. Efter att ha andats lite på hotellrummet unnade vi våra slitna kroppar ett dopp i den varma hotellpoolen och körde lite rörlighetsträning där innan vi gick och käkade världens segaste kött till middag. 

Nu försöker jag hänga med i hockeyn och läsa en bok samtidigt. Det går sådär. 

Imorgon är det sista dagen här. Då ska vi inte ge oss ut på äventyr utan bara ta det superlugnt. 

God natt!

Sandra

Ps. Ber om ursäkt för eventuella skrivfel. För trött för att korrekturläsa.

Sorry att mina blogginlägg härifrån inte är så underhållande. Jag skriver på kvällarna då jag är som tröttast och inte orkar tänka ut fyndiga liknelser och halvkassa skämt. Lovar att skärpa mig då jag är hemma igen. Kanske. 

Idag har vi haft ännu finare väder och sol precis hela dan. Och rätt varmt. Jag sprang 6km längs den platta fina gångbanan längs floden idag (och avslutade med lite bozov för att mina löpovana ben ska bli ännu mer slitna) medan Magnus körde långpass uppe i skogen och bergen. När jag väntade på att Magnus skulle komma tillbaka så öppnade jag äntligen en av de böckerna jag hade packat med mig och trodde jag skulle läsa ut direkt. Det har bara inte blivit av tidigare. Att läsa är så himla underskattat. 

Magnus kom tillbaka efter tre timmar och det blev en sen pizzalunch och så småningom begav vi oss till spat. Idag hade vi bokat tre timmar på Caldea, som lär vara Europas största termalbadanläggning. Jag hade varit naiv innan och trodde på reklamfilmerna jag youtubat fram (folktomt, bara vuxna människor) och tänkte också att med tanke på att det inte är turistsäsong och dessutom söndagkväll så såg jag fram emot några rofyllda timmar och att jag skulle vara full av energi då vi kom tillbaka till hotellet sen. Så blev det inte. 

Direkt vi kom in på spat så slog den fuktiga luften emot och det ekade av barnskrik. Vi fick köa en bra stund (trots att förköpta biljetter skulle tillåta att man gick före hela kön. Hmpf.) Vi fick gratis badkläder (”special gift for you”, yeah sure). Jag tog en simdräkt i storlek S. Den var supertajt kring rumpan, lös runt midjan och slutade nånstans mitt på mina bröst. Jag har svårt att se att någon kropp går in i den baddräkten. Men jag fick mig ett gott skratt i alla fall. Gratis dessutom. 

På spat hade män och kvinnor gemensamma omklädningsrum. Men man bytte om i egna bås och låste sedan in grejerna i skåpen och gick till skilda duschrum (trots att det fanns bås där också). Då vi väl kom in på badet så insåg vi att vi inte var dom enda som tänkte att söndagkväll är lugnt. Det var fullt av skrikande barn och hånglande par överallt. Väldigt speciellt. Varje gång man gick i de smala gångarna fick man se efter för barnen som kunde komma från ingenstans och skrika ”LA BOMBAAA” och slänga sig i vattnet två centimeter framför en. Och varje gång man gick in i en bubbelpool eller annan varm bassäng som innehöll hörn så fick man hålla sig undan alla gullegullande par som var så närgångna att de såg ut att vilja börja föröka sig när som helst. Men kärlek är fint. Min favoritstund var ändå då vi satt i utomhusbubbelpoolen och tittade på bergen och njöt av bergsutsikten och en familj med sju ca tioåriga helvilda pojkar kom och trängde in sig i poolen. Jag körde ”fokus på andningen, Sandra, fokus på andningen”-metoden. Det gick okej. I slutändan var vi ändå där drygt två timmar, men det var kanske inte värt 35,50e per person. Men nu har vi gjort det i alla fall. Kommande dagar nöjer vi oss med hotellpoolen. Men vill ändå förtydliga att Caldea är mycket överskattat. Som Tropiclandia men utan rutchbanor och med mera hångel. 

Nu har vi ätit middag och spelat air hockey och kämpar som vanligt med att hålla ögonen öppna. 

Imorgon ska vi bege oss till något lugnare ställe. Bara två dagar kvar nu innan vi ska resa. Det gäller att ta vara på tiden och chilla allt vad man orkar nu så man är fylld med ny energi då vi åker hem igen. 

Sandra

Ytterst bra dag. 

Idag tänkte vi börja dagen med att göra det enkelt och springa uppe längs berget där vi hade gått första dan. Magnus skulle springa längre och stack iväg längs någon jobbig, brant trail upp i skogen och jag höll mig på den platta gångvägen. Hälen gjorde lite ont i början och jag trodde inte det skulle bli till något, men efter några minuter började smärtan släppa och det kändes okej att springa. Dessvärre hade jag valt den vägen där samtliga la Vellabor rastar sina hundar, och givetvis var de okopplade. Hundarna här är snälla och väluppfostrade men man vet aldrig hur de reagerar på löpare och även om min hundrädsla har minskat så känner jag mig fortfarande långt ifrån bekväm bland lösa hundar. Så det blev en jäkla massa extra pauser, men det var kanske lika bra.

Efter ett tag tröttnade jag dock på pausandet och bestämde mig för att gå och leta fram friidrottsplanen. På vägen dit hittade jag en fin platt raksträcka, längs floden, utan desto fler korsningar och började springa igen. Jag märkte snabbt att det var en hel del människor som sprang på andra sidan floden (har sett väldigt få löpare här de senaste dagarna) så jag gick över dit då jag hittade en bro. Det första jag såg var en skylt som visade att det var förbjudet att ha hundar där. Det andra jag såg var att gångvägen inte var asfalt utan tartan. Hälen grät av glädje. Tartansträckan var ungefär 800m och sedan gick det att fortsätta längs asfaltvägen. Så det må ha tagit några dagar att hitta rätt ställe, men nu vet jag var jag ska springa i alla fall. Idag blev det hela 6,3km. Ett helt jäkla löppass! Får se hur hälen mår imorgon! Och friidrottsplanen struntade jag i, den såg låst ut hur som helst. 

På eftermiddagen hoppade vi på en buss till byn Ordino som vi hade läst att skulle vara fin. Vi hade läst rätt. Så galet fint ställe. Och så himla skönt att komma bort från la Vellas trafik. Tystnaden i kombination med bergsutsikten gjorde att ett lugn spred sig i hela kroppen. Dessutom hade vi sommarvärme idag. De flesta mindre byarna har stängt ganska mycket just nu då vintersäsongen har slutat och sommarsäsongen börjar först i slutet av juli. Men samtidigt är det inte speciellt mycket turister här, vilket är väldigt skönt. Vi hittade i alla fall ett öppet fik med uteservering och tog varsin café con leche och njöt av sol, värme och utsikt. Och ringde hem till våra mammor och berättade hur underbart livet är. Typ. 

Vi var inte riktigt sugna på att hoppa på bussen efteråt så istället gick vi ett par kilometer längs floden (och gårdar med djur (och väldigt roliga höns)) till grannbyn La Massana och bussade därifrån tillbaka till la Vella. 

Kvällen avslutades som vanligt med bad i hotellpoolen och middag.

Mycket fin dag. Kan redan nu passa på att rekommendera Andorra som resmål. Men nästa gång jag åker hit så vill jag nog i någon annan by än la Vella. Här är det lite väl mycket ljud och lite för lite lugn. Men trots allt väldigt, väldigt fint!

Sandra

Ps. Fortfarande heter jag @steeplesandra på instagram om ni vill se bilder på hur vackert det är här. Och då är berg ändå femtiofyra gånger finare på riktigt än på bild. 

Jag var lite smådeppig igår på förmiddagen men tröttnade på det efter ett tag och försökte göra det bästa möjliga av resten av dagen. Jag försökte gå i lite butiker (shoppingen i Andorra är ju såååå bra… sägs det) men tröttnade rätt snabbt och gick tillbaka till hotellet. Som jag inte visste riktigt var låg. Men efter att ha hittat en rolig genväg genom smala gränder och märkliga trappor som kom jag fram till slut. Att ha dåligt lokalsinne är kul ibland. 

På eftermiddagen gick vi upp en bit i berget på andra sidan dalen och hittade en underbart vacker väg med en liten flod/å/dike som rann längs med och porlade sådär härligt. Det var grönt och fint och varmt och skönt och mäktigt och vackert och alldeles alldeles underbart. Bilder finns på instagram men naturupplevelser gör sig inte så bra på bild. Mitt humör pendlade mellan att vara så lycklig över att få se allt fint och att vara ledsen över att jag inte kunde springa. Men en underbar promenad blev det i alla fall (bilder på min instagram). Jag gick till hälarna började värka och avslutade kvällen med lite ben- och bålstyrka i hotellets varma pool. 

Idag vaknade jag upp med en bra hals och en mycket bättre häl. Vi började dagen med att gå till turistbyrån och hämta lite kartor och busstidtabeller. Sen packade vi ryggsäckarna fulla med kläder och mellis och hoppade på en buss till byn Encamp som ligger några kilometer från Andorra la Vella. En galet vacker by med härliga vyer åt alla håll och mycket lugnare och mindre trafikerat än la Vella. Där lunchade vi på en liten lokal restaurang och sen började vi dagens bergsvandring. Sträckan vi skulle gå var bara två kilometer, men stigarna var väldigt steniga och man fick nästan klättra ibland. Och det var uppför hela vägen, total stigning var drygt 400m. Då vi kom fram till vårt mål, Lake Engolasters var vi på 1600 meters höjd men eftersom det var skog överallt så var det inte så mycket utsikt. Men sjön var vacker och grodynglen många. Och vi var svettiga. De där extra kläderna vi hade packat med fick vi ingen nytta av. Shorts hade varit bättre. Men vi kunde ju inte veta att regnet skulle övergå till strålande sol innan vi började gå. 

Vi satte oss ner på en asfaltväg och käkade äpplen och vilade benen innan själva äventyret började. Vi hade nämligen bokat tid på en höghöjdsbana. Så det blev två timmar med balanserande, klättrande, repsvingning, linbana, luftsnowboarding, trapetser och allt möjligt. Fruktansvärt kul. Och fransmannen som hade hand om stället hade den bästa hockeyfrillan ever. Han fick en euro i dricks för det. Sen gick vi hem. Utför var nästan värre än uppför då det belastade både knän, framsidor och hälar ganska ordentligt. Vi firade vår promenad med att äta glass i väntan på bussen hem. 

Sen slängde vi oss i poolen och åt middag och lite till glass och nu vet jag två människor som kommer att sova gott i natt!

Sandra