Hej hej från värmen! 

Så himla skönt att komma bort från världens gråaste och regnigaste Stockholm till sol och värme. Jag kände redan då jag sprang mitt första pass här att det inte spelar någon roll om det regnar resten av lägret, för jag njöt så himla mycket av solen det passet att det hade varit värt att åka hit ändå. Fast det har varit fint väder mest hela tiden. Och rätt mycket moln. Men det är fortfarande ljusare än hemma. Och varmare. Så jag är nöjd. D-vitaminförrådet börjar bli fyllt.

Träningen flyter på. Benen är skönt slitna men jag har gjort mina pass och kommit in i sköna lägerrutiner och kört mina bästa intervallpass på flera månader.

Intervaller.

Jag är ingen sån som gillar att ”hitta på saker” då jag är på tränings- eller tävlingsresor. Jag gillar mest att bara vara. Då man är utomlands så är det så mycket lättare att släppa sin to do-list ett tag och bara ge sig själv lite ro. Jag behöver inte mera än så. Det är fantastiskt. Älskar lägerbubblan. Och njuter av lite tid för mig själv.

Återhämtningseftermiddag. 

Så det enda jag gör då jag inte tränar/äter/sover är att läsa böcker, kolla på film, gå ut och gå, kolla på solnedgången, titta/lyssna/dofta på havet och vila. Och spela pidro såklart! Drömlivet.

Egentligen skulle jag sitta på flyget hem till Stockholm nu, men jag hörde om snöhelsiket där så jag bestämde mig för att stanna till söndag, trots att jag längtar hem. Ibland får man vara smart. 

Sandra

Två blogginlägg på samma vecka. Vad är det som händer?!

Jag är besviken på Stockholmsvintern i år. Glad över avsaknaden av snö, men det här med att det regande 24/7 hela december var ju faktiskt inte okej. Regn är okej, men vinterregn är inte okej. Igår slutade det regna och solen tittade fram, samtidigt som det blev alldeles för många minusgrader och började blåsa så att det kändes som istid. Finns nog inget positivt alls med vinter då jag tänker efter. Och då jag tänker efter så har nog Stockholm gjort mig till en lite klenare och gnälligare människa. Måste flytta hem till sisulandet igen!

Jag har funderat lite på löpband senaste tiden. Det har varit så jäkla deppigt ute att jag har kört löpband frivilligt bara för att slippa att vistas ute. Bara en gång, men ändå. Jag har alltid ogillat löpband pga att det är så fruktansvärt tråkigt. Plus att jag tror på att träna i svåra förhållanden så man lär sig att tävla i svåra förhållanden (is och pissigt underlag, och kallare än minus 20 är en annan sak, om det finns skade/sjukdomsrisk med att träna ute, föredrar jag såklart löpband, men regn och blåst tror jag är bra för pannbenet). Jag tycker fortfarande att distanspass är dötråkigt på löpband men intervallpass är lite annat. Jag har tidigare alltid tänkt att löpband är pannbensträning, men jag har insett att det är så mycket lättare än att köra ute. 

Jag tycker att löpband gör det lättare för att:

1) ingen motvind, ingen kyla, inga kastvindar, inget luftmotstånd. Även om man lägger lite lutning på bandet så är det inte samma sak. För motvind och regn gör det tuffare också mentalt. Det gör inte lite lutning på bandet.

2) inga backar, inga kurvor, inga korsningar, inga människor i vägen, inga hundkoppel, inga trottoarkanter, inga stenar, inga cyklister. Det finns inga hinder över huvudtaget vilket gör det så mycket lättare än att springa ute. Även småsaker kan sakta in tempot rätt mycket utan att man tänker på det. På löpband slipper man sånt. Jämfört med löparbana är det ju däremot inte så stor skillnad just då det kommer till naturliga hinder. 

3) det är varmt, vilket betyder att man kan springa i lite kläder, vilket i sin tur gör det lättare såväl fysiskt som mentalt.

4) man kan avbryta när man vill, man kan ha vatten och energi nära till hand konstant så man slipper planera så mycket.

5) det är tusen gånger lättare att hålla tempot. Då man blir trött är det alltid svårt att hålla tempot och det kräver mycket mentalt för att orka köra på i samma tempo eller snabbare. På löpband så håller bandet tempot åt dig och man kan fokusera på att springa istället för att oroa sig över tider och liknande. Det går liksom inte att springa för sakta för då ramlar man av. Det är som att ha perfekt draghjälp hela tiden. Så himla mycket lättare att hålla ett högt tempo.

Trots att jag anser att löpband faktiskt är så mycket lättare, speciellt på hårda intervallpass, så tycker jag ändå att det är okej att köra ibland. Eller ja, jag tycker att det är okej att folk kör hur mycket löpband som helst, precis när de vill, för det är inte min sak, men för mig så känns det inte som rätt sätt att träna alltför ofta. Däremot är det så himla skönt att köra lite självförtroendepass på band ibland, för en självförtroendekick får man ju alltid. Men för min del behöver jag nog springa ute för det mesta så att jag vet var jag verkligen befinner mig och inte blir chockad över hur tungt det är då jag kommer ut på banan igen. Så just nu är jag väldigt tacksam över att snart få åka till värmen och kunna njuta av utomhuslöpning. Och den mentala återhämtningen man får av löpning, den får man ju ändå bara då man är utomhus. Och samma sak gäller frihetskänslan. Och syre.

Jag skaffade ett par lyftarskor åt mig ett par veckor innan jul. Jag har alltid tänkt att det bara är de som lyfter riktigt tungt som behöver såna skor. Jag hade fel. Styrketräningen känns så mycket bättre med stabila skor. Så skönt att inte behöva lägga all fokus på hur jag har vikten på fötterna. Rekommenderas åt er som styrketränar, även om ni är löpare och inte har så häftiga vikter på stången.

Läste för övrigt att 2017 var första året någonsin som ingen dog i reguljärflygtrafiken (dvs ingen av ca 4 miljarder passagerare (om mina hemliga källor (kvällspressen) är korrekta). Jag har överlag börjat komma över min flygrädsla, men såna där besked tar jag alltid emot med tacksamhet. 

Jag har precis varit på gymmet. Tänkte att söndageftermiddagar brukar vara ganska lugna. Glömde att det är första veckan i januari och fick ställa mig i kö som alla andra. 

Och förresten. Det är vinter nu. Bara vrister-säsongen är förbi för länge sen. Nu är det strumpor som täcker vristerna och/eller benvärmare som gäller. Så fint är det inte att visa en hudrand längs vristen att det är värt att riskera sina hälsenor. Speciellt inte om man är löpare. 

Jag har fortfarande seriösa problem med instagram. Klarar inte av flera rumpor och sponsrade energibars. Trodde vi hade kommit till ett skede där det var inne att vara sig själv och inte göra som alla andra. Tydligen är det inte så längre.

Nåväl. Då jag blir upprörd är det dags att sluta, det har jag lärt mig! 

Sandra

Ps. Tänkte börja anstränga mig med att få in lite bilder i min blogg men eftersom jag inte blir bra på selfies och inte har någon fotograf med mig på träningen så har jag inte så mycket att bidra med den här veckan. Men förhoppningsvis efter Teneriffa!

Äntligen är skitåret över. Äntligen är superåret här. Lätt att vara optimist än så länge. 

Strax innan tolvslaget på Brändö torg i Vasa. Samtliga på bilden är vackrare IRL än på den här bilden.

Mitt 2018 började utmärkt med sovmorgon. Sen lite chill innan jag körde snöpulsningsintervaller med Magnus i snö som gick upp till knäna på vissa ställen (backigt, svängigt och hästhinder (men de sprang vi oftast runt (testade dock vattengraven))). Kommer att göra ont i muskler jag inte visste att jag hade imorgon. Fasar mest för knävecken. Men det var kul. Sen lite mera chill och bokning av träningsläger. Och nu sitter jag och funderar på vad jag ska bjuda familjen på för efterrätt ikväll. Det lutar mot mockafromage med vispgrädde. Det låter ok va? 

Dagens intervaller.

Imorgon åker jag hem till Stockholm igen. Det har varit skönt att vara hemhemma i Finland, men nu längtar jag tillbaka till vardagen och lite mera egentid.

Möhippa på G. Och ja, ett par killar fick också vara med.

Jag har hunnit med rätt mycket de senaste två veckorna fastän tiden gått rätt snabbt, men mest har jag tagit det lugnt och umgåtts med vänner och familj. Det har varit så himla mysigt att gå/springa runt i ett snöigt Nykarleby och vara nostalgisk. Och det har snöat massor och varit väldigt vackert, men helt värdelöst för löpning. Snö, is och slask om vartannat. Mina ben har protesterat en hel del, men med lite cykel (i garaget) och djupsnölöpning så har det gått bra. Men jag ser fram emot Stockholms gråa, regniga och deppiga vägar. Jag har fått min vinterdos, det räcker nu. 

Gatan vi bor på. 

Jag har som sagt inga nyårslöften för 2018, men en del förhoppningar har jag. Och så ska jag fortsätta på att bli bättre på att göra det bästa möjliga av varje dag.

Året kommer dessutom att börja med en massa roligheter. Jag ser fram emot att åka till Teneriffa med hoppgänget om en och en halv vecka (solljus, d-vitamin, värme, shorts och pidro). Jag ser fram emot Springtimes ledarträff (som jag inte tänkte våga anmäla mig till för att jag tycker att det är svårt med mycket folk, men jag får väl öva på det (har någon lyckats ta reda på vad träningen går ut på så får ni gärna skvallra så kanske jag vågar anmäla mig till den också). Jag ser fram emot att komma hemhem igen i början av februari till mina vänners bröllop och min systersons dop. Jag ser fram emot att åka med Magnus till Club La Santa på läger i februari. Jag har letat länge efter ett ställe där det finns bra löpvägar, löparbanor och tillgång till gym och alternativ träning. Hoppas att det där är rätt ställe. 

Gosig bebis som precis somnat i min famn och som får sitt namn om en månad.

Jag kommer inte att åka på några långa läger och inga höghöjdsläger i vår. Nu handlar allt om att få kroppen i toppskick så den tål all sorts träning, och under den tiden känns det viktigt att ha tillgång till alla människor i mitt team, och de finns i Stockholm. Att åka på korta läger för miljöombyte och lite solljus kommer att passa bäst för mig i vår! 

Jag hoppas att jag kommer att hitta lite småuppdrag att jobba med under 2018 (hör av er om ni har något på lager). Att vara heltidsidrottare och missa en tävlingssäsong är en ekonomisk utmaning och har stressat mig mycket senaste år. Men jag tror att det ska lösa sig. Jag får se till att det blir så helt enkelt! Att stressa blir man sällan en bättre idrottare av.

Idag känner jag mig mera positiv än på länge. Det är lite löjligt hur skönt det är att få byta ut sjuan mot en åtta. Det är väl ingen större skillnad på igår och idag men rent symboliskt är det så jäkla skönt att slänga 2017 åt helsike. 

Nu jobbar vi vidare! 2018 ska bli awesome. Åtminstone i bland. 

Gott nytt år människor! 

Äntligen är jag hemma i Finland igen! Som jag har längtat. Och de första dagarna har varit fantastiska trots is, snö och regnstorm. Jag har träffat en nära vän som jag inte sett på flera år och igår avklarade vi kompisgängets traditionella glöggkväll för nionde året i sträck. Så himla kul att träffa alla igen! Vi har också hunnit klä granen och som vanligt finns det lite meningsskiljaktigheter i familjen, i år vägrade pappa att ha kvar allt vårt dagispyssel som vi på något vis alltid lyckas smyga in i granen. Men han slängde inget i soporna, eller spisen, så innerst inne blir han säkert lite nostalgisk av att se vårt färgglada skräp. Eller så vet han bara hur arga vi kan bli. Men jag tänker tro på det första alternativet! 

År 2017 har varit ett riktigt dåligt år från min sida. Eller mest ett väldigt tungt år. Jag var sjuk halva förra vintern, hälen krånglade till och från, pollenallergin kom i början av sommaren, benhinnorna krånglade, fotleden blev överbelastad, vi var tvungna att byta golv hemma och kontot har ekat tomt. Det har varit väldigt svårt att slappna av och hitta ett skönt flow i vardagen. Varje gång jag har känt att saker och ting börjar funka igen så har nästa motgång dykt upp. Så det har varit ett riktigt bergochdalbaneår. 

Men hur trist det än är med motgångar så tror jag så himla mycket på att de gör oss starkare. Jag lär mig fortfarande mycket om mig själv hela tiden, jag lär mig hur mina tankar och känslor fungerar och hur jag ska hantera dem i jobbiga stunder. Rent fysiskt har det blivit mycket rehab men det har också gjort mig starkare än jag nånsin har varit. Jag har också haft otroligt bra hjälp från mitt team under året och allt stöd jag får, gör att jag orkar kämpa vidare också de sämsta dagarna, för jag vet att jag kan bli så mycket bättre, det får bara ta den tid det tar! Tack Oscar, Göran, Emma, Karin, Mattias (Access Rehab) och Nike. Utan er skulle det vara svårt! 

Jag har inga nyårslöften, friidrottarnas nyår inträffar mellan september och oktober. Men jag har ett mål för 2018. Och det är att det ska bli ett bättre år än 2017. Att jag om ett år ska kunna se tillbaka på mitt år och säga ”2018 var ett bra år!” Det har jag inte sagt sedan 2014, så det börjar bli dags igen!

Men ännu är det en vecka kvar av det här året och då ska jag passa på att varva ner rejält, umgås, äta gott, göra ingenting och bara njuta. Och däremellan springa så mycket jag orkar! Då jag återgår till vardagen i Stockholm den tredje januari vill jag känna mig utvilad och redo att hitta rutiner och ny motivation inför kommande säsonger. 

Jag vill avslutningsvis passa på att önska mina läsare en riktigt härlig julhelg och ett gott nytt år! Njut av att umgås med nära och kära, ät god mat utan dåligt samvete, spela sällskapsspel, gå ut på promenader, dofta på hyacinter och kom ihåg att titta på Svensson Svensson! 

Sandra

Ps. Jag kommer att fortsätta att blogga här på Runners även kommande år och jag kommer att fortsätta att dyka upp i tidningen då och då! Om ni har frågor eller har något speciellt ni vill att jag ska skriva om så är det bara att kommentera (men träningstips är jag inte så bra på att ge 🙂

Igår var det midsommar och imorgon är det julafton. Sen när har tiden börjat gå så här galet snabbt? 

Skrev ju nyss ett blogginlägg, men tydligen var det en månad sedan. Hänger inte riktigt med i svängarna.

Nåväl, den här hösten har sett ut som de flesta av mina höstar. Höga förhoppningar och en hel del krångel. Den här gången är det en fot som inte har samarbetat fullt ut, men tack och lov har jag inte tvingats till total löpvila. Det hade varit väldigt surt. Istället har det blivit nålar, tejp, massage, fotstyrka, voltaren och sällskap i bassängen mellan löppassen. Mitt team är världens bästa! 

Min spikskoabstinens är skyhög. Den senaste månaden har jag inte sprungit något på bana, men däremot har jag hunnit köra styrka i flera olika friidrottshallar. Inför dessa styrkepass har jag värmt upp på cykel (doserade kurvor är ingen höjdare för sliten fot) samtidigt som jag har tittat längtansfullt och bedjande på banorna med hjärtanformade emojiögon. Jag skulle göra vad som helst för att få dra på mig spikskorna och känna mig stark, lätt, snabb och jäkligt taggad. Senast jag hade den känslan var på Bauhausgalan i Stockholm för ett och ett halvt år sedan. Så abstinensen känns ganska logisk. Men jag står ut, för jag vet att då jag väl får släppa loss på banan, då finns det ingen anledning till att hålla tillbaka, och då kan det bli kul.

Angående inomhussäsong så tar jag inga beslut ännu. Någon längre säsong blir det i varje fall inte. Högst tre-fyra lopp skulle jag tro. Ser ingen mening med att köra all in inomhus, det är mest ett trevligt avbrott i grundträningen. Men om inte kroppen känns 110% bra så kör jag inte. Doserade kurvor är inget att leka med. 

För tre veckor sedan blev jag moster till världens gulligaste unge. Jag var och hälsade på i Vasa förra helgen. Lite besviken över att bebisen inte riktigt fattade att jag var där och att han inte ville kasta boll. Tvåveckors-människor gör tydligen inte så mycket mera än sover, gnäller, bajsar och är allmänt minimala. Och gulliga. Jättegulliga. Jag kunde ju sitta med honom i famnen och fascineras av hans roliga miner i några evigheter. Dessutom skrek han så lågt att jag inte ens vaknade om nätterna. Sov som en prinsessa. Nu är jag så babysjuk att jag nog måste skaffa en kattunge för att lugna ner mig. 

Jag ser fram emot jul så himla mycket. Två veckor i Finland med kompisgängets traditionella glöggkväll, julgranspyntning dan innan julafton med familjen (försöker desperat klamra mig fast vid den traditionen även om resten av familjen inte verkar riktigt lika intresserade längre), juldagsmiddag med halva släkten, nyårsfirande med vännerna, fikastunder och promenader med kompisar jag inte träffat på flera år. Kan bara bli bra. Och däremot ska jag njuta av att bara vara hemhemma i Nykarleby med familjen. Blir så himla mysigt! 

Jag har utvecklat ett starkt ogillande till Instagram senaste tiden. Jag tycker att människor får se ut hur de vill, lägga upp vilka bilder de vill, ha på sig hur lite kläder de vill och göra vad sjutton de vill av sina liv så länge man inte gör andra människor illa. Men jag tycker också att kroppsfixeringen på Instagram är rent ut sagt vidrig. Jag tycker att det är såå tråkigt att det är så mycket fokus på utseende bland idrottare. Att unga idrottare har som mål att börja se ut som fitnesstjejerna som publicerar minst en ”puta med rumpan-bild” i tights och sport-bh om dan.

Såklart att vi alla vill se bra ut. Såklart man ska vara stolt över sin kropp. Såklart man får visa upp sin kropp. Men måste den perfekt formade rumpan och magrutorna vara allt? Måste det vara det som räknas som ”perfekt” och som man ska sträva efter? Varför ska man sträva efter att se ut som alla andra istället för att sträva efter att ha en frisk och stark kropp? Det känns bara så riskabelt och ohälsosamt. Jag är rädd att unga människor får fel förebilder, och tror att man måste se ut på ett visst sätt i kroppen för att kunna bli bra på sin idrott. Och det är så trist. Jag hoppas att idrottare blir bättre på att tänka på det och inte bara jaga likes. 

På tal om galet. #metoo. Det är mäktigt hur stort det har blivit, och sorgligt att världen ser ut som den gör. Varje dag svämmar internet över av nya vidriga berättelser som får en att må illa, bli förbannad och känna sig lite uppgiven. Något av det vidrigaste är män som försvarar män genom att använda sig av argumenten ”hon borde ha förstått vad hon gav för signaler”, ”hon förstod väl vad han var ute efter”, ”hon var väldigt på, men sen ångrade hon sig”. Exakt när blev det kvinnors skyldighet att ge män vad de vill ha? Exakt när betyder ”att visa att man eventuellt kanske kan tänka sig att ha sex” att man ”måste ha sex”? Exakt när betyder det att om mannen tror att han ska få ligga, då är det kvinnans skyldighet att han ska få ligga? Exakt när blev det så att en man inte får bli besviken? Hej män, ibland är livet orättvist, ibland får man inte vad man vill ha, ibland måste man bli besviken. Och då får man acceptera situationen, vara ledsen över det ett tag, och sedan gå vidare. Det är faktiskt inte svårare än så. Den enda kropp du bestämmer över är din egen. 

På tal om kroppar. Det är förkylningstider (när är det inte förkylningstider?). Läs Emmas inlägg om det HÄR. Jag har blivit jäkligt irriterad på förkylda människor på GYMMET senaste veckorna. Vem går på gym då man är sjuk? Så otroligt respektlöst. Idag powerwalkade en hostande PT, tre meter från mig på gymmet. Jag gick därifrån.

Nu märker jag dock att jag blir lite upprörd. Dags för kaffe!

Hejdå!

Sandra

Hälsningar från min nya favoritstad Inverness. 

Jag förstår att Laura Muir är en av världens bästa löpare, för hon är född i Inverness. Jag tror att man blir bra på alla sätt och vis om man är härifrån. 

Staden är lugn, trevlig och harmonisk. Den är vacker och vädret ändrar varje timme. Man behöver inte vara ledsen om det regnar då man vaknar på morgonen för man kanske ändå får springa i sol en timme senare.

Det finns färgade ljusslingor längs gångbanorna och kaniner springer runt i parken. Det finns rosa elefanter i skogen och smöriga budskap på gatubrunnarna. Man blir glad i magen och lugn i själen av att vara här. 

Staden är perfekt för löpning också. Det är platt, det finns grusvägar (igår hittade jag en 6km lång grusväg längs med floden. Helt platt, inga korsningar och inga människor) och hundarna är väluppfostrade. 

Och så finns det tusen fik där man bara kan andas och ta det lugnt mellan passen. 

Människorna är vänliga utan att vara för på. 

Inverness är underbart. Och på min instagram (@steeplesandra) finns bilder som nästan visar hur fint det är här. 

På måndag åker vi hem. Jag ser fram emot att komma hem igen. Det betyder att lägret har gjort sitt. Jag känner ro i kroppen, nu är jag redo för vardag. 

Dessutom lär golvet äntligen vara fixat. Det är i alla fall nästan klart. Allt är bättre än inget. 

Sandra

Ps. 1000 dagar till OS i Tokyo. Det är nästan tre år men det känns nära. Jag längtar ihjäl mig lite ibland. Men det är också det som får mig att vilja göra jobbet till 100 % och utnyttja de tusen dagarna maximalt. 

Hej från Skottland.

En vecka av vårt tvåveckorsläger är avklarat och jag börjar äntligen känna mig som en lugn människa igen. Det var verkligen perfekt att åka iväg då de äntligen ska lägga om vårt golv efter två månaders kaos. Att bo i en kaoslägenhet är inte speciellt avkopplande. Och då de lägger om golvet kan vi ändå inte vara hemma så det blev bra tajming med läger nu.

Edinburgh var ärligt talat inte så som jag hade hoppats. Det är en vacker stad, men samtidigt så otroligt sliten. De gamla stenhusen är fina, men så smutsiga att de ser helt förfallna ut. Inga vägar är nyasfalterade, utan istället lappade överallt. Det kändes tyvärr mera sunkigt än mysigt, trots att det var väldigt vackert på sina ställen (älskade parkerna med de stora tomma gräsmattorna).

Men jag fick ihop min träning utan större problem och fick också ett gymkort på ett fint sportcenter en knapp kilometer från lägenheten vi hyrde.

Vi har inte gjort mycket annat än tränat första veckan. Eftersom vi bodde vid Holyrood park så tog vi en promenad upp till Arthur’s seat, det kände vi oss tvungna till att göra. Men i övrigt har vi inte turistat alls. Vi orkade inte ens kolla in slottet. En dag var vi inne i centrum på en fika men blev mest stressade av trängseln.

Det sämsta med Edinburgh är helt klart trafiken. Trafikljusen är de långsammaste jag någonsin upplevt och fotgängare är väldigt lågt prioriterade. Man fick stå löjligt länge vid varje korsning. Vid korsningar utan trafikljus väntade bilar aldrig på fotgängare, inte ens äldre folk och mammor med barnvagnar. Det var alltid bilarna som skulle först, trots att det var ett övergångsställe. Det är inte så att de kör helt galet eller något. Det är bara så att bilisterna är prio ett. Och trottoarerna var under all kritik.

Och ja. Vänstertrafiken. Jag trodde aldrig jag skulle bli så påverkad av vänstertrafiken som jag blev. Jag har ändå varit i vänstertrafikländer förr. Men vilket jäkla hjärnsläpp jag fick. Vet inte hur många gånger jag fick tvärstanna och sprang över gatorna i ren panik (var aldrig någon större fara ändå). Jag kom fram till ett övergångsställe och min hjärna ba: ”okej, nu ska jag alltså inte kolla vänster först, men åt vilket håll ska jag kolla då?”. Kändes intelligent. Men att kolla vänster är ju inget man tänker på annars, det går ju automatiskt, så det var väl därför. Men galet förvirrande var det i alla fall.

Det bästa var den charmiga hundkulturen. Jag har ingen bra bild av hundägare, för jag är så förbannat trött på alla okopplade hundar som vill hälsa/leka/vara ivägen/förstöra ens träning/osv trots att det finns skyltar där det står att hunden ska vara kopplad. I Stockholm får man tydligen bestämma själv om de reglerna gäller ens egen hund. Här är det mycket bättre. Ingen går runt med små handväskehundar eller hundar som man bara vill visa upp, utan här är det större charmiga hundar, samtliga okopplade och väluppfostrade. Det var hundar överallt i Edinburgh. I varje park var det massor med folk som lekte med sina hundar. Och inte en enda gång kom en hund ens i närheten av mig och ville hälsa eller leka. Ägarna behövde inte ens säga till. Jag som tycker att hundar är det största problemet då jag ska träna utomlands har inte varit det minsta rädd och osäker. Bra Edinburgh!

Andra saker jag gillar med Edinburgh (och Skottland överlag) är språket. Så himla charmigt, även om deras engelska kan vara lite (mycket) svår att förstå ibland. Och jag har helt förälskat mig i att alla hus har olika färger på dörrarna. För att inte tala om alla vackra stenhus. De gråbruna husen mot allt det gröna (Skottsk grön är finare än all annan grön) är bara så himla fint. Jag måste ha ett stenhus i framtiden.

Idag tog vi tåget från Edinburgh till Inverness (galet fin tågresa) och det var väldigt skönt att komma från Storstan till ett lite mindre och lugnare ställe. Vi har inte hunnit se så mycket av stan idag, utan det blir morgondagens projekt, men stället verkar helt fantastiskt.

Vi har båda veckorna hyrt lägenhet via Airbnb. Det är första gången som kontrollmänniskan i mig vågar testa på det och jag har inte varit besviken. Lägenheten i Edinburgh var stor och charmig med en fantastisk utsikt, men också lite sliten. Lägenheten här i Inverness är mycket fräschare och faktiskt superfin. Och trots att det är lyxigt med helpension då man är på träningsläger så är det också väldigt skönt att få äta sin egen hemlagade mat istället. Mer jobb, men godare mat, tycker jag. Och billigare förstås.

Och då man bor i lägenhet känns det mera som hemma. Och det är skönt att slänga sig på soffan mellan träningarna med en kopp pulverkaffe och en skön bok (chicklitt) och få en ännu mera romantiserad bild av Storbritannien.

Så jag ser fram emot en vecka till i Skottland. Jag ser fram emot att springa på nya vägar och att upptäcka en ny stad. Jag ser fram emot att läsa flera böcker och rensa ur min hjärna ännu mera tills jag känner mig så rofylld att jag är redo att åka hem igen.

Men nu ska jag sova!

Sandra

PS. Har hört säckpipa och sett några kiltar. Har inte druckit whisky (kommer inte att ske, någonsin) och det har typ inte regnat alls. Nån natt bara.

Jag har jobbat mycket med medveten närvaro (mindfulness) senaste åren. Det har gjort att jag oftast stressar mindre och blir bättre på att uppskatta små saker runt omkring mig. Men så finns det stunder som det är så förbaskat tråkigt att vara här och nu. Typ då det är grått ute. Jag har alltid älskat hösten och tyckt att det är bästa tiden på året. Jag tycker att det är så fint med alla färger och mysigt med mörka kvällar. Men i år har jag blivit så himla påverkad av de äckligt gråa dagarna då det aldrig egentligen blir ljust över huvudtaget. Jag har känt mig så himla låg och frånvarande. Och såna gånger brukar jag påminna mig om hur mycket jag har att se fram emot resten av året. 

Så nästa gång jag känner att gråheten tar över, då ska jag läsa den här listan över saker jag ännu ser fram emot 2017: 

– Skottlandslägret. På måndag åker jag till Edinburgh och Inverness två veckor med Magnus. Jag behöver verkligen miljöombyte för att få ny motivation i träningen. Jag ser fram emot att få bo i en annan lägenhet, springa på andra vägar, handla i andra matbutiker och att glömma vardagsstressen och vår lägenhet med upprivet golv och få stressa ner lite. Vi har inga planer på turistande och liknande (vilket man helt klart får göra fastän man är idrottare på läger), för att jag helt enkelt inte har någon lust. Jag vill varva ner, koppla av, och orka göra min träning till 100%. Och så ska jag börja läsa böcker igen. Tänkte försöka hinna med tre styckna under lägret. Mest taggad på Fredrik Backmans Björnstad. Älskar Backmans böcker. 

– Alla olästa böcker i hyllan. Att läsa är så underskattat.

– Att bli moster för första gången och att åka hem till Finland och hälsa på bebisen medan den ännu är pytteliten. Kommer att dö av babysjuka och vara tvungen att skaffa en kattunge för att lugna ner mina moderskänslor. 

– Att springa mattest i Jyväskylä. Sjukt nyfiken på det. Många år sen jag sprungit test sist. Tyvärr. 

– Att dra träning åt mina Hammarbytjejer och att åka med klubbens löpare på helgläger på Bosön. Ser fram emot att lära känna gänget bättre.

– Att hänga med Elpz. Så lycklig att en av mina bästa vänner från högstadietiden har flyttat till Sthlm och bara bor 10min (med cykel) bort.

– Att kanske åka på ett kort decemberläger till värmen och samla på sig lite D-vitamin.

– Att ge julklappar åt alla jag känner och att göra så många julklappar som möjligt själv. Har redan börjat. Min inre pysseltant njuter. 

– Att vara hemhemma i Finland hela TVÅ veckor över jul. Två veckors kvalitetstid med mamma och pappa. Och syskon och vänner. Kommer att bli såå skönt.

– Den traditionella glöggkvällen med kompisgänget. Tror det blir nionde året vi håller den. I år får någon annan vara jultomte (jag brukar köra i en röd gympadräkt i string och med nät över magen. Den är vidrig och fruktansvärt kul!)

– Dan innan julafton med familjen. Att hänga fult dagispynt (smällkarameller gjorda av toapappersrullar) i granen är lika roligt varje år. Jag är mycket svag för traditioner. 

– Förhoppningsvis hinna träffa vänner som jag inte sett på flera år, då jag för en gångs skull är hemma lite längre tid! 

– Lugnt nyårsfirande med mina vänner. Blir så glad i själen av att umgås med mina vänner.

Och förstås att få fortsätta springa och vara frisk och hel. Och att få springa inomhus på kortbana igen efter ett uppehåll på nästan två år. Och att komma igång med styrka och jobbiga hopp igen som jag inte kunnat göra sen hälen började krångla. Och att träna hinder.

Det här året som började så himla uselt kanske faktiskt kan sluta helt fantastiskt. 

Just nu lever jag lite i framtiden. Men nästa vecka ska jag bli lite mera närvarande igen. 

Sandra

Mental Health Run gick fantastiskt bra. Det var 7 grader och regn (vilket tyvärr nog skrämde iväg en hel del folk), men eftersom det inte blåste så kändes det inte så himla kallt. Perfekt Sandraväder. Och jag struntade i att kroppen hade varit tung och seg de senaste passen och bestämde mig för att för en gångs skull faktiskt köra på och inte bli så himla bekväm. 

Det började med att startskottet smällde och jag halkade med ena foten på det våta gräset och kom inte framåt. Det måste ha sett ut som att jag hade världens sämsta reaktionsförmåga. Sen stack jag iväg och fick springa en bit innan jag kom ikapp en lite pojke som tokrusade från början. Sen sprang jag resten av loppet själv, men kände mig pressad av en kille som låg en bit bakom. Så jag vågade aldrig bli bekväm utan körde bara på. Var supernöjd då jag kom i mål på tiden 16.25. Nästa år springer jag igen och hoppas på att se mera folk på startlinjen. Det är ett väldigt speciellt lopp med en väldigt speciell gemenskap. Det känns inte alls som andra lopp. Mera mysigt och positivt på något vis. 

Jag har suttit och jobbat med min träningssammanfattning för det senaste året nu ett tag och idag blev jag klar. Mellan november och april hade jag 36 (!) vilodagar pga förkylning/feber/magsjuka. Och däremellan hade jag en häl som sportade med att komma med nya bakslag. Jag fattar inte hur jag orkade hålla ihop det alls den perioden. Men när man ser sammanfattningen så ser jag ju också hur otroligt lite träning jag har kunnat göra. Och därför är jag ännu mera överraskad över att jag har kommit tillbaka till den nivå jag är på nu. Ynka 1830 löpkilometer har jag fått ihop (och en jäkla massa timmar alternativ träning). Jag har hunnit med 56 behandlingar på Access Rehab och tävlat 10 gånger. Det är väl de siffror som kan tänkas vara intressanta. Resten är mest nördigt. Men det finns ju förbättringspotential minsann. Och det gör mig glad och motiverad.

Kommande säsong ska jag fortsätta att lyssna på kroppen och kämpa med att ha bra träning/vila/äta/sova-rutiner, hålla mig frisk, jaga mil, jobba på hinderteknik och bli mer stark i hela kroppen. Men framför allt ska jag vara hel. Då kan jag ha riktigt roliga år framför mig!

Sandra 

Hej på er!

Ber om ursäkt för dålig uppdatering här på bloggen. Jag har tänkt skriva flera gånger, till och med skrivit flera inlägg som jag sen valt att inte publicera. Jag vågar inte skriva när saker och ting går bra, för då brukar jag typ bryta knät dan efter och inte kunna springa på några månader. Men nu skriver jag ändå. Kommer aldrig att förlåta mig själv om jag får avbryta banpasset imorgon. 

Men jo, jag är på gång igen. Jagar mil och springer motions/stadslopp varje helg. Motionslopp är helt klart den bästa höstträningen. Och så är det ju så himla trevligt. Hittills sen Finnkampen har jag hunnit springa sex lopp och har tre lopp kvar i min höstplan. 

Jag njuter som sjutton av hösten. Så härlig luft, så fina färger, så fräsch doft (tänk att ruttna löv kan dofta så underbart) och så härligt väder. Då jag var hemhemma i Nykarleby förra veckan hade vi dimma tå dygn i sträck. Jag var så lycklig att jag knappt kunde hantera mig själv. Dessutom fick jag åka båt med Ville och Jimppa i Vasa, fika med Johanna och Amanda i Jakobstad, umgås med familjen och känna på bebissparkar i syrrans gravidmage. Väldigt lyckat Finlandbesök. Det blev till och med lite jobbigt att åka tillbaka till Stockholm. 

Vi lever i ett kaos här hemma just nu. På grund av fuktskador har vi haft delar av golvet och väggen upprivna i två månaders tid. Lägenheten ser ut som kaos och det är svårt att koppla av här hemma. Längtar tills problemet blir åtgärdat och golvet fixat igen så man kan koppla av lite. Försöker ignorera den ekonomiska krisen. Idrottarekonomi täcker inte fuktskador.

Om två veckor åker vi till Skottland på träningsläger. Folk ba: ”Träningsläger? Du menar väl semester?” Om jag skulle åka på semester så skulle jag nog åka ner till värmen. Vissa kanske åker på träningsläger för att få värme. Vissa åker för att få höghöjdseffekt. Men jag tycker att det viktigaste för mig är att komma bort från vardagen, glömma to do-listan, få miljöombyte och kunna satsa på träning och återhämtning till 100%. Det är träningsläger för mig. Det kommer att bli många mil och två pass om dagen som vanligt och vi kommer att hyra lägenhet och laga all mat själva. Om folk vill kalla det semester eller träningsläger spelar ingen roll för mig. Jag ser fram emot frisk höstluft, fin natur, att läsa böcker och dricka kaffe. Och att få rensa hjärnan och få lite ny energi inför vintern. 

I övrigt försöker jag känna tacksamhet på varje pass jag springer. Det är inte superlätt. Jag är ju inte direkt i superform ännu, och det ska jag ju hur som helst inte vara i oktober heller. Jag har också fortfarande ont här och var, trots att hälen håller fint. Men efter att inte ha kunnat springa och varit skadefri de senaste 6 åren så får jag helt enkelt njuta av varje steg jag kan ta. Hösten är helt klart min favoritårstid och jag har varit så ledsen över att inte kunna springa de senaste åren. Men jag har samtidigt verkligen lärt mig att uppskatta löpningen på ett nytt sätt.

Jag håller på att jobba med min träningssammanfattning nu också. Jag älskar att räkna, analysera och jämföra. Jag brukar göra allting överdrivet detaljerat och skriva ihop typ tolv sidor text. Så himla intressant att få perspektiv på allting. Har redan hunnit bli överraskad över hur pass mycket löpmängd jag ändå har hunnit få ihop och över hur galet mycket jag var sjuk i vintras. Fattar inte hur jag orkade motivera mig den perioden. Nåväl, nu är jag frisk och glad i alla fall. 

På lördag ska jag springa Mental Health Run. Det är ett lopp som jag tycker att känns väldigt viktigt. Ifjol var jag också med men då gick jag ju med kryckor så jag principgick bara 500m och hejade på de andra sen. I år ska jag springa och hoppas på att få till ett riktigt bra lopp. Jag hoppas verkligen att nån av er som läser spontananmäler er på en gång (sista anmälningsdagen imorgon, men jag tror att man kan efteranmäla sig också). Man kan välja mellan olika summor som man betalar då man anmäler sig och allt överskott går oavkortat till psykiatrisk forskning. Det är ett lopp som verkligen ALLA kan vara med i. Barn, vuxna, pensionärer, elitlöpare, motionärer, stavgångare, folk med barnvagn, hundar, rullstolar och rollatorer. Det är med andra ord ett perfekt tillfälle att kanske springa sitt allra första lopp någonsin. Om man inte velat/vågat/varit redo innan, så är det här rätt tillfälle! Så snälla, ställ upp och bidra, så ses vi där! 

Tills vidare springer jag på. 

Sandra

Här är några tips till er:

1) LYSSNA PÅ KROPPEN

Så enkelt men så svårt. Men det är alltid bättre med en vilodag för mycket än en för lite. Våga träna trots att du är trött och sliten och det känns lite här och var. Men våga vila om det gör ont eller om du känner dig energilös. Ibland är en lätt promenad, sömn och mat bättre än ett löppass. Träna aldrig med feber/halsont och liknande. Att vara smart är tråkigt ibland men det lönar sig alltid i längden. 

2) TRÄNA FÖR ATT BLI BRA

Vill du bli en duktig idrottare så ska det vara viljan att bli bättre som motiverar dig i träningen, inte jakten på magrutor och en instagramvänlig kropp. Alla kroppar är fina kroppar, och de bästa kropparna är de som är friska och starka. Det har ingenting med utseende att göra. Man kan vinna OS utan magrutor. Alla kroppar ser olika ut och det går inte att träna sig till vilken kropp som helst. Gör det bästa möjliga av det du har, och njut av vad just din kropp kan prestera. Känslan av att känna sig stark och oslagbar är så mycket häftigare än muskler bakom instagramfilter.

3) AVFÖLJ KROPPSFIXERADE INSTAGRAMANVÄNDARE

Att se bilder på folk som gång på gång lägger upp bilder på sina magrutor, sin perfekta rumpa och sina slimmade armar mår ingen bra av. Att ha som mål att börja se ut som någon annan är inte hälsosamt för någon. Och alla vet att de mest ”perfekta” kropparna knappast ser likadana ut 24/7 som de gör på dendär ena bilden (utvald bland hundrafemtitvå andra bilder) i perfekt ljus och med lagom många filter. Oavsett hur nöjd man är med sig själv så är det svårt att inte påverkas av all kroppsfixering. Det är så otroligt tufft att vara ung kvinnlig idrottare nu då fitnesskropparna syns överallt, hela tiden, och anses vara de perfekta kropparna. De kropparna är inte bättre än någon annan kropp. Alla kroppar är perfekta. DIN kropp är perfekt! 

4) ÄT

Det här är också jäkligt svårt nuförtiden. Hälsohetsen är större än någonsin och allt ska vara laktosfritt, glutenfritt, sockerfritt, mjölkfritt, soyafritt, fettfritt, vegetariskt, organiskt, ekologiskt och veganskt. Man får panik med mindre. Väldigt väldigt många av de hälsotips som finns på nätet är framtagna för folk som vill gå ner i vikt. Det betyder inte att den maten är hälsosam för alla. Och den maten som rekommenderas åt allmänheten är inte heller samma mat som rekommenderas åt elitidrottare. Jag säger som min bloggranne Emma, man kan äta allt, men inte alltid! Som uthållighetslöpare måste man äta MYCKET! Och om man på något vis skulle lyckas äta för mycket (men den risken är inte stor) så är det inte så svårt att ändra på kosten. Men äter du för lite så kan problemen bli väldigt mycket större och det kan leda till skador, sjukdom och trötthet. Och det om något kan ta tid att ändra på. Så ät! 

5) PMS OCH MENS

PMS har för mig förstört både träningspass och tävlingar. Och det känns värdelöst. Men jag tror på att vara ärlig mot sig själv. Vill kroppen inte köra ett tufft pass då pmsen är som värst eller hela kroppen känns menssvullen, kör ett lättare pass istället och kör det tuffare passet då kroppen känns bra igen. Våga vara ärlig med din tränare, mens är inget hemligt. Och så vill jag varmt rekommendera alla att testa att använda menskopp. Det är så mycket billigare, miljövänligare och bekvämare än alla andra mensskydd. Ja, det är pilligt första gångerna innan man kommer in i det, men sen glömmer man typ bort att man har mens. Kanske världens bästa uppfinning! PS. Jag sprang OS-kvalet ifjol med en stor blodfläck på de ljusblåa tävlingsshortsen. Då jag märkte det innan så freakade jag ur, men sen insåg jag att vad fan, alla människor i mitt lopp har mens i nåt skede. Alla vet vad det handlar om och det sista jag tänker göra är att skämmas över det. Och så bara struntade jag i det. Efter loppet hade shortsen blivit rena av allt vattengravshoppande 😉

6) VÅGA BE OM HJÄLP

Behöver du hjälp med något eller är osäker. Våga fråga. Finns det saker du inte känner dig trygg att prata med din tränare om, försök få tag på en idrottspsykolog/dietist eller liknande. Det är INTE en svaghet att be om hjälp, snarare en styrka att våga. De här personernas jobb är att hjälpa, och alla behöver hjälp i bland.

Sandra

Jag må ha några lopp bakom mig och några lopp kvar. Men igår sprang jag den enda ”riktiga” tävlingen för den här säsongen så enligt mig är tävlingssäsongen ändå över nu, trots att det ännu är fyra träningsveckor kvar innan en ny träningssäsong startar. Jag har ingen säsongsvila i år. Det viktigaste med säsongsvilan är egentligen den mentala pausen, men då jag inte har haft någon säsong så behövs inte den. Så jag fortsätter trappa och och stärka kroppen så den är redo att köra som vanligt från början av oktober. 

Även om senaste året har sett ut som det har gjort, så har jag fortfarande tusen människor att tacka, och ett så här kämpigt år har de här människorna varit viktigare än någonsin. 

Så här kommer mina tack, ska försöka låta bli att bli rörd och gråta medan jag skriver (sitter på ett fik) och jag ska förstås tacka alla personligen också. 

Mitt första tack går till ILKKA som opererade min häl i höstas. Jag litade på honom till 100% och han och hans team gjorde det bra. Jag blev så väl behandlad på sjukhuset att det inte ens blev jobbigt att alla pratade finska. De har också hållit kontakten med mig efteråt och kollat att allt har gått som det ska. Det har tagit lång tid för mig att bli hel, men så blir det ibland. 

Tack till min naprapat MATTIAS som varit med under hela året. Jag hade bara varit på några behandlingar hos honom innan, men jag pratade med honom innan operationen och han lovade att hjälpa mig. Sen har jag träffat honom nästan varje vecka och jobbat med rehab och nya övningar och fått behandlingar. Utan Mattias hade min kropp haft det riktigt kämpigt.

Tack till andra andra på ACCESS REHAB, Martin, Maria, Malin, Andreas för all hjälp och för att ni tagit emot mina paket 😉

Tack till BJÖRN SVERRE. Vi har knappt setts det senaste året, men jag är tacksam för den hjälp jag fått hittills i alla fall. Och för all pepp!

Tack till EMMA. Att kontakta Emma var det bästa jag gjort på länge. Hon har hjälpt mig att få ordning på kosten (inte så lätt då det kommer till en så kräsen människa som mig) och rutinerna. Hon har peppat som sjutton och har dessutom opererat sin häl, så vi har kunnat jämföra ärr och förstå varandra 😉 För övrigt har hon superskön humor. 

Tack till läkarna MAARIT som svarat på alla mina tusen frågor under året, PER som fick mina evighetsförkylningar att ta slut och KARIN som är en av de största anledningarna till att jag klarat av det senaste året. 

Tack till min idrottspsykolog GÖRAN. Utan Göran hade det senaste året blivit väldigt, väldigt tungt. Jag är så tacksam över att få jobba med honom. 

Tack till FINSKA FRIIDROTTSFÖRBUNDET och OLYMPIAKOMITTÉN för att ni hör av er och visar att ni bryr er, trots att jag inte har kunnat prestera i sommar. Det betyder mycket. 

Tack till mina managers STINA och DANIEL, för att ni finns där och lovar att hjälpa. Önskar så att jag hade behövt er hjälp i sommar.

Tack till mina föreningar IK FALKEN och HAMMARBY IF. Saknar mina Falkenkompisar hemma men är glad över att jag fick springa Stafett-FM med er och ser fram emot årets höjdpunkt på Åland om ett par veckor. Jag är glad över att vara med i Hammarby och jag trivs i min träningsgrupp, trots att vi aldrig kan träna tillsammans. Jag är också glad över att ha fått lära känna klubbens yngre tjejer och hjälpa dem lite med träning. Det är kul att se idrottare utvecklas och man lär sig mycket genom att coacha. Jag är glad över att få tillhöra två så fina föreningar.

Tack till MARTIN som hängt på så många av mina tuffa pass och gjort dem mentalt så mycket lättare. Han har dragit åt mig i motvinden och pushat mig då jag inte riktigt orkat längre. Han har också gjort uppvärmningen och nerjoggen så mycket trevligare. 

Tack till OSCAR, min tränare som har fått coacha mig i två år då jag varit skadad och bitter. Jag är inte lätt att ha att göra med, det är jag faktiskt inte. Men Oscar har varit så mycket mera än ”bara” en tränare. Han har verkligen hjälpt mig med allt och lite till. Jag kommer aldrig att kunna säga tack tillräckligt många gånger. Men jag ska försöka vara lite mera stabil och positiv kommande år. Och framför allt ska jag vara hel. Vårt samarbete blir nog ännu roligare då!

Tack till MAGNUS som står ut med allt. Jag fattar inte hur han gör. Han passade upp mig då jag hoppade runt på kryckor. Har haft full förståelse (eller åtminstone låtsas väldigt bra) då jag varit nere pga av allt hälkrångel. Han har funnits där hela tiden och skämt bort mig mera än jag förtjänar. Hans pojkvänspoäng är väldigt mycket högre än mina flickvänspoäng. Men jag lovar att försöka jaga i kapp.

Tack till FAMILJ och VÄNNER för att ni alltid finns där och för att ni ser mig som människa och inte idrottare. Det är så himla viktigt att bara få vara sig själv ibland. Och det här senaste året har jag verkligen insett hur mycket ni betyder för mig och hur mycket jag saknar er alla. Ser fram emot den dagen jag flyttar tillbaka till Finland igen. 

Och sist men inte minst. TACK TILL ER ALLA som hört av er under året. All pepp, alla uppmuntrande kommentarer, alla ”det är kul att se dig på banan igen” och ”du har dina bästa år framför dig” betyder så himla himla mycket just nu. Det är såna här perioder jag behöver era ord allra mest, och jag har fått mera kärlek än jag har kunnat drömma om. 

Det har varit ett riktigt kämpigt år, men jag tar en dag i taget och fokuserar framåt. Jag ser fram emot framtiden och mina minst åtta år till som elitsatsande friidrottare.

TACK TACK TACK!

Sandra