Och så blickar vi framåt.

Hej på er!

Ber om ursäkt för dålig uppdatering här på bloggen. Jag har tänkt skriva flera gånger, till och med skrivit flera inlägg som jag sen valt att inte publicera. Jag vågar inte skriva när saker och ting går bra, för då brukar jag typ bryta knät dan efter och inte kunna springa på några månader. Men nu skriver jag ändå. Kommer aldrig att förlåta mig själv om jag får avbryta banpasset imorgon. 

Men jo, jag är på gång igen. Jagar mil och springer motions/stadslopp varje helg. Motionslopp är helt klart den bästa höstträningen. Och så är det ju så himla trevligt. Hittills sen Finnkampen har jag hunnit springa sex lopp och har tre lopp kvar i min höstplan. 

Jag njuter som sjutton av hösten. Så härlig luft, så fina färger, så fräsch doft (tänk att ruttna löv kan dofta så underbart) och så härligt väder. Då jag var hemhemma i Nykarleby förra veckan hade vi dimma tå dygn i sträck. Jag var så lycklig att jag knappt kunde hantera mig själv. Dessutom fick jag åka båt med Ville och Jimppa i Vasa, fika med Johanna och Amanda i Jakobstad, umgås med familjen och känna på bebissparkar i syrrans gravidmage. Väldigt lyckat Finlandbesök. Det blev till och med lite jobbigt att åka tillbaka till Stockholm. 

Vi lever i ett kaos här hemma just nu. På grund av fuktskador har vi haft delar av golvet och väggen upprivna i två månaders tid. Lägenheten ser ut som kaos och det är svårt att koppla av här hemma. Längtar tills problemet blir åtgärdat och golvet fixat igen så man kan koppla av lite. Försöker ignorera den ekonomiska krisen. Idrottarekonomi täcker inte fuktskador.

Om två veckor åker vi till Skottland på träningsläger. Folk ba: ”Träningsläger? Du menar väl semester?” Om jag skulle åka på semester så skulle jag nog åka ner till värmen. Vissa kanske åker på träningsläger för att få värme. Vissa åker för att få höghöjdseffekt. Men jag tycker att det viktigaste för mig är att komma bort från vardagen, glömma to do-listan, få miljöombyte och kunna satsa på träning och återhämtning till 100%. Det är träningsläger för mig. Det kommer att bli många mil och två pass om dagen som vanligt och vi kommer att hyra lägenhet och laga all mat själva. Om folk vill kalla det semester eller träningsläger spelar ingen roll för mig. Jag ser fram emot frisk höstluft, fin natur, att läsa böcker och dricka kaffe. Och att få rensa hjärnan och få lite ny energi inför vintern. 

I övrigt försöker jag känna tacksamhet på varje pass jag springer. Det är inte superlätt. Jag är ju inte direkt i superform ännu, och det ska jag ju hur som helst inte vara i oktober heller. Jag har också fortfarande ont här och var, trots att hälen håller fint. Men efter att inte ha kunnat springa och varit skadefri de senaste 6 åren så får jag helt enkelt njuta av varje steg jag kan ta. Hösten är helt klart min favoritårstid och jag har varit så ledsen över att inte kunna springa de senaste åren. Men jag har samtidigt verkligen lärt mig att uppskatta löpningen på ett nytt sätt.

Jag håller på att jobba med min träningssammanfattning nu också. Jag älskar att räkna, analysera och jämföra. Jag brukar göra allting överdrivet detaljerat och skriva ihop typ tolv sidor text. Så himla intressant att få perspektiv på allting. Har redan hunnit bli överraskad över hur pass mycket löpmängd jag ändå har hunnit få ihop och över hur galet mycket jag var sjuk i vintras. Fattar inte hur jag orkade motivera mig den perioden. Nåväl, nu är jag frisk och glad i alla fall. 

På lördag ska jag springa Mental Health Run. Det är ett lopp som jag tycker att känns väldigt viktigt. Ifjol var jag också med men då gick jag ju med kryckor så jag principgick bara 500m och hejade på de andra sen. I år ska jag springa och hoppas på att få till ett riktigt bra lopp. Jag hoppas verkligen att nån av er som läser spontananmäler er på en gång (sista anmälningsdagen imorgon, men jag tror att man kan efteranmäla sig också). Man kan välja mellan olika summor som man betalar då man anmäler sig och allt överskott går oavkortat till psykiatrisk forskning. Det är ett lopp som verkligen ALLA kan vara med i. Barn, vuxna, pensionärer, elitlöpare, motionärer, stavgångare, folk med barnvagn, hundar, rullstolar och rollatorer. Det är med andra ord ett perfekt tillfälle att kanske springa sitt allra första lopp någonsin. Om man inte velat/vågat/varit redo innan, så är det här rätt tillfälle! Så snälla, ställ upp och bidra, så ses vi där! 

Tills vidare springer jag på. 

Sandra

Här är några tips till er:

1) LYSSNA PÅ KROPPEN

Så enkelt men så svårt. Men det är alltid bättre med en vilodag för mycket än en för lite. Våga träna trots att du är trött och sliten och det känns lite här och var. Men våga vila om det gör ont eller om du känner dig energilös. Ibland är en lätt promenad, sömn och mat bättre än ett löppass. Träna aldrig med feber/halsont och liknande. Att vara smart är tråkigt ibland men det lönar sig alltid i längden. 

2) TRÄNA FÖR ATT BLI BRA

Vill du bli en duktig idrottare så ska det vara viljan att bli bättre som motiverar dig i träningen, inte jakten på magrutor och en instagramvänlig kropp. Alla kroppar är fina kroppar, och de bästa kropparna är de som är friska och starka. Det har ingenting med utseende att göra. Man kan vinna OS utan magrutor. Alla kroppar ser olika ut och det går inte att träna sig till vilken kropp som helst. Gör det bästa möjliga av det du har, och njut av vad just din kropp kan prestera. Känslan av att känna sig stark och oslagbar är så mycket häftigare än muskler bakom instagramfilter.

3) AVFÖLJ KROPPSFIXERADE INSTAGRAMANVÄNDARE

Att se bilder på folk som gång på gång lägger upp bilder på sina magrutor, sin perfekta rumpa och sina slimmade armar mår ingen bra av. Att ha som mål att börja se ut som någon annan är inte hälsosamt för någon. Och alla vet att de mest ”perfekta” kropparna knappast ser likadana ut 24/7 som de gör på dendär ena bilden (utvald bland hundrafemtitvå andra bilder) i perfekt ljus och med lagom många filter. Oavsett hur nöjd man är med sig själv så är det svårt att inte påverkas av all kroppsfixering. Det är så otroligt tufft att vara ung kvinnlig idrottare nu då fitnesskropparna syns överallt, hela tiden, och anses vara de perfekta kropparna. De kropparna är inte bättre än någon annan kropp. Alla kroppar är perfekta. DIN kropp är perfekt! 

4) ÄT

Det här är också jäkligt svårt nuförtiden. Hälsohetsen är större än någonsin och allt ska vara laktosfritt, glutenfritt, sockerfritt, mjölkfritt, soyafritt, fettfritt, vegetariskt, organiskt, ekologiskt och veganskt. Man får panik med mindre. Väldigt väldigt många av de hälsotips som finns på nätet är framtagna för folk som vill gå ner i vikt. Det betyder inte att den maten är hälsosam för alla. Och den maten som rekommenderas åt allmänheten är inte heller samma mat som rekommenderas åt elitidrottare. Jag säger som min bloggranne Emma, man kan äta allt, men inte alltid! Som uthållighetslöpare måste man äta MYCKET! Och om man på något vis skulle lyckas äta för mycket (men den risken är inte stor) så är det inte så svårt att ändra på kosten. Men äter du för lite så kan problemen bli väldigt mycket större och det kan leda till skador, sjukdom och trötthet. Och det om något kan ta tid att ändra på. Så ät! 

5) PMS OCH MENS

PMS har för mig förstört både träningspass och tävlingar. Och det känns värdelöst. Men jag tror på att vara ärlig mot sig själv. Vill kroppen inte köra ett tufft pass då pmsen är som värst eller hela kroppen känns menssvullen, kör ett lättare pass istället och kör det tuffare passet då kroppen känns bra igen. Våga vara ärlig med din tränare, mens är inget hemligt. Och så vill jag varmt rekommendera alla att testa att använda menskopp. Det är så mycket billigare, miljövänligare och bekvämare än alla andra mensskydd. Ja, det är pilligt första gångerna innan man kommer in i det, men sen glömmer man typ bort att man har mens. Kanske världens bästa uppfinning! PS. Jag sprang OS-kvalet ifjol med en stor blodfläck på de ljusblåa tävlingsshortsen. Då jag märkte det innan så freakade jag ur, men sen insåg jag att vad fan, alla människor i mitt lopp har mens i nåt skede. Alla vet vad det handlar om och det sista jag tänker göra är att skämmas över det. Och så bara struntade jag i det. Efter loppet hade shortsen blivit rena av allt vattengravshoppande 😉

6) VÅGA BE OM HJÄLP

Behöver du hjälp med något eller är osäker. Våga fråga. Finns det saker du inte känner dig trygg att prata med din tränare om, försök få tag på en idrottspsykolog/dietist eller liknande. Det är INTE en svaghet att be om hjälp, snarare en styrka att våga. De här personernas jobb är att hjälpa, och alla behöver hjälp i bland.

Sandra

Jag må ha några lopp bakom mig och några lopp kvar. Men igår sprang jag den enda ”riktiga” tävlingen för den här säsongen så enligt mig är tävlingssäsongen ändå över nu, trots att det ännu är fyra träningsveckor kvar innan en ny träningssäsong startar. Jag har ingen säsongsvila i år. Det viktigaste med säsongsvilan är egentligen den mentala pausen, men då jag inte har haft någon säsong så behövs inte den. Så jag fortsätter trappa och och stärka kroppen så den är redo att köra som vanligt från början av oktober. 

Även om senaste året har sett ut som det har gjort, så har jag fortfarande tusen människor att tacka, och ett så här kämpigt år har de här människorna varit viktigare än någonsin. 

Så här kommer mina tack, ska försöka låta bli att bli rörd och gråta medan jag skriver (sitter på ett fik) och jag ska förstås tacka alla personligen också. 

Mitt första tack går till ILKKA som opererade min häl i höstas. Jag litade på honom till 100% och han och hans team gjorde det bra. Jag blev så väl behandlad på sjukhuset att det inte ens blev jobbigt att alla pratade finska. De har också hållit kontakten med mig efteråt och kollat att allt har gått som det ska. Det har tagit lång tid för mig att bli hel, men så blir det ibland. 

Tack till min naprapat MATTIAS som varit med under hela året. Jag hade bara varit på några behandlingar hos honom innan, men jag pratade med honom innan operationen och han lovade att hjälpa mig. Sen har jag träffat honom nästan varje vecka och jobbat med rehab och nya övningar och fått behandlingar. Utan Mattias hade min kropp haft det riktigt kämpigt.

Tack till andra andra på ACCESS REHAB, Martin, Maria, Malin, Andreas för all hjälp och för att ni tagit emot mina paket 😉

Tack till BJÖRN SVERRE. Vi har knappt setts det senaste året, men jag är tacksam för den hjälp jag fått hittills i alla fall. Och för all pepp!

Tack till EMMA. Att kontakta Emma var det bästa jag gjort på länge. Hon har hjälpt mig att få ordning på kosten (inte så lätt då det kommer till en så kräsen människa som mig) och rutinerna. Hon har peppat som sjutton och har dessutom opererat sin häl, så vi har kunnat jämföra ärr och förstå varandra 😉 För övrigt har hon superskön humor. 

Tack till läkarna MAARIT som svarat på alla mina tusen frågor under året, PER som fick mina evighetsförkylningar att ta slut och KARIN som är en av de största anledningarna till att jag klarat av det senaste året. 

Tack till min idrottspsykolog GÖRAN. Utan Göran hade det senaste året blivit väldigt, väldigt tungt. Jag är så tacksam över att få jobba med honom. 

Tack till FINSKA FRIIDROTTSFÖRBUNDET och OLYMPIAKOMITTÉN för att ni hör av er och visar att ni bryr er, trots att jag inte har kunnat prestera i sommar. Det betyder mycket. 

Tack till mina managers STINA och DANIEL, för att ni finns där och lovar att hjälpa. Önskar så att jag hade behövt er hjälp i sommar.

Tack till mina föreningar IK FALKEN och HAMMARBY IF. Saknar mina Falkenkompisar hemma men är glad över att jag fick springa Stafett-FM med er och ser fram emot årets höjdpunkt på Åland om ett par veckor. Jag är glad över att vara med i Hammarby och jag trivs i min träningsgrupp, trots att vi aldrig kan träna tillsammans. Jag är också glad över att ha fått lära känna klubbens yngre tjejer och hjälpa dem lite med träning. Det är kul att se idrottare utvecklas och man lär sig mycket genom att coacha. Jag är glad över att få tillhöra två så fina föreningar.

Tack till MARTIN som hängt på så många av mina tuffa pass och gjort dem mentalt så mycket lättare. Han har dragit åt mig i motvinden och pushat mig då jag inte riktigt orkat längre. Han har också gjort uppvärmningen och nerjoggen så mycket trevligare. 

Tack till OSCAR, min tränare som har fått coacha mig i två år då jag varit skadad och bitter. Jag är inte lätt att ha att göra med, det är jag faktiskt inte. Men Oscar har varit så mycket mera än ”bara” en tränare. Han har verkligen hjälpt mig med allt och lite till. Jag kommer aldrig att kunna säga tack tillräckligt många gånger. Men jag ska försöka vara lite mera stabil och positiv kommande år. Och framför allt ska jag vara hel. Vårt samarbete blir nog ännu roligare då!

Tack till MAGNUS som står ut med allt. Jag fattar inte hur han gör. Han passade upp mig då jag hoppade runt på kryckor. Har haft full förståelse (eller åtminstone låtsas väldigt bra) då jag varit nere pga av allt hälkrångel. Han har funnits där hela tiden och skämt bort mig mera än jag förtjänar. Hans pojkvänspoäng är väldigt mycket högre än mina flickvänspoäng. Men jag lovar att försöka jaga i kapp.

Tack till FAMILJ och VÄNNER för att ni alltid finns där och för att ni ser mig som människa och inte idrottare. Det är så himla viktigt att bara få vara sig själv ibland. Och det här senaste året har jag verkligen insett hur mycket ni betyder för mig och hur mycket jag saknar er alla. Ser fram emot den dagen jag flyttar tillbaka till Finland igen. 

Och sist men inte minst. TACK TILL ER ALLA som hört av er under året. All pepp, alla uppmuntrande kommentarer, alla ”det är kul att se dig på banan igen” och ”du har dina bästa år framför dig” betyder så himla himla mycket just nu. Det är såna här perioder jag behöver era ord allra mest, och jag har fått mera kärlek än jag har kunnat drömma om. 

Det har varit ett riktigt kämpigt år, men jag tar en dag i taget och fokuserar framåt. Jag ser fram emot framtiden och mina minst åtta år till som elitsatsande friidrottare.

TACK TACK TACK!

Sandra

För fem år sedan, år 2012, var jag trött på att springa hinder. Efter en säsong med både hemma-EM och OS i London var jag trött i både huvud och kropp och kände att jag inte orkade hoppa över ett hinder till. Så jag fick den fantastiska idéen att köra en ny dubbel på Finnkampen, nämligen 5000m och 10000m. Innan hade jag dubblerat på hinder och 1500m, och det var ju i alla fall lite mänskligt. Men att välja de två tråkigaste grenarna var väl sisådär.

Finnkampen (ja, många av oss finländare kallar också tävlingen för Finnkampen, helt enkelt för att det låter bättre (eller någon annan anledning, jag vet inte) men det betyder inte av vi håller på Sverige. Jag fattar inte att jag ens ska behöva förklara det men varje gång jag skriver ”Finnkampen” kommenterar någon ”du menar väl Sverigekampen” och jag får ta en paus och andas djupt några gånger för att sen förklara hela den här grejen igen), gick av stapeln i Göteborg och på Ullevi det året. Fan, nu inser jag att min långa parentes förstörde dendär meningen helt och hållet. Det är ert, ni som klagar på att vi säger Finnkampen, fel. En till förstörd mening. Nu börjar vi om.

Finnkampen gick av stapeln på Ullevi det året. Och vi hade en väldigt speciell stämning i det finska damlaget. Vi hade inte vunnit på många år. Jag minns inte om vi låg bra till i statistiken eller inte, men vi hade gett oss fan på att vinna. Och det kändes i laget att det var på riktigt. Vi hade en väldigt stark lagkänsla som jag bara har upplevt den gången. Och det funkade bra.

Hela Finnkampen inleddes med trippelseger åt oss och vi plockade på oss poäng efter poäng och plötsligt presterade alla verkligen på sin egen nivå, eller över. Jag sprang 5000m första dan med planen att ta det så lugnt som möjligt och spara på krafterna (sprang och bromsade så mycket i början att jag nästan började skratta för att det kändes så dumt(se bild)). Jag tog en andra plats vilket kändes mer än okej då vi även där tog en trippel till Finland. 

Dan efter var det dags för min 10000m-debut. Jag minns inte riktigt vad jag tänkte inför loppet, men desto bättre kommer jag ihåg tankarna under loppet. Jag kom ihåg att det var så galet tråkigt. Vi sprang inte speciellt snabbt, utan ganska lugnt, med några ryck då och då. Och det var såå tråkigt. Värst är ju efter ett par km då det känns som att man har sprungit en halv evighet men så har man freaking 17 varv kvar. Jag hade dock en plan minns jag, och jag höll mig till planen och jag vann. Och jag var så himla lycklig. Mer för att det var över än för att jag vann. 

Jag minns att jag sa i intervjuerna direkt efteråt att det var sjukt tråkigt att springa men kul att vinna och ganska snabbt därefter lovade jag mig själv att aldrig mera springa 10000m på bana. 

Och nu fem år senare så står jag, lik förbannat, på startlistan till helgens 10000m lopp på Stadion. Exakt hur gick det till? 

Det finns mycket att berätta angående hur det blev så här, men det sparar vi till efter helgen! 

Vi finländare har det tuffast möjliga utgångsläget i år, och att vinna blir helt enkelt skitsvårt. Sverige har haft en fantastisk säsong och Finland har haft en lite mindre bra. Men finnkamp är alltid finnkamp. Varje poäng och placering är viktig. Och statistik är bara siffror. 

Kom till Stadion och heja i helgen! Ja, det är många stjärnor som saknas, men Finnkampen handlar inte om stjärnor och superprestationer. Finnkampen handlar om kampen för varje liten poäng. Och i år blir det ännu mindre förutsägbart än vanligt. Och publikvänligt, som alltid! Och ert stöd ÄR viktigt. För båda lagen.

Tärkeintä ei ole voitto, vaan se että Ruotsi häviää 😉

Sandra (lycklig över att jag hade kommit i mål på det jag trodde var mitt livs sista 10000m på bana)

PS. Vi vann damkampen det året! 

Det blev inga finska mästerskap för mig i år. Och det kändes helt okej. Benhinnorna krånglade för mycket och jag var för osäker på att hälen skulle klara vattengraven så det var alldeles för riskabelt att testa. Jag hade inte förlåtit mig själv om jag hade varit tvungen att ta löpuppehåll igen. Hade finska mästerskapen i stället gått nån vecka senare så hade jag troligen kunnat köra, men ibland har man inte marginalerna på sin sida. Och det är ju trots allt de internationella mästerskapen jag tränar för. 

Överlag är allt bra. Jag saknar att tävla men är inte riktigt på tävlingshumör ändå. Jag vill tävla då jag känner mig stark och vet att jag kan prestera och jag är inte riktigt där ännu. Däremot går träningen snabbt framåt nu och det är roligt att köra på bana igen. För tillfället är jag uppe och jagar mängd igen. Just nu handlar det om tolvmilsveckor så det är inga stora mängder, men senast jag klarade av en sån löpmängd var april 2016 och innan det sommaren 2015. Så med tanke på det är tolv mil en hel del. Och troligen kommer kroppen att svara bra på det också. Jag tar fortsättningsvis en dag i taget och har inga tävlingsplaner för resten av sommaren. Om det går väldigt bra så kanske jag väljer att springa bana i alla fall men annars håller jag mig till motionslopp som jag kan köra i träningssyfte. 

Jag har tyckt att det skulle bli väldigt jobbigt att missa VM. Just London kändes så perfekt. Och speciellt det faktum att det var kvällskval. Men ärligt talat så vet jag att oavsett vilken tävling man missar så känns just den tävlingen speciell. Så är det ju bara. Det man inte kan få vill man ha. Men nu har jag accepterat att det är som det är. Det känns inte jobbigt att inte tävla, för jag har insett att jag inte vill tävla om jag inte kan göra mig själv rättvisa. Och det hade jag inte kunnat. Det som känns tufft är egentligen bara hela mästerskapssituationen. Jag älskar verkligen mästerskapsveckorna. Känslan av gemenskap är så himla härlig. Att leva med människor som har samma mål och lever liknande liv, och inte tycker att det är konstigt att man prioriterar träning och idrott högre än det mesta, det är speciellt. Och det känns tråkigt att missa. Men det ger ju mera vilja och motivation att jobba vidare.

Finland har i år ett väldigt litet lag. Tyvärr har vi otroligt många skadade idrottare i år, så det känns trist. Men vi har väldigt många på gång nu, speciellt bland de äldre juniorerna. Så förhoppningsvis har vi ett stort EM-lag nästa år. Då hoppas jag också att jag får sällskap av idrottare som Hantta Latvala, Nooralotta Neziri, Oskari Mörö, Wilma Murto och några spjutkastare. Och förstås en massa nya idrottare som Sanna Nygård, Sara Kuivisto och varför inte en lillasyster också. Oavsett så tror jag på finsk friidrotts framtid, även om vi har ett väldigt mycket svagare år än Sverige i år. Sen ska vi kanske inte jämföra med Sverige alldeles för mycket heller, med tanke på att landet har nästan dubbelt flera invånare än Finland. Men jag erkänner att Finnkampen blir tufft i år. Men att slå ur underläge är alltid kul!

Och om någon av er som läser min blogg möjligtvis tillhör den kategorin som gillar att gnälla på hur usla idrottare är och att de som ska delta i mästerskap bara är turister så tycker jag att ni ska tänka om. Få saker gör mig så jäkla förbannad som varje år då finska landslaget presenteras och det rasar in kommentarer om att alla bara är turister. Det är så otroligt vidrigt. ALLA som har kvalat till ett mästerskap förtjänar sin plats. ALLA. Om bara medaljörerna var med så skulle det inte bli några mästerskap och det skulle aldrig bli några överraskningar. Att vara med på mästerskap ger också erfarenhet inför framtiden och ofta behöver man några mästerskap innan man lyckas som bäst, även om det givetvis är individuellt. Men jag blir så förbannat trött på att medaljer är det enda som räknas inom friidrotten. Att vara på ett mästerskap och ge allt och göra sitt allra bästa är att representera sitt land på ett fint sätt. Oavsett vilken placering det räcker till. Att klanka ner på idrottare hjälper aldrig. Tvärtom lägger det mera press och tär på självförtroendet. Och NEJ, det hör inte till att man ska behöva kunna ta skit bara för att man är duktig. Ingen ska behöva stå ut med okända människor som totaldissar ens prestationer utan att ha någon koll. INGEN. Att vara friidrottare i Norden är inte det allra lättaste med tanke på hur lite pengar det finns i sporten. Få idrottare kan leva på sin idrott och få tränare kan vara tränare på heltid. Vi har inte samma förutsättningar som exempelvis i USA, så är det bara. Så folk som gnäller kanske ska sponsra de idrottare de tycker är för dåliga istället så hen har större förutsättningar att prestera bra på nästa mästerskap.

Jag ska fortsätta att träna nu. Jag hade en motivationssvacka ett par veckor efter att jag hade beslutat att stå över VM, men nu är motivationen tillbaka och jag njuter av att få springa mycket igen.

Nästa helg ska två av mina vänner gifta sig och eftersom jag inte har något viktigt mästerskap på gång så ska jag lägga ner tid på att hjälpa dem med förberedelser och unna mig ett glas skumpa på bröllopsdagen. Kanske till och med två, men med tanke på att det är långpass på programmet dan efter och dessutom lillasysters förlovningsfest hemma hos oss, så blir det nog inte vildare än så. Men kul ska jag ha och stanna uppe halva natten om jag känner för det. Man måste ju passa på! Fast med de här träningsveckorna i kroppen blir nog ”halva natten” inte speciellt sent. 

Så är läget nu. Och vet ni, kvällarna har blivit mörkare och jag har börjat ana höst i luften. Min favorittid på året är på kommande, och det gör mig så himla glad. 

I höst är det också två år sedan Oscar tog över som tränare, men det är första hösten som jag är skadefri och det blir spännande att se vad som händer när han får coacha mig i riktig löpträning! 

Jag tror det blir bra. Det är jag nästan säker på. 

Sandra