GOD JUL!

Igår var det midsommar och imorgon är det julafton. Sen när har tiden börjat gå så här galet snabbt? 

Skrev ju nyss ett blogginlägg, men tydligen var det en månad sedan. Hänger inte riktigt med i svängarna.

Nåväl, den här hösten har sett ut som de flesta av mina höstar. Höga förhoppningar och en hel del krångel. Den här gången är det en fot som inte har samarbetat fullt ut, men tack och lov har jag inte tvingats till total löpvila. Det hade varit väldigt surt. Istället har det blivit nålar, tejp, massage, fotstyrka, voltaren och sällskap i bassängen mellan löppassen. Mitt team är världens bästa! 

Min spikskoabstinens är skyhög. Den senaste månaden har jag inte sprungit något på bana, men däremot har jag hunnit köra styrka i flera olika friidrottshallar. Inför dessa styrkepass har jag värmt upp på cykel (doserade kurvor är ingen höjdare för sliten fot) samtidigt som jag har tittat längtansfullt och bedjande på banorna med hjärtanformade emojiögon. Jag skulle göra vad som helst för att få dra på mig spikskorna och känna mig stark, lätt, snabb och jäkligt taggad. Senast jag hade den känslan var på Bauhausgalan i Stockholm för ett och ett halvt år sedan. Så abstinensen känns ganska logisk. Men jag står ut, för jag vet att då jag väl får släppa loss på banan, då finns det ingen anledning till att hålla tillbaka, och då kan det bli kul.

Angående inomhussäsong så tar jag inga beslut ännu. Någon längre säsong blir det i varje fall inte. Högst tre-fyra lopp skulle jag tro. Ser ingen mening med att köra all in inomhus, det är mest ett trevligt avbrott i grundträningen. Men om inte kroppen känns 110% bra så kör jag inte. Doserade kurvor är inget att leka med. 

För tre veckor sedan blev jag moster till världens gulligaste unge. Jag var och hälsade på i Vasa förra helgen. Lite besviken över att bebisen inte riktigt fattade att jag var där och att han inte ville kasta boll. Tvåveckors-människor gör tydligen inte så mycket mera än sover, gnäller, bajsar och är allmänt minimala. Och gulliga. Jättegulliga. Jag kunde ju sitta med honom i famnen och fascineras av hans roliga miner i några evigheter. Dessutom skrek han så lågt att jag inte ens vaknade om nätterna. Sov som en prinsessa. Nu är jag så babysjuk att jag nog måste skaffa en kattunge för att lugna ner mig. 

Jag ser fram emot jul så himla mycket. Två veckor i Finland med kompisgängets traditionella glöggkväll, julgranspyntning dan innan julafton med familjen (försöker desperat klamra mig fast vid den traditionen även om resten av familjen inte verkar riktigt lika intresserade längre), juldagsmiddag med halva släkten, nyårsfirande med vännerna, fikastunder och promenader med kompisar jag inte träffat på flera år. Kan bara bli bra. Och däremot ska jag njuta av att bara vara hemhemma i Nykarleby med familjen. Blir så himla mysigt! 

Jag har utvecklat ett starkt ogillande till Instagram senaste tiden. Jag tycker att människor får se ut hur de vill, lägga upp vilka bilder de vill, ha på sig hur lite kläder de vill och göra vad sjutton de vill av sina liv så länge man inte gör andra människor illa. Men jag tycker också att kroppsfixeringen på Instagram är rent ut sagt vidrig. Jag tycker att det är såå tråkigt att det är så mycket fokus på utseende bland idrottare. Att unga idrottare har som mål att börja se ut som fitnesstjejerna som publicerar minst en ”puta med rumpan-bild” i tights och sport-bh om dan.

Såklart att vi alla vill se bra ut. Såklart man ska vara stolt över sin kropp. Såklart man får visa upp sin kropp. Men måste den perfekt formade rumpan och magrutorna vara allt? Måste det vara det som räknas som ”perfekt” och som man ska sträva efter? Varför ska man sträva efter att se ut som alla andra istället för att sträva efter att ha en frisk och stark kropp? Det känns bara så riskabelt och ohälsosamt. Jag är rädd att unga människor får fel förebilder, och tror att man måste se ut på ett visst sätt i kroppen för att kunna bli bra på sin idrott. Och det är så trist. Jag hoppas att idrottare blir bättre på att tänka på det och inte bara jaga likes. 

På tal om galet. #metoo. Det är mäktigt hur stort det har blivit, och sorgligt att världen ser ut som den gör. Varje dag svämmar internet över av nya vidriga berättelser som får en att må illa, bli förbannad och känna sig lite uppgiven. Något av det vidrigaste är män som försvarar män genom att använda sig av argumenten ”hon borde ha förstått vad hon gav för signaler”, ”hon förstod väl vad han var ute efter”, ”hon var väldigt på, men sen ångrade hon sig”. Exakt när blev det kvinnors skyldighet att ge män vad de vill ha? Exakt när betyder ”att visa att man eventuellt kanske kan tänka sig att ha sex” att man ”måste ha sex”? Exakt när betyder det att om mannen tror att han ska få ligga, då är det kvinnans skyldighet att han ska få ligga? Exakt när blev det så att en man inte får bli besviken? Hej män, ibland är livet orättvist, ibland får man inte vad man vill ha, ibland måste man bli besviken. Och då får man acceptera situationen, vara ledsen över det ett tag, och sedan gå vidare. Det är faktiskt inte svårare än så. Den enda kropp du bestämmer över är din egen. 

På tal om kroppar. Det är förkylningstider (när är det inte förkylningstider?). Läs Emmas inlägg om det HÄR. Jag har blivit jäkligt irriterad på förkylda människor på GYMMET senaste veckorna. Vem går på gym då man är sjuk? Så otroligt respektlöst. Idag powerwalkade en hostande PT, tre meter från mig på gymmet. Jag gick därifrån.

Nu märker jag dock att jag blir lite upprörd. Dags för kaffe!

Hejdå!

Sandra

Hälsningar från min nya favoritstad Inverness. 

Jag förstår att Laura Muir är en av världens bästa löpare, för hon är född i Inverness. Jag tror att man blir bra på alla sätt och vis om man är härifrån. 

Staden är lugn, trevlig och harmonisk. Den är vacker och vädret ändrar varje timme. Man behöver inte vara ledsen om det regnar då man vaknar på morgonen för man kanske ändå får springa i sol en timme senare.

Det finns färgade ljusslingor längs gångbanorna och kaniner springer runt i parken. Det finns rosa elefanter i skogen och smöriga budskap på gatubrunnarna. Man blir glad i magen och lugn i själen av att vara här. 

Staden är perfekt för löpning också. Det är platt, det finns grusvägar (igår hittade jag en 6km lång grusväg längs med floden. Helt platt, inga korsningar och inga människor) och hundarna är väluppfostrade. 

Och så finns det tusen fik där man bara kan andas och ta det lugnt mellan passen. 

Människorna är vänliga utan att vara för på. 

Inverness är underbart. Och på min instagram (@steeplesandra) finns bilder som nästan visar hur fint det är här. 

På måndag åker vi hem. Jag ser fram emot att komma hem igen. Det betyder att lägret har gjort sitt. Jag känner ro i kroppen, nu är jag redo för vardag. 

Dessutom lär golvet äntligen vara fixat. Det är i alla fall nästan klart. Allt är bättre än inget. 

Sandra

Ps. 1000 dagar till OS i Tokyo. Det är nästan tre år men det känns nära. Jag längtar ihjäl mig lite ibland. Men det är också det som får mig att vilja göra jobbet till 100 % och utnyttja de tusen dagarna maximalt. 

Hej från Skottland.

En vecka av vårt tvåveckorsläger är avklarat och jag börjar äntligen känna mig som en lugn människa igen. Det var verkligen perfekt att åka iväg då de äntligen ska lägga om vårt golv efter två månaders kaos. Att bo i en kaoslägenhet är inte speciellt avkopplande. Och då de lägger om golvet kan vi ändå inte vara hemma så det blev bra tajming med läger nu.

Edinburgh var ärligt talat inte så som jag hade hoppats. Det är en vacker stad, men samtidigt så otroligt sliten. De gamla stenhusen är fina, men så smutsiga att de ser helt förfallna ut. Inga vägar är nyasfalterade, utan istället lappade överallt. Det kändes tyvärr mera sunkigt än mysigt, trots att det var väldigt vackert på sina ställen (älskade parkerna med de stora tomma gräsmattorna).

Men jag fick ihop min träning utan större problem och fick också ett gymkort på ett fint sportcenter en knapp kilometer från lägenheten vi hyrde.

Vi har inte gjort mycket annat än tränat första veckan. Eftersom vi bodde vid Holyrood park så tog vi en promenad upp till Arthur’s seat, det kände vi oss tvungna till att göra. Men i övrigt har vi inte turistat alls. Vi orkade inte ens kolla in slottet. En dag var vi inne i centrum på en fika men blev mest stressade av trängseln.

Det sämsta med Edinburgh är helt klart trafiken. Trafikljusen är de långsammaste jag någonsin upplevt och fotgängare är väldigt lågt prioriterade. Man fick stå löjligt länge vid varje korsning. Vid korsningar utan trafikljus väntade bilar aldrig på fotgängare, inte ens äldre folk och mammor med barnvagnar. Det var alltid bilarna som skulle först, trots att det var ett övergångsställe. Det är inte så att de kör helt galet eller något. Det är bara så att bilisterna är prio ett. Och trottoarerna var under all kritik.

Och ja. Vänstertrafiken. Jag trodde aldrig jag skulle bli så påverkad av vänstertrafiken som jag blev. Jag har ändå varit i vänstertrafikländer förr. Men vilket jäkla hjärnsläpp jag fick. Vet inte hur många gånger jag fick tvärstanna och sprang över gatorna i ren panik (var aldrig någon större fara ändå). Jag kom fram till ett övergångsställe och min hjärna ba: ”okej, nu ska jag alltså inte kolla vänster först, men åt vilket håll ska jag kolla då?”. Kändes intelligent. Men att kolla vänster är ju inget man tänker på annars, det går ju automatiskt, så det var väl därför. Men galet förvirrande var det i alla fall.

Det bästa var den charmiga hundkulturen. Jag har ingen bra bild av hundägare, för jag är så förbannat trött på alla okopplade hundar som vill hälsa/leka/vara ivägen/förstöra ens träning/osv trots att det finns skyltar där det står att hunden ska vara kopplad. I Stockholm får man tydligen bestämma själv om de reglerna gäller ens egen hund. Här är det mycket bättre. Ingen går runt med små handväskehundar eller hundar som man bara vill visa upp, utan här är det större charmiga hundar, samtliga okopplade och väluppfostrade. Det var hundar överallt i Edinburgh. I varje park var det massor med folk som lekte med sina hundar. Och inte en enda gång kom en hund ens i närheten av mig och ville hälsa eller leka. Ägarna behövde inte ens säga till. Jag som tycker att hundar är det största problemet då jag ska träna utomlands har inte varit det minsta rädd och osäker. Bra Edinburgh!

Andra saker jag gillar med Edinburgh (och Skottland överlag) är språket. Så himla charmigt, även om deras engelska kan vara lite (mycket) svår att förstå ibland. Och jag har helt förälskat mig i att alla hus har olika färger på dörrarna. För att inte tala om alla vackra stenhus. De gråbruna husen mot allt det gröna (Skottsk grön är finare än all annan grön) är bara så himla fint. Jag måste ha ett stenhus i framtiden.

Idag tog vi tåget från Edinburgh till Inverness (galet fin tågresa) och det var väldigt skönt att komma från Storstan till ett lite mindre och lugnare ställe. Vi har inte hunnit se så mycket av stan idag, utan det blir morgondagens projekt, men stället verkar helt fantastiskt.

Vi har båda veckorna hyrt lägenhet via Airbnb. Det är första gången som kontrollmänniskan i mig vågar testa på det och jag har inte varit besviken. Lägenheten i Edinburgh var stor och charmig med en fantastisk utsikt, men också lite sliten. Lägenheten här i Inverness är mycket fräschare och faktiskt superfin. Och trots att det är lyxigt med helpension då man är på träningsläger så är det också väldigt skönt att få äta sin egen hemlagade mat istället. Mer jobb, men godare mat, tycker jag. Och billigare förstås.

Och då man bor i lägenhet känns det mera som hemma. Och det är skönt att slänga sig på soffan mellan träningarna med en kopp pulverkaffe och en skön bok (chicklitt) och få en ännu mera romantiserad bild av Storbritannien.

Så jag ser fram emot en vecka till i Skottland. Jag ser fram emot att springa på nya vägar och att upptäcka en ny stad. Jag ser fram emot att läsa flera böcker och rensa ur min hjärna ännu mera tills jag känner mig så rofylld att jag är redo att åka hem igen.

Men nu ska jag sova!

Sandra

PS. Har hört säckpipa och sett några kiltar. Har inte druckit whisky (kommer inte att ske, någonsin) och det har typ inte regnat alls. Nån natt bara.

Jag har jobbat mycket med medveten närvaro (mindfulness) senaste åren. Det har gjort att jag oftast stressar mindre och blir bättre på att uppskatta små saker runt omkring mig. Men så finns det stunder som det är så förbaskat tråkigt att vara här och nu. Typ då det är grått ute. Jag har alltid älskat hösten och tyckt att det är bästa tiden på året. Jag tycker att det är så fint med alla färger och mysigt med mörka kvällar. Men i år har jag blivit så himla påverkad av de äckligt gråa dagarna då det aldrig egentligen blir ljust över huvudtaget. Jag har känt mig så himla låg och frånvarande. Och såna gånger brukar jag påminna mig om hur mycket jag har att se fram emot resten av året. 

Så nästa gång jag känner att gråheten tar över, då ska jag läsa den här listan över saker jag ännu ser fram emot 2017: 

– Skottlandslägret. På måndag åker jag till Edinburgh och Inverness två veckor med Magnus. Jag behöver verkligen miljöombyte för att få ny motivation i träningen. Jag ser fram emot att få bo i en annan lägenhet, springa på andra vägar, handla i andra matbutiker och att glömma vardagsstressen och vår lägenhet med upprivet golv och få stressa ner lite. Vi har inga planer på turistande och liknande (vilket man helt klart får göra fastän man är idrottare på läger), för att jag helt enkelt inte har någon lust. Jag vill varva ner, koppla av, och orka göra min träning till 100%. Och så ska jag börja läsa böcker igen. Tänkte försöka hinna med tre styckna under lägret. Mest taggad på Fredrik Backmans Björnstad. Älskar Backmans böcker. 

– Alla olästa böcker i hyllan. Att läsa är så underskattat.

– Att bli moster för första gången och att åka hem till Finland och hälsa på bebisen medan den ännu är pytteliten. Kommer att dö av babysjuka och vara tvungen att skaffa en kattunge för att lugna ner mina moderskänslor. 

– Att springa mattest i Jyväskylä. Sjukt nyfiken på det. Många år sen jag sprungit test sist. Tyvärr. 

– Att dra träning åt mina Hammarbytjejer och att åka med klubbens löpare på helgläger på Bosön. Ser fram emot att lära känna gänget bättre.

– Att hänga med Elpz. Så lycklig att en av mina bästa vänner från högstadietiden har flyttat till Sthlm och bara bor 10min (med cykel) bort.

– Att kanske åka på ett kort decemberläger till värmen och samla på sig lite D-vitamin.

– Att ge julklappar åt alla jag känner och att göra så många julklappar som möjligt själv. Har redan börjat. Min inre pysseltant njuter. 

– Att vara hemhemma i Finland hela TVÅ veckor över jul. Två veckors kvalitetstid med mamma och pappa. Och syskon och vänner. Kommer att bli såå skönt.

– Den traditionella glöggkvällen med kompisgänget. Tror det blir nionde året vi håller den. I år får någon annan vara jultomte (jag brukar köra i en röd gympadräkt i string och med nät över magen. Den är vidrig och fruktansvärt kul!)

– Dan innan julafton med familjen. Att hänga fult dagispynt (smällkarameller gjorda av toapappersrullar) i granen är lika roligt varje år. Jag är mycket svag för traditioner. 

– Förhoppningsvis hinna träffa vänner som jag inte sett på flera år, då jag för en gångs skull är hemma lite längre tid! 

– Lugnt nyårsfirande med mina vänner. Blir så glad i själen av att umgås med mina vänner.

Och förstås att få fortsätta springa och vara frisk och hel. Och att få springa inomhus på kortbana igen efter ett uppehåll på nästan två år. Och att komma igång med styrka och jobbiga hopp igen som jag inte kunnat göra sen hälen började krångla. Och att träna hinder.

Det här året som började så himla uselt kanske faktiskt kan sluta helt fantastiskt. 

Just nu lever jag lite i framtiden. Men nästa vecka ska jag bli lite mera närvarande igen. 

Sandra

Mental Health Run gick fantastiskt bra. Det var 7 grader och regn (vilket tyvärr nog skrämde iväg en hel del folk), men eftersom det inte blåste så kändes det inte så himla kallt. Perfekt Sandraväder. Och jag struntade i att kroppen hade varit tung och seg de senaste passen och bestämde mig för att för en gångs skull faktiskt köra på och inte bli så himla bekväm. 

Det började med att startskottet smällde och jag halkade med ena foten på det våta gräset och kom inte framåt. Det måste ha sett ut som att jag hade världens sämsta reaktionsförmåga. Sen stack jag iväg och fick springa en bit innan jag kom ikapp en lite pojke som tokrusade från början. Sen sprang jag resten av loppet själv, men kände mig pressad av en kille som låg en bit bakom. Så jag vågade aldrig bli bekväm utan körde bara på. Var supernöjd då jag kom i mål på tiden 16.25. Nästa år springer jag igen och hoppas på att se mera folk på startlinjen. Det är ett väldigt speciellt lopp med en väldigt speciell gemenskap. Det känns inte alls som andra lopp. Mera mysigt och positivt på något vis. 

Jag har suttit och jobbat med min träningssammanfattning för det senaste året nu ett tag och idag blev jag klar. Mellan november och april hade jag 36 (!) vilodagar pga förkylning/feber/magsjuka. Och däremellan hade jag en häl som sportade med att komma med nya bakslag. Jag fattar inte hur jag orkade hålla ihop det alls den perioden. Men när man ser sammanfattningen så ser jag ju också hur otroligt lite träning jag har kunnat göra. Och därför är jag ännu mera överraskad över att jag har kommit tillbaka till den nivå jag är på nu. Ynka 1830 löpkilometer har jag fått ihop (och en jäkla massa timmar alternativ träning). Jag har hunnit med 56 behandlingar på Access Rehab och tävlat 10 gånger. Det är väl de siffror som kan tänkas vara intressanta. Resten är mest nördigt. Men det finns ju förbättringspotential minsann. Och det gör mig glad och motiverad.

Kommande säsong ska jag fortsätta att lyssna på kroppen och kämpa med att ha bra träning/vila/äta/sova-rutiner, hålla mig frisk, jaga mil, jobba på hinderteknik och bli mer stark i hela kroppen. Men framför allt ska jag vara hel. Då kan jag ha riktigt roliga år framför mig!

Sandra