Edinburgh

Jag har jobbat mycket med medveten närvaro (mindfulness) senaste åren. Det har gjort att jag oftast stressar mindre och blir bättre på att uppskatta små saker runt omkring mig. Men så finns det stunder som det är så förbaskat tråkigt att vara här och nu. Typ då det är grått ute. Jag har alltid älskat hösten och tyckt att det är bästa tiden på året. Jag tycker att det är så fint med alla färger och mysigt med mörka kvällar. Men i år har jag blivit så himla påverkad av de äckligt gråa dagarna då det aldrig egentligen blir ljust över huvudtaget. Jag har känt mig så himla låg och frånvarande. Och såna gånger brukar jag påminna mig om hur mycket jag har att se fram emot resten av året. 

Så nästa gång jag känner att gråheten tar över, då ska jag läsa den här listan över saker jag ännu ser fram emot 2017: 

– Skottlandslägret. På måndag åker jag till Edinburgh och Inverness två veckor med Magnus. Jag behöver verkligen miljöombyte för att få ny motivation i träningen. Jag ser fram emot att få bo i en annan lägenhet, springa på andra vägar, handla i andra matbutiker och att glömma vardagsstressen och vår lägenhet med upprivet golv och få stressa ner lite. Vi har inga planer på turistande och liknande (vilket man helt klart får göra fastän man är idrottare på läger), för att jag helt enkelt inte har någon lust. Jag vill varva ner, koppla av, och orka göra min träning till 100%. Och så ska jag börja läsa böcker igen. Tänkte försöka hinna med tre styckna under lägret. Mest taggad på Fredrik Backmans Björnstad. Älskar Backmans böcker. 

– Alla olästa böcker i hyllan. Att läsa är så underskattat.

– Att bli moster för första gången och att åka hem till Finland och hälsa på bebisen medan den ännu är pytteliten. Kommer att dö av babysjuka och vara tvungen att skaffa en kattunge för att lugna ner mina moderskänslor. 

– Att springa mattest i Jyväskylä. Sjukt nyfiken på det. Många år sen jag sprungit test sist. Tyvärr. 

– Att dra träning åt mina Hammarbytjejer och att åka med klubbens löpare på helgläger på Bosön. Ser fram emot att lära känna gänget bättre.

– Att hänga med Elpz. Så lycklig att en av mina bästa vänner från högstadietiden har flyttat till Sthlm och bara bor 10min (med cykel) bort.

– Att kanske åka på ett kort decemberläger till värmen och samla på sig lite D-vitamin.

– Att ge julklappar åt alla jag känner och att göra så många julklappar som möjligt själv. Har redan börjat. Min inre pysseltant njuter. 

– Att vara hemhemma i Finland hela TVÅ veckor över jul. Två veckors kvalitetstid med mamma och pappa. Och syskon och vänner. Kommer att bli såå skönt.

– Den traditionella glöggkvällen med kompisgänget. Tror det blir nionde året vi håller den. I år får någon annan vara jultomte (jag brukar köra i en röd gympadräkt i string och med nät över magen. Den är vidrig och fruktansvärt kul!)

– Dan innan julafton med familjen. Att hänga fult dagispynt (smällkarameller gjorda av toapappersrullar) i granen är lika roligt varje år. Jag är mycket svag för traditioner. 

– Förhoppningsvis hinna träffa vänner som jag inte sett på flera år, då jag för en gångs skull är hemma lite längre tid! 

– Lugnt nyårsfirande med mina vänner. Blir så glad i själen av att umgås med mina vänner.

Och förstås att få fortsätta springa och vara frisk och hel. Och att få springa inomhus på kortbana igen efter ett uppehåll på nästan två år. Och att komma igång med styrka och jobbiga hopp igen som jag inte kunnat göra sen hälen började krångla. Och att träna hinder.

Det här året som började så himla uselt kanske faktiskt kan sluta helt fantastiskt. 

Just nu lever jag lite i framtiden. Men nästa vecka ska jag bli lite mera närvarande igen. 

Sandra

Mental Health Run gick fantastiskt bra. Det var 7 grader och regn (vilket tyvärr nog skrämde iväg en hel del folk), men eftersom det inte blåste så kändes det inte så himla kallt. Perfekt Sandraväder. Och jag struntade i att kroppen hade varit tung och seg de senaste passen och bestämde mig för att för en gångs skull faktiskt köra på och inte bli så himla bekväm. 

Det började med att startskottet smällde och jag halkade med ena foten på det våta gräset och kom inte framåt. Det måste ha sett ut som att jag hade världens sämsta reaktionsförmåga. Sen stack jag iväg och fick springa en bit innan jag kom ikapp en lite pojke som tokrusade från början. Sen sprang jag resten av loppet själv, men kände mig pressad av en kille som låg en bit bakom. Så jag vågade aldrig bli bekväm utan körde bara på. Var supernöjd då jag kom i mål på tiden 16.25. Nästa år springer jag igen och hoppas på att se mera folk på startlinjen. Det är ett väldigt speciellt lopp med en väldigt speciell gemenskap. Det känns inte alls som andra lopp. Mera mysigt och positivt på något vis. 

Jag har suttit och jobbat med min träningssammanfattning för det senaste året nu ett tag och idag blev jag klar. Mellan november och april hade jag 36 (!) vilodagar pga förkylning/feber/magsjuka. Och däremellan hade jag en häl som sportade med att komma med nya bakslag. Jag fattar inte hur jag orkade hålla ihop det alls den perioden. Men när man ser sammanfattningen så ser jag ju också hur otroligt lite träning jag har kunnat göra. Och därför är jag ännu mera överraskad över att jag har kommit tillbaka till den nivå jag är på nu. Ynka 1830 löpkilometer har jag fått ihop (och en jäkla massa timmar alternativ träning). Jag har hunnit med 56 behandlingar på Access Rehab och tävlat 10 gånger. Det är väl de siffror som kan tänkas vara intressanta. Resten är mest nördigt. Men det finns ju förbättringspotential minsann. Och det gör mig glad och motiverad.

Kommande säsong ska jag fortsätta att lyssna på kroppen och kämpa med att ha bra träning/vila/äta/sova-rutiner, hålla mig frisk, jaga mil, jobba på hinderteknik och bli mer stark i hela kroppen. Men framför allt ska jag vara hel. Då kan jag ha riktigt roliga år framför mig!

Sandra 

Hej på er!

Ber om ursäkt för dålig uppdatering här på bloggen. Jag har tänkt skriva flera gånger, till och med skrivit flera inlägg som jag sen valt att inte publicera. Jag vågar inte skriva när saker och ting går bra, för då brukar jag typ bryta knät dan efter och inte kunna springa på några månader. Men nu skriver jag ändå. Kommer aldrig att förlåta mig själv om jag får avbryta banpasset imorgon. 

Men jo, jag är på gång igen. Jagar mil och springer motions/stadslopp varje helg. Motionslopp är helt klart den bästa höstträningen. Och så är det ju så himla trevligt. Hittills sen Finnkampen har jag hunnit springa sex lopp och har tre lopp kvar i min höstplan. 

Jag njuter som sjutton av hösten. Så härlig luft, så fina färger, så fräsch doft (tänk att ruttna löv kan dofta så underbart) och så härligt väder. Då jag var hemhemma i Nykarleby förra veckan hade vi dimma tå dygn i sträck. Jag var så lycklig att jag knappt kunde hantera mig själv. Dessutom fick jag åka båt med Ville och Jimppa i Vasa, fika med Johanna och Amanda i Jakobstad, umgås med familjen och känna på bebissparkar i syrrans gravidmage. Väldigt lyckat Finlandbesök. Det blev till och med lite jobbigt att åka tillbaka till Stockholm. 

Vi lever i ett kaos här hemma just nu. På grund av fuktskador har vi haft delar av golvet och väggen upprivna i två månaders tid. Lägenheten ser ut som kaos och det är svårt att koppla av här hemma. Längtar tills problemet blir åtgärdat och golvet fixat igen så man kan koppla av lite. Försöker ignorera den ekonomiska krisen. Idrottarekonomi täcker inte fuktskador.

Om två veckor åker vi till Skottland på träningsläger. Folk ba: ”Träningsläger? Du menar väl semester?” Om jag skulle åka på semester så skulle jag nog åka ner till värmen. Vissa kanske åker på träningsläger för att få värme. Vissa åker för att få höghöjdseffekt. Men jag tycker att det viktigaste för mig är att komma bort från vardagen, glömma to do-listan, få miljöombyte och kunna satsa på träning och återhämtning till 100%. Det är träningsläger för mig. Det kommer att bli många mil och två pass om dagen som vanligt och vi kommer att hyra lägenhet och laga all mat själva. Om folk vill kalla det semester eller träningsläger spelar ingen roll för mig. Jag ser fram emot frisk höstluft, fin natur, att läsa böcker och dricka kaffe. Och att få rensa hjärnan och få lite ny energi inför vintern. 

I övrigt försöker jag känna tacksamhet på varje pass jag springer. Det är inte superlätt. Jag är ju inte direkt i superform ännu, och det ska jag ju hur som helst inte vara i oktober heller. Jag har också fortfarande ont här och var, trots att hälen håller fint. Men efter att inte ha kunnat springa och varit skadefri de senaste 6 åren så får jag helt enkelt njuta av varje steg jag kan ta. Hösten är helt klart min favoritårstid och jag har varit så ledsen över att inte kunna springa de senaste åren. Men jag har samtidigt verkligen lärt mig att uppskatta löpningen på ett nytt sätt.

Jag håller på att jobba med min träningssammanfattning nu också. Jag älskar att räkna, analysera och jämföra. Jag brukar göra allting överdrivet detaljerat och skriva ihop typ tolv sidor text. Så himla intressant att få perspektiv på allting. Har redan hunnit bli överraskad över hur pass mycket löpmängd jag ändå har hunnit få ihop och över hur galet mycket jag var sjuk i vintras. Fattar inte hur jag orkade motivera mig den perioden. Nåväl, nu är jag frisk och glad i alla fall. 

På lördag ska jag springa Mental Health Run. Det är ett lopp som jag tycker att känns väldigt viktigt. Ifjol var jag också med men då gick jag ju med kryckor så jag principgick bara 500m och hejade på de andra sen. I år ska jag springa och hoppas på att få till ett riktigt bra lopp. Jag hoppas verkligen att nån av er som läser spontananmäler er på en gång (sista anmälningsdagen imorgon, men jag tror att man kan efteranmäla sig också). Man kan välja mellan olika summor som man betalar då man anmäler sig och allt överskott går oavkortat till psykiatrisk forskning. Det är ett lopp som verkligen ALLA kan vara med i. Barn, vuxna, pensionärer, elitlöpare, motionärer, stavgångare, folk med barnvagn, hundar, rullstolar och rollatorer. Det är med andra ord ett perfekt tillfälle att kanske springa sitt allra första lopp någonsin. Om man inte velat/vågat/varit redo innan, så är det här rätt tillfälle! Så snälla, ställ upp och bidra, så ses vi där! 

Tills vidare springer jag på. 

Sandra

Här är några tips till er:

1) LYSSNA PÅ KROPPEN

Så enkelt men så svårt. Men det är alltid bättre med en vilodag för mycket än en för lite. Våga träna trots att du är trött och sliten och det känns lite här och var. Men våga vila om det gör ont eller om du känner dig energilös. Ibland är en lätt promenad, sömn och mat bättre än ett löppass. Träna aldrig med feber/halsont och liknande. Att vara smart är tråkigt ibland men det lönar sig alltid i längden. 

2) TRÄNA FÖR ATT BLI BRA

Vill du bli en duktig idrottare så ska det vara viljan att bli bättre som motiverar dig i träningen, inte jakten på magrutor och en instagramvänlig kropp. Alla kroppar är fina kroppar, och de bästa kropparna är de som är friska och starka. Det har ingenting med utseende att göra. Man kan vinna OS utan magrutor. Alla kroppar ser olika ut och det går inte att träna sig till vilken kropp som helst. Gör det bästa möjliga av det du har, och njut av vad just din kropp kan prestera. Känslan av att känna sig stark och oslagbar är så mycket häftigare än muskler bakom instagramfilter.

3) AVFÖLJ KROPPSFIXERADE INSTAGRAMANVÄNDARE

Att se bilder på folk som gång på gång lägger upp bilder på sina magrutor, sin perfekta rumpa och sina slimmade armar mår ingen bra av. Att ha som mål att börja se ut som någon annan är inte hälsosamt för någon. Och alla vet att de mest ”perfekta” kropparna knappast ser likadana ut 24/7 som de gör på dendär ena bilden (utvald bland hundrafemtitvå andra bilder) i perfekt ljus och med lagom många filter. Oavsett hur nöjd man är med sig själv så är det svårt att inte påverkas av all kroppsfixering. Det är så otroligt tufft att vara ung kvinnlig idrottare nu då fitnesskropparna syns överallt, hela tiden, och anses vara de perfekta kropparna. De kropparna är inte bättre än någon annan kropp. Alla kroppar är perfekta. DIN kropp är perfekt! 

4) ÄT

Det här är också jäkligt svårt nuförtiden. Hälsohetsen är större än någonsin och allt ska vara laktosfritt, glutenfritt, sockerfritt, mjölkfritt, soyafritt, fettfritt, vegetariskt, organiskt, ekologiskt och veganskt. Man får panik med mindre. Väldigt väldigt många av de hälsotips som finns på nätet är framtagna för folk som vill gå ner i vikt. Det betyder inte att den maten är hälsosam för alla. Och den maten som rekommenderas åt allmänheten är inte heller samma mat som rekommenderas åt elitidrottare. Jag säger som min bloggranne Emma, man kan äta allt, men inte alltid! Som uthållighetslöpare måste man äta MYCKET! Och om man på något vis skulle lyckas äta för mycket (men den risken är inte stor) så är det inte så svårt att ändra på kosten. Men äter du för lite så kan problemen bli väldigt mycket större och det kan leda till skador, sjukdom och trötthet. Och det om något kan ta tid att ändra på. Så ät! 

5) PMS OCH MENS

PMS har för mig förstört både träningspass och tävlingar. Och det känns värdelöst. Men jag tror på att vara ärlig mot sig själv. Vill kroppen inte köra ett tufft pass då pmsen är som värst eller hela kroppen känns menssvullen, kör ett lättare pass istället och kör det tuffare passet då kroppen känns bra igen. Våga vara ärlig med din tränare, mens är inget hemligt. Och så vill jag varmt rekommendera alla att testa att använda menskopp. Det är så mycket billigare, miljövänligare och bekvämare än alla andra mensskydd. Ja, det är pilligt första gångerna innan man kommer in i det, men sen glömmer man typ bort att man har mens. Kanske världens bästa uppfinning! PS. Jag sprang OS-kvalet ifjol med en stor blodfläck på de ljusblåa tävlingsshortsen. Då jag märkte det innan så freakade jag ur, men sen insåg jag att vad fan, alla människor i mitt lopp har mens i nåt skede. Alla vet vad det handlar om och det sista jag tänker göra är att skämmas över det. Och så bara struntade jag i det. Efter loppet hade shortsen blivit rena av allt vattengravshoppande 😉

6) VÅGA BE OM HJÄLP

Behöver du hjälp med något eller är osäker. Våga fråga. Finns det saker du inte känner dig trygg att prata med din tränare om, försök få tag på en idrottspsykolog/dietist eller liknande. Det är INTE en svaghet att be om hjälp, snarare en styrka att våga. De här personernas jobb är att hjälpa, och alla behöver hjälp i bland.

Sandra

Jag må ha några lopp bakom mig och några lopp kvar. Men igår sprang jag den enda ”riktiga” tävlingen för den här säsongen så enligt mig är tävlingssäsongen ändå över nu, trots att det ännu är fyra träningsveckor kvar innan en ny träningssäsong startar. Jag har ingen säsongsvila i år. Det viktigaste med säsongsvilan är egentligen den mentala pausen, men då jag inte har haft någon säsong så behövs inte den. Så jag fortsätter trappa och och stärka kroppen så den är redo att köra som vanligt från början av oktober. 

Även om senaste året har sett ut som det har gjort, så har jag fortfarande tusen människor att tacka, och ett så här kämpigt år har de här människorna varit viktigare än någonsin. 

Så här kommer mina tack, ska försöka låta bli att bli rörd och gråta medan jag skriver (sitter på ett fik) och jag ska förstås tacka alla personligen också. 

Mitt första tack går till ILKKA som opererade min häl i höstas. Jag litade på honom till 100% och han och hans team gjorde det bra. Jag blev så väl behandlad på sjukhuset att det inte ens blev jobbigt att alla pratade finska. De har också hållit kontakten med mig efteråt och kollat att allt har gått som det ska. Det har tagit lång tid för mig att bli hel, men så blir det ibland. 

Tack till min naprapat MATTIAS som varit med under hela året. Jag hade bara varit på några behandlingar hos honom innan, men jag pratade med honom innan operationen och han lovade att hjälpa mig. Sen har jag träffat honom nästan varje vecka och jobbat med rehab och nya övningar och fått behandlingar. Utan Mattias hade min kropp haft det riktigt kämpigt.

Tack till andra andra på ACCESS REHAB, Martin, Maria, Malin, Andreas för all hjälp och för att ni tagit emot mina paket 😉

Tack till BJÖRN SVERRE. Vi har knappt setts det senaste året, men jag är tacksam för den hjälp jag fått hittills i alla fall. Och för all pepp!

Tack till EMMA. Att kontakta Emma var det bästa jag gjort på länge. Hon har hjälpt mig att få ordning på kosten (inte så lätt då det kommer till en så kräsen människa som mig) och rutinerna. Hon har peppat som sjutton och har dessutom opererat sin häl, så vi har kunnat jämföra ärr och förstå varandra 😉 För övrigt har hon superskön humor. 

Tack till läkarna MAARIT som svarat på alla mina tusen frågor under året, PER som fick mina evighetsförkylningar att ta slut och KARIN som är en av de största anledningarna till att jag klarat av det senaste året. 

Tack till min idrottspsykolog GÖRAN. Utan Göran hade det senaste året blivit väldigt, väldigt tungt. Jag är så tacksam över att få jobba med honom. 

Tack till FINSKA FRIIDROTTSFÖRBUNDET och OLYMPIAKOMITTÉN för att ni hör av er och visar att ni bryr er, trots att jag inte har kunnat prestera i sommar. Det betyder mycket. 

Tack till mina managers STINA och DANIEL, för att ni finns där och lovar att hjälpa. Önskar så att jag hade behövt er hjälp i sommar.

Tack till mina föreningar IK FALKEN och HAMMARBY IF. Saknar mina Falkenkompisar hemma men är glad över att jag fick springa Stafett-FM med er och ser fram emot årets höjdpunkt på Åland om ett par veckor. Jag är glad över att vara med i Hammarby och jag trivs i min träningsgrupp, trots att vi aldrig kan träna tillsammans. Jag är också glad över att ha fått lära känna klubbens yngre tjejer och hjälpa dem lite med träning. Det är kul att se idrottare utvecklas och man lär sig mycket genom att coacha. Jag är glad över att få tillhöra två så fina föreningar.

Tack till MARTIN som hängt på så många av mina tuffa pass och gjort dem mentalt så mycket lättare. Han har dragit åt mig i motvinden och pushat mig då jag inte riktigt orkat längre. Han har också gjort uppvärmningen och nerjoggen så mycket trevligare. 

Tack till OSCAR, min tränare som har fått coacha mig i två år då jag varit skadad och bitter. Jag är inte lätt att ha att göra med, det är jag faktiskt inte. Men Oscar har varit så mycket mera än ”bara” en tränare. Han har verkligen hjälpt mig med allt och lite till. Jag kommer aldrig att kunna säga tack tillräckligt många gånger. Men jag ska försöka vara lite mera stabil och positiv kommande år. Och framför allt ska jag vara hel. Vårt samarbete blir nog ännu roligare då!

Tack till MAGNUS som står ut med allt. Jag fattar inte hur han gör. Han passade upp mig då jag hoppade runt på kryckor. Har haft full förståelse (eller åtminstone låtsas väldigt bra) då jag varit nere pga av allt hälkrångel. Han har funnits där hela tiden och skämt bort mig mera än jag förtjänar. Hans pojkvänspoäng är väldigt mycket högre än mina flickvänspoäng. Men jag lovar att försöka jaga i kapp.

Tack till FAMILJ och VÄNNER för att ni alltid finns där och för att ni ser mig som människa och inte idrottare. Det är så himla viktigt att bara få vara sig själv ibland. Och det här senaste året har jag verkligen insett hur mycket ni betyder för mig och hur mycket jag saknar er alla. Ser fram emot den dagen jag flyttar tillbaka till Finland igen. 

Och sist men inte minst. TACK TILL ER ALLA som hört av er under året. All pepp, alla uppmuntrande kommentarer, alla ”det är kul att se dig på banan igen” och ”du har dina bästa år framför dig” betyder så himla himla mycket just nu. Det är såna här perioder jag behöver era ord allra mest, och jag har fått mera kärlek än jag har kunnat drömma om. 

Det har varit ett riktigt kämpigt år, men jag tar en dag i taget och fokuserar framåt. Jag ser fram emot framtiden och mina minst åtta år till som elitsatsande friidrottare.

TACK TACK TACK!

Sandra