Coltings krönika: Träningsfarsoten

Coltings krönika: Träningsfarsoten


Det pratas mycket om någon form av träningshets. Jag har inte själv sett eller noterat sagda hets, men tydligen ska det vara en farsot som svept in över vårt land och drabbat stora delar av befolkningen.

Tydligen är det en farsot som tvingar den drabbade till upprepad motion i olika former, emellanåt på nästintill daglig basis. Jag skriver ”tvingar” då tanken på att någon frivilligt skulle vilja motionera så mycket förefaller näst intill osannolikt för belackarna.

Anledningen till att jag själv inte noterat den här träningshetsen måste ju vara att jag själv är drabbad. Jag är medberoende och har blivit miljöskadad.

Som jag tolkat det så är den här farsoten värst för de som bredvid står opåverkade av träningsentusiasmen och betraktar eländet. De drabbas av existentiell ångest över att andra människors livsstil inte överensstämmer med deras egen. Konflikt istället för konsensus.

Om jag förstår de som ivrar emot träningshetsen rätt så är det dåligt att lägga så stort fokus på träning – på kroppen – eftersom något annat därigenom skulle gå förlorat.

Det är mycket underligt för när jag betraktar mina medmänniskor så ser jag betydligt fler som inte rör på sig mer än nödvändigt, än sådana som motionerar flitigt. Visst ser man löpare, cyklister och rullskidåkare här och där – men det är ju knappast någon större trängsel ute i skogen, i elljusspåren eller ens på gymmen.

När jag går och handlar känns det inte heller som om träningshetsen är särskilt utbredd, i alla fall inte om man antar att de som är drabbade av träningshets också är neurotiskt noggranna med maten. I mataffären ser jag däremot berg av onyttigheter och en massa godis som urskillningslöst lassas upp på kassabandet, blandat med diverse halvfabrikat.

Faktum är att de flesta verkar ha ett minst sagt avslappnat förhållande till vad de stoppar i sig. Träningshetsen diskuteras i olika sammanhang men samtidigt kan vi konstatera att antalet överviktiga och diabetes typ 2-drabbade fortsätter att öka, liksom att sjukskrivningar för mental utbrändhet och psykisk ohälsa slår nya rekord.

Det paradoxala är att när jag pratar med träningsmänniskor, som i övrigt har stressiga liv med familjeansvar och fulltecknade agendor, så är det just träningen som är deras ventil. Det är träningen som skapar balans i en vardag som i övrigt kan kännas överväldigande, och i sin tur lätt leder till ohälsa.

När vi i såväl yrkeslivet som på fritiden blir allt mer stillasittande framför datorer, paddor, mobiler och TV-skärmar så är just rörelsen det som den fysiska delen av vårt väsen kräver för att inte krackelera. Jag undrar därför när debatten om ”sitta på röven hela tiden-hetsen” ska komma. 

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: SÅ UNDVIKER DU SITTSJUKAN

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 2

Martin Ejermark

Hej
Jag gillar det ni skriver och har er app installerad på min telefon. Det är då väldigt irriterande när texten i reportagen inte går att läsa pga bakgrunden är mörk och kontrasten mot texten blir för dålig så det inte går att läsa den. På er webbsida är ju bakgrunden vit varför är den inte det i appen.
Mvh
Martin


Marco

På tal om konstigheter: Varför behöver charkprodukter sockras idag? Druvsocker i allt..
Och extra protein i yoghurt.. (vassle-> löpe? magsaft från kor?! )



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Krönika: Jag är en vaccinerad dåre

Krönika: Jag är en vaccinerad dåre


Mimmi Kotka springer trail, gärna långt och över höga berg.  Hon är just nu en av världens bästa ultratrail-löpare med flera prestigefyllda vinster i bagaget och är en del av Salomons internationella trailteam. Mimmi är en äventyrstörstande naturfantast som springer för att uppleva. Hon är också näringsfysiolog och entreprenör inom ekolivsmedel tillsammans med Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Från och med Runner’s World nummer 1 2019 är hon också krönikör – så följ med från början!

Jag har ingen aning om vad klockan är, bara att det är natt och att gryningen inte kan vara långt borta. De svarta stenarna under mig är lite för stora och runda för att kunna springa på, det är knöligt och tar tid. De är fortfarande heta från dagens värme och bränner under fötterna, trots att jag har skor på mig. Eller är det ens stenarna som bränner? Jag vet inte längre. Jag är mitt i skogen på en gammal väg av lavasten som kallas Chemin de Anglais. Jäkla britter, varför byggde de den här vägen?

Plötsligt ser jag en hög med resväskor, konstigt, vem har lämnat väskor här? Vänta nu, de är inte på riktigt, nu har jag börjat hallucinera också. Jag lägger mig ner på de varma stenarna, vilar mina svidande fötter mot en resväska, vilket förstås är en sten. Jag har sprungit i nästan 30 timmar och tröttheten jag känner är enorm. Så börjar jag skratta rakt ut åt mig själv, somnar och sover tills en annan löpare vinglar förbi, väcker mig och frågar om allt är bra. ”Jadå”, säger jag och knatar vidare mot målet.

Så var de avklarade, mina första 100 miles. Det lopp jag just sprungit är Grand Raid Réunion, eller Diagonal de Fous, dårarnas diagonal, som det passande nog kallas. Man springer tvärs över den franska vulkanön Réunion i Indiska oceanen; 10 000 höjdmeter upp och sen ner. Det omöjliga underlaget, de branta stigningarna, värmen, vulkanen – gissar att namnet på loppet syftar på detta. Själv är jag mest imponerad över hur mycket dårskap jag lyckats knöka in under ett lopp. Jag har verkligen betett mig som en fou.

Starten går 22 på kvällen, i mörker och utan fungerande pannlampa. Jag får helt enkelt lov att smyga mig på andra löpare bakifrån och springa lite för nära dem för att se något överhuvudtaget. En fou. Det är tre timmars löpning till en station där jag kan byta batteri och med ljus drar jag i väg, nu ska här springas! Det börjar kännas bra, lätt rent av. Vid lunchtid vänder banan in i vulkankratern Mafate, solen steker och det är helt vindstilla. Jag är ensam, utsatt och värmen tar kål på mig. I en brant utan skugga knyter jag min regnjacka som en batman-cape för skydd. Jag rör mig långsamt och skattar rakt ut i desperation. En fou. 

I botten av Mafate finns en bäck. Jag lägger mig raklång däri med all utrustning på, för jag längtar så efter vatten. Några vandrare passerar, de undrar nog om allt jag har i väskan tål vatten. Det borde jag också ha undrat. En fou.

Det blir kväll nummer två. Jag leder loppet och det går bättre när det blivit lite svalare. Så hinner loppet ikapp min mage, det känns inte helt bra, snabbt in bland snåren! Skymtar en löpare på stigen, det är Audrey, tjejen som ligger tvåa. Hon passerar, jag är knäpptyst. En fou. Det ser likadant ut överallt och jag rör mig i cirklar. Jag går fram och tillbaka mellan två markeringar flera gånger innan jag bestämmer mig för ett håll. En fou. Till slut kommer jag fram till den sista stationen, jag vill inte äta för jag är för trött, i stället somnar jag på en brits. När jag vaknar har det gått en och en halv timme och massor av löpare har passerat. En fou. Men nu är det inte långt kvar, bara den där engelska vägen.

Jag ville göra ett 100-mileslopp under hösten för att få erfarenhet och tänkte att Diagonale de Fous skulle bli bra, då kommer andra lopp att kännas enkla efteråt. Som ett vaccin mot elände. Kanske ett vaccin mot småelände i vardagen också. Tjusningen med att springa ultratrail är att det spiller över till resten av livet. Att vara en fou gör mig mindre gnällig, mentalt starkare och tryggare. Det är så sällan man får chansen att verkligen ta ut sig, som jag fick på Chemin de Anglais. Och nu vet jag att jag klarar av det och kan skratta eländet rakt i ansiktet. Som en dåre.

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Ledarkrönika: Världens bästa antistressmedicin

Ledarkrönika: Världens bästa antistressmedicin


När min fru blev sjuk slutade jag att springa. Den första tiden, när allt var kaos och känslor, tillbringade jag på en madrass i hennes rum på sjukhuset. När den akuta faran var över flyttade jag hem till våra små barn igen, och gick in i något slags överlevnadsläge. Jag blev superfokuserad, rationell, effektiv. 

Runt oss fanns våra fina vänner och familjer, som stöttade med kärlek och omtänksamhet. Mina fantastiska kollegor såg till att avlasta mig så att jag kunde ägna mig helt åt familjen. Ändå upplevde jag att allt nu hängde på mig.  

Jag minns knappt något av de där försommarmånaderna. Mellan sjukhusbesöken fortsatte jag att lämna och hämta på skola och dagis, åka på aktiviteter, laga mat, natta och väcka – allt för att upprätthålla någon form av normalitet för barnens skull. Det gick ganska bra. Jag hade koll på läget, trodde att jag behärskade situationen. 

Men det gjorde jag inte. På midsommaraftonen kom smällen. Efter mitt livs första ambulansfärd konstaterade läkarna att jag var helt frisk. De kunde inte se några tecken på hjärtinfarkt eller något annat som kunde ha orsakat yrseln, svettningarna, illamåendet, andnöden och det där starka trycket över bröstet. Symtomen kopplade de istället ihop med min psykosociala situation: ”Du har fått en panikattack”, förklarade doktorn som hade undersökt mig. ”Din kropp är helt enkelt slutkörd av stressen och orkar inte längre.” 

Efter den väckarklockan fattade jag två beslut. Att jag skulle bli bättre på att be om hjälp, och att jag skulle börja springa igen. Även om löppassen var korta i början så minns jag tydligt hur välgörande de var. Jag sprang bara rakt ut i skogen och andades, fick perspektiv på saker och ting, bukt med min ångest. Löpningen var nödvändig för att jag skulle orka, för att jag skulle palla trycket. Löpningen har nog aldrig varit viktigare för mig än den var då.

Nu är min fru frisk och vårt liv har börjat bli lite mer normalt igen. Precis som Johan Larsson (möt honom på sidan 48) har jag fått lära mig några hårda läxor – som att min kropp inte klarar allt. Så numera lyssnar jag på den, istället för att bara köra på. Nu, när stressen blir så där monumental några dagar före trycklämning av tidningen så stannar vi istället upp, kroppen och jag och sticker ut och springer en stund. 

Så var det häromdagen. Trots att ingen av oss egentligen hade tid att springa, var vi ett gäng som stack ut fyrtio minuter på lunchen. Och eftersom vi i det här numret skriver om hur effektivt löpning är mot stress (läs utdraget ur Anders Hansens bok Hjärnstark på sidan 38) började vi prata om hur vi själva hanterar stress med hjälp av löpning.

Sofie L, som under samma löptur tog den här bilden på oss, brukar ge sig ut och ”springa vilse i skogen” när hon är stressad. Då är hon noga med att lämna klockan hemma, ”annars blir den lätt en stressfaktor i sig”.

Även för Sofia H, som passade på att byta ut New Yorks gator mot ett naturnära pass med oss, fungerar löpningen som en ventil. När hon känner att ”allt bara är kaos” måste hon ge sig ut och springa av sig för att hitta lugnet igen.

Och så tror jag att de flesta löpare någon gång har upplevt löpningen. Att den balanserar oss, ger syre åt nya tankar och perspektiv, ger tid för reflektion och gör oss avstressade – precis så som trebarnsmamman Linda Christensson beskriver det i ”Livsloppet” på sidan 12. 

Ibland tar livet vändningar som gör att det faktiskt inte går att springa, och det får man acceptera. Men dagar då du känner dig stressad över en fulltecknad kalender så är det kanske just springa du ska göra. Löpning är nämligen en av de mest effektiva antistressmediciner som den moderna vetenskapen känner till. Rent fysiologiskt är löpning stressens raka motsats. 

Ett annat effektivt sätt att stressa av är att ta semester. Passa på att kombinera den med löpning för att få en extra dos antistressmedicin (det här numret är förstås fyllt med somriga löpträningstips) – det tänker vi göra. Vi ses igen i augusti! 


Stefan Larsén, chefredaktör
stefan@runnersworld.se

Ledarkrönika: Konsten att skapa världens bästa löpare

Ledarkrönika: Konsten att skapa världens bästa löpare


Jag läser titeln på omslaget till Adharanand Finns bok ”Jag sprang med kenyanerna – hemligheten bakom världens snabbaste löpare” och tänker cyniskt ”hemligheten är dopning”. Sedan Finns bok gavs ut 2012 har nämligen det kenyanska löparundret fått ytterligare en, inte så smickrande, delförklaring.

Flera avslöjanden har gjorts om utbredd dopning och djupt gående problem med korruption i det kenyanska friidrottsförbundet (vi skrev om detta i januarinumret). Därför hotar det internationella antidopningsorganet Wada nu att stänga ute alla kenyanska idrottare från OS i Rio, då man ännu inte tagit krafttag mot den utbredda dopningen.

Sedan börjar jag läsa ”Jag sprang med kenyanerna” och kan inte lägga ifrån mig boken. Adharanand Finns flyhänta analys av det kenyanska löparundret är rakt igenom fängslande.

Historien handlar om hur han, en medelålders brittisk före detta tävlingslöpare, blir besatt av idén att ge löpningen en sista chans innan det är försent. Finn flyttar därför med sin familj till Kenya för att träna med – och skriva om – världens bästa löpare.

Väl på plats bosätter de sig i Iten, där han sakta men säkert börjar identifiera de olika faktorer som verkar ligga bakom de kenyanska löparnas framgångssaga. Finn vänder och vrider på fysiologiska och genetiska aspekter. Han diskuterar kosthållningen – en extremt kolhydratrik och fettsnål kost – och geografiska förutsättningar som den höga höjden. 

När han kommer in på kulturella och sociologiska faktorer börjar det bli riktigt intressant. I den kenyanska löparkulturen är hängivenheten och disciplinen total. Den som satsar på att bli löpare, inspirerad av de många framgångsrika löparna i sin närhet, stöttas ekonomiskt av sin familj. Är du löpare i Kenya så är du inte någon motionär – du springer för att vinna, för att överleva. Löpningen är ditt enda jobb. Du lever ett oerhört spartanskt liv, springer hårt och vilar hårt. 

Den inhemska konkurrensen är mördande. De löpare som lyckas, får chansen att komma utomlands och springa större lopp med mer prispengar. Pengar som kan ta deras familjer ur fattigdomen, pengar som kan förändra livet för en hel by. Det är en oerhört stark drivkraft. 

Men den största faktorn bakom framgången, menar Finn, är att allt detta kombineras med en fysik som grundläggs i unga år. Barnen växer upp i en miljö präglad av hårt arbete på familjens gård, utelek och löpning barfota till skolan – vilket slipar fram ett effektivt löpsteg i unga år. Visserligen springer de inte för att bli löpare, de gör det för att de får stryk om de kommer försent.

Men resultatet blir en bred aerobisk grund, den fysiska bas som löparcoachen Ulf Friberg (i Claes Åkesons intervju på sidan 32) menar är förutsättningen för att lyckas som löpare. Den grunden, i kombination med alla andra faktorer som han identifierar, menar Finn är svaret på hemligheten bakom världens bästa löpare. 

Men då tar Finn alltså inte alls upp dopningsproblematiken. Kanske för att han inte stöter på den i Kenya, eller för att han helt enkelt väljer att inte diskutera det som en möjlighet – avslöjandena kom ju som sagt efter bokens utgivning. Detta försvagar förstås Finns argumentation, samtidigt som det kenyanska löparundret är så mycket mer och så mycket större än några fuskare. Kan du bortse från dem så är ”Jag sprang med kenyanerna” en hejdlöst underhållande, intressant och tankeväckande bok. 

Är du intresserad av löpning? Läs den.

Här kan du läsa senaste numret av RW digitalt!

Mårten Klingberg: Att reda ett näste

Mårten Klingberg: Att reda ett näste


Det är summa summarum fem kollin – undantaget min höggravida flickvän Marie – som jag baxar in genom entrén på BB strax efter klockan ett på natten. Vattnet har ännu inte gått, men till slut gick det inte att blunda för intensiteten i de allt mer frekventa värkarna. Inte ens jag kunde det.

Jag, som av någon anledning som säkert en psykolog kan förklara, tidigare under kvällen flydde till arbetsrummet när Marie började flämta allt mer alarmerande. Där gav jag mig med sällan skådad energi i kast med att städa ut lådor och skåp, inkluderat ett fåfängt försök att reda ut en sladdhärva jag inte ägnat någon som helst uppmärksamhet den här sidan millennieskiftet.

Återigen måste jag åberopa expertis för att hitta en vettig förklaring till mitt irrationella och i allra högsta grad klandervärda beteende. (Min kompis Jonas gav dock i efterhand följande biologistiska förklaring: hannen måste tillreda boet inför tillökningen. Den moderne mannen kan inte riktigt skilja på vad som är relevant därvidlag och vad som är mindre angeläget – som exempelvis att separera kablar till för länge sedan kasserad elektronikutrustning.)

Nåväl. Nu är vi på plats, och de fem kollin som jag alltså medfört inkluderar bilbarnstol, ett nyköpt så kallat ”babynest”, samt totalt tre välpackade väskor, varav en (den minsta) tillhör Marie och resten (de väsentligen större) tillhör mig.

Om jag agerade irrationellt när själva värkarbetet drog igång, var jag desto mer välstrukturerad veckorna före. Färdigmat, sportbarer och i varierande grad essentiella spädbarnsartiklar införskaffades, kategoriserades och stuvades med samma omsorg som jag ägnade triahtlonutrustningen på den tiden jag tävlade.

Allt har varit på plats sedan länge, inget har lämnats åt slumpen. Hängde det bara på mig skulle ungen redan vara född, fostrad och utflugen. Rustad som ett tungt bestyckat hangarskepp på livets glittrande ocean.

Även ett par löparskor och träningskläder för åtminstone två typer av väderlekar har jag lyckats få med. ”När exakt under förlossningen tänker du att det är läge att sticka ut på en löprunda?” Orden är Maries några dagar tidigare, när jag var i färd med att packa den andra av mina två väskor, den med kläder och skor. Frågan hade en tydlig undertext, tydlig till och med för mig, som löd ungefär: ”När exakt under förlossningen tänker du att det är lämpligt att svika den du påstår att du älskar för att ägna dig åt något som i sammanhanget knappast kan vara av betydelse ens för en fåfäng och självupptagen person som du.”

Jag är inte psykolog, men jag har levt ganska många år av mitt vuxna liv i fasta relationer och förmågan att tolka dolda budskap, i synnerhet drypande sarkasmer, har blivit lite av en specialitet.

”Älskling, självklart ska jag inte sticka ut och springa medan du föder…”

”Men precis efteråt, eller?!”

”Inte då heller. Däremot kan det ju tänkas att det uppstår något tillfälle många, många, många timmar senare, när du och vårt högst efterlängtade kärleksbarn godmodigt slumrar tätt intill varandra, nogsamt övervakade av hängivna barnmorskor, läkare och övrig personal i det trygga hägn som storsjukhusets välrenommerade barnbördshus rimligtvis utgör.”

”Dra åt helvete!”

Jag tog med skorna i alla fall.

Någonstans går gränsen för mitt självuppoffrande tassande. I minst arton år framåt kommer Marie och jag på ett eller annat sätt att vara länkade till varandra, jag kommer att anpassa mig, bortse från mina egna behov och villkorslöst betjäna den nya familjen. Med glädje. Men löpningen tar hon inte ifrån mig, det kan hon glömma!

När jag tio timmar senare, vimmelkantig av sömnbrist och allt vad det är, håller min förstfödda i min famn – efter att ha tagit del av Maries lika smärtsamma som heroiska kamp – tänker jag märkligt lite på just löpning. Jag är en blödig sort som tvingades kämpa mot tårarna i princip från det tillfälle den vänliga personalen visade oss in på förlossningsrummet.

I det här läget, med den mest bedårande, till synes välskapta och fullständigt flintskalliga lilla flickan på mitt bröst – gråter jag så att barnmorskan till slut räcker mig en handduk. ”Jag kan ta min egen”, hulkar jag. ”Den ligger i väskan med mixerstaven och strykjärnet. Under den rutiga kavajen.”

Runner’s High – meningen med att vara människa

Runner’s High – meningen med att vara människa


Det var 18 kilometer kvar. Jag hade sprungit i 35 kilometer och haltat i 25. Det var mitt första ultralopp och jag hade ont i knäet, rejält ont. Men jag ville inte bryta – inte i mitt första ultralopp.

Jag befann mig på 2 700 meters höjd i Schweiz. Det må bära eller brista, tänkte jag och började springa så fort jag kunde nerför berget. Fast om jag ska vara ärlig så tänkte jag nog aldrig på att det kunde brista. Jag tänkte inte alls, jag bara sprang.

Efter någon kilometer var smärtan borta och jag rusade om löpare som sprungit förbi mig någon timme tidigare. De sista 15 kilometerna sprang jag som i ett rus. Jag kände ingen trötthet, ingen smärta.

Strax efter målgången kom smärtan ikapp mig. Jag haltade till hotellet, och sen hade jag ont i knäet i nästan en månad.

Jag tror att många som springer känner igen sig. Ibland när det är som jobbigast är det som om tröttheten och smärtan dunstar bort och man kommer in i ett flyt, mer bekant som ”andra andningen” eller ”runner’s high”.

Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans, och tid och rum flyter samman. Det är en euforisk känsla, men vad är det egentligen? Är det ett högst subjektivt upplevt tillstånd, otillgängligt och mystiskt för de flesta?

Enligt antropologen David Raichlen är ”runner’s high” ett genetiskt arv från våra förfäder. Fram till för några tusen år sedan hängde vår överlevnad på att vi orkade springa längre än vad våra byten orkade.

Att springa och att anstränga sig till det yttersta gör ont, och på savannen är det alltid en jämn kamp mellan jägare och jagade. Ett jagat djur gör allt för att överleva, så människan var tvungen att mobilisera alla krafter till en dödlig spurt och en hård kamp. De vars hjärnor utsöndrade smärtlindring och belöning lyckades bäst med det. 

”Runner’s high” är helt enkelt hjärnans sätt att förtränga trötta ben och småskador. Den som lyckades belönades med hundratusentals kalorier, vilket gjorde ansträngningen värd besväret. Denna belöning – det vill säga bytet – motiverade våra förfäder att utsätta sig för ansträngningen om och om igen.

Det är sannolikt samma känsla som får oss att vilja ut och springa – igen och igen. På något sätt uppfattade min hjärna förmodligen att jag sprang för liv och död den där dagen för över tre år sedan.

Men vad exakt är det som händer i hjärnan?
Forskarna har hittat två hormoner som man tror ger upphov till den euforiska känslan. Den ena är endorfiner, kroppens eget morfin. Efter två timmar löpning flödar endorfinerna som fungerar som smärtstillare. Det andra hormonet är endocannabinoider, kroppens eget marijuana, som ger upphov till känslan av lugn. Mängden endocannabinoider ökar när vi utsätter kroppen för stress.

Enligt forskarna är sannolikheten att uppleva ”runner’s high” störst på morgonen då halterna av endocannabinoider är tre gånger högre än på kvällen. Man bör ligga på cirka 70-85 procent av sin maxpuls, alltså springa lite lagom ansträngande så att inte alltför mycket stress och ansträngning motverkar effekten. Forskarna kunde också se att det dröjde ungefär två timmar innan endorfinerna flödade i hjärnan.

Själv springer jag ofta tidigt på morgonen och på långpassen känner jag mig lite hög. Kroppen verkar förvänta sig det också; jag är nog beroende av löpning. När jag kommer till en ny plats är en av mina första tankar alltid att hitta ett lämpligt ställe att springa på.

När vi springer frigör hjärnan de substanser som gjorde oss till människor och det är kanske därför som det känns så rätt att springa. Att springa är att ta del av ett djupt nedärvt beteende som finns i alla människor. Löpning är alltså ett sätt att återknyta kontakten med den djupare meningen med att vara människa.