Abeba Aregawis b-prov bekräftade att hon har dopat sig med den förbjudna hjärtmedicinen meldonium, samma preparat som 99 idrottare, varav minst en etiopisk löpare, också har åkt fast för hittills i år. Abeba erkände direkt sin skuld, i avseendet att det är hennes skyldighet som idrottare att veta vad hon stoppar i sig. Vilket är helt rimligt. För det är inte svårt att inte dopa sig, som vår krönikör Sandra Eriksson klokt skriver i sitt blogginlägg ”8 sätt att inte dopa sig”. Ändå verkar det fortfarande vara för lätt. 

De barn och ungdomar som idag går till träningen för att springa med sina kompisar har inte avsikten att senare dopa sig till framgång. Inga av de unga löften som drömmer OS-drömmar – som Andreas Almgren och Sara Lahti som du möter i det här numret gör – ser dopning som en väg för att nå den drömmen. 

Ändå kommer några av de som idag är pojkar och flickor växa upp till idrottsmän och idrottskvinnor och fatta beslutet att dopa sig. Beroende på var de befinner sig så kanske beslutet till och med fattas åt dem – det har inte minst avslöjandena om den systematiska dopningen i Ryssland visat. I andra fall är det kanske den sociala eller ekonomiska verkligheten som styr deras beslut. 

Men – oavsett skäl och sammanhang – valet att dopa sig är ett val som idrottaren själv måste stå till svars för. (Och då är de mycket ensamma.) Jag har pratat med idrottare som stått inför det här valet, tackat nej och vänt sina drömmar ryggen. Drömmar som de kämpat för i hela sitt liv. Det kräver ett mycket stort mod. 

Men jag har också pratat med idrottare som rationaliserat sitt fuskande i efterhand. Som menar att steget från den pillertrillande gråzon som är många toppidrottares vardag till att bli ännu en dopad – bland andra dopade – är ganska odramatiskt. Att det bara är ett piller till. Att det bara är en annan spruta med ”vitaminer” än de andra sprutorna med vitaminer. Eftersom ”alla” gör det. Eftersom alla ”vet” vad som krävs. Och som sedan lever med fusket så länge det går. Tills det inte går längre. 

Jag är övertygad om att i varje sådant beslut dör också en del av den människans kärlek till sporten. Den kärlek som fick den lilla tjejen eller killen de en gång var att börja drömma om att springa fortast. 

Och för varje sådant beslut dör också sporten en aning. För dopningen drabbar inte främst elitidrotten (som alltid verkar resa sig ur askan ändå). Dopningen fräter sakta men säkert sönder det fundament som elitidrotten bygger på. Gräsrötterna, de ideella krafterna, friidrottsklubbarna och deras ungdomsverksamhet, de lokala loppen – själva inkörsporten till vår idrott – det är de verkliga förlorarna. 

Dopningen raserar också förtroendet för idrotten som en positiv kraft i samhället. Dopningen gör att föräldrar ifrågasätter sina barns val av idrott eftersom de bara ser mediciner och maffiametoder i toppen.

Dopningen leder till att de lokala butikerna inte längre vill bidra med brödrostar till den lokala tävlingen – eftersom de inte vill förknippas med fuskare. Dopningen gör att de hårt arbetande ideella krafterna kommer att sluta tro på idrotten och inte längre vilja ställa upp som funktionärer, flaggvakter och drickalangare. 

För Aregawi väntar nu en lång avstängning, som med största sannolikhet innebär slutet för hennes karriär som löpare. Det är helt säkert en personlig tragedi. Men hennes beslut att dopa sig är också en tragedi för alla oss andra löpare, och för den sport vi älskar. 

Dopning skapar inte vinnare. Bara väldigt många förlorare.

HÄR HITTAR DU SENASTE NUMRET AV RW DIGITALT