Gräsligt kul i Jönköping!
SM i terräng plus VSM: ”Bra gräs och mycket backar”, sammanfattar Abraha Adhanom, Eskilstuna IF, banan inför Terräng–SM i Jönköping i en intervju med FK Studenternas Lorenzo Nesi, med tillägget att banan också är mycket värre än den han en gång sprang i terräng–VM.
Jag tänker att VSM i terräng kommer bli en gräsligt jobbig upplevelse. Jag funderar också om en gräslöpare i England kan kallas för en lawnmower (nåt kul måste man ju ha att göra när man åker tåg…)
Jag har tuffat tåget ner till Nässjö, bytt till Krösatåget och landat i Jönköping. Årets sista lopp är det tänkt, fyra kilometer terränglöpning, mestadels på gräs, och lite ängslig är jag. En fot har börjat krångla, närmare bestämt en hälsena.
Malaga
För några dagar sedan kom jag hem från Malaga efter ett besök hos dotter som skulle fira sin trettiofjärde födelsedag (ja herregud, man gör skäl för sin veteranstatus) och Malaga visade sig vara en alldeles underbar stad att löpa i. Det blev någon mil varje morgon i soluppgången, sedan frukost och någon timmes vila (som sagt, man är ju veteran) och så ett par timmars promenad på det i strålande solsken. Allting frid och fröjd, förutom att underlaget på strandpromenaden i huvudsak bestod av kakel, och kakel är mycket hårt.
Väl hemma och ut på en lätt runda några dagar innan avfärd till Jönköping började ena hälsenan beklaga sig över tidens tand och tyngd. Kunde vi inte bara ligga i soffan och läsa en bok, som normala sextioplussare. Men det örat ville jag inte lyssna på, gnuggade i stället in senan med Ormsalva Extreme både morgon och kväll – men senan fortsatte sura. Hur ska detta gå?
– Du ska inte kuta om du är skadad, muttrar brorsan (med en uppfostrande ton) på telefon. Då kan det bli värre, och du vet ju hur det är med skador i vår ålder, det tar låååång tid att läka.
– Jo, men jag tycker kanske ändå att det möjligen känns lite bättre ändå, förklarar jag och försöker känna efter i hälsenan så positivt som möjligt.
Med tankens kraft och allt det där man kan läsa i självhjälpsböcker borde positiva tankar också kunna verka positivt på en sårig hälsena.
– Jag testar och går det så går det, och går det inte så går det inte, ett avbrutet lopp är ju också ett lopp, travesterar jag Ulf Lundell (om en inställd konsert).
Brorsan bangade
Brorsan hade eventuellt tänkt följa med, men hoppade av i sista stund, formen var inte riktigt vad den borde vara efter en längre tids rehab av, ja gissa vad, en fotskada. Kanske är det genetiskt? Brorsans klass, M60, är ett veritabelt getingbo med tjugotvå startande, hungriga sextioplussare. Det är lite lugnare i M65 (storebrors klass) där tio kommer till start, och så nio i M70, fem i M75, och fem i M80. Det lär bli trångt i startfållan i veteranstarten.
Jag fick med mig brorsans Nike XC spikskor för terräng (ingen gegga på dom när du lämnar tillbaka dom, vilket jag lovade heligt), men vet inte om jag vågar ta dom med tanke på vaden. Stoppade också ner ett par urgamla Icebug Animas BugGrip, som funkade fint på ett terräng-DM i Huddinge på den tiden man sprang i M60, dock mer av en traktor i jämförelse med Nikes racermodell. Men betydligt snällare mot hälsenan, och då lämpligare att halta runt i. Och jo, fick med att par gamla Vaporfly också, men odubbat på gräs?
Jag pratade lite med tävlingsledaren Anders Grönvall kvällen innan tävlingsdagen, han kliade sig i skägget och sa att möjligen kunde det komma lite dagg på gräset, men annars var det torrt och fint, så nog kunde det funka med odubbat. Men särskilt kul är det förstås inte, det blir stumt och trist utan dubbar på gräs. Planen är att sova på saken och bestämma sig på plats, typ 30 minuter innan start. Så får det bli. God natt!
Tävlingsdag
Och god morgon! Sov finfint på Scandic Elmia, mycket fräscht hotell med förföriskt sköna sängar och formidabel frukost. Låter det som om jag vore sponsrad, så är det fel. Jag har bara sovit gott!
Tävlingsdag, och det är nervöst. Vickar på foten fram och åter, dags för uppvärmning, dags för test. Trampar försiktigt en cykelväg ner mot Vätterns strand, där horisonten förlorar sig i en gråmulen gryning. Det är förförande vackert, hjärtat lyfter, hoppas det lyfter hälsenan också. Trippar försiktigt och det känns okey. Gör några fartökningar, lite känning men kors i taket och ödmjuk blick mot himlen, det kan gå.
Jag möter BG Nilensjö, IS Götas eminente storlöpare, vid tält för omklädning, som vänligen förklarar att starten för herrar M60 och uppåt går klockan 11.00 och inte 10.30 som jag fått för mig (demensen tilltar), om jag nu inte vill starta i K60 förstås. Jag förklarar mig vara nöjd med min könstillhörighet, är alldeles för gammal för att byta juridiskt kön, dock inte lika nöjd med hälsenan. BG vill inte vara sämre, han berättar om hjärtsvikt och andra hiskeliga krämpor och vi är rörande överens om att klarar vi ta oss runt banan så är det med yttersta nöd och näppe. Där kommer så Lennart Julin förbi och frågar BG om han är den ena eller den andra tvillingen (BG har en tvillingbror, Svenne). BG förklarar promt att han är BG
Dags för start
Starten närmar sig, och det är en samling väderbitna mångåringar från 60 och upp till 80 som lydigt placerar sig längs startlinjen efter anvisningar från FK Studenternas legendariske tränarvirtous, Lorenzo Nesi (som också verkar som speaker). Seniga och sammanbitna gubbar hukar sig fram med fingrar på tidtagaruren, nu är det allvar av, nu ska den kanske mest gräsligt backiga terräng–SM–banan någonsin besegras. Jag har bestämt mig för att kuta i mina gamla Icebug, kanske kan man bugga sig fram om det kniper (mer orolig är rolig)?
Starten går och ett gäng med M65 lappar fästade bak på ryggarna drar iväg i en rasande fart. Jag tänker att här gäller det att tygla sig och inte låta sig dras med, lyssna till signaler från foten och inte dra på sig en massa mjölksyra redan efter femhundra meter. Efter femtonhundra meter väntar en förskräcklig backe på närmare 300 meter och förfärlig lutning innan det är dags för varvning.
Efter 500 meter hör jag ett flås i nacken och en nätt M65:a från Björnstorps IF rusar förbi, med lätta steg. Jag vågar inte haka på, hold your horses, det är långt kvar. I den förfärliga backen hör jag ännu ett flås i nacken och en senig M65:a från Växjö Löparklubb stånkar förbi. Men det var väl själva faen, ska det vara på det här viset? Jag överlägger med mig själv, ställer en fråga till hälsenan, som förklarar sig vara ansträngd men inte överansträngd. Ett varv kvar, troligtvis det sista loppet för i år och jag fäster blicken vaderna från Småland framför mig och biter ihop. Det rullar på bra i nerförsbackarna och så är det dags för den förfärliga backen igen.
Bra uppbackning
Men se där, där är ju M65:an från Björnstorp, och inte längre lika pigg i steget som på första varvet. Mannen från Växjö med mig i hasorna, passerar förbi mitt i backen. Nu är det jobbigt, herrejävlars, ska den här backen aldrig ta slut. Jag hör rejäla stånk från framförvarande sista femtio innan upploppet, det är ljuv musik för ett par ben som ändå tycker sig ha litet kraft kvar. Så kommer upploppet och tyglar släpps och proppar dras ur öronen (bildligt talat, tänk hästsport och finish på Solvalla) och jag kränger mig förbi med vobblande lår (mjölksyra) och passerar mållinjen och tänker att springa terränglopp är ganska underbart ändå. Ingen plats på pallen men det blev en fjärde plats, och det känns som en seger. Foten höll, nu blir det att halta fram ett par dagar.
Det var kanske inte alldeles förnuftigt att löpa loppet, men det är som det är, ryktet som gör gällande att man blir klokare med åren är betydligt överdrivet, i alla fall vad det gäller löpare. Och BG, han kom trea, tog SM–brons, med hjärtsvikt och allt. Kära hjärtanes, det ”klaffade” där med!
Stort tack till arrangörerna, Svensk Friidrott och IKHB Huskvarna, för en lysande löparhelg, och i alla avseenden grym terrängbana!
KOLLA IN RW´s INSTAGRAM FÖR FILM OCH BILDER FRÅN TERRÄNG-SM I JÖNKÖPING
