Grete Waitz, 1953-2011

Grete Waitz, 1953-2011


Grete har bland annat vunnit Tjejmilen och Stockholm Marathon. Under 80-
och 90-talet vann hon inte mindre än elva segrar i rad i Lidingöloppet och hon
blev också den första världsmästarinnan i
maraton, i Helsingfors 1983. 1984 tog Grete hem silvermedaljen i OS-maraton i Los Angeles
och på sin meritlista har hon också fem VM-guld i terränglöpning. Great Grete,
som hon kallades i USA, vann också nio fantastiska segrar i New York Marathon.

–  Hon var en jättestor idol för mig, säger Evy Palm till Aftonbladet. Hon har
betytt väldigt mycket för idrotten, speciellt för tjejer. Hon visade vad man
kunde göra för tider. Det är väldigt tråkigt och ledsamt att Grete har gått
bort.

Nr 1 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Bästa träningsplanen!
  • Allt om löpband – Smarta tips &tricks
  • Så stärker löpningen immunförsvaret
  • Prestera Mera! Träna, är ocj vila vid rätt tidpunkt
  • 6 grymma träningsmetoder
  • Vägen mot Tokyo. Charlotta Fougberg är starkare än någonsin
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Håkan Åman

Som gammal löpare, så känner jag givetvis en sorg över att hon gick bort så ung. Sprang första Stockholm Marathon, som då startade ute på gärdet. Där fanns Grete med och det känns kul att sprungit i samma lopp. Hon var suverän och helt makalös, även om hennes stil inte var så finslipad som man ser idag. Heder åt Grete och hennes minne.
Håkan Åman



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Full fart framåt med skidstjärnan Frida Karlsson

Full fart framåt med skidstjärnan Frida Karlsson


Frida Karlsson slog igenom på skid-VM i fjol, och har hittills tagit två VM-medaljer under årets VM i tyska Oberstdorf. Men att Frida har en bakgrund som friidrottare och duktig löpare är kanske mindre känt. I den här intervjun från 2020 berättar hon om sin träning och kärlek till löpningen.

Text: Minna Tunberger Foto: Hans Berggren

Medan kameran smattrar ikapp med fågelkvittret och solen strilar genom löven på björkarna springer Frida Karlsson med rappa steg. Hon får springa samma lilla sträcka här i Hagaparken i Stockholm, om och om igen.

– En gång till bara, säger fotograf Hans, och Frida tar sig an sträckan igen, med samma leende och målmedvetenhet som tidigare.

– Vi tar det igen, en sista gång, men sakta, sakta. Jag vet att du vill springa snabbt, men för att vi ska fånga ditt steg bäst på bild behöver du sakta ner, säger Hans och Frida bromsar farten.

Hon påminner om en antilop när hon tar sig fram med sina lätta, spänstiga steg, sin stolta hållning och viljan att springa.

Frida Karlsson har älskat att springa ända sedan hon var liten. Foto: Hans Berggren

Vi känner henne bäst som det längdskidåkande underbarnet. Hon som gjorde sitt internationella genombrott bara 18 år gammal, när hon blev juniorvärldsmästare i skiathlon 2018. Hon tog ett guld och två brons.

Som 19-åring erövrade hon sedan två guld på junior-VM och strax efter det gjorde hon debut på senior-VM 2020, där hon knep tre medaljer, en av varje valör. Genom guldet på stafetten blev hon den yngsta världsmästaren i längdskidåkning någonsin. 

Löparen Frida känner inte alla till på samma sätt. Men faktum är att Frida har älskat att springa sedan hon var liten.

– Jag minns att jag brukade cykla bredvid mamma och pappa när de var ute och sprang. Och hur glad jag blev sen när jag var så stor att jag kunde springa med dem, det var på lågstadiet.

Frida berättar att i september varje år under uppväxten packade hon och hennes familj ihop sina löparskor och satte sig i bilen och körde från hemmet i Sollefteå ner till Stockholm. Där mötte de upp andra delar av släkten, som kom resande från norr och söder, och tillsammans sprang de Lidingöloppet. Det blev en årlig släkttradition, som Frida kom att älska.

Jag kommer aldrig att glömma när jag gick i mål, det var en sådan eufori, jag tyckte att det var det största som hade hänt mig.

Första gången Frida sprang Lilla Lidingöloppet var hon 10 år. Och hon vann.

– Jag kommer aldrig att glömma när jag gick i mål, det var en sådan eufori, jag tyckte att det var det största som hade hänt mig.

Åren som följde, ända upp till 17 års ålder, vann hon alla år i rad. 2016 deltog hon på ungdoms-EM, där hon blev sjua på 3 000 meter. Hon deltog även i Ungdomsfinnkampen på 3 000 meter 2015, där hon blev tvåa. Hon har dessutom ett ungdoms-SM-guld på 3 000 meter. Och 2018 vann hon Lidingöloppet igen, nu i F19.

Frida Karlsson har vunnit Lidingöloppet nio gånger. Här firar hon segern i F17 2016 med segraren i F19, skidåkarkollegan Ebba Andersson, som då även satte nytt banrekord.
Foto: Deca text & bild

Men trots att hon var ett riktigt löparlöfte, så blev det inte löpningen som hon skulle satsa på. 

– I Sollefteå fanns det inte någon organiserad verksamhet för löpning, ingen klubb eller så. Löpningen blev mer som en viktig del i längdskidåknings-träningen. 

Fridas mamma Mia, och moster Eva-Lena, har båda varit duktiga skidåkare, så det kanske inte var så konstigt att hon fastnade för just den idrotten till slut.

– Och så har vi ett skidgymnasium i världsklass i Sollefteå, som jag gick på, plus att jag hade fallenhet för sporten, säger hon.

Frida spelade även mycket fotboll och handboll i organiserad form under uppväxten, men lagidrott var aldrig riktigt något för henne.

– Jag kände alltid att jag ville mer än de andra. Jag var mer taggad och ville satsa mer. Det gjorde mig så frustrerad, så det blev naturligt att jag gick över till individuell idrott där jag kunde köra på hur mycket jag bara ville.

Frida föredrar individuella idrotter som löpning och skidåkning, men har även spelat lagidrott på hög nivå. Foto: Hans Berggren

Träningsviljan och den outsinliga energin tror hon kommer från mamma Mia, som i dag bland annat är hennes manager och sköter hennes kontakter med media och omvärlden. All korrespondens före fotograferingen och intervjun har vi haft med Mia, som snabbt och glatt svarat på alla frågor kring detta.

– Mamma har jättemycket energi och är min stora förebild i livet. Jag har inte bara inspirerats mycket av hennes glädje för skidåkning, utan också av hennes engagemang och driv. I vår skidklubb är hon både ordförande, vallare och tränare för ungdomar. Pappa har också varit fantastisk genom åren, han har tränat mina fotbolls- och handbollslag och skjutsat till alla träningar.

Hennes pappa är, precis som hennes mamma, manager till Frida. 

– Det är tryggt, de vet vad jag står för och ser till att inga sponsorer eller medier får komma och mjölka ur, de kommer alltid att skydda mig och sålla, de har erfarenheten.

Frida fyllde 21 i augusti, men verkar ändå vara van vid att göra intervjuer. Hon svarar utan tvekan på alla frågor och verkar inte ha något problem med att prata om även de jobbigaste saker. Som det som hände förra vintern: det ofrivilliga tränings- och tävlingsstoppet.

Det var i december 2019 och omgivningens förväntningar var skyhöga på Frida, som hade skördat enastående framgångar i VM säsongen före. Hon hade redan kört världscupspremiären i Ruka i november–december och höll som bäst på att packa sina grejer inför nästa världscupshelg när hon fick det där samtalet från Svenska skidförbundet. Hon skulle stoppas från allt tävlande på obestämd tid, då hennes testvärden inte nådde upp till skidförbundets hälsokriterier. 

– Jag som var så förväntansfull inför säsongen, jag hade redan kollat banskisserna inför kommande tävlingar och var så laddad. Min kalender var fullbokad med tävlingar hela säsongen. Men så visade hälsokontrollerna att min kropp inte var i balans och så blev kalendern sopren, helt tom. Och jag visste ingenting. Skulle jag få komma tillbaka den här säsongen?

Det var så jobbigt, mina dagar är ju annars träning, det är ju det jag har gjort hela livet och är bra på. Allt var kaos inom mig.

Ingen träning, ingen tävling. Vem var hon nu, utan detta? 

– Det var så jobbigt, mina dagar är ju annars träning, det är ju det jag har gjort hela livet och är bra på. Allt var kaos inom mig. Jag grät och grät, och låg mest i sängen och sov. Det blev kortslutning, jag satt inte med taktpinnen längre.

Hon berättar om sin största tillgång som elitidrottare – hennes allt eller inget-mentalitet – den som som driver henne framåt inom skidåkningen. Men hur den i det här fallet var det som stjälpte.

– Jag hade kört på för hårt, hade inte förstått hur viktigt det var med återhämtning och balans, och gick över gränsen. 

”När vi väl hade gått ut i media och berättat om stoppet så vände det för mig, då kände jag att jag måste göra det bästa av det här. Jag beslutade mig för att knyta näven och ta kampen i stället för att ligga kvar i sängen.” Foto: Hans Berggren

Men samma mentalitet hjälpte henne snabbt på fötter igen. Hon torkade tårarna, ville inte tycka synd om sig själv längre, hon gillar inte den känslan, säger hon.

– När vi väl hade gått ut i media och berättat om stoppet så vände det för mig, då kände jag att jag måste göra det bästa av det här. Jag beslutade mig för att knyta näven och ta kampen i stället för att ligga kvar i sängen.

Hon ville inte ha kontakt med omvärlden på ett tag, inte läsa hur journalister spekulerade. I stället släckte hon ner allt vad traditionella och sociala medier heter och umgicks med sin familj och sambon William Poromaa, som också är längdskidåkare i landslaget. 

Man kan kanske tänka sig att det var jobbigt för henne när sambon for iväg på sina tävlingar och hon själv fick stanna hemma. Men så var det inte riktigt.

– Nej, jag var glad för hans skull och när han var iväg följde jag ALLA lopp som gick hemma från tevesoffan. Både längd och skidskytte, säger hon och det glittrar till i ögonen.

– Det blev Vinterstudion från det att sändningarna började tills de slutade, jag älskar att titta på skidåkning.

Hon var plötsligt glad över att få tid till annat i livet, sådant som hon inte hade haft tid till tidigare, som att umgås med vänner. Sådant som andra bara tar för givet, men som inte ryms i en elitidrottares vardag. 

– Jag tror att det här träningsstoppet var nyttigt för mig, det är lätt att man blir sin idrott och att man inte är något annat än det, det tror jag kan bli farligt i längden, funderar hon. 

Nu så här här i efterhand, kan Frida blicka tillbaka på hur hon tränade och förstå vad som egentligen hände. Hon hade nyligen gått ut gymnasiet, på rekordtid gjort ett stort genombrott på seniornivå och ingått i ett nytt lag – Svenska skidlandslaget.

Nu har jag fått hjälp med hur jag ska återhämta mig och hur mycket energi jag måste få i mig för att hålla

– Allting gick så fort och jag hade ju inte så mycket erfarenhet och kunskap om hur jag skulle göra för att min kropp skulle klara av det höga trycket på träningsmängd och livet som elitidrottare och alla krav det innebar. Nu har jag fått hjälp med hur jag ska återhämta mig och hur mycket energi jag måste få i mig för att hålla, säger hon och skalar ännu ett ägg från sin frukosttallrik.

När hon ser tillbaka på det senaste året så känner hon att hon har lärt sig mycket om sig själv och om hur hennes kropp fungerar. Och i dag är hon faktiskt tacksam över tävlingsstoppet och att hon därmed fick chansen att bygga upp kroppen igen och komma i balans.

– Jag hade förmånen att ha bra folk runtomkring mig. Det är lätt att fastna i en bubbla annars, det är viktigt att någon är där och ser en när man är på gränsen till att det går överstyr.

När hon sedan i februari 2020 – efter ett drygt två månader långt uppehåll – fick grönt ljus att träna och tävla igen eftersom hennes värden såg bra ut efter en rad provtagningar, då hade hon knappt tränat på 70 dagar. Hon hade kört en del styrka, men väldigt lite kondition.

– Men jag struntade i att jag kanske inte var i så bra form efter det långa uppehållet. Jag ville tävla, jag hade ju längtat så efter det och efter att få vara med i gänget igen. Det gick bättre och bättre för varje tävling jag deltog i. Jag kände mig stark, timmarna på gymmet hade varit bra för min kropp. 

Och första helgen i mars 2020 vann hon sin första världscupseger under den prestigefyllda tremilen i Holmenkollen och blev därmed den första svenska kvinnan att vinna tävlingen. Hon snuvade Therese Johaug på guldet på mållinjen, efter att ha legat minuten efter henne när över halva loppet var åkt.

Frida Karlsson menar själv att hon springer väldigt mycket för att vara skidåkare – och att det bästa med löpningen är enkelheten. Foto: Hans Berggren

Just när Frida var på banan igen – med besked – då kom åter ett plötsligt tävlingsstopp. 

Men den här gången hade det ingenting med hennes värden att göra, den här gången var det ett visst virus som hade kommit hit från Kina. Hon hade precis packat klart väskan för att åka till världscupsavslutningen i Kanada, när beskedet kom att resten av den vårens tävlingar skulle ställas in.

– Först kändes det så jobbigt, det var bara fyra veckor kvar av tävlingar och jag hade äntligen fått medvind igen. Men det är ju som det är, och jag ställde om snabbt och tänkte positivt, att det kommer fler tävlingar och jag har så mycket mer att ge framöver. 

Hon säger att hon vill se hur långt hon kan gå inom längdskidåkningen – utvecklas i alla detaljer i träning och tävling, som gör att hon kommer att åka skidor fortare från A till B. Men egentligen har hon inte så stort fokus på resultatmål – utan hon vill mer se hur långt hon kan utveckla sig själv som idrottare och som person.

– Jag strävar efter att hela tiden göra allt bättre. Jag kan bara påverka mig och min situation och det tänker jag göra till 110 procent. Det är verkligen en förmån att få hålla på med det man tycker att roligast i världen och det ska jag ta vara på, säger hon.

Jag vill se hur bra jag kan bli på löpning. Det är inte alls omöjligt att jag börjar satsa på det. Men det blir på stig, inte asfalt.

Den dag hon slutar med skidåkningen, vill hon satsa på löpningen då, månne, löpartalang som hon är?

– Absolut, jag vill se hur bra jag kan bli på löpning. Det är inte alls omöjligt att jag börjar satsa på det. Men det blir på stig, inte asfalt.

Hon berättar att hon springer väldigt mycket för att vara skidåkare. Det bästa är enkelheten, säger hon, att det är så skönt att slippa all utrustning som behövs vid skidåkningen, och bara kunna dra på sig shorts, t-shirt och löparskor och ge sig ut i närområdet. Löpningen är också bra barmarksträning under lågsäsong för skidåkningen: 

– Det ska vara kuperat och tufft, jag springer ofta med min kille uppför Halstaberget i Sollefteå och uppe i bergen där. Vi springer med stavar och kör mycket intervaller, och jag jagar ständigt höjdmeter. Jag tycker att Lidingö är en platt bana, haha.

Frida tycker om att vara ute i naturen, gillar när det går fort och när hon följer ”en mysig stig”.  Hon är tvådelad, säger hon, å ena sidan gillar hon snabba tider, å andra sidan känslan när det flyter och man är ”studsig i steget”.

Ibland springer hon även lopp – men bara om det finns några i närheten av där hon befinner sig just för ögonblicket. 

– Det är inte så att jag åker land och rike runt för att springa lopp, jag har ett så otroligt späckat träningsschema för skidåkningen. 

Förutom Lidingöloppet, då, släkttraditionen:

– Jag tror att jag ska åka ner till Stockholm och springa 30-kilometerdistansen efter sommaren, om det inte ställs in på grund av corona.

(Det blev tyvärr inget vanligt Lidingölopp under 2020 utan ett virtuellt arrangemang, reds. anm.)

Läs också: Moa Lundgren – den skidande löptalangen

Fakta: Frida Elisabeth Karlsson

Ålder: 21 år, fyller 22 i augusti.

Bor: Sollefteå.

Skidklubb: Sollefteå Skidor IF.

Är: Elitlängdskidåkare men har även varit friidrottare i löpning och deltog på ungdoms-EM 2016 i Tbilisi Georgien, där hon blev sjua på 3 000 meter med tiden 9.53,34, och i Ungdomsfinnkampen på 3 000 meter 2015. Hon har dessutom ett ungdoms-SM-guld på 3 000 meter. Hon har tidigare spelat division 2-fotboll för Remsle UIF FF. 

Familj: Pappa Leif Medin och mamma Mia Karlsson (tidigare längdskidåkerska). Äldre systern Fanny och yngre systern Hannah. Pojkvännen William Poromaa, även han längdskidåkare.

Skidkarriär: Hon vann ett guld och två brons vid junior-VM 2018. Debuterade på seniornivå vid VM 2019, där hon knep tre medaljer, ett guld, ett silver och ett brons. Genom guldet på stafetten blev hon den yngsta världsmästaren i längdskidåkning någonsin. Säsongen 2019/2020 vann hon sin första världscupseger under den ärofyllda tremilen i norska Holmenkollen och blev därmed den första svenska kvinnan att vinna tävlingen. På årets skid-VM i Oberstdorf (2021) har hon hittills tagit två silvermedaljer, en i skiathlon och en på 10 km fri stil.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!


Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar för bara 546 kronor! Välj mellan färgerna vit, svart eller rosa.

Vårt erbjudande
• 6 nummer av Runner’s World (ordinarie butikspris: 594 kronor).
• Defunc trådlösa TRUE GO-hörlurar (ordinarie pris 499 kronor).
• Sammanlagt värde: 1093 kronor.

  • Din rabatt: 50 %, ditt pris: 546 kronor!

Här gör du din beställning!

 

Med Runner’s World får du:
✔️ Världens ledande löpartidning
✔️ Träningstips av experter och elitlöpare.
✔️ Extra mycket sko- och pryltester
✔️  Läsningen för alla som springer, från nybörjare till proffs,
✔️ Tips och råd om träning, teknik och nya prylar
✔️ Allt om de stora loppen
✔️ Inspirerande resereportage
✔️ Runner’s World digitala tidningsarkiv
✔️ Runner’s Worlds app

*Går ej att kombinera med andra erbjudanden.

 

Här gör du din beställning!

 

Defunc TRUE GO-modellen är för den som vill ha en kraftfull ljud- och kommunikationsupplevelse- TRUE GO passar för långvarig lyssning utan att bli obekväma genom vår världsunika, egenutvecklade MultiTip™-design som ger en bättre ljudupplevelse samt håller dina lurar på plats för ökad komfort.

Funktioner:

  • 22 timmars speltid
  • Superb säker passform
  • Kraftfullt ljud
  • Långvarig komfort
  • Touch control
  • Bluetooth 5.0
  • USB-C
  • 10 m trådlös räckvidd
  • Laddningsbox ingår naturligtvis

Här gör du din beställning!

Svenska hopp i spansk mara

Svenska hopp i spansk mara


På söndag avgörs elitversionen av Valencia Marathon med flera intressanta svenska löpare i de superstarka startfälten. Vi stämmer av läget i svensklägret med de svenska damernas coach Christian Mundt.

Som med alla storlopp under 2020 har det funnits en osäkerhet om erkänt snabba Valencia Marathon ens skulle kunna genomföras med en begränsad elitgrupp. Med bara några dagar kvar till start, som är på söndag 6 december, verkar det som att loppet verkligen kommer bli av.
För Sveriges del finns det stora förhoppningar på de fem svenska löpare som har fått startplatser i loppet. Kan David Nilsson eller Mikael Ekvall bli första svenskarna under 2.10?
Kan Carolina Wikström springa till sig en OS-plats? Får debutanten Sanna Mustonen sitt stora genombrott?

”Team Mundt” på plats i Valencia. Carolina, Christian & Sanna.

Christian Mundt, som vi skrivit tidigare om i Runner’s World, coachar flera svenska elitlöpare. Han är på plats med två av löparna i ”Team Mundt” i Valencia: Carolina Wikström och Sanna Mustonen. Vi ringde upp Christian för att stämma av läget i svensklägret.

Hallå Christian, hur har det gått för er under resan till Valencia med tanke på de restriktioner som råder?
– Vi kom ner i tisdags eftermiddag, och resan gick bra. Det har inte varit några större skillnader mer än att vi ska ha munskydd. Det krävdes även ett negativt coronatest inom 72 timmar innan man anlände till Spanien. Detta var däremot inget vi behövde visa när vi kom in i Spanien.

Hur är vädret och hur ser prognoserna ut inför loppsöndagen?
– Det är runt 15–16 grader och solen tittar fram, men det ska bli något kyligare på söndag. Prognosen säger runt 8 grader vid start och sedan efter hand ska det stiga till runt 11 grader. Så det är ganska ideala förhållanden för löpning. Sedan står det att det ska vara 7 sekundmeter i vind, men banan går inte vid vattnet i år så jag vet inte hur vindkänslig den är.

Det är alltså en annan bana i år?
– Ja, det är en tvåvarvsbana. Det går en elithalvmara innan helmaran, maratonlöparna springer två varv på samma bana som halvmaralöparna gör ett varv på.

Du har två aktiva på plats: Carolina Wikström och Sanna Mustonen. Hur lyckades ni få platser? Jag har förstått att startplatserna är oerhört eftertraktade eftersom det inte arrangeras så många lopp?
– Vi anmälde oss redan i januari och sen när loppets ”My best 42”-program öppnade i mars eller april anmälde vi oss även till det och kom in direkt. Sedan dess har det varit klart, och jag har hela tiden utgått från att det kommer bli av. Valencia har varit det stora målet som vi drivit träningen mot, både för Sanna och Carolina, under hela året.

Ni har varit väldigt öppna med den träning ni genomfört via sociala medier, vilket kanske inte alla elitlöpare är. Hur tänker du runt denna öppenhet?
– Om folk tycker att det är lite spännande att få se vad vi gör i träningen så visar jag gärna det, jag har inga hemligheter. Jag gillar själv att kolla vad andra gör. Om vår träning kan inspirera andra när det gäller upplägg på pass är det bra, även om det blir enskilda pass som tas ur en helhet. Träningen är individuellt upplagd för både Sanna och Carolina och den helheten kommer ju inte fram – det är ju mycket mer som påverkar än de enstaka pass vi redovisar.

Både Sanna och Carolina har tränat mot samma mål nu under en längre tid – har de ändå kört efter helt skilda upplägg?
– Ja, de har haft ganska olika upplägg även om jag tänker på maratonträning utifrån ett visst sätt. Så det finns många likheter i deras scheman men också tydliga skillnader. De har bland annat tävlat i olika lopp under året och de inslagen måste ju passas in i schemat. Sedan utgår jag mycket från farter i min träning, och eftersom deras tidsmål är olika skiljer det sig även där också. Men vi har synkat flera pass också, för att kunna utnyttja varandras sällskap och styrkor och få in den sociala biten också. Det är viktigt när man tränar så här hårt.

Kan du dela med dig av något enskilt pass inför loppet som Sanna och Carolina kört och som du tycker gått riktigt bra?
– Carolina körde ett 40 kilometer långt pass 3–4 veckor innan loppet. Hon sprang första 28 kilometerna med ett snitt runt 3.52 min/km, och de sista 12 kilometerna i maratonfart. Då låg hon på 3.27 min/km i snitt, inklusive lite kupering ute på Gärdet i Stockholm. Det var ett oerhört starkt pass.

– Sanna gjorde ett 25 kilometer långt pass med 16–17 dagar kvar till Valencia. Då sprang hon på 98 procent av sin maratonfart, snittet var 3.37 min/km, vilket var snabbare än planen. Jag fick bromsa henne efter halva passet för hon gick på så starkt, dessutom var det ganska mycket vind och bara precis över noll grader. Då såg vi att det finns fog för det mål vi siktar på.

Finns det ett tydligt tidsmål för både Carolina och Sanna?
– Jag tränar väldigt mycket utifrån vad vi har för tidsmål. För Carolina tror jag att det kanske krävs under 2.27 för att SOK ska vilja ta ut henne till OS, vilket finns med i målbilden. Så det är det tempot vi utgått från i träningen. Sedan vet vi inte hur farthållningen kommer se ut på söndag, vilka farter klungorna kommer hålla. Men det vore idealiskt att öppna den första halvan på 1.13.30 för Carolinas del.
– För Sannas del har vi tränat för att gå under 2.30, vilket innebär 3.33 min/km i fart. Där räknar jag med att det kommer finnas en grupp som satsar mot den internationella OS-kvalgränsen för damer (2.29.30). Så tanken är att gå med där för jag tycker att Sanna är redo för det. Det ska bli oerhört spännande att se om hon får ut allt på maran, som är en distans jag tror passar henne väldigt bra.

Sanna är debutant på maratonsträckan medan Carolina är något mer erfaren. Lägger du någon aspekt på det som coach?
– Nej, jag tänker inte så mycket på det. De sista åtta veckorna innan loppet är till för att förbereda dem både fysiskt och mentalt på hur det kommer att kännas. Passen är uppbyggda utifrån att de inte är rädda för sträckans utmaning. Känslan ska vara att de är tränade för det här och jag har gjort allt jag kan för att de ska nå dit.
– Så det är lika för de båda, även om oron för hur det verkligen känns efter 35 kilometer kanske infinner sig lättare om man är debutant. Det är ju något Sanna inte känt än, men som Carolina upplevt några gånger. I det avseendet är det kanske en liten skillnad när det gäller vilka mentala strategier de tar med sig in i loppet, att man som debutant har ett ännu större behov av en tydlig mental strategi.
– Sen är det andra saker som skiljer. Carolina går ju in i loppet med mycket större yttre förväntningar på sig än vad Sanna har. Sanna är lite mer ”underdog”.

Hur viktig är den mentala förberedelsen?
– Den är viktig. Jag tycker att man ska ha en ”gameplan” och en palett med strategier som man kan ta till för att tackla olika känslor och scenarier under loppet. Det kan vara allt från delmål till ord man kan ta fram för att trigga sig själv, eller rent tekniska delar i löpningen som man kan fokusera på. Man måste ha med sig att det får vara jobbigt, och det är ju en del i varför jag lägger upp så långa och tuffa pass i träningen mot loppet – man får känna att det är jobbigt men man klarar det ändå.

Kör ni några pass på plats i Valencia?
– Ja, vi startade i onsdags med ett lätt distanspass på morgonen för att jobba resan ur kroppen. På eftermiddagen åkte vi upp till arenan där de slog världsrekord nu under hösten på 5 000 och 10 000 meter. En maratonuppvärmning och sedan en 5:a i maratonfart stod på programmet. Torsdag, fredag och lördag blir det relativt kort distanslöpning i lugn till moderat fart, där vi lägger in några ”hundringar” under något av passen.

Har tjejerna samma energi- och vätskeplan för loppet?
– Nej, den skiljer sig lite åt. Carolina kör bara gel i kombination med vatten. Det gör det hela ganska enkelt eftersom hon kan ha med sig gelen själv och inte heller riskerar att missa någon flaska. För Sannas del har det varit en utmaning att hitta något som funkar bra med magen. Där har vi med oss gels, men försöker att hålla oss till sportdryck i den mån det går.

Vi ser med spänning fram mot att följa Carolina och Sanna, liksom Mikael Ekvall och David Nilsson på herrsidan, i Valencia på söndag!

TILL Maratón Valencia Trinidad Alfonso EDP

TOPPFOTO: Deca Text & Bild på Carolina Wikström


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren

Därför springer Augustprisvinnaren Lydia Sandgren


Jag började löpträna när jag bodde i Frankrike 2007. Då hade jag flyttat till Lyon lite grann på vinst och förlust, med stora planer på att skriva en roman. Jag hade gått ut gymnasiet, ville ut i världen. 

Men där satt jag mest på ett bibliotek och i en mörk och fuktig lägenhet och upptäckte att det inte var så jävla lätt att skriva en roman som jag hade föreställt mig. För att inte bli galen och för att känna att jag i alla fall hade gjort någonting vettigt så började jag jogga.

Jag kan inte ha sprungit mer än en kilometer första gången, höll på att dö för att jag var så otränad. Men jag är otroligt envis, till slut sprang jag regelbundet, i ett par Converse och mina gamla gympashorts från högstadiet. När jag kom tillbaka till Sverige fortsatte jag med det.

Det längsta jag har sprungit är en halvmara, men jag umgås lite med planer på att anmäla mig till Stockholm Marathon, för att testa vad jag pallar. Jag mår väldigt bra av att springa, jag behöver det för att kunna tänka och fungera. Jag är en ganska rastlös själ.

Min debutroman Samlade verk har tagit över tio år att skriva, löpningen har följt skrivandet från scratch. En grej jag lärde mig om löpning är att man måste göra det regelbundet, och oavsett om man känner för det, det händer något då. Man blir inte så upptagen med ”vill jag det här?” Man bara gör.

Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra.

Jag skriver i stort sett varje dag året om. Det är samma med skrivandet som med löpandet, jag skriver för att må bra. Skrivandet är lustfyllt för mig, jag blir illa till mods, känner mig halv om jag inte skriver. 

Min vanliga runda är en halvmil tre gånger i veckan. Jag bor mitt i stan och springer mycket i Trädgårdsföreningen (stadspark i Göteborg, reds. anm.). Jag tänker mycket när jag springer, det var när jag sprang där som jag fick till scenen i romanen där Cecilia (en av huvudpersonerna) springer rakt ut i bushen i Etiopien.

Jag jobbar heltid som psykolog inom psykiatrin, och skriver mycket strukturerat. Jag går upp tidigt på morgonen och skriver en, två timmar innan jag går till jobbet, sedan skriver jag på kvällarna en liten stund, och ofta stora delar av helgerna. Jag är inte lika disciplinerad med löpningen, den får bli till när jag kan. 

Jag köpte riktiga löparskor när jag kom hem från Frankrike, med ordentlig uppbyggnad. Då fick jag problem med knäna. Jag läste Born to run och började springa i mer platta skor och lite mer på tårna, en löpstil som mer påminde om hur jag sprang i mina Converse. Då försvann problemet med knäna.

När jag började skriva på Samlade verk hade jag en vag idé om att det skulle handla om en familj och att berättelsen skulle spänna över ett långt tidsspann. Det skulle handla om relationen mellan föräldrar och barn, och om en mor som överger sin man, sina barn, och försvinner.

Cecilia i boken är en asket, hon löptränar hårt, ger upp allt i livet för sina projekt, har svårt att hitta en balans. Hennes man Martin är mer rimlig, han tycker om att springa lite, dricka lite vin, skriva, ta en cigg. Man kan väl säga att alla figurer i boken på olika sätt är aspekter av mig själv.

Jag ser löpningen som en sinnlig, kroppslig upplevelse, då har det ingen större betydelse hur snabbt det går. Jag har syskon som tränar hårt, som åker runt och springer maratonlopp runt om i världen. I det avseendet är jag släktens svarta får, för mig är skrivandet min idrottsliga prestation. 

Löpning är ett existentiellt projekt, när man springer kommer man sig själv nära, man är ensam med sina tankar. I en värld där vi lever ständigt uppkopplade tror jag att det är viktigt med en sådan liten ö av ensamhet.” 

Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2020 gick till Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag), med motiveringen:
Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen

Så blev Wilson Kipketer snabbast i världen


Wilson Kipketer är en av de allra främsta löparna genom tiderna på 800 meter. Han innehar fortfarande världsrekordet inomhus på distansen, och sprang bland annat hem tre VM-guld för Danmark innan han avslutade karriären 2005. Vi har pratat med honom om hur han ser på allt från löpträning till den snabba utvecklingen av löparskor.

Wilson Kipketer räknas som den bäste genom tiderna på 800 meter. Han tog bland annat tre VM-guld i rad, och även om han aldrig fick till det till ett hundra procent på OS tog han ett silver år 2000 och ett brons 2004.

Wilson är född och uppväxt i Kenya men kom till Danmark via ett privat utbytesprogram när han studerade. Han blev kvar i Danmark, bytte nationalitet och började tävla för Danmark. 1995 tog han sitt första VM-guld för landet vid friidrotts-VM i Göteborg.

Året efter VM-guldet hade Wilson en fantastisk säsong, men eftersom nationalitetsbytet från Kenya till Danmark inte var klart, godkände inte Internationella olympiska kommittén att han kunde tävla för Danmark, vilket gjorde att han missade 1996 års OS.

Under 1996–1997 var Kipketer obesegrad i 33 tävlingar i rad på 800 meter. Wilson var även den löpare som till sist slog Sebastian Coes ”oslagbara” världsrekord på sträckan. Coes rekord hade stått sig i 16 år när Kipketer först sprang på exakt samma hundradel som rekordet, på Stockholms Stadion 1997. Senare samma säsong gick han under rekordet vid två tillfällen, med 1.41,11 som bästa tid.

I dag arbetar Wilson med sportsmarketing för PUMA i Norden och har hand om många av de friidrottare företaget har samarbete med. I samband med ett test av Pumas löparskor passade vi på att ställa några frågor.

Hur är din status som löpare i dag?
– Sedan pandemin bröt ut har det blivit mer löpning än tidigare. Jag har gillat att komma bort från allt hemmaarbete, så jag har sprungit nästan varje dag. Framförallt fina morgonpass. Men normalt håller jag igång med fyra löppass per vecka. Jag har inget driv att tävla, utan det handlar om att jag springer för min hälsa och för att det ger fin avkoppling. Möjligen kan det bli något långlopp, men bara som en del i mitt jobb i så fall.

– Jag har inte heller något sug efter att tävla i veteranlöpning på bana, även om jag vet att det blir alltmer populärt. Men där har jag gjort mitt. Möjligen att jag kan testa hur snabbt jag klarar att springa för stunden någon gång ibland, men det är bara för min egen skull. Annars är det distanslöpning i 4.30-fart som oftast gäller nu.

Är du fortfarande involverad i sporten i dag?
– Ja, det är jag. Totalt hjälper jag runt 40 löpare från två klubbar i Köpenhamn, KIF och FIF. Det är allt från 15 års ålder upp till 30 plus.
Framförallt är det medeldistanslöpare, men bland dem finns det löpare med målsättning att utvecklas på allt från 400 till 10 000 meter. Jag träffar dem lite olika mycket, från en gång i månaden till nästan varje vecka. Det är inspirerande att vara med och kunna bidra.

Var hade du din bas när du själv var en topplöpare?
– Efter studierna i Danmark var jag såklart en del i just Danmark. Men för att få riktigt bra förhållanden och kunna fokusera på min löpning låg jag väldigt mycket på läger. Framförallt vintertid, då Danmark inte hade några riktigt bra faciliteter för träning inomhus. Portugal erbjöd bra träningsmiljöer och sen låg jag ofta även på långa läger i Polen. Där fanns ett riktigt bra träningscenter med en bra skog, samt både inomhus- och utomhusbana. Här blev mitt fokus på träningen också väldigt bra. Dels fanns det inte så mycket annat att göra och dels kom min tränare Sławomir Nowak från Polen.

Vilka var de viktigaste passen i din träning mot att bli världens bästa 800-meterslöpare?
– Det är alltid svårt att ta ut enskilda pass, för det handlar om en helhet; att träna bra och med kontinuitet, men också att äta bra och ge kroppen den tid den behöver för att vila. Det är lätt att man bara kopierar träningen och glömmer det andra – som är lika viktigt.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen.

– I träningen gäller det hitta balansen mellan teknikträning, styrka och den rena löpträningen. Mitt råd är att inte fokusera alltför mycket på kilometervolymen, utan att fokusera på den kvalitativa träningen. Det var det som funkade bäst för mig. Sträva mot att se en utveckling av löpfarten under loppet av en längre tidsperiod.

Innebar det att du inte tränade så mycket volym utan mer kvalitet? Skiljer det sig från hur många medeldistansare tränar i dag?
– Ja, jag tränade för att orka hålla en hög intensitet i mina pass. Om man höjer volymen och jagar kilometer kommer man inte kunna ha samma intensitet på fartträningen. Men allt mitt fokus låg på 800 meter.

– Det kan förstås se olika ut beroende på vilken distans man främst satsar på. Man måste också utgå från individen och hitta rätt verktyg för idrottaren. Men om man vill vinna medeldistanslopp måste man förstås ha fart och kunna växla till sprint. Tränar man inte det tror jag att det blir svårt att vinna.

Om du ser tillbaka på din elitträning – vilka var dina bästa träningspass?
– Oj oj, jag har för många tillfällen och minnen. De bästa passen är ju inte heller de tuffaste, för när det går bra flyter allting på och man kan springa avslappnat. Men ett pass jag minns var 5 x 400 meter som jag körde på hög höjd i Sant Moritz 1997. Jag minns att jag hörde hur det pep från en massa andra coachers klockor efter varje intervall. Vilan var fem minuter och jag sprang alla intervaller precis under 48 sekunder. Efteråt kom det fram en coach och undrade om jag visste hur fort jag sprungit, och det hade jag full koll på. Han undrade hur jag kunde vara så oberörd efteråt. Men jag tränade bra då och släppte aldrig mitt fokus under passet – trots att så många kollade och tog tiderna.

– Ett annat pass jag minns – och som kanske inte är lika väntat från en 800-meterslöpare – var när jag fick riktigt bra känsla på ett 60 minuter långt distanspass. Jag hann nästan 20 kilometer och höll alltså runt 3 minuter per kilometer i snitt. Ett tredje pass jag minns var när jag sprang klassiska 5 x 1000 meter på bana. Även här hade jag 5 minuter vila och sprang alla 1000-metersintervallerna på 2.20.

Det var inga lätta pass att kopiera. Hur genomförde du din vila, sittande, stående eller joggandes?
– Med så lång vila som 5 minuter brukade jag stanna och sätta på mig överdragsbyxor, så att musklerna skulle hålla sig varma. Så det var ombyte och lätt rörelse mellan intervallerna.

Som jag förstått det tränade du mycket själv, eller körde du med andra löpare?
– Nej, jag tränade nästan alltid själv. Min träning var väldigt intensiv och jag ville att den skulle vara det. Under en period 1997 tränade jag tillsammans med Vénuste Niyongabo från Burundi som tog OS-guld på 5 000 meter i Atlanta året innan, men det blev inte bra.

– Redan på uppvärmningen körde jag mycket intensivare. Inte från start, men jag gillade att successivt öka farten varje kilometer under uppvärmningen. Det passade inte riktigt Vénuste. Antingen skulle jag dra ner på tempot eller han öka tempot, vilket gjorde att det inte skulle bli bra för någon på längre sikt. Men så är det lite fortfarande – jag gillar att ha intensitet redan från uppvärmningen, vilket kanske inte så många föredrar.

Det är mycket prat kring löpteknik i dag, både bland elitmotionärer och motionslöpare. Hade du mycket fokus på löpteknikträningen, eller kom det helt naturligt för dig?
– Jag tycker att det är bra att man har fokus på tekniken för det finns mycket att göra där för många. Det handlar om att hitta en avslappning i löpningen med bra rytm, och sedan att förstå vilka muskler som är involverade. Det är något du behöver påminna dig om hela tiden för att få ett bra flyt. För mig kom löptekniken naturligt till 60 procent, medan övriga 40 procent var något jag arbetade mig till. Det gjorde jag genom att ha fokus på tekniken under träning och genom att jobba med olika övningar för att springa bättre.

– Men rent generellt är mitt råd att försöka hitta avslappningen även när man springer fort och när man är trött. Hitta koordinationen mellan armar och ben för att få ut maximalt av din kapacitet. Jag tycker att det är vanligt att man ser att just koordinationen inte alltid finns där till 100 procent.

Ett annat fokus i dag ligger på löparskorna, både på och utanför banan. Vad är din åsikt om skoutvecklingen?
– Jag tycker att det har blivit lite för mycket fokus på just skorna. Det är fortfarande idrottarna som ska prestera. Självklart kan man påverkas positivt om man har en sko man tror på och gillar, men på den absolut högsta elitnivån tror jag inte det kan göra så mycket för prestationen i tävlingssammanhang.

– Kanske kan man tåla träningen bättre med den nya teknologin, men även kunskapen kring träning och allt runt om kring har ju hela tiden utvecklats. Så jag har inget emot den tekniska utvecklingen som sådan, men jag hoppas att det inte tar fokus från löparnas prestationer. Inga skor springer av sig själva, även om de kan ge dig support.

Vilken sko springer du själv med?
– När det gäller distanspass alternerar jag mellan Puma Speed Sutamina 2 och Speed 600 2. Båda modellerna tycker jag ger mycket bra löpkänsla och den support jag vill ha, samtidigt som jag får en skön, behaglig runda. När jag vill springa lite snabbare tar jag gärna fram Speed 300 som har en lite lägre profil och som uppmuntrar till högre fart.

Hur ser utvecklingen ut framöver gällande löparskor hos Puma?
– Jag tycker att PUMA Speed-serien som finns i dag täcker in många löpares behov, där alla kan hitta något till en mycket bra prisbild. Inför 2021–2022 utökas utbudet med fler modeller för löpare inriktade mot långdistans, både på elit- och motionsnivå. Bland annat kommer vi lansera skor i linje med den nya utvecklingen, alltså modeller med kolfiberplatta i mellansulan. De har fått mycket bra kritik från exempelvis Löplabbet i Sverige när de fått testa några prototyper.

HÄR HITTAR DU PUMA Speed-serien

Wilson Kipketers snabbaste meriter

Personbästan på 800 meter (1997):
Utomhus 1.41,11
Inomhus 1.42,67 (gällande världsrekord)

Personbästan på 1000 meter (2000):
Inomhus 2.14,96

Wilson Kipketers mästerskapsmeriter 800 meter:

Olympiska spel
Silver (Sydney, 2000)        
Brons (Aten, 2004)

Världsmästerskap
Guld (Göteborg, 1995)
Guld (Aten, 1997)
Guld (Sevilla, 1999)

Världsmästerskap inomhus
Guld (Paris, 1997)
Silver (Maebashi, 1999)
Silver (Birmingham, 2003)

Europamästerskap
Guld (München, 2002)

FOTO: Deca text & bild och Wilson Kipketer privat.

Tävla med dina vänner – mot resten av världen!

Tävla med dina vänner – mot resten av världen!


ASICS World Ekiden 2020 är en virtuell stafett över maratonsträckan. Lag om upp till sex löpare avverkar den som en stafett uppdelad i sex olika långa etapper. Alla kan vara med – och det är helt gratis!

ASICS World Ekiden är den ultimata, virtuella lagutmaningen. Inspirationen kommer från japansk löparkultur där den över hundra år gamla, traditionella Ekiden-stafetten är en populär tävlingsform. Lag på upp till sex personer springer maratondistansen uppdelad på sex etapper av olika längd, vilket gör formatet till en perfekt utmaning för löpare på alla nivåer. Att delta är helt gratis, alla kan vara med – och man behöver inte ens befinna sig på samma plats som övriga lagmedlemmar.

Enkla steg för anmälan

ASICS World Ekiden 2020 genomförs 11–22 november. Målet är att samla och motivera löpare oavsett nivå i en tid då vi tvingas leva åtskilda från varandra och där stora lopp inte kan genomföras. Ekiden-stafetten är därför ett perfekt sätt att ändå få sammanhållning och lagkänsla.

Uppdelningen av maratonsträckans 42 195 meter i sex olika etapper gör att även löpare som precis börjat löpträna under pandemin kan ta del av den här utmaningen. Sträckorna varierar i längd från 5 kilometer upp till 10 kilometer. Får man inte ihop ett helt lag på sex personer kan någon av lagmedlemmarna springa flera sträckor.

ASICS World Ekiden 2020 kombinerar det bästa från riktiga lopp med den virtuella löpningen tack vare en ny plattform för löpare, framtagen av Race Roster och Runkeeper. Via den och med hjälp av olika appar eller träningsklockor kan deltagarna följa lagets framsteg i realtid och jämföra sig med andra lag världen över.  Löparna som deltar i Ekiden-stafetten får dessutom tillgång till ljudupplevelser under loppet för att få uppleva stämningen, sammanhållningen och motivationen under tävlingen – oavsett hur långt ifrån varandra deltagarna är. Lagmedlemmarna behöver nämligen inte befinna sig på samma plats utan kommer skicka över sin digitala tasuki – det smala tygbandet som används som ”stafettpinne” i traditionella japanska Ekidens – till varandra i slutet av varje etapp.

Anmälan öppnade 1 oktober 2020. På nedan länk hittar du all information kring hur du registrerar ett lag, får tips på hur du väljer utrustning liksom träningstips inför loppet. Ditt lag kan genomföra ASICS World Ekiden när som helst mellan 11–22 november.

INFO & ANMÄLAN

FAKTA Ekiden är en traditionell japansk tävlingsform i stafettformat, där varje delsträcka springs separat. Ekiden handlar i allra högsta grad om lagsamarbete – löparna i laget överlämnar sin tasuki (eller sash) så fort som möjligt mellan varandra.