När allt inte går som planerat – Valencia Marathon blev ändå en resa att minnas

Nedräkningen mot Valencia Marathon tillsammans med New Balance och Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai är avslutad för den här gången. Det blev en fantastisk dag med snabba elitlöpare, strålande väder och massor av energi längs gatorna. För Anders blev det däremot inte den fart eller känsla han hade hoppats på. Här berättar han om sina upplevelser från loppdagen.

[ANNONSSAMARBETE MED NEW BALANCE] Jag såg verkligen fram emot loppet. Träningen hade känts bra, och allt tydde på att vi skulle få riktigt fina förhållanden. Det var också precis den känslan jag hade när jag joggade mot startområdet på morgonen. Solen var på väg upp, stämning kändes elektrisk och jag hade på mig det snygga (och funktionella) racekitet från New Balance. När jag bytte från mina väl använda 1080 till de nya SuperComp Elite v5 kom tävlingskänslan direkt. Nu var det dags.

Jag stod i andra startvågen tillsammans med löpare som de senaste åren hade gjort tider mellan 2.50 och 3.00. Startskottet gick och det tog kanske femton sekunder tills jag var över startlinjen. Första kilometern blev lite av en förlängd uppvärmning, men sedan spred det ut sig och jag hittade in i den tänkta marafarten runt 4.10 per kilometer.

När benen säger nej – tidigt

Ganska snart insåg jag att farten jag hade planerat att hålla inte fungerade den här dagen. Det blev jobbigt tidigt. Det kan förstås bero på att jag överskattat min form, att dagsformen helt enkelt inte var där – eller att vinmaran två veckor tidigare var i längsta laget som långpass. Men det vet jag ju inte – och jag gjorde ju ändå valet själv. Känslan där, både under och efter loppet, var att det blev ett väl avvägt långpass.

Jag försökte ändå hålla tankarna positiva och ta in atmosfären. Det var flera svenska löpare som kom ikapp, hejade och gav energi när de sprang om. Det betyder mer än man tror. Och banan i Valencia är ju fantastisk – snabb, vacker och publikstark. Men jag ska vara ärlig: när kroppen inte svarar hamnar man lätt i en negativ spiral. Jag sänkte farten successivt, men tröttheten fanns där hela vägen in och jag hade helt enkelt inte mer att ge.

Resan, communityt och vad som faktiskt betyder något

Tiden blev långsammare än vad jag själv tycker är ok för att jag ska känna mig nöjd. Samtidigt är det viktigt att se helheten. För mig – och för många andra – är resan mot ett maraton nästan lika viktig som själva loppet. Att ha ett mål att träna mot, få dela upplevelsen med ett härligt community och se andra lyckas med sina drömmar ger mycket glädje. Det blev verkligen tydligt här i Valencia, där många i vårt ”gäng” gjorde kanonlopp eller fick minnesvärda upplevelser.

Så även om min egen prestation inte blev som jag ville, så tar jag med mig just det: gemenskapen, resan och allt runt omkring. Och att få resa tillsammans med New Balance-communityt och Runner’s World, och springa i ett lopp jag gjorde för första gången för 31 år sedan — det är ett privilegium.

Jag vet faktiskt inte vad jag hade kunnat göra annorlunda den här gången. Analysen får komma senare, och kanske är det bara så att revanschlusten väcks igen. Men jag säger stort tack till alla som var med och till Valencia Marathon. Det är fortfarande en av världens bästa maratonupplevelser. Och den här gången blev det en påminnelse om att maraton är maraton – på gott och ont.

Tidigare artiklar hittar du här:
Uppladdad och redo för Valencia
400-meterspasset som ger hopp
5 km fart – men passet på bandet ger ingen ”test”
Löpbandspasset som väcker formen mot Valencia
Fest, fart – och ett perfekt långpass inför Valencia Marathon
Två långpass i ett – från Beaujolais Marathon mot Valencia