Hunden! Löparens vän eller fiende?

Hunden! Löparens vän eller fiende?


En söndagsmorgon för ett år sedan ger Marina Persson sig ut på en löprunda. Det är i mitten av april, solen lyser, Marina springer i lugnt tempo och njuter av vårvärmen. När hon bara har en kilometer kvar till hemmet strax utanför Kristianstad passerar hon ett ensligt hus. I ögonvrån hinner hon uppfatta något vitt närma sig.
– Jag insåg att det var en hund som kom mot mig i full fart och hann precis skrika ”NEJ” när jag kände att det brände till i ryggen. Jag såg inte hunden eftersom den attackerade mig i ryggen, men jag kände tyngden av den, och kraften i käkarna som slet i min rygg.

Marina Persson beskriver minuterna som följer som en kamp för livet. Hunden – en amstaff som väger mellan 30 och 40 kilo – sitter fast i hennes rygg. Marina vrålar och försöker skydda hals och huvud.
– Jag tänkte att jag måste hålla mig upprätt under tiden som kampen pågick. Efter några minuter, som Marina upplever som en skräckfilmsliknande evighet, kommer hundägaren ut och lyckas rycka bort hunden. Marina får fatt i sin mobil och ringer själv 112.
– Rösten från larmcentralen frågade om jag blödde, men jag vågade inte känna efter, minns hon.
Ambulansen kommer och polisen möter Marina på akuten eftersom det finns en misstanke om brott. De djupa såren tas snabbt om hand. Eftersom de är så smutsiga av hundens tänder spolas de ordentligt med koksalt, en procedur som upprepas många gånger under veckan som följer. Marina klarar sig, men har idag ärr på ryggen efter attacken. Hundägaren döms att hålla sin hund kopplad och att förse den med munkorg när den befinner sig utanför hemmet.

Marina äger själv en rottweiler och säger att hon har full förståelse för att andra kan uppfatta hennes hund som farlig. Själv är hon idag rädd för lösa hundar när hon springer.
– Adrenalinet rusar om jag ser en lös hund, och jag använder bara en hörlur i ena örat när jag lyssnar på musik under löppassen. Tyvärr känner jag inte längre någon glädje när jag springer i närområdet, utan kör helst en bit för att komma bort från platsen där olyckan hände.

Marinas hundhistoria är bara en av många. När Runner’s World gjorde en efterlysning för att komma i kontakt med löpare som blivit attackerade av hundar under ett löppass, fick vi in många otäcka berättelser av löpare som blivit allvarligt skadade, men också berättelser om löpare som blivit lindrigt skadade eller ”bara” rejält skrämda av aggressiva hundar. En del löpare beskrev möten med förstående hundägare, medan andra berättade hur de hamnat i bråk med ägaren till den hund som just bitit dem.

En del läsare frågade om Runner’s World verkligen skulle ge sig in i debatten om hundattacker. Andra betonade att de inte ville läsa en artikel som smutskastar hundar. Det är med andra ord en underdrift att påstå att ämnet engagerar – och just därför tar vi upp det. När ämnet är angeläget för löpare så är det angeläget för oss.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 4 2015.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt Bästa år! Ny start 2020, Nybörjarprogram, Smarta tips
  • Spring i skogen, därför blir du lycklig av naturen
  • 15 grymma vinterskor i stort test
  • 30-20-10 metoden – Träningen som gör dig friskare och snabbare
  • Vår nästa skidstjärna Moa Lundgren är en grym löpare
  • Prylar: Redo för vintern!
  • Forskning: 80/20 – regeln – bevisat bra

Bli plusmedlem nu

Antal kommentarer: 5

Linnea

Fy! Det räcker med att se en stor lös hund för att bli rädd! Spelar ingen roll om ägaren bredvid säger att den e snäll! Blir jag rädd vet ingen hur hunden reagerar mot mig ( och min rädsla). Dessutom är alltförmånga oadresserade hundar lösa. Spelar ingen roll hur lydig de brukar vara när de inte lyssnar just den gången man möter dem…


Katarina

Har till 95 % av mina löpturer med mig båda mina hundar. Det är främst för dom jag springer, annars tar jag cykeln om jag ska träna helt själv 😊


Hans

Hundägaren som genom sin hund misshandlade Marina borde väl fått nåt straff? Fängelse minst ett halvår och kraftfulla böter, åtminstone 50.000 kr.
Eller är det okej att misshandla människor genom att använda en hund?


Jonas

Som i alla riskanalyser gäller det att bedöma relevansen. Inte bara dikotomisera ja eller nej.
Okunskapen om hundar är tyvärr monumental och fobiker styr till stor del debatten. ”Fy! Det räcker med att se en stor lös hund för att bli rädd!”
Om fobin handlat om vatten, torg eller liknande, hur hade ni resonerat då?
Försök ta lite eget ansvar och skaffa kunskap istf att skjuta över det på andra.
Till 99% är det ditt eget beteende som avgör hur mötet blir.
Är man dock fast i uppfattningen JAG borde få…, JAG vill ju bara.., ANDRA måste… så kanske man möter lite hinder på vägen.
Jag är övertygad om att det finns plats för alla om man bara är intresserad av att ha det så.


Lars

Bra att ni skriver om detta. Det är skrämmande med attityder som Jonas här, som kallar det fobi och skuldbelägger offret. Resonerar du så om övergrepp mot kvinnor i hemmet också, Jonas? Fobi innebär att man t.ex. känner obehag inför en bild på något eller att se en orm i ett terrarium, alltså då det inte finns någon fara överhuvudtaget. Det vi diskuterar nu är inte fobi, utan reella risker. De hundar det gäller (alltså inte små knähundar utan sådana som potentiellt kan orsaka skada) är att jämföra med vapen och argumenten liknar många gånger dem man möter från NRA och liknande i USA: Det är en rättighet att ha hund och om folk i omgivningen passar sig så händer inget. Jag tycker det är märkligt att det inte är mer debatt om detta i massmedia.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!

Läsarundersökning 2020: Vinnarna är utsedda!


Vi vill tacka de över 1 500 läsare som bidrog med värdefull information, åsikter och tips i vår stora läsarundersökning för 2020. Era synpunkter är oerhört värdefulla för oss i vårt arbete med att utveckla innehållet i Runner’s World – tack! Vi återkommer framöver med resultatet.

I samband med läsarundersökningen lottade vi ut tre fina priser, och nu är vinnarna klara:

Ola Agermark

Malin Nelson

Hanna Bladh

Grattis till er – och tack än en gång!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck


Hon håller igång den just nu längsta runstreaken i Sverige. I skrivande stund har hon sprungit över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta. Möt runstreak-drottningen Ellen Westfelt.

Varför satte du igång en runstreak?

– Jag började när jag var i en period i livet när jag jobbade för mycket, tränade för mycket och hade lite för hög snurr på livet och jag kände att jag började få prestationsångest när det gällde löpningen. Då hade jag börjat springa lite ultra men jag tyckte ofta att jag inte var tillräckligt bra eller tränade tillräckligt hårt.

– Jag kände att jag var tvungen att bryta de här tankarna och börja träna på ett annat sätt. Då hittade jag det här med runstreak och jag tänkte att det kunde vara ett knep för att bli av med prestationsångesten. 

Ellen Westfelt har sprungit i över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta.

Hur började du? 

– Jag hittade på det här med att springa 20 minuter om dagen. Minimun i en runstreak är ju annars 1,6 kilometer, men för mig var det bättre att sätta en gräns på 20 minuter. Jag skulle aldrig mäta distans och bli lockad att bara riva av de där 1,6 kilometerna. 

– Jag körde på så i ett antal dagar och tvingade mig själv att bara springa 20 minuter varje dag och då kände jag mig duktig ändå, trots att jag ”bara” hade sprungit 20 minuter. Det hade helt trollat bort mina tankar om prestationsångest och jag trivdes så bra med det. Det här var i september 2013 och det var inte tänkt att jag skulle hålla på så här länge. 

Hade du sprungit innan

– När jag gick i skolan hatade jag idrott och jag gillade inte att springa fort. Men när jag var 17 började jag och en kompis springa, men vi sprang jättelångsamt och upptäckte att vi kunde vara ute i flera timmar! Så höll vi på i ett par år, men sedan sprang jag mer sporadiskt.

– Efter första barnet gick jag upp mycket i vikt och började springa för att få tillbaka min vanliga vikt och blev tipsad om ultralöpning och började med det. Men jag är verkligen ingen elitlöpare, bara en vanlig människa som gillar att träna. Men visst springer jag en del galna lopp, till exempel Diagonale de Fous, UTMB och Ehunmilak. 

Har du aldrig tänkt ”vad håller jag på med”?

– Jo, visst har jag kriser ibland. Efter 1 000 dagar tänkte jag att ”nu får det väl räcka”. Min sambo sa att jag inte skulle ta beslutet att sluta i dag, utan springa i tio dagar till och känna efter då. Efter tio dagar ville jag fortsätta igen. Men för mig har det aldrig handlat om att slå rekord, utan det här är bara så bra träning för mig. Jag har inte hoppat över någon dag, då bryter man ju streaken.

Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken.

– Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken. Dessutom återhämtar jag mig så mycket bättre efter mina ultralopp nu. Kroppen får en ordentlig genomblödning och det är jättebra för mig. 

Hur ser dina pass ut? 

– Under långa perioder springer jag bara 20 minuter varje dag, framför allt efter långa lopp. Men så har man ett löparläger och då kan det ju bli 6 timmar på en dag. Och ibland är det någon kompis som vill ut och springa ett par timmar. Men även när jag bara springer 20 minuter går det väldigt fort och lätt att trappa upp träningen inför ett lopp. 

Har du några tips till den som vill testa en runstreak?

– Det bästa är att sätta upp 1,6 kilometer eller 20 minuter som mål. Många, framför allt killar, sätter gärna upp 5 kilometer eller mer som gräns och då blir det väldigt svårt att hålla. 

Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass.

– Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass. Om det känns motigt att ge sig ut, gör det stegvis. 

– Jag kan tycka att det är jobbigt bara att byta om ibland och då gör jag det först. Sedan gör jag något annat, typ lagar mat, och sedan är det ju bara själva löpningen kvar och den tar jag när det passar.

Läs också: Häng med på Runner’s Worlds #RWRunstreakSWE!

Fakta: Ellen Westfelt

Ålder: 42

Bor: Vallentuna

Gör: Tillsammans med sin sambo Johnny Hällneby och Jënni Jalonen driver hon Pace on Earth – ett företag som anordnar löparresor, event, coaching, runstreakutmaningar och annat som har med ultralöpning att göra. 

Antal kommentarer: 1

"Jag firar var 50:e dag!" - Runner's World

[…] igen. Jag ville få kontinuitet i löpningen helt enkelt. En löparkompis som heter Ellen Westfelt (läs om Ellens över 2 300 dagar långa runstreak här) inspirerade mig att prova. Hon höll redan på och hon är den enda jag vet i Sverige som har […]



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Årets bästa julklappar för löparen

Årets bästa julklappar för löparen


/Betalt samarbete med Flowlife/ Förbättra din prestation genom att förändra sättet du återhämtar dig på. Det är mottot bakom det svenska företaget Flowlifes massage- och återhämtningsprodukter. Flowpillow heat och Flowgun är två av deras mest populära massagehjälpmedel – perfekta julklappar till din käraste löpare (eller dig själv). 

Flowpillow heat

Flowlife Flowpillow heat

Den trådlösa massagekudden Flowpillow heat är tillräckligt kraftfull för att massera benmusklerna. Med tre valbara hastigheter och kraftig infraröd värme får du en effektiv behandling för alla trötta muskler så att du kan anpassa återhämtningen efter dina behov – från snabb sportmassage till långsam triggerpunktsbehandling. 

Flowpillow heat har över två timmars batteritid, och arbetar med en kombination av infraröd värme och vibrationer. Pris: 1 490 kronor. Läs mer och beställ här!

Flowgun

Flowlife Flowgun

Flowlife Flowguns exakta slag och starka och effektiva vibrationer stimulerar din bindväv, ökar din blodcirkulation och mjukar upp dina muskler så att du återhämtar dig snabbare efter träningspasset.

Flowgun arbetar med upp till 3 200 slag per minut men är ändå tystgående. Den har fem olika vibrationsnivåer och hela sex timmars batteritid. Fyra olika munstycken ingår – allt förpackat i en snygg väska! Pris: 3 990 kronor.

Läs mer och beställ här!  

Flowlife är ett svenskt företag specialiserat på massage- och återhämtningsprodukter. Beställer du en produkt från Flowlife ingår fri frakt och fri retur. Du har dessutom 30 dagar på dig att prova produkten hemma. Är du inte nöjd kan du lämna tillbaka den. Flowlife har 5 av 5 i betyg av kunder på både Google och Trustpilot.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Premiär för RW-Shoppen

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför är Vasaloppsåkare lyckligare

Därför är Vasaloppsåkare lyckligare


Tidigare studier har visat att Vasaloppsåkare är betydligt mer fysiskt aktiva i vardagen och lever längre än andra. Nu har en grupp svenska forskare visat att längdskidåkare också blir mindre deprimerade.

Forskarna har följt 200 000 Vasaloppsåkare under åren 1989–2010 och har sett att dessa drabbades av depression hälften så ofta som befolkningen i stort. Studien, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Psychiatry Research, visade att samma mönster gällde för ångest och oro. Skidåkarna drabbades av ångestrelaterade sjukdomar hälften så ofta som befolkningen i stort. De här resultaten går också i linje med andra studier gjorda på människor som konditionsidrottar, inte minst löpare, som vi har rapporterat om tidigare i Runner’s World.

Forskarna drar slutsatsen att det är Vasaloppsåkarnas fysiskt aktiva livsstil som är huvudorsaken till att risken för att drabbas av psykisk ohälsa halveras. De diskuterar även om andra positiva faktorer vid sidan av den fysiska träningen påverkar det mentala måendet. Faktor som det sociala umgänget och gemenskapen, att ha ett meningsfullt mål, att man vistas mer utomhus, eller att den regelbundna träningen leder till en bättre kosthållning. Det har man däremot inte kunnat påvisa i studien.

Skillnad mellan könen

Resultaten i studien visade att risken för depression bland Vasaloppsåkare minskade lika mycket hos båda könen. Forskarna upptäckte dock en intressant skillnad mellan könen vad gäller kopplingen mellan fysisk prestation och depression. Hos männen kunde de se att skidåkare som var snabbare också var mer skyddade mot depression än långsammare åkare. Här är det lätt att tro att det är den större träningsdosen hos manliga ”snabba” Vasaloppsåkare som främst förklarar det ökade skyddet mot depression.

Bland de snabbaste kvinnliga åkarna såg de tvärtom en högre risk att drabbas av depression jämfört med de långsammare kvinnliga åkarna, även om skillnaden inte var statistiskt säkerställd. Samtidigt understryker forskarna att de snabbaste Vasaloppskvinnorna fortfarande löpte betydligt mindre risk att drabbas av depression jämfört med övriga befolkningen.

Andra orsaker bakom skillnad?

Studien förklarar inte varför de högpresterande kvinnorna i Vasaloppet drabbas av depression i större utsträckning än de som åker långsammare. Även om det finns vissa skillnader mellan den kvinnliga och manliga hjärnan så kan svaret till skillnaderna finnas någon helt annanstans, menar forskarna.

En amerikansk studie visade att kvinnor som berättade att de tränade för att de ville tappa i vikt eller trimma kroppen hade sämre livskvalitet än de som uppgav att de tränade för att förbättra sin hälsa. Hos männen fanns ingen sådan koppling. Där verkade anledningen till träningen inte spela någon roll för träningens effekter på deras mentala hälsa.

Detta fenomen skulle kunna förklara fynden i den nya svenska studien. Det kan vara så att den högre andelen depression hos de högpresterande kvinnliga skidåkarna bättre förklaras av de individuella skälen att träna än själva träningsnivån.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in