Att stämma träff med Anders Gärderud för att samtala om löpning i allmänhet och hans karriär i synnerhet är värt varje minut. Det visste jag redan på förhand när jag joggade lätt i Lidingös skogar, precis intill Bosön, timmarna före vårt möte. Jag sprang där i det mytomspunna terrängspåret, och funderade på den mytomspunna löparen som jag strax skulle träffa, öga mot öga.

Jag har alltid fascinerats oerhört av Gärderud. Jag fascineras nämligen alltid av människor som är etthundra procent hängivna sitt kall. Just det var Anders Gärderud. Han tog beslutet. Han tog konsekvenserna. Han ritade upp en långsiktig plan och höll sig strikt till den. Han var tålmodig och inväntade resultatet. Och plötsligt, efter många år, var han bäst. OS-guldet på 3000 meter hinder i Montreal 1976 är svensk löparhistoria, och det mest intressanta med denna triumf är Gärderuds känsla inför och under loppet.
– Jag visste att jag var förberedd och att jag var genomtränad på rätt sätt. Jag hade en fysisk status som fick mig att undra om det överhuvudtaget var möjligt att besegra mig. Visserligen kunde man aldrig veta om någon dopad östtysk skulle dyka upp från ingenstans, men i stort sett kände jag mig oslagbar, säger Gärderud när vi sitter med varsin kopp kaffe på Bosön.

Jag försöker förstå den känsla som Gärderud beskriver, men den är svår att greppa. Det jag anar är att det krävs en oerhörd resa om man ska kunna stå på startlinjen i en OS-final och känna sig som en kung redan innan startskottet går. Jag förstår också att det är hans klassiska formel 2x7x52x10 som ligger bakom. Det vill säga två träningspass om dagen i 365 dagar per år under tio års tid. Den här formeln, menar Gärderud, ska tas i bruk när man redan har haft en gynnsam uppväxt med mycket fysisk aktivitet, när man har hittat sin idrott och när man redan är på en hög nivå.
– Det är då du måste vara beredd att ta konsekvenserna. Som elitidrottare kan man säga att man tränar ett pass om dagen, men det är ett pass som är 24 timmar långt. Det krävs fokus på precis allt i livet om man ska bli bra, säger han.

Tänkte du själv på exakt alla detaljer?
– Ja, det måste jag nog säga. Jag tycker inte om när folk förklarar att de hade otur som blev förkylda eller hade otur som blev skadade. Det är inte otur. Jag tycker istället att det är klantigt. Man ska inte skylla på otur, eftersom det går att skydda sig mot sådana saker om man är smart.

Måste man inte vara otroligt stark mentalt för att orka med den totala uppoffring som du gjorde?
– Jag vet inte, jag tyckte bara att det var fantastiskt roligt och kände mig jävligt lyckligt lottad att ha möjligheten att träna fullt ut. Jag sprang två mil på morgonen och två mil på eftermiddagen. Jag såg fram emot de hårda passen, längtade efter att spränga gränser. När jag väl hade bestämt mig för att bli bäst var jag beredd att ta konsekvenserna.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2014. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

---