Att stämma träff med Anders Gärderud för att samtala om löpning i allmänhet och hans karriär i synnerhet är värt varje minut. Det visste jag redan på förhand när jag joggade lätt i Lidingös skogar, precis intill Bosön, timmarna före vårt möte. Jag sprang där i det mytomspunna terrängspåret, och funderade på den mytomspunna löparen som jag strax skulle träffa, öga mot öga.
Jag har alltid fascinerats oerhört av Gärderud. Jag fascineras nämligen alltid av människor som är etthundra procent hängivna sitt kall. Just det var Anders Gärderud. Han tog beslutet. Han tog konsekvenserna. Han ritade upp en långsiktig plan och höll sig strikt till den. Han var tålmodig och inväntade resultatet. Och plötsligt, efter många år, var han bäst. OS-guldet på 3000 meter hinder i Montreal 1976 är svensk löparhistoria, och det mest intressanta med denna triumf är Gärderuds känsla inför och under loppet. – Jag visste att jag var förberedd och att jag var genomtränad på rätt sätt. Jag hade en fysisk status som fick mig att undra om det överhuvudtaget var möjligt att besegra mig. Visserligen kunde man aldrig veta om någon dopad östtysk skulle dyka upp från ingenstans, men i stort sett kände jag mig oslagbar, säger Gärderud när vi sitter med varsin kopp kaffe på Bosön.
Jag försöker förstå den känsla som Gärderud beskriver, men den är svår att greppa. Det jag anar är att det krävs en oerhörd resa om man ska kunna stå på startlinjen i en OS-final och känna sig som en kung redan innan startskottet går. Jag förstår också att det är hans klassiska formel 2x7x52x10 som ligger bakom. Det vill säga två träningspass om dagen i 365 dagar per år under tio års tid. Den här formeln, menar Gärderud, ska tas i bruk när man redan har haft en gynnsam uppväxt med mycket fysisk aktivitet, när man har hittat sin idrott och när man redan är på en hög nivå. – Det är då du måste vara beredd att ta konsekvenserna. Som elitidrottare kan man säga att man tränar ett pass om dagen, men det är ett pass som är 24 timmar långt. Det krävs fokus på precis allt i livet om man ska bli bra, säger han.
Tänkte du själv på exakt alla detaljer? – Ja, det måste jag nog säga. Jag tycker inte om när folk förklarar att de hade otur som blev förkylda eller hade otur som blev skadade. Det är inte otur. Jag tycker istället att det är klantigt. Man ska inte skylla på otur, eftersom det går att skydda sig mot sådana saker om man är smart.
Måste man inte vara otroligt stark mentalt för att orka med den totala uppoffring som du gjorde? – Jag vet inte, jag tyckte bara att det var fantastiskt roligt och kände mig jävligt lyckligt lottad att ha möjligheten att träna fullt ut. Jag sprang två mil på morgonen och två mil på eftermiddagen. Jag såg fram emot de hårda passen, längtade efter att spränga gränser. När jag väl hade bestämt mig för att bli bäst var jag beredd att ta konsekvenserna.
Vill du läsa hela den här artikeln?
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2014. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:
Vi träffar succéförfattaren Anders Hansen och pratar om framgången, hans egen löpning och huruvida vi bör ta med oss telefonen när vi springer. Och hur bra mår vi egentligen av alla ”perfekta” löparbilder i Instaflödet?
Anders Hansen har brett ut sig med dator, böcker och kaffe, här på det anspråkslösa kaféet.
– Jag gillar det här stället, jag sitter ofta här och läser och skriver, säger han.
Ja, här på fiket på Kungliga Biblioteket i Stockholm har han skrivit stora delar av sina böcker, inte minst storsäljaren Hjärnstark. Den gavs ut 2016 och är en av Sveriges mest sålda populärvetenskapliga böcker, med närmare 400 000 sålda exemplar och säljs därtill i 13 andra länder.
Boken har blivit omtalad, inte minst i löparkretsar där den har blivit nästintill en bibel för många löpare. Förmodligen för att den på ett begripligt sätt bekräftar att det vi sysslar med är rätt: löpning är som medicin för våra hjärnor. I boken förklarar Anders pedagogiskt varifrån vi kommer, från savannen, och att våra kroppar och hjärnor än i dag är anpassade för ett jägar- och samlarliv. Och det stillasittande, urbana liv som de flesta av oss numera lever har satt sina spår.
Anders fyller i dag stora föreläsningssalar och han har fått prestigefyllda priser, bland annat 2018 års Mensapris. Han figurerar dessutom flitigt som expert i olika teveprogram och han var gäst på Skavlan för någon månad sedan i samband med att hans nya bok Skärmhjärnan släpptes.
Anders har ett brinnande intresse för vetenskap och viljan att lära sig nya saker var markant redan under uppväxtåren i Täby utanför Stockholm.
– Jag har alltid tyckt att det mesta är roligt och jag gillade allt från matte och fysik till historia och svenska.
Efter gymnasiet började Anders på Handelshögskolan i Stockholm men kände ganska snart att banking, som majoriteten kursare då var fokuserade på, inte var hans grej, eftersom det var ”för själlöst”. Så efter en tid började Anders parallellt att studera på läkarlinjen. För att kunna finansiera sina studier satte han igång att skriva börsspalter med bioteknik-inriktning i Dagens Industri.
– Det var en helt galen tid, jag pluggade och jobbade sammanlagt 100 timmar i veckan. Men det var BARA drivet av passion, bedyrar Anders.
Från början lutade det åt att han skulle bli hjärtläkare. Men så insåg han att han var mest fascinerad av hjärnan.
Intervaller är hemskt! Men jag vet att det är bra, jag har ju läst studierna … Det är så effektivt för konditionen. Och efteråt så mår jag så vansinnigt bra. Det är grymt när man är stressad.
– Hjärnan är så komplex. Den är så mycket mer än en kroppsdel, vilket också ger en filosofisk dimension, det existentiella, allt vävs samman, och jag har aldrig ångrat att jag till slut valde att bli psykiatriker.
Det här är lite typiskt Anders Hansen, att inte nöja sig med det endimensionella. Ekonomi, medicin, journalistik i Dagens Industri. Men så småningom även i medicinska tidskrifter som British Medical Journal och Läkartidningen, där han parallellt med jobbet som psykiatriker skrev om medicinsk forskning. Sammanlagt –2 000 sådana artiklar har det blivit. Inför dessa plöjde han studier, däribland studier där man såg kopplingen mellan motion och fysiskt och psykiskt välmående.
– Jag upptäckte att det fanns hur mycket som helst forskat på det här området de senaste decennierna, men det hade inte uppmärksammats ordentligt av medier. Framför mig låg studier som visade sambandet glasklart: Du lever längre, förblir friskare och mentalt piggare om du tränar regelbundet, men i media rapporterades mest om viktfördelarna med träning.
Anders Hansen, Ålder: 45, Familj: Mamma och bror. Bor: Östermalm, Stockholm Aktuell med: Boken Skärmhjärnan, Bonnier Fakta, och med en kortversion av Hjärnstark. Podcastserien Psykiatrikerna med kollegan Simon Kyaga. Arbetar som: Psykiatriker på Sophiahemmet i Stockholm, föreläsare och författare. Medverkar ofta i media, bland annat som expert i TV4:s Vardagspuls och Malou efter 10, där han ger expertråd kring psykisk ohälsa. Han gästade även Skavlan på SVT härom månaden och har gjort ett TED-talk på temat varför hjärnan är byggd för rörelse (2017). Utmärkelser: Stora hälsopriset som ”Årets författare”, 2018 års Mensapris. 1,6 miljonerklubbens hälsopris. Böcker: Hälsa på recept, 2014 med Carl Johan Sundberg; Hjärnstark, 2016; Fördel ADHD, 2017 och Skärmhjärnan, 2019. Oväntad talang: ”Jag spelar ofta gitarr för avkoppling. I tonåren spelade jag ganska mycket, jazz, hårdrock och blues. Nu har jag tagit upp intresset igen och tar lektioner.”
Anders talade med Carl-Johan Sundberg, professor i arbetsfysiologi, som Anders hade haft som lärare på läkarlinjen. Tillsammans funderade de, varför inte skriva en populärvetenskaplig bok om det här?
– Det skrevs ju om så mycket annat, som olika dieter utan några vidare vetenskapliga belägg, men fysisk aktivitet fanns det ju massvis med evidens för. Det här var så jäkla spännande, vi kände instinktivt att folk måste får reda på det här, säger Anders.
Och varför, kan man då fråga sig, pratades det knappt om detta, när studie efter studie pekade på samma sak: Konditionsträning är en av de mest kraftfulla medicinerna för din kropp och hjärna.
– Läkemedelsbolagen skulle ju inte ha någon nytta av att lyfta det här, tvärtom skulle det inte gynna deras försäljning av olika preparat, säger Anders.
Inte heller fanns det någon livsmedelsindustri med kraftfull marknadsföringsapparat bakom som skulle tjäna på en sådan här bok, till skillnad mot när man skriver om till exempel tarmfloror, glykemiskt index eller lågkolhydratskost.
Men när Anders och Carl-Johan sedan kontaktade Bonnier Fakta, var förläggaren snabb att nappa på idén. Och ett år senare, 2014, gavs Hälsa på recept ut, i vilken de går igenom den samlade forskningen om vad konditionsträning gör för våra kroppar och hjärnor.
Det visade sig snart att fascinationen för träningens positiva verkan på psyket var extra stor bland läsarna. Att löpning i 45 minuter, tre gånger i veckan med 70 procent av maxpuls enligt studier är lika bra som antidepressiv medicin vid lindrig till måttlig depression. Och att intresset för löpningens effekt på det psykiska måendet är stort, kan vi på Runner’s World intyga. Många är det artiklar vi har gjort med Anders sedan Hälsa på recept-släppet, och artiklar som ”Spring dig lycklig” och ”Spring bort stressen” har delats flitigt i våra sociala kanaler. Likaså har många läsare hört av sig och vittnat om hur de har sprungit av sig depressioner. Folk känner igen sig, säger de, att löpningen gör dem harmoniska och trollar bort oro och ångest.
Det fanns alltså utrymme för att skriva en egen bok om just träning och hjärnhälsa. Och 2016 kom Hjärnstark, signerad Anders Hansen allena.
Här på fiket i KB verkar omgivningen vara van vid att se Anders, alla är uppe i sitt med sina datorer. Men när jag har intervjuat honom tidigare har det hänt att folk har kommit fram och tackat honom för boken.
– Det är flera om dagen som stoppar mig på stan och säger hur mycket Hjärnstark har betytt för dem, det är fantastiskt att den har kunnat göra så stor skillnad.
Hur tränar då Anders själv? Den som följer honom på Instagram kan se att han gärna åker skidor i Alperna på vintern och återvänder dit på sommaren och cyklar mountainbike och att han ofta syns powerwalka till utsikt över Godahoppsudden i Sydafrika.
Anders gillar att cykla mountainbike i Alperna och reser gärna till Sydafrika för att springa och powerwalka.
– Det är jättebra sätt att umgås med vänner på, man hinner prata samtidigt som man får röra på sig. Jag spelar fotboll och tennis med kompisar också.
Anders tränar även på gym tre gånger i veckan. Då blir det pulsbaserad styrketräning, det vill säga han kör alla styrkemoment i ett svep utan att pausa. Då går pulsen upp rejält.
Och så löpningen, den utövar han också, om än lite mer motvilligt …
– Jag springer, absolut, men inte för att det är roligt, utan mer för att jag vet att det är bra för mig. Jag kan ge mig ut och springa sju kilometer, men brukar då lyssna på en ljudbok för att göra det hela lite lättare. Jag springer intervaller också, oftast på löpband. Antingen springer jag så långt jag kan på 5 minuter. Eller så springer jag 30 sekunder det snabbaste jag kan och vilar 2 minuter. Det är hemskt! Men jag vet att det är bra, jag har ju läst studierna … Det är så effektivt för konditionen. Och efteråt så mår jag så vansinnigt bra. Det är grymt när man är stressad och vill känna sig lugnare.
Inte för att Anders brukar vara så väldigt stressad, tillstår han, även om han har haft sådana perioder i livet. Som för några år sedan, när hans pappa blev svårt sjuk och gick bort. Det var en tung tid för honom, hans mamma och hans lillebror. Mitt i allt det där hade han ett ovanligt högt tryck på jobbet som läkare men även som skribent för olika vetenskapliga tidskrifter.
– Vi har alltid varit tajta i min familj, men när pappa dog blev jag, min bror och mamma ännu närmare och jag och min bror är liksom hela tiden oroliga över att något ska hända mamma också, det är en ständig stress för oss. Här är träningen verkligen en hjälp, den gör det lättare att hantera detta.
Genomgående i Anders böcker, poängterar han människans ursprung; vi är egentligen fortfarande kvar mentalt på savannen. Från den utgångspunkten skrev han också Skärmhjärnan. Den kom ut nu i våras och skulle kunna ses som förlängning av Hjärnstark. När Hjärnstark slutar med att summera vad stillasittandet gör med våra hjärnor, tar Skärmhjärnan en närmare titt på hur själva skärmarna som vi sitter med påverkar hjärnorna. Första uppslaget i Skärmhjärnan är skrivet i pedagogisk Hans Rosling-anda, och utgörs av inga ord utan 10 000 punkter. En punkt för varje generation människor som har levt på jordklotet. Endast de 500 senaste har människan varit bofast och bara de tre senaste har människan använt mobiltelefoner och datorer.
– Bara en generation har upplevt smarta telefoner och sociala medier. När man ser det så här är det inte svårt att förstå varför framstående forskare frågar sig om digitaliseringen är det största experimentet i mänsklighetens historia. Vi har ingen aning om vad vi utsätter våra barn och oss själva för.
När Anders skrev Hjärnstark fanns det mängder av studier, gjorda under lång tid, att luta sig på. Men det här området med skärmar, det är så väldigt nytt, så frågan är hur mycket man kan säga att de skadar oss?
– Det går inte att säga bestämt. Men att de påverkar koncentrationen och sömnen, ökar ångest- och stressnivåerna och gör oss mindre sociala, det har man sett i åtskilliga studier, säger han.
Det talas om att ungdomar mår allt sämre psykiskt. Men Anders säger att man inte vet om de mår sämre, eller om det är så att stigmatiseringen har minskat.
– Men man vet att ungdomar rör sig 25 till 30 procent mindre sedan millennieskiftet, förmodligen som följd av den ökade teknikanvändningen. Personligen är jag övertygad om att 4–5 timmars skärmtid om dagen, vilket är snittet bland unga i Sverige i dag, gör oss ledsna. Vi behöver vår motion, vår sömn och våra riktiga sociala kontakter. Det får man inte när man sitter dygnet runt med en skärm.
Det skapas osäkerhet när man ser allas ’fantastiska’ prestationer i sina sociala medieflöden. Om han sprang så bra, då måste jag bräcka honom.
Jag sneglar på min telefon som ligger på bordet framför oss. Anders telefon lyser med sin frånvaro. När jag ringde honom innan vi skulle ses för att dubbelkolla platsen, så möttes jag bara av ett mobilsvar. Lite förläget lägger jag ner min telefon i väskan.
– Min telefon ligger inlåst i ett skåp där borta, säger han och pekar mot ett rum bakom honom.
– Studier visar att om barn har sina telefoner utanför klassrummet kommer de att prestera bättre. Så när jag jobbar försöker jag ha telefonen i ett annat rum.
Anders säger att han har försökt att ändra sina mobilvanor. Han kollar av telefonen någon gång i timmen, men inte hela tiden, det gör honom splittrad.
– Jag har också slutat att ha den i sovrummet när jag sover. Man har sett i studier att telefonen stör sömnen om du har den i sovrummet även om den är i flygplansläge – blotta vetskapen om att den finns i rummet skapar någon slags underliggande stress. Jag använder en vanlig väckarklocka nu.
Hur är det då på gymmet, och i löpspåret, får telefonen följa med då?
– Nej, aldrig på gymmet för då är det för frestande att kolla på den. Jag har den ibland i löpspåret för att höra på musik eller ljudböcker.
Många RW-läsare säger att om de har glömt sin telefon, med löparapparna i, eller sin löparklocka, då är det ingen idé att springa. Hos de som tänker så här står ju prestationen i centrum, att ständigt vilja mäta tid, distans och puls. Snarare än att fullt ut njuta av stunden och uppskatta miljön de springer i.
Vissa går så långt som att säga att vår ursprungliga drivkraft till att springa många gånger har ersatts av tekniska hjälpmedel, som på konstlad väg får oss att vilja springa. Vad tänker du om det?
– Det är svårt att generalisera. A och o är att vi är byggda för rörelse och man får hitta sin personliga motivation till det. Om man motiveras av att tävla och att använda pulsklockor så ska man såklart göra det. Men för de flesta handlar fysisk aktivitet om att gå i trappor och att promenera i stället för att ta bussen, att hitta sätt att bygga in det naturligt i sin livsstil
Samtidigt ska vi inte glömma, att det har vuxit fram en parallell trend till tidtagning och prestation: upplevelselöpning, som till exempel traillöpning, där det för många handlar om att vara här och nu och upptäcka och utforska vackra och spännande miljöer.
– Ja, vi är ju inte konstruerade för digitaliseringen och det är inte konstigt att det till slut blir en motreaktion. Titta bara på alla tatueringar som folk gör, när hela världen är i förändring vill man rista in något som består. Detsamma gäller ju klimataktivismen som pågår nu, hur fantastiska Greta Thunberg får gehör världen över, det är en reaktion på ett hot som står framför oss, säger Anders.
Men på samma gång är det slående hur många löpare – även bland traillöpare som säger sig springa för upplevelsen och att ”bara få vara i det fria” – lägger upp bilder på sig själva på sociala medier. Kanske när de dricker vatten ur en fjällsjö, eller när de står med en medalj runt halsen efter ett gatulopp. Många lägger också ut skärmdumpar av dagens löprunda eller vilken tid de fick just i dag.
Och här skymtar en annan baksida av digitaliseringen. Det är inte bara det att vi distraheras när vi ständigt kollar av de sociala flödena, eller att vi sover sämre eller att vi blir allt ensammare. Det skapar också osäkerhet att se allas ”fantastiska” prestationer i sina flöden, menar Anders. Hinner hon springa SÅ ofta, hur dålig är då inte jag? Om han sprang så bra på maran, då måste jag bräcka honom. Om hon fick så många likes på bilden när hon står på den där fjälltoppen, då är jag värdelös. Det gäller att vara stark för att inte dras med i prestationshetsen.
– Hur vi mår är nära kopplat till hur vi uppfattar att vi står i den sociala hierarkin. När sociala medier bombarderar oss med en illusion om andras perfekta liv sänder det signalen till oss att ”du befinner dig på botten” av hierarkin. Då riskerar vi att må dåligt.
Sociala medier är bara en fasad, menar Anders, med bilder på när man vinner eller stoltserar över en bra tid eller då man ser snygg och lycklig ut. Men allt det andra då – livets baksidor – detta behåller man för sig själv. Som när man var tvungen att bryta maratonloppet för att man väggade eller fick löparmage. Eller när man tvingades växla mellan löpning och gång under hela löppasset för att konditionen inte var vad den borde. Eller när löparlinnet spände över magen.
– Det är enormt påfrestande att ständigt vara på jakt efter likes och att hela tiden ha en bild av sig själv att vara längst ner i hierarkin. Man får signalen om att vara sämst och självbilden blir därefter. Och de som är högt upp i hierarkin och har många likes, de är oroliga för att inte kunna upprätthålla den här bilden.
Så vad ska vi då göra? Ska vi lämna mobilerna hemma under löprundan och sluta ta selfies i löparspåret? Sluta skryta om våra tider på sociala medier och låta endast familj och vänner ta del av prisskåpet?
– Vi kan inte backa tekniken, men vi måste lära oss att använda den smartare. Det handlar om att börja analysera vårt beteende och få en ökad medvetenhet om vad den moderna tekniken gör med våra hjärnor.Vi behöver lära oss själva och våra barn att göra aktiva val; vi behöver begränsa vår skärmtid, säger Anders.
Vad innebär det då konkret? Jo, att vi behöver föregå med gott exempel och släppa telefonen ibland, våga låta den ligga hemma på köksbordet medan du och sonen eller dottern tar en löprunda och umgås tillsammans IRL. Heja på dem ni springer förbi. Läsa fysiska böcker då och då istället för på läsplattan, eller papperstidningar som den du nu håller i din hand.
Själv längtar Anders efter fler fysiska möten med patienter. I dagsläget arbetar han halvtid som psykiatriker och skriver böcker och föreläser resten av tiden. Han skulle kunna leva gott på att ge en föreläsning i veckan. Men det vill han inte.
– Nej, det skulle inte vara roligt, jag skulle tröttna på det. Och nu ska jag inte skriva några fler böcker på ett långt tag! Nej jag tycker om att ha patientkontakt och vill fokusera på att jobba heltid med patienter, jag längtar efter det.
Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du också 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden.
Sveriges största sökbara löparkiv!
Är du prenumerant får du också tillgång till vårt digitalaarkiv, med närmare 100 utgåvor av Runner’s World. Här hittar du även 5 års utgåvor av Vasaloppets tidning Vasalöparen. Laddar du dessutom ner vår app kan du läsa Runner’s World och Vasalöparen även i din mobil eller läsplatta.
Du har bytt coach till årets säsong, kan du berätta om det nya samarbetet? – Ja, jag har inlett ett samarbete med norska triathlonlandslagets huvudtränare Arild Tveiten. Så nu är det han som lägger upp mitt träningsschema och det är med honom jag stämmer av all min träning.
Har Arild hand om alla träningsmomenten? – Han är huvudansvarig för all träning, men när jag tränar t ex simning i Stockholm kör jag med simklubben Neptun. Det funkar bra eftersom de har samma tänk som Arild gällande träningen.
Har tränarbytet inneburit några stora förändringar i din träning? – Träning är ju träning, så vi gör ganska många saker med liknande upplägg som tidigare. Men precis som längdskidåkarna i Norge tror Arild på väldigt mycket volym och tröskel i träningen. Så jag har tränat mycket mer lågintensiv träning nu, och mycket mer i tröskelfarter i alla tre disciplinerna än vad jag gjort tidigare.
När det gäller löpningen, kan du delge oss något typiskt löppass? – Nu håller jag just på att komma tillbaka från en hälseneskada som jag drog på mig i slutet av förra säsongen. Så jag har inte hunnit köra så många löppass än, utan mest uppbyggnadsträning. Men jag vet ju vad de andra i gruppen kör, och det är ganska långa träningspass.
– Ett exempel kan vara 12 km på bana i tröskelfart. Då springer vi först 8 x 1 km, följt av 10 x 400 meter. Intervallerna delas sedan in så att en del ska gå något långsammare än tröskelfart, någon del går precis på tröskel och sedan någon del något snabbare än tröskelfart. Det upplägget har man både på 1-kilometersintervallerna och 400-metersintervallerna. – De är väldigt noga med att man utgår från sin individuella tröskel, och mäter laktat under passen. Så gruppen blir utsprid eftersom man ska utgå helt från sin egna tröskel. Det är också ganska annorlunda mot hur jag kört tidigare gällande löpningen, där jag ofta kört i grupp och anpassat intensiteten utifrån gruppen mer än mina individuella värden.
Hur har du byggt upp din löpning efter hälseneskadan? – Hälsenan var aldrig av, men det var en kraftig inflammation i fästet nere vid hälen. Så jag har kört rehab hela hösten och vintern, och gjort x antal tåhävningar under hösten och vintern. Sen hade jag tre veckor i gymmet där jag började hoppa. Jag fick inte börja springa innan jag kunde hoppa utan att det gjorde ont. Men nu har vi sakta börjat trappa upp löpningen igen, och det blir runt 4 mil i veckan just nu.
Hur ser din säsongsplanering ut, och vad är årets största mål? – Nu är tanken att jag ska bygga vidare och sen köra min första tävling, en halv Ironman, på Mallorca den 13 maj. Då är tanken att jag ska tävla i simningen och cyklingen, och sedan köra tempoträning på löpdelen. Tre veckor senare är det två världscuptävlingar, så då är allt igång. Årets stora mål är VM-serien i Stockholm i slutet av augusti.
RW ser fram mot att följa Lisa under säsongen och önskar lycka till.
Patrik tillskriver mycket av sin framgång till det nya förhållningsättet till träning. Vi tog kontakt med Teresa för att förstå mer om vem hon är, hur hon jobbar och om det finns lärdomar från arbetssättet som skulle kunna vara gynnsamt för alla som har ambitioner inom triathlon.
Vem är Teresa Heimann Olsen och vad har du för bakgrund? – Jag är utbildad nutritionist och har även studerat sport nutrition och sport science i ett och ett halvt år.
Jag provade triathlon för första gången 2013 och i min första halv-Ironman kom jag på sjätteplats vilket också gjorde mig väldigt motiverad och intresserad av sporten.
Uperform.dk startade jag för ett år sen när jag till slut vågade ta steget från ett fast heltidsjobb till att göra det jag drömt om – att jobba med människor och hjälpa dem att uppnå sina mål. Att jobba både med den fysiska förberedelsen men också den mentala är det mest tillfredställande man kan göra och det är vad jag lever för.
Min tränarfilosofi är livet ska inte anpassas till din träning, träning ska anpassas till ditt liv – mitt jobb är att hitta en bra balans och nivå för varje person jag jobbar med så att de kan uppnå sitt mål men samtidigt kunna göra andra saker i livet. Alla personer jag jobbar med har olika förutsättningar, mål och livssituationer vilket gör att det krävs individuell anpassning snarare än generella program.
Jag försöker alltid jobba utifrån ett helhetsperspektiv eftersom fysiska och psykiska förutsättningar måste vara i balans för att uppnå optimalt resultat.
Vad var de största förändringarna du gjorde med Patriks träning när du började coacha honom? – Största förändringarna vi gjorde var cykelträningen. Patrik är en stark simmare och löpare men jag såg att vi måste förbättra cyklingen. Jag genomförde en rad olika tester för att få en bra utgångspunkt och utformade ett helt nytt träningsprogram för cyklingen specifikt för honom. Men även om Patrik är otroligt bra löpare så gjorde vi stora förändringar här också.
Senare under träningen i somras satte han flera personbästa tider, vilket visar på att förändringarna som gjordes gav resultat.
Är man bra på två discipliner så måste man ändå alltid träna på alla tre effektivt och rätt för att hitta effektiviteten och kunna göra bra resultat som triathlet.
Du och Patrik lever ju också i en relation – hur fungerar det att vara tränare och flickvän samtidigt? – Självklart kan det bli lite svårt ibland och ibland måste jag säga Nu säger jag detta som din flickvän eller som coach. Det kan hända att jag som coach ena sekunden berömmer honom för en träningssession som han just gjorde och satte perfekt – för att i nästa sekund som flickvän ber honom plocka upp sina svettiga träningskläder från golvet i vardagsrummet.
Men utöver detta så är det ingen skillnad mellan Patrik och de andra atleterna som jag coachar, alla bokar sina möten för att prata om träningen, så även Patrik.
Veckorna före tävling är jag dock mycket mer coach än flickvän. Då stöttar jag honom fram till starten men förvandlas snabbt till flickvän när han kommer över mållinjen, med tillhörande pussar och kramar.
Hur många år har ni planerat Patriks tävlande i framtiden? – Direkt efter Ironman Köpenhamn och Patriks fina tid på 07:49:18 gjorde vi en plan för resten av säsongen 2016 och 2017. Vid denna tid var Patriks motivation som högst och som coach är det då viktigt att hitta en realistisk och hållbar plan som både ger den nödvändiga återhämtningen fysiskt men också mentalt. Utan bra återhämtning finns stora risker för att han skulle bli skadad eller tappa den motivation som krävs för att göra topprestationer.
Efter Ironman Barcelona, bara sex veckor efter tävlingen i Köpenhamn och ytterligare ett fantastiskt resultat under åtta timmar, så hade vi ett nytt möte och utvärderade situationen. Planen var att han skulle köra Ironman Cozumel 27/11 men vi valde att ändra detta och istället ta en paus från tävlandet för att ladda om med träning och motivation och inte riskera att en tredje tävling på relativt kort tid skulle ge negativ inverkan på den långsiktiga planen – Ironman World Championship 2017, Hawaii.
Jobbar du främst med proffs eller coachar du också amatörer? – Jag jobbar med alla nivåer. Mitt fokus är på de personer som har en vilja att göra detta! Jag ger mycket av mig själv som coach och jag förväntar mig i gengäld att de jag jobbar med är seriösa och gör det som krävs för att de skall uppnå sitt mål.
Naturligtvis jobbar jag mer individuellt med Patrik eftersom han har en unik talang och är ett proffs. Att få möjligheten att jobba med en av världens mest lovande triathleter och göra honom ännu bättre är ett stort förtroende och otroligt motiverande.
Hur jobbar du med atleter som inte bor i Danmark? – Vi inleder alltid med att göra tester för att definiera träningszoner och kommunicerar sedan via till exempel Skype för den fortsatta dialogen och då spelar det minde roll om man är i samma land eller inte. Program och uppföljningen gör jag på TrainingPeaks som är en bra plattform för planering och uppföljning.
Att jobba med helhet och hitta balansen mellan träning, vila och livet i övrigt och förstå de olika förutsättningar varje atlet har är vad som krävs för att vara en bra coach.
Runner’s Store i Stockholm bjuder 18 oktober in till VIP-kväll med en världstriathlet som huvudgäst. Patrik Nilsson som nyligen krossade det svenska rekordet på Ironmandistansen kommer att denna afton berätta närmare om sig själv och sin otroliga resa från medeldistanslöpare som junior till absoluta världstoppen i triathlon som senior. Efter föreläsningen kommer det finnas möjlighet att ställa frågor till Patrik.
OBS! Max antal platser är 100 personer. Först till kvarn alltså. Anmälan sker genom att mejla kundservice@runnersstore.se. När? 18 oktober med start 18.00. Plats för föreläsningen: Runner’s Store butik, Regeringsgatan 26 i Stockholm.
Tidsprogram för kvällen
18.00: Mingel och små prat, Runners’ Store bjuder på enklare dryck och tilltugg.
18.15: Michael Frollic presenterar Suunto och deras nya produkter. 18.30: Patrik Nilsson berättar om sin resa från medeldistanslöpare till att idag tillhöra världstoppen i triathlon.
19.00-19.30: Ställ frågor till Patrik och sedan fortsatt mingel.
Du bloggar på engelska. Hur kommer det sig? – Vi flyttade utomlands 1994 och bodde bland annat i Belgien, Sydafrika, USA och Australien. Vi flyttade inte hem ordentligt förrän 2009. Under åren utomlands lärde jag känna väldigt många underbara människor som vi fortfarande har nära kontakt med. En av dessa personer var faktiskt ansvarig för att jag började skriva – hon tjatade på mig att jag måste tala om hur det går med triathlonträningen och tävlandet. Ingen av våra kompisar runt om i världen pratar svenska, det är därför lättare att jag skriver på engelska så förstår de vad jag säger.
Hur kommer det sig att du började med triathlon? – Jag höll på med en mängd olika äventyrliga sporter innan jag fann triathlon. Sporter där jag tyvärr hade hög skadefrekvens om man som jag gillar att köra på lite hårdare. I en artikel i Åka Skidor 1989 läste jag om Dave Scott och Ironman Hawaii och jag tänkte att Hawaii verkar kul och tävlingen en klar utmaning så jag satte igång att började träna. Triathlon passade mig perfekt eftersom det är varierande träning. Tror aldrig att jag skulle kunna fokusera på bara en av grenarna som finns inom sporterna eftersom jag tycker att det blir för tråkigt att köra samma sak varje dag.
Vad är dina tankar kring kommande triathlonsäsong, vad är de största målen för dig? – Det preliminära målet var att se om jag kunde bli snabbare när jag nu fyller 50 år än när jag var 32 år. För att kunna testa detta hade jag tänkt köra en tävling som jag gjort tidigare så som Lanzarote, Roth, eller Kalmar. Av dessa finns det bara startplatser på Lanzarote men logistiskt blir det en mardröm för mig att delta där i år.
Jag har nu tränat i två år för att bli lika snabb/ snabbare men det känns som om det kan ta lite längre tid än planerat att nå dit – om det ens är möjligt. Förra året blev inte alls som jag tänkt eftersom jag var skadad hela tävlingssäsongen. Men av att få den skadan har jag lärt mig hur hårt/ mycket jag kan köra och hoppas få vara hel framöver.
I slutet av april körde jag en halv Ironman med ett härligt gäng från Stockholms Polisen IF på Sicilien. Det gick helt okej den tävlingen, jag vann min åldersgrupp och kom på 13:e plats totalt. Jag är även anmäld till Laponia som är en full distans i Gällivare 16 juli. Just nu ligger jag lite efter med en detaljerad plan för säsongen. Men jag planerar fler tävlingar och vill gärna få in en Ironman någon gång i augusti-september.
Vad är dina starka respektive svaga sidor?
Mina starka sidor:
Träningsdisciplin.
Brukade aldrig bli skadad (i alla fall inte så att jag inte kunde träna).
Cyklingen brukade vara en av mina starka sidor men den har visat sig vara den gren som tar längst tid att bygga upp igen.
Simningen är väl ok.
Svaga sidor:
Löpningen fick jag aldrig till riktigt och föll lite för frestelsen att förklara det som jag är för lång och tung för att springa fort. Där har jag dock ändrat ståndpunkt efter att bevittna sådana talanger som Frodeno och vår egen David Näsvik som springer ett maraton på ruskigt snabba tider: 2:40-3:00 efter cyklingen. Bägge är avsevärt längre än mina 190,5cm, dock behöver jag själv minska något i vikt typ 10-12kg
Hur gör du för att hålla motivationen uppe när den är lite låg? – Tränar. Motivationen kommer tillbaka i sinom tid. Jag har lärt mig att koppla bort och köra på. Träning är ett utmärkt sätt att fostra sitt sinne och ta kontroll över sina tankar – speciellt när det är -4°C, snöslask, storm och man är helt utslagen efter en tung vecka och ska ut på 25 km löpning.
Märker jag dock att pulsen, styrkan eller farten, eller alla tre är dåliga kan det vara överträning och man får ta en vilodag eller lugnare dag – det hände mig en gång på våren 1997. Det var fruktansvärt att behöva ta en vilodag, jag hade ont i själen i flera månader och fick gå i terapi i flera år efteråt.
Vad är dina bästa tips på hur man hantera motgångar? – En bra början är att resa sig, borsta av sig och ta nya tag. Älta inte, grubbla inte utan minns istället de stunder där till exempel tekniken, träningen, tävlingen känns perfekt och repetera de stunderna istället.
Alla har tunga dagar och det blir lätt så att det blir dessa vi kommer ihåg, om man inte passar sig noga för att endast minnas de dagarna. Men det är av dessa dagar vi växer av när vi tar oss förbi dem och i slutändan kanske vi till och med lär oss att uppskatta det vi lärde oss av dem – hur svårt det än kan tyckas i stunden.
Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen, som är mödan värd. som den talangfulla svensk författarinna Karin Boye skrev i början av 1900-talet.
Karin beskrev sättet att tänka men klarade kanske inte av det själv, hon tog livet av sig som 41-åring. Vi som fortfarande har chansen att utveckla vår inre dialog och vårt förhållningsätt till motgångar och livet generellt har chansen att jobba vidare, utveckla våra sinnen och lära oss uppskatta livets alla former och uttryck.
Vad är dina bästa triathlonminnen? – Målgången på Hawaii 1997. Det är något speciellt att komma in som topp 100 där. Sen var det otroligt kul att gå under två timmar på en olympisk också. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara, och detta var mitt under hårdträningssäsongen. Avskedscykelpasset med efterföljande party när jag lämnade Belgien var också ett fint triathlonminne.
Dina sämsta triathlonminnen? – Alla omkullåkningar jag gjort med cykeln. Och när jag bröt Järnmannen i Kalmar 1997 på grund av skada – enda loppet i någonting jag brutit. Att städa efter avskedsfesten i Belgien var inte heller så kul. Jag fick skura taket inne i min lägenhet, hälften av möblerna behövde inte flyttas längre eftersom de numera kunde användas som ved
Berätta något hemligt om dig själv som nästan ingen vet! – Jag har lärt mig att göra nummer 1 samtidigt som jag utövar någon av de tre grenarnea i relativt hög hastighet. Detta uppmärksammades tyvärr på Ironman Lanzarote 1997 och jag blev ofrivilligt med i tv samtidigt som jag sprang och lättade på trycket. Det skedde när löpbanan fortfarande gick upp till motorvägen och det fanns ett parti med utförslöpning. Som tur var så filmades jag bakifrån
Vad skulle du välja på en vanlig halv ironman tävling ? Damsnurra eller fatbike? – Damsnurra vet jag inte vad det är så det skulle jag vara tvungen att pröva – låter som någon form av propeller farkost.
Inget energiintag alls under hela tävlingen eller håll från första simtaget in i mål? – Ingen energi är alltid spännande – speciellt på en damsnurra i one piece. Man kanske raglar in bland åskådare och påstår att man sett en Schaman som hette Gudrun Schyman och som medan hon svävade över aid stations avslöjat hur man löser Mellanöstern-konflikten med Powerbars och GU.
Springa i platta sneakers eller springa i en one piece jumpsuit? – One piece jumpsuit – det måste ju passa bra med damsnurran.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in