Jonas Colting gör comeback?

Jonas Colting gör comeback?


Berätta, vad har du gjort det senaste året?
– Det stora projektet under 2014 var att simma 640 km mellan Stockholm och Göteborg samtidigt som jag samlade in pengar till WaterAid. Båda delarna gick fint! Jag kom fram helskinnad och jag samlade in 720 000 kr. Sedan körde jag också två etapplopp på MTB, bland annat det ökända Cape Epic i Sydafrika. Så jag har väl inte direkt legat på latsidan även om det inte blivit någon triathlon!

Du har fantastiska meriter från långdistanstriathlon med bl a medaljer från VM 2001 och 2004, EM-silver 2007, två segrar på Ultraman och en rad segrar i Ö till Ö. Vad har varit hemligheten bakom dina framgångar?
– Jag började med triathlon 1990 och kunde under många år bygga upp en stor kunskapsbas och erfarenhet. Vi var alla våra egna tränare på den tiden! Rent träningsmässigt så hittade jag mitt egna koncept tidigt och har haft en intuitiv approach till hur och vad jag ska träna, samtidigt som jag följt en generell röd tråd. Under många år tränade jag också med mycket hög kontinuitet vilket spelat en central roll för min utveckling. Jag var mycket sällan sjuk och aldrig skadad under en väldigt lång period.
Dessutom bestämde jag mig tidigt för att också lägga tid och möda på den kommersiella delen av idrottandet. Utan ekonomiska resurser kan man inte tävla på elitnivå särskilt länge eller väl.

Snacket går om att du är på väg tillbaka i tävlingsdräkten. Vad säger du om det?
– Ja, det hoppas jag i alla fall! Både motivation och målsättning finns där och sedan gäller det att frigöra tid samt få kropp och psyke att samarbeta. Jag har höga krav på mig själv gällande träning och satsning så den stora utmaningen för mig är att anpassa ambition till förutsättningar. Det är lite skillnad på att vara 42 år gammal jämfört med 32 eller 25 och min naturliga instinkt är att kompensera för bristande fysik med att träna mer än innan men det är en farlig fälla att gå i.

När kan man i så fall se dig på tävlingsbanan?
– Jag kommer dels att köra ett antal swimrun-tävlingar och Ö till Ö den 7 september är ju ett av mina stora mål naturligtvis. Jag skulle naturligtvis gärna köra Kalmar men också SM på halv-Ironman.
Det blir nog ingen tävlingspremiär förrän i juni.

Hur planerar du din träning inför tävlingssäsongen?
– Jag har en röd tråd som jag följer och anpassar mig därefter intuitivt till hur jag tränar dag för dag. Jag har en väldigt bra koll på vad jag behöver göra i träningsväg för att komma i form. I synnerhet de sista sex veckorna är jag duktig på att höja formen några snäpp.
Just nu tränar jag väldigt lite triathlonspecifik träning utan kör mycket styrka/rehab samt längdskidåkning. I allmänhet har jag mer fokus på styrka och intensitet tidigt på säsongen och lägger på uthållighet och tävlingsspecifika pass längre fram.

Vad tycker du är viktigast om man vill utvecklas i sin triathlonträning?
– Att man har kontinuitet, en livsstil i balans och förmågan att förstå vad man tränar för. Många tar för stora risker i sin träning och tror att kort och hårt är nyckeln till en bra Ironman.

Du är en engagerad coach och har många järn i elden. Hur hinner du med din egen träning?
– Jag har förlikat mig med att jag har en annan livsstil nu än tidigare. Förr om åren hade jag nästan alltid sovmorgon, massor av vila och allmän ställtid, vilket ju var perfekt för min återhämtning. Nu gör jag ju så många stimulerande och tillfredsställande saker så det kommer ju naturligtvis på viss bekostnad av mitt egna idrottande. Nyckeln för mig just nu är dels att jobba smart och delegera arbete till andra i mitt företag och dels att dedikera ett antal dagar varje vecka åt träning på heltid. Så det är planering och prioritet helt enkelt!

Vad är dina fem bästa tips till triathleter?

  • Sätt upp tydliga mål.
  • Omge dig med bra träningskompisar.
  • Planera in coola träningsäventyr.
  • Undvik crossfit.
  • Prioritera återhämtning.

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så orkar du ultralångt

Så orkar du ultralångt


Att springa jättelångt är en utmaning för kroppen – inte minst när det gäller energiåtgången. Så här kan du tänka när det gäller mat- och vätskeintaget på riktigt långa lopp – oavsett om du ska genomföra ett Ironmanlopp eller springa Ultravasan.

En stor utmaning för ultralöpare är att få i sig tillräckligt med energi. Det såg man i studier redan 1925, och det har bekräftats i ett flertal efterföljande studier.

I en studie undersökte man energiintaget och energiförbrukningen hos idrottare som genomförde ett triathlonlopp med 3,8 kilometer simning, 180 kilometer cykling med en stigning på över 2 600 meter och 42,2 kilometer löpning. Syftet var att undersöka om de fick i sig tillräckligt med energi under loppet.

De här triathleterna gjorde av med cirka 11 000 kilokalorier, medan de åt cirka 3 600 kilokalorier (merparten kom från kolhydrater). Det betyder att de hade en energiförlust på cirka 7 400 kilokalorier (eller cirka 70 procent), det vill säga motsvarande vad många normalt äter på två till tre dagar. 

”Många studier visar också att man behöver få i sig stora mängder kolhydrater för att kunna prestera optimalt inom uthållighetsidrott.”

Många studier visar också att man behöver få i sig stora mängder kolhydrater för att kunna prestera optimalt inom uthållighetsidrott – rekommenderat intag är 40 till 110 gram per timme.

Så äter ultralöparna

Forskaren Trent Stellingwerff studerade till exempel 2015 ett antal ultralöpare från världseliten för att kartlägga hur deras energiintag såg ut under en rad 100-mileslopp (162 kilometer).

Löparna hade alla hittat sin koststrategi genom att pröva sig fram under träningspassen. De åt cirka 5 500 kilokalorier var, varav cirka 4 600 kilokalorier kom från kolhydrater – främst från sportdryck. De åt däremot minimalt med fett och protein under loppen.

Löparna åt även en kolhydratrik frukost en till tre timmar före tävlingsstart. Under loppen åt de i genomsnitt 70 gram kolhydrater i timmen. 

Optimera ditt intag

Oavsett vilken koststrategi man väljer i vardagen, bör man optimera sitt kolhydratintag under ultralopp. Upp mot 70 gram per timme kan hjälpa dig att prestera bättre.

Det är också viktigt att prova ut vad man ska äta och dricka i förväg under långa träningsrundor. Detta för att undvika obehagliga överraskningar under loppet. Det kan vara mag- och tarmbesvär eller att man har svårt att svälja det man stoppar i sig.

I de studier som nämnts ovan har löparna använt olika former av gel och sportdryck, men man kan lika gärna äta mat eller dricka vanlig dryck. Sportdrycker och gel är populärt dels för att de är lätta att ta med, dels för att de innehåller koncentrerade kolhydrater.

Sportdrycker och gel innehåller dessutom natrium, vilket hjälper till att bibehålla vätskebalansen. I vissa fall innehåller de också koffein, som bevisats ha en prestationshöjande effekt. 

Tre förpackningar gel eller starkt blandad saft plus en matsked honung eller tre bananer (vilket är svårt att få i sig varje timme under ett lopp) innehåller cirka 70 gram kolhydrater. Löpare brukar föredra flytande föda eftersom det är lätt att svälja. I slutet av loppet föredrar vissa någon form av fast föda som kanske banan, torkad frukt eller choklad. 

Urval av referenser:

Trent Stellingwerff: Competition Nutrition Practices of Elite Ultra-Marathon Runners, International Journal of Sport Nutrition and Exercise, 2015.

Anna Barrero: Energy Balance of Triathletes during an Ultra-Endurance Event, Nutrients, 2015. 

Passa på! Just nu 60% rabatt!

Passa på! Just nu 60% rabatt!


Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Effektivisera dina distanspass!

Effektivisera dina distanspass!


Under senare år har det propagerats starkt för högintensiv träning. Att det skulle vara mer tidseffektivt med korta intensiva pass än en hög träningsmängd med medelhög belastning. Ett drömscenario för den högpresterande människan med ett fullspäckat dagsprogram. Men är det så enkelt att vi kan ersätta träningsmängd med intensitet?

Sedan tidigt 1960-tal, då den legendariske nyazeeländska coachen Arthur Lydiard presenterade sin mängdträningsfilosofi, har långdistanslöpning i hög grad präglats av en tro på stor träningsvolym. Även medeldistanslöpare, som har en tävlingstid på några få minuter, tränar sedan dess 10–15 mil/veckan (varav merparten i måttligt distanstempo). Hur stämmer det med träningslärans specificitetsprincip (man blir bra på det man tränar!)? Borde inte fokus istället främst ligga på korta löpavsnitt i planerad tävlingsfart varvat med lämpliga återhämtningspauser?

De flesta studier som har gjorts på högintensiv träning visar de facto på klart positiva resultat. Försökspersonerna uppnår högst påtagliga förbättringar i såväl syreupptagningsförmåga som styrka. Notera emellertid att det handlar om relativt korta studier (oftast ett antal veckor), där man markant ökat intensiteten i träningen och fått en snabb respons på träningsstimuleringen. Att kartlägga effekten av stora träningsvolymer under lång tid är betydligt svårare.

Minskat återhämtningsbehov

Lutar vi oss mot praktiska erfarenheter, vittnar många löpare om att en längre period av relativt lugn distanslöpning gör att de bygger upp en sorts plattform, som gör att de i ett senare skede kan hantera snabbare tempopass på ett bättre sätt. De kan exempelvis lättare hålla sitt planerade löptempo i fartavsnitten under ett intervallpass och behöver oftast kortare vila mellan de intensiva inslagen. Behovet av återhämtning minskar helt enkelt.

En del av förklaringen till att en period med stor volym av distanslöpning i måttligt tempo ger bra förberedelser för snabbare tempoträning verkar vara en förbättrad löpekonomi. I klartext betyder det att vi kan hålla en viss bestämd löphastighet till en lägre ”energikostnad”, om vi har många löpkilometer i benen. Det handlar främst om att vi får en lokal träningseffekt i löpmuskulaturen, som inte uppstår på samma sätt vid kortvarig högintensiv träningsbelastning.

Dessutom ger stor träningsmängd kroppen en ökad hållfasthet och förebygger på så sätt skador. Just skaderisken är ett påtagligt problem vid högintensiv träning, om denna inte har förgåtts av en sorts inskolningsperiod, där man lärt sig rätt teknik och banat in effektiva rörelsemönster i långsamt kontrollerat tempo.

Ovan nämnda Lydiards träningsmodell förknippas i första hand med mängdträning. Faktum är emellertid att hans träningsupplägg också i högsta grad innehåller högintensiv löpning – men först efter att man byggt en gedigen grund med distanslöpning. Lydiard menar nämligen att det under en relativt kort period (läs ca 8 veckor) med intensiv tempoträning går att skapa en toppform. Hur väl man lyckas med att höja sin löpkapacitet under dessa veckor med fokus på högre löptempo, hänger dock i hög grad samman med den grund som man har byggt upp under en lång förberedelseperiod.

Den som vill utveckla sin löpning på bästa sätt bör följaktligen träna både mycket och med hög intensitet – men inte samtidigt. En hög träningsmängd och många pass i högt tempo är nämligen ingen lyckad kombination. Otillräcklig återhämtning mellan träningspassen gör då att bägge faktorerna påverkas negativt. Man får både svårt att orka med den planerade träningsmängden och att hålla uppe tempot i de snabba träningsinslagen. Lösningen är att först bygga upp sin träningsmängd och sedan minska den successivt, allteftersom intensiteten ökar.

Eftersom en formtoppningsperiod är relativt kort, gäller det att under senvintern och de tidiga vårveckorna prioritera sina distanspass för att skapa en så gedigen plattform som möjligt. Det gäller att ha tålamod och inte frestas till att markant öka tempot i träningen, vilket kan vara speciellt svårt att motstå, om man tränar i grupp.

Riktvärdet för intensiteten under distanspassen är 70–80 procent av maxpuls. Ju längre pass, desto lägre bör man ligga i pulsintervallet. Ett alternativ till att låta pulsen reglera intensiteten under distanspassen, är att använda den s.k. Borgskalan, som bygger på upplevd ansträngningskänsla (se figuren nedan). Under distanspassen bör man då ligga mellan 13 och 15.

Lätta på farten!

Generellt är det en god träningsstrategi att alltid lita mer på din upplevda känsla av ansträngning, än att du hela tiden försöker hålla ett visst förutbestämt löptempo under dina distanspass. Både yttre faktorer – såsom väder och vind – och din dagsform kommer nämligen att variera en hel del från dag till dag. När det känns extra trögt och motigt, vilket det då och då gör för alla löpare, är det därför helt okej att lätta något på farten. Du kommer ändå att få den eftersökta träningseffekten.

Effektiv träning handlar sällan om antingen eller utan är generellt en kombination av flera olika träningskomponenter. De snabba förbättringar som högintensiv träning kan ge, förfaller naturligtvis som ett attraktivt och tidsbesparande sätt att träna, men har långsiktigt sina begränsningar.

Den som vill utvecklas optimalt som löpare bör i princip först träna långt och länge i måttlig intensitet, för att skapa bra förutsättningar för att senare kunna tillgodogöra sig den högintensiva fartträningen. Varje årscykel kommer på så sätt att bestå av en lång förberedelseperiod med i huvudsak distanslöpning i måttlig intensitet, följt av en period med mer fokus på högintensiva träningsinslag, vilket samtidigt innebär att den totala träningsmängden bör reduceras. 

BORGSKALAN

RPE – Rating of Perceived Exertion

• 6 Extremt lätt

• 7 Extremt lätt 45% av max

• 8 Extremt lätt

• 9 Mycket lätt 55% av max

• 10 Mycket lätt

• 11 Lätt 65% av max

• 12 Lätt

• 13 Ganska ansträngande

• 14 Ganska ansträngande 75% av max

• 15 Ansträngande

• 16 Ansträngande 85% av max

• 17 Mycket ansträngande

• 18 Mycket ansträngande 92% av max

• 19 Extremt ansträngande

• 20 Maximalt ansträngande 95–100%

 

Therese Alshammar mot nya utmaningar

Therese Alshammar mot nya utmaningar


Therese Alshammar, en av världens bästa simmare genom alla tider, har kommit ut ur garderoben som löpare i vuxen ålder! Hon började lite försiktigt för två år sedan, och efter det har det bara blivit mer och mer. I september körde hon världsmästerskapet i Swimrun, Ö till ö, i par med rapparen Petter, som själv gjorde tävlingen för femte året i rad. RW fick en exklusiv intervju med Tessan.

Jag träffar Therese Alshammar för en fika en förmiddag mitt i sommaren på Broms på Östermalm. Asfalten kokar, ökenvindar drar över stadens gator och torg, och Therese oroar sig en smula för eftermiddagens löppass. Hon tycker om värme, men nu börjar det gå till överdrift.

– Jag slutade simma aktivt hösten 2016, det blev inga mer tävlingar, ingen mer simning på elitnivå. Främst handlade det om att jag hade problem med skador, diskbråck och liknande, men då fick jag och min kille också vårt andra barn.

– Jag älskar att simma, det är min största passion, men det tar mer tid, kräver en hel del logistik. Det går inte att bara ställa bebisen i en vagn vid sidan av bassängen, man är omsluten av ett annat element, hör inte något. Det har varit en av de stora tjusningarna med simning för mig, den där otillgängligheten, men det är ju inte så bra som mamma. Så jag tänkte att jag skulle hitta på något annat att träna.

Löpning verkade praktiskt, då kunde hon ta med en bebis i löpvagn. Det enda problemet var att hon inte hade tagit ett löpsteg under hela simmarkarriären.

– Man är rädd för skaderisken, det är mycket högre skaderisk i löpning.

Simningen är en sådan skonsam sport, vi har inga frånskjut förutom vid start och vändningar, man jobbar bara med hållningen och att vara flexibel och stark i vattnet. Det är väldigt låg tryckverkan på kroppen.

– Vi vill ju vara så rörliga vi någonsin kan i fotleder, i knän, höfter och axlar.

Vi sitter gärna på våra fötter och stretchar dem, och vi lyfter inte på benen, som simmare rör man bara benen från höften och med fokus bakåt, uppåt.

Hon tog det väldigt försiktig i början.

– De första rundorna blev på två, tre kilometer, och så har jag ökat allteftersom. Nu tycker jag det är roligt, men det tog tid att komma in i det. Jag tror det tog tjugoen gånger, eller mer, innan det blev kul.

– Jag har klarat mig från skador, men jag kan känna av i knäna när jag springer lite längre. Men lyckligtvis ingenting från diskbråcket. Som simmare tränade jag också två gånger om dagen, med monotona rörelser hela tiden och extrem flexion på ryggen. När jag springer undviker jag rörelser som frestar på ryggen för mycket.

En vanlig löparvecka?

– Det finns ingen vanlig löparvecka när man har två små barn. Målet är att springa tre till fyra gånger i veckan. Förra veckan sprang jag två milpass, ett pass på fem kilometer och ett på sju kilometer. Riktigt hur det blir den här veckan vet jag inte.

– Det längsta jag har sprungit är femton kilometer, men Petter säger att jag måste upp mot två mil ett par gånger före Ö till Ö. Jag har lite ångest inför den där tävlingen, men jag tänker att jag ska tänka så lite som möjligt på den, jag vill inte matta ut mig mentalt, bara ta det som det kommer. Det är viktigt att vara fräsch, känna sig sugen, nyfiken och tänka ”gud vad spännande”. Och så relaterar jag till andra tuffa saker jag har klarat mig igenom, jag har fött två barn, min första förlossning tog över tjugo timmar. Så länge kommer vi inte hålla på i Ö till Ö.

Det var också mycket därför hon tackade ja, när hon fick frågan.

– Jag tänkte att det skulle vara spännande att få ha en riktigt utmaning framför mig, få en spark i baken. När jag slutade simma på elitnivå, tappade jag också rutiner. Som elitsimmare tänkte jag inte på att jag behövde ett mål för träningen, det var bara att man tog sig till bassängen två gånger om dagen och gjorde sitt bästa. Men när man inte har någon tränare, och inga kamrater som står och väntar på en, då blir det svårare. Man missar några träningspass, veckorna går och plötsligt är man alldeles ur fysisk form.

En gemensam vän förde samman Therese och Petter.

– När han fick höra att Petter skulle köra Ö till Ö för sista gången i år och ville ha någon att köra med, så tyckte han att Petter skulle göra det med mig.

Och så blev det, Therese och Petter träffades och pratade och körde några träningspass ihop.

– Vi har provat med lina, där jag har dragit. Första gången kändes det som vissa övningar man gör när man simmar, man har en vikt bakom sig eller att man sitter fast i väggen med ett rep. Det var som att jag körde max hela tiden, och jag tänkte att det här kommer inte att hålla.

– Men efter ett par gånger funkade det bättre, jag har lärt mig att hålla igen, tänka att jag inte ska ta mig fram så fort som möjligt. I swimrun gäller det att hitta en rytm och ett tempo tillsammans. Jag kommer nog också börja köra med en flytdolme, för att spara benen till löpningen. Och Petter klagar över att det blir så mycket bubblor bakom mig med bensparkarna, han ser ingenting när jag drar på, ha, ha.

Petter och Therese under årets Ö till ö. Foto: Jakob Edholm.

Hur är det att omvandla sig från att vara en av världens bästa simmare till löpare på nybörjarnivå? Går det att förvandla simmarkraften till löpenergi?

– Fysiskt går det inte, men jag kan ta med mig mycket mentalt, föra över samma tänkesätt som jag har i simningen. Jag tänker att jag bara ska luta mig framåt och låta det rulla på. Det är jobbigt i början, det kommer att ta emot, men efteråt kommer det att kännas bra. Tänka på hållningen, fokusera på tekniken, inte på hur långt det är kvar.

Rent fysiskt har det också varit en del problem.

– Det jobbigaste med löpning är att få skavsår i armhålan. Som simmare får man ju rätt stora lats, för att klara mig från skavsår måste jag springa med armarna lite utåt i stället.

Och när det kommer till swimrun, att simma i öppet vatten har heller inte varit helt lätt att vänja sig vid.

– Det är som en helt annan sport, att inte se botten är obehagligt. Vissa dagar tänker man det värsta; jag kommer att simma på en stor sten, eller så kommer det en massa alger eller så flyter det upp ett lik eller något annat ur djupet. Men sen när man kommer upp blir man lite extra stolt över att det har varit så läskigt, och att man ändå klarade av det!

Vågor är också någonting nytt.

– Jag är ju trygg i vatten, jag kan andas på båda sidor och så, men jag är ganska så lätt, jag är ingen pråm. Jag är mer tekniksimmare, och kanske lite fragil, skulle man kunna säga. Men Petter är ju stor och stark och gillar när det är lite ruffigt, blir det höga vågor får väl han ta täten och plöja oss fram (skratt).

När Therese slutade simma på elitnivå var planen att simma två till fyra gånger i veckan som ”motionär”.

– Men det blev mycket mindre, kanske en till två gånger i veckan. Nu har jag i alla fall haft min äldste son i simskola varje morgon i två veckor, då har jag simmat bredvid i en timme varje dag. Det är så skönt och roligt att träna tillsammans, äta något gott efteråt, och vila i den där känslan att alla är glada.

Löpträningen förlägger hon till största delen ute på Djurgården, det är praktiskt, familjen bor i närheten.

– Jag har en favoritrunda, och den går längs vatten. Jag har ingen löparklocka, men min kille har en, jag lånar den ibland. Men jag försöker springa utan klocka, jag tycker det ger en skönare upplevelse, jag vill komma ifrån att tävla om saker, jag har tävlat så mycket i mitt liv. Med en klocka på armen blir det lätt att man börjar pressa sig själv.

– Jag försöker ligga i ett tempo runt 5.30, där vill jag att det ska vara behagligt att löpa. Jag dricker sällan någonting när jag springer, jag är van från simningen att gå tom, jag drack aldrig under två timmar långa simpass. Men när jag ska springa riktigt långt får jag väl börja träna på det, ha, ha.

Therese är noga med vad hon äter, hon har varit vegetarian i många år.

– De sista två åren har jag gått åt veganhållet, men jag är inte militant på något vis. När jag åker hem till mamma äter jag det hon serverar, det är inget problem. Men jag tror vi människor är gjorda för att äta ”plant-based”. Jag har i alla fall alltid mått väldigt bra av det.

Hon fyller 41 i år, simmarkarriären är över, och med det en identitet. Nu gäller det att hitta en ny mening i livet.

– Man måste ändra på sina värderingar, acceptera vissa saker, få större förståelse för saker och ting. Jag tycker dock inte att jag har haft någon större ålderskris, jag skaffade barn ganska sent i livet, det gick inte tidigare på grund av simningen. Och med småbarn har man hela tid fullt upp, man hinner inte gå runt och grubbla, det är bara att rensa huvudet och fokusera på vad man ska handla i mataffären.

Hon har en del projekt på gång, dels ett kopplat till simkunnighet och till ett försäkringsbolaget, och dels en egen kollektion träningskläder.

Therese kille är simtränare, men den vägen vill hon inte gå.

– Det kräver att man är strukturerad och har en viss förkärlek för Excel, och det har inte jag.

Det största projektet just nu är dock Ö till Ö.

– Det är som med löpningen, jag känner mig stolt över mig själv när jag klarar av saker. Om det sedan räcker för att klara av Ö till Ö, återstår att se. Men det ska bli spännande att försöka! (Det blev till slut en 41:a plats med tiden 11.54,44 för Therese och Petter, reds. anm.)

Fakta Therese

Ålder: 40.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo Johan Wallberg, simtränare, sönerna Fred, 5, Ted, 9 månader.

Karriär (i urval): 73 internationella mästerskapsmedaljer, 2 OS-silver, 1 OS-brons, 12 VM-guld. En av Sveriges största idrottare genom tiderna.

Lista: 29 superbra anledningar till att springa

Lista: 29 superbra anledningar till att springa


Motivationsdipp? Behöver du en skjuts ut genom dörren? Det finns så många bra anledningar till att träna, vi har valt 29 av dem – från A till Ö.

  1. Andningen. Syreupptagningen förbättras.
  2. Balans. Regelbunden träning gör det lättare att hitta balans även i andra delar av livet, som sömn, stress och bättre matval. 
  3. Cirkulationen. Bättre blodcirkulation med ökad blodgenomströmning till musklerna.
  4. D-vitamin. Det räcker med en halvtimmes ljus varje dag för att tillgodose kroppens behov av D-vitamin. Det får du på träningspasset.
  5. Endorfiner. Utsöndring av kroppens eget “må bra-hormon” gör att du känner dig glad.
  6. Frisk luft. Du får uppleva årstidernas variation i skog och mark.
  7. Gott humör efter träningspasset. Inget är väl så skönt som att känna sig duktig efter ett hårt intervallpass?
  8. Hjärtat. Kroppens viktigaste muskel stärks och pumpförmågan förbättras.
  9. Inne. Ja, det är faktiskt på modet att röra på sig, en trend vi hoppas håller i sig!
  10. Jämnare humör. Blodsockerfallen blir mer sällsynta, till din partners stora förtjusning.
  11. Konditionen blir bättre. Det är en bra investering för ett långt och hälsosamt liv.
  12. Låren blir fastare och framför allt starkare.
  13. Magen kommer lättare i balans när den får regelbunden motion.  
  14. Naturligt. Vi är byggda för att röra på oss, inte för att sitta i TV-soffan. 
  15. Orken blir bättre, både i spåret och uppför trapporna till lägenheten. 
  16. Pulsen går ner, både arbetspulsen vid träning och vilopulsen i sängen.
  17. Qul! Träning är faktiskt riktigt roligt, särskilt tillsammans med ett gäng löparkompisar.
  18. Rogivande. Ett stilla löppass längs vattnet en tidig vårmorgon, say no more!  
  19. Sammanhållning. Gå med i en klubb eller löpargrupp och träffa nya vänner.
  20. Trötthet. Javisst, men på ett positivt sätt.
  21. Utveckling. Långa löppass ger god tid till att kontemplera och lära känna sig själv som person.
  22. Vitalt. Du känner att du lever när du tränar, särskilt uppför den där backen som aldrig vill ta slut. 
  23. WC. Matsmältningen blir bättre och du behöver inte gå på onödiga toalettbesök lika ofta.
  24. Xenofobin (rädsla för främlingar) minskar. På idrottsarenan är alla jämlikar.
  25. Yngre. Otaliga studier visar på att du håller dig ung genom att träna regelbundet.
  26. Zappandet minskar. Träningsfrälsta tenderar att strunta i TV-tittande och istället ägna sig åt ”viktigare” saker.
  27. Årstiderna. Få kan följa årstidernas skiftning så bra som de som tränar löpning utomhus året om. 
  28. Älskog. De som tränar regelbundet har enligt statistiken bättre sexliv än de som inte tränar.
  29. Överskott. De flesta som tränar har mer överskottsenergi än andra. Pröva själv och se hur pigg och glad du blir på jobbet efter ett tufft morgonpass!
Tre lätta sätt att hitta ditt tröskeltempo

Tre lätta sätt att hitta ditt tröskeltempo


Din tröskelfart kan du visserligen fastställa genom ett laktattest, men att identifiera sin tröskelfart handlar inte om att pricka in ett exakt tempo för att uppnå en exakt effekt. Efterhand som man praktiserar tröskelträning lär man sig hur kroppen känns när man springer på rätt nivå för att få önskvärd träningseffekt. Här får du tre exempel på hur du helt okomplicerat kan räkna ut ditt tröskeltempo.

1. Spring på känsla
Värm upp i cirka 10 minuter. Löp 30-45 minuter i ett ansträngande tempo, men som du ändå behärskar. Andningen ska vara forcerad, men inte så att du får andnöd, och musklerna ska arbeta utan att stumna. Om du lyckas hålla ett för dig snabbt och jämnt tempo under hela sträckan och är ordentligt trött efter testloppet – då har du hittat den rätta känslan och den fart du bör ha i kommande tröskelpass.

2. Testlopp med pulsmätning
Värm upp i cirka 10 minuter. Löp 30 minuter i ett ansträngande tempo, men som du ändå behärskar. Andningen ska vara forcerad, men inte så att du får andnöd, och musklerna ska arbeta utan att stumna.

Kolla din genomsnittspuls under loppets sista 20 minuter. Använd pulsvärdet som ett riktvärde för kommande tröskelpass, det är troligen nära din mjölksyratröskelpuls.

3. Använd ett färskt tävlingsresultat
Man brukar säga att 45-60 minuter löpning i tävlingstempo motsvarar en löpares tröskelfart. Brukar du springa lopp kan du alltså använda ett nyligen uppnått tävlingsresultat på milen som utgångspunkt för dina tröskelpass. Utgå antingen från din kilometerfart eller från din snittpuls under loppet för att uppskatta din tröskelintensitet.

Mjölksyratröskeln är den gräns där det linjära förhållandet mellan arbetsintensitet och mjölksyramängd bryts. Ökar intensiteten ytterligare drabbas du av mycket förhöjda mjölksyramängder, det ger stumma och sega muskler. Generellt ligger den här tröskeln på en intensitet som motsvarar runt 80-90 procent av din maxpuls (oftast högre ju mer vältränad du är) och kallas för tröskelpuls. Tröskelpulsen går att träna så att den blir högre, det vill säga att du kan träna på en hårdare intensitet innan kroppen börjar ansamla mjölksyra.