När min fru blev sjuk slutade jag att springa. Den första tiden, när allt var kaos och känslor, tillbringade jag på en madrass i hennes rum på sjukhuset. När den akuta faran var över flyttade jag hem till våra små barn igen, och gick in i något slags överlevnadsläge. Jag blev superfokuserad, rationell, effektiv. 

Runt oss fanns våra fina vänner och familjer, som stöttade med kärlek och omtänksamhet. Mina fantastiska kollegor såg till att avlasta mig så att jag kunde ägna mig helt åt familjen. Ändå upplevde jag att allt nu hängde på mig.  

Jag minns knappt något av de där försommarmånaderna. Mellan sjukhusbesöken fortsatte jag att lämna och hämta på skola och dagis, åka på aktiviteter, laga mat, natta och väcka – allt för att upprätthålla någon form av normalitet för barnens skull. Det gick ganska bra. Jag hade koll på läget, trodde att jag behärskade situationen. 

Men det gjorde jag inte. På midsommaraftonen kom smällen. Efter mitt livs första ambulansfärd konstaterade läkarna att jag var helt frisk. De kunde inte se några tecken på hjärtinfarkt eller något annat som kunde ha orsakat yrseln, svettningarna, illamåendet, andnöden och det där starka trycket över bröstet. Symtomen kopplade de istället ihop med min psykosociala situation: ”Du har fått en panikattack”, förklarade doktorn som hade undersökt mig. ”Din kropp är helt enkelt slutkörd av stressen och orkar inte längre.” 

Efter den väckarklockan fattade jag två beslut. Att jag skulle bli bättre på att be om hjälp, och att jag skulle börja springa igen. Även om löppassen var korta i början så minns jag tydligt hur välgörande de var. Jag sprang bara rakt ut i skogen och andades, fick perspektiv på saker och ting, bukt med min ångest. Löpningen var nödvändig för att jag skulle orka, för att jag skulle palla trycket. Löpningen har nog aldrig varit viktigare för mig än den var då.

Nu är min fru frisk och vårt liv har börjat bli lite mer normalt igen. Precis som Johan Larsson (möt honom på sidan 48) har jag fått lära mig några hårda läxor – som att min kropp inte klarar allt. Så numera lyssnar jag på den, istället för att bara köra på. Nu, när stressen blir så där monumental några dagar före trycklämning av tidningen så stannar vi istället upp, kroppen och jag och sticker ut och springer en stund. 

Så var det häromdagen. Trots att ingen av oss egentligen hade tid att springa, var vi ett gäng som stack ut fyrtio minuter på lunchen. Och eftersom vi i det här numret skriver om hur effektivt löpning är mot stress (läs utdraget ur Anders Hansens bok Hjärnstark på sidan 38) började vi prata om hur vi själva hanterar stress med hjälp av löpning.

Sofie L, som under samma löptur tog den här bilden på oss, brukar ge sig ut och ”springa vilse i skogen” när hon är stressad. Då är hon noga med att lämna klockan hemma, ”annars blir den lätt en stressfaktor i sig”.

Även för Sofia H, som passade på att byta ut New Yorks gator mot ett naturnära pass med oss, fungerar löpningen som en ventil. När hon känner att ”allt bara är kaos” måste hon ge sig ut och springa av sig för att hitta lugnet igen.

Och så tror jag att de flesta löpare någon gång har upplevt löpningen. Att den balanserar oss, ger syre åt nya tankar och perspektiv, ger tid för reflektion och gör oss avstressade – precis så som trebarnsmamman Linda Christensson beskriver det i ”Livsloppet” på sidan 12. 

Ibland tar livet vändningar som gör att det faktiskt inte går att springa, och det får man acceptera. Men dagar då du känner dig stressad över en fulltecknad kalender så är det kanske just springa du ska göra. Löpning är nämligen en av de mest effektiva antistressmediciner som den moderna vetenskapen känner till. Rent fysiologiskt är löpning stressens raka motsats. 

Ett annat effektivt sätt att stressa av är att ta semester. Passa på att kombinera den med löpning för att få en extra dos antistressmedicin (det här numret är förstås fyllt med somriga löpträningstips) – det tänker vi göra. Vi ses igen i augusti! 

Stefan Larsén, chefredaktör
stefan@runnersworld.se

Jag läser titeln på omslaget till Adharanand Finns bok ”Jag sprang med kenyanerna – hemligheten bakom världens snabbaste löpare” och tänker cyniskt ”hemligheten är dopning”. Sedan Finns bok gavs ut 2012 har nämligen det kenyanska löparundret fått ytterligare en, inte så smickrande, delförklaring.

Flera avslöjanden har gjorts om utbredd dopning och djupt gående problem med korruption i det kenyanska friidrottsförbundet (vi skrev om detta i januarinumret). Därför hotar det internationella antidopningsorganet Wada nu att stänga ute alla kenyanska idrottare från OS i Rio, då man ännu inte tagit krafttag mot den utbredda dopningen.

Sedan börjar jag läsa ”Jag sprang med kenyanerna” och kan inte lägga ifrån mig boken. Adharanand Finns flyhänta analys av det kenyanska löparundret är rakt igenom fängslande.

Historien handlar om hur han, en medelålders brittisk före detta tävlingslöpare, blir besatt av idén att ge löpningen en sista chans innan det är försent. Finn flyttar därför med sin familj till Kenya för att träna med – och skriva om – världens bästa löpare.

Väl på plats bosätter de sig i Iten, där han sakta men säkert börjar identifiera de olika faktorer som verkar ligga bakom de kenyanska löparnas framgångssaga. Finn vänder och vrider på fysiologiska och genetiska aspekter. Han diskuterar kosthållningen – en extremt kolhydratrik och fettsnål kost – och geografiska förutsättningar som den höga höjden. 

När han kommer in på kulturella och sociologiska faktorer börjar det bli riktigt intressant. I den kenyanska löparkulturen är hängivenheten och disciplinen total. Den som satsar på att bli löpare, inspirerad av de många framgångsrika löparna i sin närhet, stöttas ekonomiskt av sin familj. Är du löpare i Kenya så är du inte någon motionär – du springer för att vinna, för att överleva. Löpningen är ditt enda jobb. Du lever ett oerhört spartanskt liv, springer hårt och vilar hårt. 

Den inhemska konkurrensen är mördande. De löpare som lyckas, får chansen att komma utomlands och springa större lopp med mer prispengar. Pengar som kan ta deras familjer ur fattigdomen, pengar som kan förändra livet för en hel by. Det är en oerhört stark drivkraft. 

Men den största faktorn bakom framgången, menar Finn, är att allt detta kombineras med en fysik som grundläggs i unga år. Barnen växer upp i en miljö präglad av hårt arbete på familjens gård, utelek och löpning barfota till skolan – vilket slipar fram ett effektivt löpsteg i unga år. Visserligen springer de inte för att bli löpare, de gör det för att de får stryk om de kommer försent.

Men resultatet blir en bred aerobisk grund, den fysiska bas som löparcoachen Ulf Friberg (i Claes Åkesons intervju på sidan 32) menar är förutsättningen för att lyckas som löpare. Den grunden, i kombination med alla andra faktorer som han identifierar, menar Finn är svaret på hemligheten bakom världens bästa löpare. 

Men då tar Finn alltså inte alls upp dopningsproblematiken. Kanske för att han inte stöter på den i Kenya, eller för att han helt enkelt väljer att inte diskutera det som en möjlighet – avslöjandena kom ju som sagt efter bokens utgivning. Detta försvagar förstås Finns argumentation, samtidigt som det kenyanska löparundret är så mycket mer och så mycket större än några fuskare. Kan du bortse från dem så är ”Jag sprang med kenyanerna” en hejdlöst underhållande, intressant och tankeväckande bok. 

Är du intresserad av löpning? Läs den.

Här kan du läsa senaste numret av RW digitalt!

Det är summa summarum fem kollin – undantaget min höggravida flickvän Marie – som jag baxar in genom entrén på BB strax efter klockan ett på natten. Vattnet har ännu inte gått, men till slut gick det inte att blunda för intensiteten i de allt mer frekventa värkarna. Inte ens jag kunde det.

Jag, som av någon anledning som säkert en psykolog kan förklara, tidigare under kvällen flydde till arbetsrummet när Marie började flämta allt mer alarmerande. Där gav jag mig med sällan skådad energi i kast med att städa ut lådor och skåp, inkluderat ett fåfängt försök att reda ut en sladdhärva jag inte ägnat någon som helst uppmärksamhet den här sidan millennieskiftet.

Återigen måste jag åberopa expertis för att hitta en vettig förklaring till mitt irrationella och i allra högsta grad klandervärda beteende. (Min kompis Jonas gav dock i efterhand följande biologistiska förklaring: hannen måste tillreda boet inför tillökningen. Den moderne mannen kan inte riktigt skilja på vad som är relevant därvidlag och vad som är mindre angeläget – som exempelvis att separera kablar till för länge sedan kasserad elektronikutrustning.)

Nåväl. Nu är vi på plats, och de fem kollin som jag alltså medfört inkluderar bilbarnstol, ett nyköpt så kallat ”babynest”, samt totalt tre välpackade väskor, varav en (den minsta) tillhör Marie och resten (de väsentligen större) tillhör mig.

Om jag agerade irrationellt när själva värkarbetet drog igång, var jag desto mer välstrukturerad veckorna före. Färdigmat, sportbarer och i varierande grad essentiella spädbarnsartiklar införskaffades, kategoriserades och stuvades med samma omsorg som jag ägnade triahtlonutrustningen på den tiden jag tävlade.

Allt har varit på plats sedan länge, inget har lämnats åt slumpen. Hängde det bara på mig skulle ungen redan vara född, fostrad och utflugen. Rustad som ett tungt bestyckat hangarskepp på livets glittrande ocean.

Även ett par löparskor och träningskläder för åtminstone två typer av väderlekar har jag lyckats få med. ”När exakt under förlossningen tänker du att det är läge att sticka ut på en löprunda?” Orden är Maries några dagar tidigare, när jag var i färd med att packa den andra av mina två väskor, den med kläder och skor. Frågan hade en tydlig undertext, tydlig till och med för mig, som löd ungefär: ”När exakt under förlossningen tänker du att det är lämpligt att svika den du påstår att du älskar för att ägna dig åt något som i sammanhanget knappast kan vara av betydelse ens för en fåfäng och självupptagen person som du.”

Jag är inte psykolog, men jag har levt ganska många år av mitt vuxna liv i fasta relationer och förmågan att tolka dolda budskap, i synnerhet drypande sarkasmer, har blivit lite av en specialitet.

”Älskling, självklart ska jag inte sticka ut och springa medan du föder…”

”Men precis efteråt, eller?!”

”Inte då heller. Däremot kan det ju tänkas att det uppstår något tillfälle många, många, många timmar senare, när du och vårt högst efterlängtade kärleksbarn godmodigt slumrar tätt intill varandra, nogsamt övervakade av hängivna barnmorskor, läkare och övrig personal i det trygga hägn som storsjukhusets välrenommerade barnbördshus rimligtvis utgör.”

”Dra åt helvete!”

Jag tog med skorna i alla fall.

Någonstans går gränsen för mitt självuppoffrande tassande. I minst arton år framåt kommer Marie och jag på ett eller annat sätt att vara länkade till varandra, jag kommer att anpassa mig, bortse från mina egna behov och villkorslöst betjäna den nya familjen. Med glädje. Men löpningen tar hon inte ifrån mig, det kan hon glömma!

När jag tio timmar senare, vimmelkantig av sömnbrist och allt vad det är, håller min förstfödda i min famn – efter att ha tagit del av Maries lika smärtsamma som heroiska kamp – tänker jag märkligt lite på just löpning. Jag är en blödig sort som tvingades kämpa mot tårarna i princip från det tillfälle den vänliga personalen visade oss in på förlossningsrummet.

I det här läget, med den mest bedårande, till synes välskapta och fullständigt flintskalliga lilla flickan på mitt bröst – gråter jag så att barnmorskan till slut räcker mig en handduk. ”Jag kan ta min egen”, hulkar jag. ”Den ligger i väskan med mixerstaven och strykjärnet. Under den rutiga kavajen.”

Det var 18 kilometer kvar. Jag hade sprungit i 35 kilometer och haltat i 25. Det var mitt första ultralopp och jag hade ont i knäet, rejält ont. Men jag ville inte bryta – inte i mitt första ultralopp.

Jag befann mig på 2 700 meters höjd i Schweiz. Det må bära eller brista, tänkte jag och började springa så fort jag kunde nerför berget. Fast om jag ska vara ärlig så tänkte jag nog aldrig på att det kunde brista. Jag tänkte inte alls, jag bara sprang.

Efter någon kilometer var smärtan borta och jag rusade om löpare som sprungit förbi mig någon timme tidigare. De sista 15 kilometerna sprang jag som i ett rus. Jag kände ingen trötthet, ingen smärta.

Strax efter målgången kom smärtan ikapp mig. Jag haltade till hotellet, och sen hade jag ont i knäet i nästan en månad.

Jag tror att många som springer känner igen sig. Ibland när det är som jobbigast är det som om tröttheten och smärtan dunstar bort och man kommer in i ett flyt, mer bekant som ”andra andningen” eller ”runner’s high”.

Ben, armar, puls och andning arbetar rytmiskt tillsammans, och tid och rum flyter samman. Det är en euforisk känsla, men vad är det egentligen? Är det ett högst subjektivt upplevt tillstånd, otillgängligt och mystiskt för de flesta?

Enligt antropologen David Raichlen är ”runner’s high” ett genetiskt arv från våra förfäder. Fram till för några tusen år sedan hängde vår överlevnad på att vi orkade springa längre än vad våra byten orkade.

Att springa och att anstränga sig till det yttersta gör ont, och på savannen är det alltid en jämn kamp mellan jägare och jagade. Ett jagat djur gör allt för att överleva, så människan var tvungen att mobilisera alla krafter till en dödlig spurt och en hård kamp. De vars hjärnor utsöndrade smärtlindring och belöning lyckades bäst med det. 

”Runner’s high” är helt enkelt hjärnans sätt att förtränga trötta ben och småskador. Den som lyckades belönades med hundratusentals kalorier, vilket gjorde ansträngningen värd besväret. Denna belöning – det vill säga bytet – motiverade våra förfäder att utsätta sig för ansträngningen om och om igen.

Det är sannolikt samma känsla som får oss att vilja ut och springa – igen och igen. På något sätt uppfattade min hjärna förmodligen att jag sprang för liv och död den där dagen för över tre år sedan.

Men vad exakt är det som händer i hjärnan?
Forskarna har hittat två hormoner som man tror ger upphov till den euforiska känslan. Den ena är endorfiner, kroppens eget morfin. Efter två timmar löpning flödar endorfinerna som fungerar som smärtstillare. Det andra hormonet är endocannabinoider, kroppens eget marijuana, som ger upphov till känslan av lugn. Mängden endocannabinoider ökar när vi utsätter kroppen för stress.

Enligt forskarna är sannolikheten att uppleva ”runner’s high” störst på morgonen då halterna av endocannabinoider är tre gånger högre än på kvällen. Man bör ligga på cirka 70-85 procent av sin maxpuls, alltså springa lite lagom ansträngande så att inte alltför mycket stress och ansträngning motverkar effekten. Forskarna kunde också se att det dröjde ungefär två timmar innan endorfinerna flödade i hjärnan.

Själv springer jag ofta tidigt på morgonen och på långpassen känner jag mig lite hög. Kroppen verkar förvänta sig det också; jag är nog beroende av löpning. När jag kommer till en ny plats är en av mina första tankar alltid att hitta ett lämpligt ställe att springa på.

När vi springer frigör hjärnan de substanser som gjorde oss till människor och det är kanske därför som det känns så rätt att springa. Att springa är att ta del av ett djupt nedärvt beteende som finns i alla människor. Löpning är alltså ett sätt att återknyta kontakten med den djupare meningen med att vara människa.