Lårbenshalsen small av – men nu är Lantz tillbaka i toppen

Lårbenshalsen small av – men nu är Lantz tillbaka i toppen



Johan är en riktig kämpe, och det blev ödesdigert när han kämpade mot kroppens signaler. På väg mot toppen i det tuffa och högt respekterade 125-kilometersloppet på Gran Canaria gick lårbenshalsen av helt. Något som inte ska drabba en 25-årig stark kille. Efter ett otal operationer har Johan jobbat sig tillbaka och i helgen tog han en imponerande andraplats i Kia Fjällmaraton. För Runner’s World berättar han om vad som hände för drygt två år sedan – och den tuffa vägen tillbaka.

Stort grattis till suverän andraplats plats i Fjällmaran, hur var loppet för dig?
– Tack tack. Jag trodde jag skulle ha en mycket skönare känsla från start. Jag hade vilat bra dagarna innan, efter att jag sprungit ”vertikalen” med bra känsla på tisdagen innan lördagens lopp. (Vertikalen är ett lopp som ingår i Fjällmaraton veckan där man springer 1000 vertikala meter, från torget i Åre upp till toppen på Åreskutan) Men på Fjällmaraton kändes det inte alls bra. Jag tog det försiktigt i början, för jag har haft tendens att få kramp på insidan av låren när jag sprungit långt. Så jag ville inte starta för tufft och riskera få krampen. Trots den lugna farten kändes det aldrig riktigt bra. Det började regna och jag blev lite kall. Kanske skulle jag sprungit tuffare och då undvikit att bli kall. Sen kraschade jag när det började gå utför och då tog jag det ännu försiktigare. Men sen gick det ganska bra ändå tillslut har jag kommit på nu, med lite perspektiv till loppet.

Känslan måste väl ändå varit skön när du kom i mål på en stark andraplats?
– Ja, men det var blandade känslor för det var så negativt på något vis under loppet och det höll i sig in till mål. Jag hittade aldrig känslan. Jag hade förväntat mig ett lopp där jag skulle känna mig stark med bra känsla, men så blev det inte. På passen innan loppet har jag haft en fantastik känsla utför, men nu kände jag mig bara stapplig och det kändes som jag joggade istället för att ha bra fart. Så den direkta känslan vid målgången var inte så bra, utan bara ”vilket dåligt lopp jag gjorde”. Men nu, med lite perspektiv, tycker jag det är roligare och inser att det kanske inte var så dåligt ändå.

Den här rädslan för att få kramp på insidan av låren, hänger den på något vis ihop med den traumatiska skadan du råkade utför i mars 2015?
– Ja det tror jag. Jag började med löpning från noll 2011. Då hade jag egentligen aldrig sprungit utan åkt skidor. När jag började sprang jag direkt Gävle Halvmarathon på våren och då tyckte jag det skulle vara kul och testas Fjällmaran även om jag aldrig varit i närheten av att springa så långt. Då fick jag kramp just på insidan av låren med 4 km kvar, men lyckades ändå ta mig i mål. – Men sen efter det har jag varit starkare och aldrig upplevt det mer och jag har aldrig varit orolig för att det ska komma förrän nu efter efter skadan. Så jag tror absolut skadan gjort mig svagare. Men det blir bättre och bättre, för jag fick ju aldrig krampen på riktigt under loppet.
(I sitt debutlopp på Fjällmaran hade Johan 4 timmar och 27 minuter)

För de läsare som inte känner till dig skada, kan du berätta bakgrunden och vad som hände?
– Det var 2015. Egentligen har jag haft jättemycket skadeproblem sedan jag startade min löpning 2011. Jag kör på och har väl aldrig anpassa träningen till att jag var så ny i löpning. Men från hösten 2014 hade jag kommit in i det och för en gångs skulle flöt det på oerhört bra utan några krämpor. Det stora målet var Transgrancanarias 125 km lopp. Så jag tränade riktigt hårt och det flöt på bra. Jag och min träningskompis Elov Olsson åkte till Gran Canaria fem veckor innan loppet. På plats fortsatte träningen gå riktigt bra och vi testade på olika delar av banan. Jag har aldrig känt mig så bra som det kändes då. Jag var snabb, stark och uthållig och löptekniken uppför och utför satt där.

Men sen med en vecka kvar till loppet, när jag började trappa ner mot loppet och inte skulle göra så speciellt mycket mer, började jag få lite känning. Jag kommer inte ihåg exakt hur det kändes, men det var lite ont i ljumsk-trakten. Jag tänkte inte speciellt mycket på det. Men sen efter ett sista lättare fartpass inför loppet fick jag mer ont. Då gjorde det rätt ont, men jag tänkte att det inte var någon fara även om jag var lite orolig. Många peppade mig från olika håll och sa att det skulle bli bra till loppet nu när jag ändå skulle ta det lugnt. Det hängde säkert ihop med nerverna inför loppet. Så jag började tänka att det ändå kanske var just att jag var nervös. Så jag startade loppet och det gick uppför i början och det funkade ändå ganska bra även om det hela tiden gjorde lite mer ont. Så efter tre timmar började det bli svårt springa utför och jag beslutade mig för att bryta vid Téror efter 56 km. Men sen när jag väl kom dit, tänkte jag att jag kunde köra en bit till eftersom det ändå skulle vara uppför och uppförslöpningen funkade bäst, och då skulle jag kunna visa hur stark jag verkligen var innan jag skulle bryta. Jag låg 16-17 minuter efter täten där och körde vidare uppför. Jag hade riktigt ont, men ville ta dom är 12 km med 1200 höjdmeter innan jag skulle kliva av. Så jag körde på hårt och tog mig upp till 3:e platsen bara 1 minut efter ledaren. Sen med 1 km kvar till jag skulle kliva av small benet av bara. Så jag låg bara där på marken helt plötsligt, men då gjorde det inte ont längre.

Men förstod du då att benet var helt av?
– Ja det första jag tänkte var att benet gick av. Jag kunde ju inte röra mig och benet var åt fel håll liksom. Det tog en stund innan någon kom, men sen kom den slutlige vinnaren av loppet förbi och han stannade och frågade hur det var. Men jag sa till honom att han skulle springa vidare och be någon om hjälp när han kom fram till något ställe med funktionärer. Funktionärerna var inte så långt bort och dom hade bra väg fram till mig. Undertiden fick jag användning för den obligatoriska utrustningens räddningsfilt. Jag tycker det är jobbigt att bära med sig all obligatorisk utrustning på loppet, men nu vet jag verkligen varför man måste ha med det.

Hur blev du omhändertagen där då, förstod man hur allvarligt det var?
– Nej, dom förstod inte att benet var av utan man trodde det var något muskelfäste som släppt. Det händer liksom inte att benet går av. Ambulansen kom ändå ganska fort så jag kom iväg till ett privat sjukhus i Las Palmas, men det tog tid på dom slingriga vägarna. Sen tog det lång tid innan jag fick röntgen. Efter röntgen hörde jag att dom sa nått runt fraktur och då förstod jag att det var av. Tyvärr fanns ingen doktor som kunde göra någon operation och vi pratade med SOS International men jag kunde inte flygas hem. Men jag fick jättestor hjälp hemifrån av Peter Fredricson, men fick alltså inget plan hem. Operationen blev inte förrän på måndag eftermiddag och skadan kom på lördags morgon. Så det var det värsta jag varit med om att bara ligga där orörlig och bli tvättad av andra. Jag var ju dessutom jätte skitig av Sahara-sanden som blåst in över loppet.

Hur gick operationen, och vad fick du för besked?
– Enligt läkaren som genomförde operationen gick den jätte bra. Läkaren där sa att vi syns nästa år på loppet och att jag skulle vara igång med löpningen redan till hösten. Han hade satt in någras skruvar och allt hade gått som dom ville. Men jag fick inte röra mig. Även om det kändes konstigt skulle jag nog kunna stått på benet redan men det var tur att jag inte gjorde det då. Tillsist fick jag åka med ett SOS plan hem till Sverige och dom gjorde direkt röntgen på Gävle sjukhus. Dagen efter röntgen ringde dom från sjukhuset att jag måste åka in för det såg riktigt dåligt ut på röntgen. Den svenska läkaren sa att han aldrig sett en så dålig operation. Jag trodde inte riktigt på det eftersom alla i Spanien hade varit så positiva.

Dom hade gjort helt fel metod utifrån att det
var lårbenshalsen som var av. Inget satt som det skulle och benet låg 1 cm fel. Då visste ingen om det någonsin skulle bli bra. För hålen dom borrat för spikar och skruvar var så stora att det nu inte fanns så mycket kvar att fästa i. Sen, att det tog så lång tid från brottet till operationen gjorde att många viktiga blodkärl inte kunder räddas. Men dom bröt upp allt och satte in nya skruvar och vi fick hoppas att det ändå skulle läka bra. Efter det fick jag vänta 8 veckor på besked hur det läkte, och om jag skulle bli tvungen att operera in en höftprotes. Då var det inte så muntert, men läk processen gick bra och jag kan ju springa igen.

Hur har vägen tillbaks varit?
– Det har bitvis varit tufft. Jag har fått operera om mig några gånger på vägen för att ta ut skruvarna och någon skruv som har vandrat ut. Det har inneburit nya perioder av inaktivitet. Det som drivit mig hela tiden har varit att jag vill tillbaks till löpningen. För mig är det lätt att det blir en grej som gäller och sedan 2011 har det varit löpning. Men visst har jag känt mig rätt vilsen ibland. Funderat på vad jag skulle kunna ersätta löpningen med om det inte läker och om det skulle bli höftprotes. Det har handlat om att börja med gåsteg och bygga upp musklerna igen. Det har verkligen gått upp och ner på vägen tillbaks.

Har du haft någon rehabplan att följa?
– Nej inte direkt inledningsvis, men efter den senaste operationen tog jag kontakt med en sjukgymnast jag gått till förr. Då tog vi tag i allt mer från grunden, men det är fortfarande så att jag saknar muskler i rumpan. Nu handlar det fortfarande mycket om att musklerna som saknas ska förstå att dom faktiskt finns där. – Men löpning är roligast, så jag skulle kunna behöva jobba mycket mer med det än jag gör. Det är lätt att man släpper det när man väl kan börja springa lite bra.

Ohört starkt att kämpa dig tillbaks, vad har du för framtida mål?
– Det är att bli så bra som möjligt och i alla fall kunna leva lite grann på löpningen. Det är det jag drömmer om, att bara kunna fokusera på träningen. Att kunna träna och tävla så mycket som jag vill. Det har gått lite upp och ner med svackor ibland när det inte känns så bra, men jag måste ge det tid och stegra träningen långsamt, men det är svårt. Jag vill ju köra på, men nu är det bra om jag kan ha 10 mil på en vecka som är mycket för mig nu.

Har du några närliggande mål nu efter Fjällmaran?
– Ja, planen är att springa 45 km sträckan på Ultravasan. Det kommer inte vara några problem att klara sträckan, men jag får inse att jag inte riktigt har farten än för att kunna konkurrera. Men jag siktar ändå på en topp 6 placering där.

Runner´s World tackar för intervjun och hoppas Johan kan få leva ut drömmen och springa så mycket som han vill!

Kia Fjällmarathon vanns på herrsidan av Andreas Svanebo på 3 timmar och 33 minuter och Johan hade 3 timmar och 38 minuter på sin andraplats. På damsidan segrade RW´s bloggare Ida Nilsson på 4 timmar och 12 minuter, bara 1 vecka efter segern i 67 km sträckan i Swiss Alpine Marathon.

Bilder från Johan Lantz som finns på Instagram under @johanlantz och @olssonlantzrunning

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 3

Luke

Intressant artikel, och sjukt kul att Du kämpat dig tillbaka Johan!
Artikeln innehåller en rad stavfel och meningsbyggnaden gör den svår att läsa flytande, något som kanske bör kollas över innan den publiceras.


Anders Szalkai

Hej Luke,
Tack för feedback. Der gick lite för snabbt vid publicering, och nu hoppas vi allt är fixat.
Mvh Szalkai


Nils Sjöstedt

Kämpa på. Bröt själv skenbenet vid isfiske i vintras. Kan ännu inte ta ett löpsteg – det gör för ont. Får nöja mig med promenader.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Johan Larssons makalösa maratondebut

Johan Larssons makalösa maratondebut


Hösten 2015 började Johan Larsson träna för maraton. Vägen dit var längre än vad han trott. Efter tre år av överträning, svullna ben, knäproblem och ständig rehab med vattenlöpning och crosstrainer gjorde debuterade han idag i Pisa. Och som han gjorde det. 2:16:14 är nytt svenskt årsbästa med över fem minuter.

Ifjol bytte Johan Larsson (f.1983) från Strömstad till Malmö AI, och avslutade året med att göra 29:38 på Sylvesterloppet 10 km i Helsingborg. Siktet ställdes in på Sevilla marathon, men en inflammation i knäet tvingade honom att lämna återbud. Det blev många månader med vattenlöpning och crosstrainer innan han kunde träna ordentligt igen mot slutet av sommaren. För sju veckor sedan anmälde han sig till Pisa marathon. Uppladdningen blev inte den bästa. De nya skorna kom på posten först två timmar innan avresa, och sedan blev flyget mellan München och Pisa inställt. Johan Larsson och hans tränare Daniel Ekman fick övernatta en natt i Tyskland, och när de kom fram kvällen innan start meddelade arrangören att privat langning innebar omedelbar diskvalificering. Vätskeplanen fick göras om, och för en löpare vars signum är ordning och tydliga strukturer blev det stressigt. Målsättningen var ändå att klara VM-kvalgränsen på 2:16:00. Kl 09.00 gick startskottet i ett något blåsigt Pisa med ett par plusgrader på termometern.

– Inne i staden var det okej, säger Johan Larsson på telefon från flygplatsen. Men sen gick loppet ut till Marina di Pisa vid havet, och när man vek upp därifrån och sprang inåt landet fick man en ganska hård i ansiktet. Fram till 30 km hoppades jag klara VM-kvalgränsen, men sedan blev det för mycket vind.

Johan hade först tänkt springa i Valencia, där det varit gott om folk runt hans tider, men han fick ingen startplats och tvingades i stället göra hela jobbet själv. De första 28 km låg en löpare i rygg på honom, men Johan lyckades skaka av sig honom precis innan de vände upp mot vinden. Förföljaren väggade och tappade elva minuter.

Skorna som kom fram precis innan avresa var – naturligtvis – Vaporfly 4 %. Johan hann med en kort jogg – men de första kilometerna gav ingen positiv känsla.

– Aldrig att jag springer med de skorna, tänkte jag. Men sedan mjukade de till och idag tyckte jag att de var jättesköna.

Johans längsta träningspass har varit på 27 km. Nu upplevde han biten mellan 32 och 35 km som den jobbigaste, men det berodde mest på att de sprang på en öppen och vindkänslig väg.

Tänkte du på alla pass med vattenlöpning och crosstrainer när det tog emot?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag tänkte hela tiden att jag kommer att fixa det här. Jag hade förberett mig på att det skulle bli jäkligt jobbigt, men att jag skulle slå undan de tankarna och ta mig i mål vad som än händer . Men jag kände lite i halsen i veckan, och var rädd att jag kanske skulle ha någon infektion.

Så det har blivit mycket handsprit på jobbet?
– Så in i helvete! Det har varit grymt många medarbetare som haft halsont och feber. Det tycker jag är jättejobbigt, med mitt jobb (enhetschef i Malmö kommun) kan man inte dra sig undan. När loppet svängde tillbaka till centrala Pisa avtog vinden och Johan fick ner sina kilometertider. Då kunde han också slappna av och konstatera att vätskan fungerat okej, även om han tappat lite tid.
– Visst var det ett problem. Ekman gjorde mina flaskor på vätskestationerna jättesynliga, men ibland stod de längst inne på bordet. Vid två tillfällen fick jag stanna helt, men jag tänkte att jag hellre skulle tappa lite rytm och några sekunder än att inte få i mig vätskan. Vid 35 km missade jag flaskan, det var en funktionär som stod i vägen, och vid 40 struntade jag i den, då var jag ändå snart i mål. Men jag väggade aldrig, och även om jag inte hade nytta av Ekman under själva loppet var det ett jättestöd att ha honom på plats.

Ropade han kilometertider?
– Nej. När jag springer vill jag ha det helt tyst. Det var däremot en italienare som cyklade bredvid mig mellan 30 och 42. Han pratade med halvmarathonlöparna och jag störde mig nästan lite med honom. Men det var okej i slutet när han var med och pushade.

15 sekunder från VM-kvalgränsen. Hur känns det?
– Bra! Även om jag inte gick under 2:16 är jag är jättenöjd med prestationen. Det var rätt så tuffa förhållanden. Jag har fått mersmak för maraton nu. Kanske vill jag hitta en riktigt snabb i mars, kanske Sevilla. Eller kanske Stockholm. Men först ska jag smälta detta och se hur kroppen svarar.

Hur är det nu, fyra timmar efter målgång?
– Jag känner mig jättepigg, även om det varit svårt att ta några trappsteg. Det känns i låren att det inte bara var ett vanligt distanspass.

I morgon blir det en vanlig arbetsdag?
– Nej. Vi kommer hem sent ikväll och jag hade tänkt gå till jobbet efter lunch, men en kollega och chefen sa: ”Nu ska du vara ledig!”

Läs mer om Johan Larsson i På andra sidan väggen – en reportagebok om utbrändhet inom elitidrotten.


Johan Larsson mot 2.16.14 i Pisa Marathon. Foto: Daniel Ekman

TOPP-FOTO: Deca Text & Bild (2015)

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Sponsrat inlägg
Vinn en startplats för ditt lag

Vinn en startplats för ditt lag


I sommar ska de deltagande lagen i stafettloppet Reebok Ragnar Relay springa 270 kilometer från Mariefred till Stockholm på 36 timmar. Nu har du chansen att vinna en startplats för dig och dina vänner – värd 10 000 kronor!

I sommar körs en deltävling i den internationella stafettserien Reebok Ragnar Relays för första gången i Norden: Reebok Ragnar Lake Mälaren. Den 15 juni går starten vid Gripsholms slott i Mariefred. Sedan ska deltagarna i varje lag, som består av fem eller tio personer, turas om att springa 270 kilometer i ett sträck. Löparna har 36 timmar, två dagar och en natt, på sig att ta sig till målet vid Drottningholms slott utanför Stockholm.

Samla ihop tio vänner som älskar löpning lika mycket som du – eller som bara gillar en annorlunda och lite lätt galen utmaning – och tävla om en startplats för ert lag (värde cirka 10 000 kronor). I potten ligger också ett fullständigt tävlingskit från Reebok, inklusive de tokhyllade löparskorna Reebok Floatride Run, till alla tio deltagarna i det lag som vinner tävlingen!

Så här gör du för att tävla om en startplats!

  • Svara på frågan: Vad är det fullständiga namnet på vikingen Ragnar i den fornnordiska saga som namnet är hämtat från?
  • Berätta ert lagnamn och beskriv hur ert lag kommer att klä ut sig under själva loppet!
  • Motivera varför just ert lag ska vinna en startplats inklusive utrustning från Reebok!
  • Fyll i tävlingsformuläret här senast 14 december 2018

Vinnarna tas ut av en jury bestående av Runner’s Worlds redaktion och arrangören Marathongruppen. Resultatet presenteras på runnersworld.se och i Runner’s Worlds övriga sociala medier, samt i tidningen.

Det här är Reebok Ragnar Lake Mälaren!

Datum: 15–16 juni 2019.
Distans: 270 km på 36 timmar.
Klasser: Öppet för lag om fem eller tio löpare (minimiålder 18 år).
Sista anmälningsdag: 8 maj.
Bonus: Alla lagkaptener får ett par Reebok Floatride Run-skor.
Läs mer: runragnar.com/se
Direkt till anmälan

Sponsrat inlägg
Davids fantastiska halvmararekord

Davids fantastiska halvmararekord


I söndags satte Högbys David Nilsson svenskt rekord på halvmaraton i japanska Ageo. David gick med i loppets tuffa öppningstempo – utan att egentligen veta hur snabbt det verkligen gick. Runner´s World fick en intervju med David efter loppet där han berättar om rekordloppet.

David förbättrade sitt personliga rekord med nästan en och en halv minut – och sänkte därmed det svenska rekordet på halvmaraton med 20 sekunder. Davids tid på 1.02.09 räckte till en suverän 5:e plats i oerhört tuff konkurrens. Ageo Half Marathon är troligen det lopp i världen med bäst toppbredd. I 2018 års upplaga gick otroliga 55 löpare under 1.04 och segrartiden – som också är det nya banrekordet – blev 1.01.19. Det var Kenyafödde Vincent Laimoi som vann, som springer för ett japanskt universitetsteam.

Stort grattis till nytt svenskt rekord och ett grymt bra lopp. Hade du på känn att det skulle bli rekord?
– Målet har under lång tid varit att försöka slå rekordet, men dagarna innan loppet trodde jag inte att det skulle gå. Jag kom till Japan på tisdagen, och redan på onsdagen körde jag ett förhållandevis tufft pass. Jag sprang 13 kilometer lugn uppvärmning, följt av bra rörlighetsträning innan jag körde 10 kilometer på 36 minuter. Det kändes riktigt bra, men var kanske lite för tufft egentligen så nära inpå resan.

– På torsdagen hade jag planerat att springa 2 x 5 kilometer i maratonfart som sista fartpass innan loppet. På båda loppen hade jag runt 16 minuter, så det var helt okej men känslan var inte så bra. Ännu sämre var den på fredagens jogg. Då skulle jag bara ut och springa riktigt lugnt och började i 6-minutersfart. Sedan borde farten ha ökat efterhand jag kom igång men jag kom inte under 5-fart och snittet på 37 minuters löpning blev 5.22 per kilometer enligt min träningsklocka.

– Då blev jag lite orolig att onsdagspasset varit för hårt. Men på lördagen och på uppvärmningen var känslan klart bättre. Så det var skönt, men jag kunde inte känna att det skulle bli rekord.

Ageo är ett lopp med grym toppbredd, kan du berätta om loppet och varför du valde att springa just där?
– Ja, jag tror att loppet är på väg att bli det lopp med störst toppbredd om man ser till antalet löpare under tidsgränser som 65 eller 70 minuter. Jag kan tänka mig att jag är den första europeiska elitlöpare som springer loppet, för i grunden är det ett så kallat collegelopp för universitetslöpare. Så det var svårt att få springa loppet, det svenska friidrottsförbundet fick skriva ett brev till det japanska förbundet som i sin tur fick kontakta Internationella friidrottsförbundet. Men till sist kom jag med i loppet, vilket jag är glad för nu.

Trodde du att du skulle komma så högt upp som 5:a i loppet?
– Det var riktigt bra förhållanden. Utifrån det och tidigare resultat i loppet räknade jag med att ungefär tio löpare skulle gå under svenska rekordet. Så även om jag inte kunde utläsa startlistan hade jag rätt bra koll på var jag skulle behöva ligga i loppet för att ha en chans att slå rekordet.

Med så många snabba löpare i fältet, var det stressigt innan start?
– Nej, det var väldigt bra organiserat. Kanske hade de lite dåligt samvete för att de först inte ville släppa in mig i loppet. Så innan loppet blev jag presenterad för flera tävlingsledare, jag fick ett eget rum att byta om i och blev lotsad därifrån direkt till startlinjen. Till och med de andra toppseedade löparna stod bakom mig i början. Den enda som kom in senare var Yuki Kawauchi (den japanske löparen som vann Boston Marathon 2018 och har sprungit de två senaste upplagorna av Stockholm Marathon), som kände igen mig från Stockholm Marathon. När han tog mig i hand innan loppet fick de andra topplöparna än mer respekt för mig. Så det var väldigt speciellt där i starten.

Kan du berätta om loppet från start till mål?
– Vi startade inne på en arena och eftersom passagen ut därifrån var ganska tight så startade jag ganska snabbt och låg trea där. Så första 500 meterna gick snabbt och jag tror första kilometern gick på runt 2.47.

Filmklipp när löparna i det imponerande fältet lämnat arenan med David i täten.
(Flimcredd: Annika Svedenstrand)

Men väl ute från arenan var taktiken att inte vara för ivrig i början utan att ligga med i tätklungan. – Direkt efter den snabba första kilometern stabiliserades farten. Det kändes bra och jag placerade mig i klungan utifrån den taktik jag bestämt mig för innan start. Sedan ökade farten igen mot både 5- och 10-kilometerspasseringen, men även om det gick fort kändes det som jag hade kontroll. Nu i efterhand vet jag att vi passerade 5 kilometer på 14.32 och 10 kilometer på 29.06 – men det visste jag inte då. Jag visste bara att jag låg där jag ville, i tredje ledet i den stora klungan

Visste du inte under loppet att ni passerade så snabbt?
– Nej, det fanns ingen klocka vid varken 5 eller 10 kilometer och jag förstod inte vad de ropade för mellantider. Jag valde att inte springa med egen klocka just för att inte lägga för mycket energi på att springa och kolla på klockan. Men så här i efterhand var det förmodligen bara bra, för mitt personbästa på 10 kilometer är bara några sekunder snabbare än passeringen på 10 kilometer. Hade jag vetat det hade jag nog blivit skraj, och kanske blivit mentalt blockerad.

Hur utvecklade sig loppet efter 10-kilometerspasseringen?
– Vid 10 kilometer var vi nog runt 15 löpare samlade i tätklungan. Där vände man 360 grader runt en hög kon. Strax därefter faller en löpare och jag får göra en häckklippning över honom för att inte dras med. Alla i klungan blev lite skärrade även om det gick bra. Jag kände att jag fick lite syra av den lilla fartförändringen. Några löpare ryckte och gick loss, men efter fallet stabiliserade sig farten igen i den större tätklungan.

Hade du en bra klunga att springa i sedan in mot mål?
– Nej, någon kilometer senare sprack fältet verkligen upp. Då valde jag att försöka ta rygg på den löpare som hade bäst fart. Det började jag ångra sen, för jag hade det riktigt jobbigt där några kilometer av den hårda farten och av motvinden. Jag tänkte att jag hade sabbat loppet genom att inte vara lite kyligare och ligga kvar med de något långsammare löparna i tätklungan.

– Men när jag väl har en rygg att ligga bakom är jag ganska bra på att hänga i, så jag tänkte att om jag bara hängde i till 15 kilometer så skulle jag i alla fall få en bra mellantid och något bra att ta med mig hem. Men vid 15 kilometer såg jag till slut klockan för första gången, och när den visade 43.45 blev jag nästan chockad. Att det hade gått så fort trodde jag inte. Då började jag inse att jag hade stor chans att ta det svenska rekordet om jag fortsatte att hänga i.

Visste du att det var den japanske rekordhållaren på halvmaran, Yuta Shitara, som du hade tagit rygg på?
– Nej, det hade jag inte förstått men jag hörde någon ropa Yuta och började tro att det kanske var han för det var ju bara en till japan framför oss. Det inspirerade ju så klart.
– Men från 15 kilometer tog jag det kilometer för kilometer. Vid 17 kilometer var jag riktigt trött, så då tänkte jag att jag skulle hänga i till 18 kilometer – men det kom aldrig någon skylt vilket förstås var lite knäckande. ”En kilometer kan inte vara så här lång” tänkte jag.

– Men så kom 19-kilometersskylten i stället och det var ju en oerhörd lättnad. Sen fick Yuta vittring på en löpare framför oss, så farten höjdes ytterligare. Efter en viadukt fick jag släppa och då hoppades jag på en ny klocka vid 20-kilometerspasseringen. Tanken var att om jag passerade där på 59.00 skulle jag ha stor chans på rekordet – men självklart var det ingen klocka vid 20 kilometer heller. Strax därefter hörde jag Brett Larner, som var den som hjälpte mig in i loppet, ropa att jag hade chans på 62 minuter. Då förstod jag att jag skulle ta rekordet.

– Sen var det nästan skönt att jag inne på stadion såg att tiden för att gå under 62 minuter hade gått ut. För då kunde jag njuta mer och slapp tokspurta för att ändå kanske missa just den gränsen med någon sekund.

Du hade siktat in dig ganska länge på att satsa mot rekordet, tror du att det hade betydelse för att du verkligen lyckades?
– Ja, det tror jag absolut. Jag har haft loppet i åtanke länge eftersom banan är erkänt snabb och loppet samlar många löpare som springer fort. Under sommaren var jag långt ifrån i form, då kändes det kanske inte som att rekordet var inom räckhåll, men samtidigt jobbade jag på och tänkte ändå att det skulle vara mitt mål.

Vad blir nästa mål?
– Jag stannar i Japan i ytterligare två veckor, och avslutar vistelsen här med ett 10-mileslopp (16,1 kilometer). Det finns inga officiella svenska rekord på den distansen, men det finns ett 25 år gammalt Sverige-bästa som jag siktar in mig på att slå. (Sverige bästa noteringen på 10 miles är på 48:34, vilket gjordes av Valter af Donner i Verona 1993)

Runner’s World tackar för intervjun och önskar David stort lycka till!

Carolines genombrott i New York

Carolines genombrott i New York


Igår avgjordes världens största och för många det mest åtråvärda maratonloppet: TCS New York Marathon. För eliten gick det riktigt fort och ur svensk synvinkel fick Hässelbys Caroline Almkvist ett internationellt genombrott som maratonlöpare när hon förbättrade sitt personbästa med 8 minuter och sprang på 2:36:50.

New York Marathon är en folkfest och årets upplagan av loppet avgjordes i perfekt löpväder med strålande sol som värmde utan att det blev för varmt för löparna. Imponerande 52 800 löpare fullföljde loppet, vilket är det mesta någonsin i ett maratonlopp. 58 % av de fullföljande var män och snitt-sluttiden för alla löpare låg på 4 timmar och 40 minuter.

En som drog ner denna snitt-tid var alltså Caroline som imponerande och passerade halvvägs på 1:19:00 och ökade alltså farten på andra halvan på den erkänt tuffa banan. 5 km mellantiderna gick på 18:46-18:41-18:42-18:46-18:42-18:08-18:21-18:39!

Caroline som Runner´s World haft med som elitlöparen i print-tidningen tidigare i år fick sitt första genombrott i årets Stockholm Marathon där hon något överraskande noterade 2:44.
Caroline är 23 år och debuterade på maran hösten 2016 i Helsingborg då hon sprang på 3:24:53, så hennes utveckling som löpare har minst sagt gått fort.

I kampen om att bli New York Marathon Champion återvände kenyanskan Mary Keitany till toppen av podiet i och tog sin fjärde titel på fem år. Damloppet startade avvaktande och man passerade halva loppet på 1:15:49. Strax därefter ökade farten markant och Keitany gjorde en makalös avslutning på loppet och 5 km delen mellan 25-30 km gick på 15:19 och hon följde upp det med 15:34 på efterföljande 5 km del.

Den andra halvan av loppet gick på 1:06:58 – den snabbaste avslutningen någonsin i ett kvinnligt maraton och segertiden för Keitany blev 2:22:48. Bakom henne kom landsmaninnan från Kenya Vivian Cheruiyot i mål på 2:26:02 i sin debut i New York City, och på bronsplats kom hemma hoppet Flanagan som med 2:26:22 var 31 sekunder snabbare än när han vann loppet ifjol.

Även elitherrarna startade relativt något avvaktande med 30:48 på första milen. Den slutliga tvåan Shura Kitata från Etiopien drog upp tempot under loppets andra halva och vid 30 km hade tätklungan decimerats till 4 löpare. Slutligen blev det Kitana och hans landsman Lelisa Desisa som gjorde upp om segern.

Tvåfaldiga Boston Marathon vinnaren Desisa var starkast och vann slutligen på i New York sammanhang riktigt snabba 2.05.59 – två sekunder före Kitata.

Noteras att i herrklassen kom 43 åriga tvåfaldiga olympiska 1500 meter medaljören Bernard Lagat från USA på 18:e plats i sin debut på sträckan med imponerande 2.17:20.

Desisa och Keitany fick 100 000 dollar för sina segrar, och deras tidsbonus gav ytterligare 45 000 dollar.

Alla resultaten från New York Marathon hittar du här

FOTO: New York Road Runners och Deca Text & Bild

Tightsen som gör skillnad

Tightsen som gör skillnad


– Det finns många typer av tights – men bara en sort som ger dig fördelar innan, under och efter aktivitet. Mustafa ”Musse” Mohamed berättar varför han springer med tights från 2XU – och varför du också borde göra det om du är på jakt efter nya pers.

Det råder inga tvivel om att marknaden är full av tights – men vad många missat är hur stor skillnad det är på tights och tights. Längst fram i utvecklingen av tekniska tights ligger det australiensiska kompressionsmärket 2XU, vars tights har bevisade fördelar så väl under aktivitet som innan och efter.
En som är van användare av 2XU:s produkter är Mustafa ”Musse” Mohamed, som är ambassadör för 2XU.

– Jag har testat många träningsplagg genom åren, och 2XU är otroligt bra rent funktionsmässigt. Jag uppskattar verkligen kompressionen och alla fördelar som kommer med den, säger Musse.

2XU använder sig av medicinskt graderad kompression, med graderat tryck på specifika kroppsdelar, vilket ökar blodcirkulationen och får blodet att transporteras i rätt riktning. Tack vare detta kan den mjölksyra och de slaggprodukter som uppstått under träning eller tävling transporteras bort snabbare, och därför är kompressionsplagg perfekta att använda efter aktivitet. När detta sker påskyndas muskelrehabiliteringen samtidigt som svullnaderna i musklerna minskar. Det här är guld värt för att förebygga stundande träningsvärk, och du får en snabbare återhämtning

– Jag är en väldigt flitig användare av 2XU:s Recovery tights, det är en bra produkt som jag använder mig av efter ett träningspass. Ibland sover jag till och med i dem. Jag tycker helt klart att det hjälper till och gör att mina ben håller sig pigga, säger Mustafa Mohamed.

En annan effekt, som många missat, är vikten av att använda kompression innan aktivitet. Tack vare det graderade trycket mot musklerna rör sig blodet snabbare genom venerna, vilket gör att du snabbt och effektivt kan värma upp musklerna.

– Jag värmer gärna upp i tights, säger Musse. Jag har då ofta ett par korta tights underst, och ett par långa tights utanpå vilket är väldigt skönt. Man ska dock tänka på att tightsen måste vara tillräckligt tajta. Jag får ha en väldigt liten storlek eftersom jag har så smala ben.

En effekt som många vanliga motionärer också kan ha stor nytta av är att använda kompression under aktivitet. Fördelarna här är flera; till exempel förbättrar ett tajt åtsittande plagg din koordination och balans, vilket underlättar utförande av tekniska övningar. Den ökade blodcirkulationen gör också att de arbetande musklerna syresätts snabbare, vilket innebär att känslan av trötta och stela muskler kan reduceras.

Den kanske största fördelen under aktivitet är dock att trycket i 2XU:s kompression hjälper till att stabilisera muskulaturen under aktivitet. Detta minimerar dels risken för muskelbristningar och belastningsskador dels ger det dig förutsättningar för att springa både längre och snabbare- Perfekt om du vill slå personbästa, alltså!

– Jag springer mycket i de korta tightsen, och gillar särskilt 2XU MCS som sitter extra tight och då ger mer stöd till benen. Jag har även använt kompressionsstrumpor mycket på tävling. Jag gillar när musklerna hålls på plats, och särskilt för vaderna tycker jag att det hjälper mycket, säger Mustafa Mohamed.

Sponsrat inlägg