Ledarkrönika: Världens bästa antistressmedicin

När min fru blev sjuk slutade jag att springa. Den första tiden, när allt var kaos och känslor, tillbringade jag på en madrass i hennes rum på sjukhuset. När den akuta faran var över flyttade jag hem till våra små barn igen, och gick in i något slags överlevnadsläge. Jag blev superfokuserad, rationell, effektiv. 

Runt oss fanns våra fina vänner och familjer, som stöttade med kärlek och omtänksamhet. Mina fantastiska kollegor såg till att avlasta mig så att jag kunde ägna mig helt åt familjen. Ändå upplevde jag att allt nu hängde på mig.  

Jag minns knappt något av de där försommarmånaderna. Mellan sjukhusbesöken fortsatte jag att lämna och hämta på skola och dagis, åka på aktiviteter, laga mat, natta och väcka – allt för att upprätthålla någon form av normalitet för barnens skull. Det gick ganska bra. Jag hade koll på läget, trodde att jag behärskade situationen. 

Men det gjorde jag inte. På midsommaraftonen kom smällen. Efter mitt livs första ambulansfärd konstaterade läkarna att jag var helt frisk. De kunde inte se några tecken på hjärtinfarkt eller något annat som kunde ha orsakat yrseln, svettningarna, illamåendet, andnöden och det där starka trycket över bröstet. Symtomen kopplade de istället ihop med min psykosociala situation: ”Du har fått en panikattack”, förklarade doktorn som hade undersökt mig. ”Din kropp är helt enkelt slutkörd av stressen och orkar inte längre.” 

Efter den väckarklockan fattade jag två beslut. Att jag skulle bli bättre på att be om hjälp, och att jag skulle börja springa igen. Även om löppassen var korta i början så minns jag tydligt hur välgörande de var. Jag sprang bara rakt ut i skogen och andades, fick perspektiv på saker och ting, bukt med min ångest. Löpningen var nödvändig för att jag skulle orka, för att jag skulle palla trycket. Löpningen har nog aldrig varit viktigare för mig än den var då.

Nu är min fru frisk och vårt liv har börjat bli lite mer normalt igen. Precis som Johan Larsson (möt honom på sidan 48) har jag fått lära mig några hårda läxor – som att min kropp inte klarar allt. Så numera lyssnar jag på den, istället för att bara köra på. Nu, när stressen blir så där monumental några dagar före trycklämning av tidningen så stannar vi istället upp, kroppen och jag och sticker ut och springer en stund. 

Så var det häromdagen. Trots att ingen av oss egentligen hade tid att springa, var vi ett gäng som stack ut fyrtio minuter på lunchen. Och eftersom vi i det här numret skriver om hur effektivt löpning är mot stress (läs utdraget ur Anders Hansens bok Hjärnstark på sidan 38) började vi prata om hur vi själva hanterar stress med hjälp av löpning.

Sofie L, som under samma löptur tog den här bilden på oss, brukar ge sig ut och ”springa vilse i skogen” när hon är stressad. Då är hon noga med att lämna klockan hemma, ”annars blir den lätt en stressfaktor i sig”.

Även för Sofia H, som passade på att byta ut New Yorks gator mot ett naturnära pass med oss, fungerar löpningen som en ventil. När hon känner att ”allt bara är kaos” måste hon ge sig ut och springa av sig för att hitta lugnet igen.

Och så tror jag att de flesta löpare någon gång har upplevt löpningen. Att den balanserar oss, ger syre åt nya tankar och perspektiv, ger tid för reflektion och gör oss avstressade – precis så som trebarnsmamman Linda Christensson beskriver det i ”Livsloppet” på sidan 12. 

Ibland tar livet vändningar som gör att det faktiskt inte går att springa, och det får man acceptera. Men dagar då du känner dig stressad över en fulltecknad kalender så är det kanske just springa du ska göra. Löpning är nämligen en av de mest effektiva antistressmediciner som den moderna vetenskapen känner till. Rent fysiologiskt är löpning stressens raka motsats. 

Ett annat effektivt sätt att stressa av är att ta semester. Passa på att kombinera den med löpning för att få en extra dos antistressmedicin (det här numret är förstås fyllt med somriga löpträningstips) – det tänker vi göra. Vi ses igen i augusti! 

Stefan Larsén, chefredaktör
stefan@runnersworld.se

---